95 poäng vs. 95 poäng!

Att jag gillar Australiensiska och Spanska viner har väl ni läsare förstått vid det här laget. När Mästaren slutade bedöma vinerna från dessa bägge länder och la över ansvaret på Jay Miller blev jag allt lite besviken och oroad. Hur skulle jag nu kunna avgöra om poäng och omdömen var i linje med min smak? Bara att börja prova och jämföra.

Första Spanienrapporten från Jay, vintern 2007, fick utstå en del kritik på andra sidan Atlanten. Själv gjorde den mig lugn. Kändes som om han och Parker var ganska samstämmiga och kalibrerade. Faktiskt tycket jag att han till och med låg lite lågt med vissa poäng. Hösten 2007 följde sedan Jays första Australienrapport och den lämnade lite fler frågetecken efter sig. Tyckte plötsligt att en del gamla Parkerfavoriter fick lite taskiga omdömen. Vissa kändes dock precis som vanligt men visst blev jag lite orolig. När sedan Spanienrapport nummer 2 släpptes i vintras var osäkerheten ett faktum. En del nitar och fullständiga katastrofer har jag stött på efter detta. Därför kändes det angeläget att verifiera Jay Millers skala med följande utmaning:

2006 Mitolo Shiraz G.A.M., McLaren Vale mot 2005 Bodegas Aalto, Ribera del Duero.

Bägge producenterna och vinerna är och har varit personliga favoriter ett tag. Dessutom har Jay Miller delat ut 95 poäng till bägge vinerna så visst var det upplagt för tvekamp – och verifiering.

Mitolo förknippas intimt med en annan favoritproducent och vinmakare i form av Ben Glaetzer. Ben gör vinerna åt Frank Mitolo och är även aktiv partner. Mitolo familjen kommer ursprungligen från Italien och är en av de största potatis och lökodlarna på södra halvklotet. Mitolo började göra vin först 1999 och Frank verkar vara en kompromisslös herre med ett enormt kvalitetsfokus. Redan från början fick vinerna fin kritik av inte bara Robert Parker utan även den inhemska pressen, främst i form av James Halliday.

2006 Mitolo Shiraz G.A.M. är djupt rödlila till färgen. En rökig, kryddig doft med choklad och viol framträder först – med en lite rustik ton av ladugård faktiskt. Sedan följer rostade fat med vanilj och parfymerad blommig doft med kafferost och en aning blodighet av viltkött. Gummi och enbär med Julmust i avslutet och en smörarom som nästan kan uppfattas som klasisk smörkaka! God doft? Ja mig saknas inte mycket. Självklart kan man tänka sig att beskrivningen inte faller alla på läppen men jag gillar det här.

Smaken är otroligt ren och koncentrerad med en rödfruktig karaktär. En viss fatbeska och nästan helt integrerade tanniner. Gummi, violpastill och lakrits följer i den långa eftersmaken. Kafferost med en aning sälta men helheten lämnar efter sig en smak av rund mjuk frukt av typen jordgubbar och hallon. Jag tycker ofta McLaren Vale Shirazer har en större friskhet gentemot sina släktingar från Barossa Valley. Så också i detta vin.

Ett klart gott och välgjort vin med stor potential i källaren. 95 poäng då? Jag når inte riktigt hela vägen men saknar endast en poäng så det känns inte alls alarmerande med Jays bedömning efter det här. Minns att jag i början inte tyckte samma vin från årgång 2004 helt levde upp till sina höga 97 poäng men idag tycker jag absolut att det är nära eller till och med exakt rätt. Även Aussieviner behöver mognad. Den som har ett behov av att fylla upp källaren med lite Australiensiskt godis tycker jag ska prova detta vin om man gillar stilen. Även den med fördomar kanske skulle ta och prova för att få en mer nyanserad bild av vad man kan leverera från ”Down Under” för endast 245 kronor buteljen!

