Glaetzer vs. Yalumba

Ja, då var det dags för nästa utmaning. Nu känns det inte längre som tungvikt utan mer som mellanvikt eftersom alkoholhalten sjunker till ”låga” 14,5%. Nu när semestern närmar sig sitt slut och vädret ute känns som värsta höststen med riktigt ruskväder blev det inte så svårt att intala sig att två Barossa Shirazer skulle sitta fint som sällskap under kvällen. Fattas bara att tända eld i öppna spisen så hade nästan den skånska julstämningen infunnit sig.

Nu är det kanske så att den som varit observant och noterat att det står en flaska 2006 Amon-Ra på bilden bland övriga aussiefullblod, undrar när den ska provas? Då kan jag meddela att jag köpt vad jag behöver och därför sonika låter bli att testa en flaska eftersom jag redan är frälst. Har köpt och provat Amon-Ra från 2002 och framåt och med undantag för 2005 har jag aldrig tvivlat eller blivit besviken. Ett supervin. Provade några droppar av 2006an i ett samanhang och det räcker för att göra mig lugn och nöjd med mitt inköp. Av övriga flaskor så inköptes endast en av varje för en snabb bedömning och ikväll var det således dags för match nummer två.

Att matcha Glaetzers, 2006 Anaperenna mot Yalumbas, 2003 The Octavius kanske känns lite konstigt med tanke på statusnivån i hierarkin hos de bägge producenterna. The Octavius är ju Yalumbas prestige Shiraz och kostar i Sverige 595kr att jämföra med Anaperenna som ligger som nummer två i Glaetzers hierarki och dessutom innehåller en del Cabernet Sauvignon (25% i årgång 2006). Den kostar ”endast” 299kr på vårt monopol. Den förstnämnda har Parker gett hela 97 poäng och Jay Miller har gett 2006 Anaperenna 94-97 poäng från fatprov. Det borde ju rimligtvis möjliggöra en utmaning de bägge vinerna emellan.

Nu skulle det emellertid visa sig att de två vinerna inte hade mycket mer gemensamt än sitt Australiensiska ursprung.

2006 Anaperenna lanserades första gången med årgång 2004 men då under namnet Godolphin. Tydligen fick man ändra namnet efter en varumärkesdispyt och då föll valet på Anaperenna. Jag har provat både 2005 och 2004 Godolphin och 2005an var inget kul den enda gång jag provat vinet. Undrar faktiskt om det kan ha varit defekt? Det var fler än jag som tyckte det var tveksamt den gången. 2004an däremot är världsklass. Tillhör mina favoritviner och jag har druckit många flaskor av denna och har ännu fler kvar. Ett av de i särklass bästa vinerna i förhållande pris/kvalitet. Fick hela 96-98 poäng av Parker som fatprov och det tycker jag är helt i sin ordning. Jag kommer att rapportera om den vid ett senare tillfälle. Skulle då denna 2006a locka fram samma eforiska känsla som 2004an?

Ben Glaetzer är bokstavligt talat född till att bli vinmakare. Hans far Colin Glaetzer anses som Barossa Valleys ”grand old man”. Redan vid 14års ålder assisterade Ben pappa Colin i vingården trots att han enligt lag inte fick smaka på drycken förrän han fyllt 18år.

Så här säger Robert Parker om Ben:

” When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world-class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon-Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance. He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines”

2006 Anaperenna är tätt och mörkt rödlila i glaset. Doften är inte helt oväntat söt och varm och följer någon slags Ben Glaetzer schablon. Choklad och grädde med vanilj på den syltiga jordgubbsfrukten. Björnbär och körsbärslikör med lite svartvinbär på toppen. Förutom den syltiga frukten och omisskännliga doften av fat finns det även mer subtila drag av grillat viltkött och rökta kryddor med en parfymerad ton av viol och gummi på slutet. Även rostat kaffe kommer efter ett tag. Ja, säga vad man vill men gott doftar det här vinet. Självklart är det primärt och ungt idag men doften lovar mer än väl inför en framtid i en mörk källare. Så gott som perfekt redan idag.

Smaken följer samma aromer som doften med en ren, varm och yppig frukt. Först lite mer åt mörka hallon och jordgubbar och senare mer åt syltade körsbär och drottningsylt. Nästan marmeladlik fruktighet. Trotts denna söta frukt är syran kännbar men välbalanserad. Tanniner finns det också men de är fint integrerade. Ett visst inslag av mynta och gummi samt en stram fatbeska som stör lite på slutet. Förmodligen ungdomen som lyser igenom.

Helhetsintrycket är att detta är ett gott och redan njutbart vin med många års potential i källaren. Behöver man då rusa och köpa vinet? Jag tycker att det finns många mer spännande och personliga Australiensiska viner att satsa pengarna på. Detta är som många andra moderna Australiensiska viner och erbjuder inget unikt eller ”extra”. Det är absolut inget fel på vinet och vill man ha ett gott vin och är beredd att betala 299kr, så varför inte – men vill man testa något roligare så tycker jag till exempel att Kalleskes vin är mer pang för pengarna. Jag sätter 94/95 poäng, vilket är högt men tycker trots det att vinet saknar personlighet och charm, varför jag avvaktar vidare inköp. Dessutom är 2004 Godolphin bättre och då ser jag inget behov för min egen del av 2006 Anaperenna. Vill dock inte avråda någon från inköp - tekniskt sett är det väldigt bra och dessutom gott!