Varför man valt namnet Aalto på bodegan har jag ingen aning om. Finns det månne sympatier för en berömd finsk arkitekt? Ingen aning. Ett tag hade man en fin hemsida men nuförtiden verkar den alltid ligga nere - där finns inga svar att få. Så mycket vet jag dock, att Bodegas Aalto är ett verk av två mycket berömda vinprofiler från Ribera del Duero. Mariano Garcia, tidigare vinmakare på Vega Sicilia och Javier Zaccagnini, tidigare ansvarig för Ribera del Duero appellationen/konsortiet, drog igång verksamheten med första årgången 1999, ett år efter starten. Aalto görs på 100% Tinto Fino (Tempranillo) med en ålder av + 60 år gamla stockar. Vinet lagras i 18 månader på ny fransk ek. Själv tycker jag stilen är ultra modern och det förvånar allt lite med tanke på Garcias bakgrund. Vega Sicilia känns väl mer traditionell än traditionen själv. Hans son Eduardo ansvarar för vinmakandet på en annan modern Ribera egendom – Astrales. Prova gärna den om ni inte gjort det. Snacka om nya världen!

2005 Aalto har en djup mörk tät rödlila färg. Tätare och mörkare än det föregående vinet. Här är det dock delvis andra dofter. Choklad, vanilj, kokos och Nivea kräm! Det doftar solbadande tyska turister på Mallorca en eftermiddag på 80-talet! Då skulle man alltid smörja in sig med kokosolja utan solskyddsfaktor efter ett par dagar på stranden. Helt absurt! Samma karaktär fanns i 2003an som ung men i detta vin är det extremt. Vidare är doften ”fet” med lite mentol och nougat med ljus choklad i konjak. Aprikoser, asfalt och en blommig parfymerad doft. Faktiskt också Popcorn! Jag vet inte vad man ska säga om doften? Bara att man hoppas den lugnar ner sig med lagring och utvecklar lite sekundära aromer men ändå behåller sin lite unika karaktär. Jag tycker faktiskt den är ganska kul!

Smaken är betydligt mer civiliserad och stram. Inte alls så öppen som doften. Fast visst smakar det mycket. Koncentrerad lite eldig smak med klart märkbara tanniner. Mörk frukt och choklad med en tuff, stram, lite kärv eftersmak. Vanilj och smör går igen från doften. Kaffe och kokos men också en frisk syra och svartvinbärsfrukt. Nötter och plommon doppade i konjak blir ett intryck som dröjer sig kvar efter den väldigt långa eftersmaken. Och så klagar man på stora viner från nya världen! Det här är ett vin som inte alla kommer att gilla som ungt. Undra hur Aalto PS smakar – man bävar nästan inför tanken!

Jag tycker faktiskt att de 95 poängen gott kunde vara ett eller två snäpp högre. Det finns en enorm potential i det här vinet. Tror inte man ska köpa det för källaren och förvänta sig att vinet kommer att smaka och dofta så här om några år. Nej, då tror jag man får ett vin som är betydligt mer elegant men fortfarande kraftfullt och med mycket frukt och intensiv smak som fortfarande är vid liv. Definitivt ett köp för källaren.

Jag har alltid gillat 2003 Aalto mycket och de två gånger jag provat 2004an har det varit ett väldigt bra men ungt vin som måste sparas. Årgång 2005 känns om en blandning av de bägge tidigare. Den har en enorm charm som påminner mycket om 2003an men samtidigt det strama och lovande som finns i 2004an. Det enda som oroar mig något är att dag två då resterna avslutades visade Aalton en något tröttare karaktär med mindre och torrare frukt. Kanske ändå att det finns risker med ett långsiktigt köp?

I motsatts till detta var Mitolon godare och lika vital dag två som dag ett.

I vilket fall som helst lugnade denna övning mig. Han kan nog sin sak, den gode Jay Miller, också - det är inte bara hans vapenbroder som uppskattar stora och rika viner!