Yalumba har jag ganska stor erfarenhet av. Är nog den producent som man tidigt kommer i kontakt med när man tar sina första trevande steg in i den Australiensiska vinvärlden. De har ett enormt stort utbud av viner i alla prisklasser och ofta tycker jag att deras viner är prisvärda. Fast på senare år känns det som om Yalumbas viner ökat mer i pris än övriga aussieviner och det får mig att fundera på om den svenska importören har ett finger med i spelet?

Nå, nu ska inte detta handla om prisvärde, för ett vin för nästan 600kr kan väl aldrig vara prisvärt – eller?

Octavius är ett lite speciellt vin med tanke på vinifieringen. Förutom att man skryter med att vara Australiens äldsta familjeägda vinproducent brukar Yalumba också framhålla sitt eget tunnbinderi. Ett hantverk man är ensam om bland de Australiensiska vinproducenterna och för övrigt en av få producenter i hela världen som sköter detta själv. Unikt för Yalumba är de små 90-liters fat man använder till The Octavius. Vinet får hela 22 månader på fat. 45% av vinet lagras på nya små 90-liters fat (av Amerikanskt ursprung), 10% på nya franska ”hogsheads”, resten på tidigare använda 90-liters fat och ett år gamla fransk ek. De små amerikanska 90-liters faten består av ek som ”lagras – torkas” i åtta år före man binder dem vilket sägs göra att fatkaraktären inte blir för dominerade i det färdiga vinet.

Druvorna kommer från stockar med en ålder om 50-100 år och normalt ingår druvor från både Barossa Valley och Eden Valley men i årgång 2003 består materialet enbart av Barossa frukt eftersom man upplevde en mycket svår årgång i Eden Valley. Just årgången 2003 verkar vara ett år som alltid kommer upp som ett svårt och lite sämre år när de Australiensiska producenterna uttalar sig. Tror det är ett ”dåligt” år ur producent hänseende med låg skörd och mycket vånda i vingården. De som har lyckats verkar dock ha gjort dunderkoncentrerade och maffiga viner. Jag har provat många 2003or som varit bättre än sina motsvarigheter från bättre bedömda årgångar. Ett klart underskattat år!

The Octavius har jag provat förut - 96, 98, 99 och 01 har passerat revy i olika sammanhang och 98an har de bägge gångerna jag provat vinet varit väldigt bra och ett vin helt i min smak. Kanske tycker jag att det är ett vin som ibland blir lite av en karikatyr av Aussievin med eukalyptus och syltig frukt som gamla världen förespråkarna med rätta kan peka ut som ”för mycket” nya världen – men inte kvällens utgåva!

2003 The Octavius är djupt röd och klar men tät. Doften är alldeles fantastisk! Det var länge sedan jag skrev så mycket i mina noteringar om doften som jag gjorde i detta vin. Faktum är att helheten gör att det här vinet efter ett tag (med luftning) inte alls antyder sitt ursprung från ”Down Under”.

Först exploderar den stora doften med aromer av söt, kladdig eukalyptus. Därefter lite björnklister och nötig, bränd frukt. Fat är bara förnamnet. Rökigt med Cocos och mogen utvecklad konjak. Tobak och vedkubbe indränkt i asfalt med tjära! Choklad och en örtig, mineralig ton med inslag av gummi framträder senare. Stalligt och animaliskt. Korinter! Min fru tyckte vinet doftade ”Frankrike och sten”. Jag förstår vad hon menar. För mig kunde doften lika gärna kunna ha sitt ursprung ur ett Spanskt eller Italienskt vin. Faktum är att i en blindprovning skulle säkert gissningar på Ribera del Duero, Priorat, Toscana, Veneto och (ung) västra stranden Bordeaux komma upp. I alla fall med avseende på doften. Mycket, mycket trevlig och stor doft. Jag är helt försvarslös och ger full poäng för doften.

Smaken är mörk i sin frukt och tanninerna är först klart märkbara, försvinner dock efter ett tag i glaset. Mörk choklad, lakrits, björnbärssylt med lite dova drag av marmelad och tuggtobak. Plommon doppade i konjak med en viss örtig syrlighet som drar åt körsbär till. En anings beska men inte mer än att den går att acceptera. Svartvinbärslikör och en lång eftersmak. Jättegott! Riktigt stor, svulstig men elegant smak på samma gång. Inte alls så mycket nya världen som man skulle kunna tänka sig. Jag får samma associationer för ursprung i smaken som jag fick i doften.

Jag tror faktiskt att man i en provning av ung Bordeaux skulle kunna bli lurad om detta vin sattes in blint. Kan tänka mig att stor, modern lite svulstig Bordeaux från ett varmt år kan smaka och dofta som detta vin. Nu tänker ni att jag mist förståndet och omdömet men faktiskt är att mer internationellt androgynt vin än detta var det länge sedan jag provade. Jag köper definitivt Parkers 97 poäng och kan till och med tänka mig att höja en poäng för den underbara harmonin i vinet som växer fram under kvällen. Jättegott och kul att prova.

Frågan är då till slut – två Anaperenna eller en Octavius? Definitivt det sistnämnda. Hur gott och tekniskt korrekt 2006 Anaperenna än är så kommer det alltid att dyka upp likartade viner i framtiden. Finns ingen anledning att rusa och köpa nu, som om det vore sista chansen. 2003 Octavius känns dock som om det är ett unikum som man bör passa på att införskaffa för en framtid som provningsvin och till de där lite extra festliga tillfällena!