måndag, november 24, 2008

Sex från andra sidan Jorden!

Eller man kanske skulle kalla det för – sex hedningar? Ibland känns det så när man lyssnar på eller läser om svensk vinelits syn på vinerna från Australien. Få länder framkallar sådan avsky och förakt från etablissemanget som de Australiensiska vinerna gör. Undra varför?

Jag minns en kund/distributörs eviga tjat om hur goda han tyckte Shirazvinerna från Barossa Valley var. Detta var någon gång i början/mitten av nittiotalet och jag tyckte mig veta allt jag behövde om vin. Han levererade mycket produkter till Kockums Marine och framförallt då till u-båtsprojektet för Australiensiska marinen – Collins klassen. Han besökte Australien och Adelaide några gånger och fick en del personliga kontakter nere på plats. När vi träffades och diskuterade vin tyckte jag att hans tjat om dessa viner var lite löjligt. Tänk – jag som visste så mycket om vin och kunde allt om Bordeaux, Bourgogne och Rhône, varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om en avart till vin gjort på någon lokal variant av Syrah?



Inte helt överraskande har jag en radikalt annorlunda syn på dessa viner idag. Ibland önskar jag att vi fortfarande hade kontakt och att vi kunde fortsätta våra diskussioner. Så kul vi kunde ha haft. Nu får jag fortsätta i min ensamhet och precis som honom försöka övertyga andra om att vinerna generellt från Australien inte alls är några industriella drycker med tillsats av ekchips och syra. Visst görs även dessa viner men det är då inte bara i Australien man manipulerat industrivinerna. Alla tycks ha glömt glykolskandalen i Österrike när man uppenbarligen tyckte vinerna smakade för surt.




Om bara vinälskarna kunde inse att Australien inte bara består av de dominerande storföretagen utan att det bakom dessa finns en uppsjö av små dedikerade entusiaster som gör en vintyp som inte går att efterlikna någon annanstans. Små upplagor av helt naturlig gjorda viner med en enorm rikedom och komplexitet. Många av dessa görs endast i volymer om 1 000-15 000 flaskor per år. Unika och hederliga viner av hängivna yrkesmän och kvinnor.

Följande sex viner har det gemensamt att de kommer från samma land. Provade vid helt olika tidpunkter under de senaste åtta veckorna. Inga extremviner utan ganska normala viner från en kontinent som har förmånen att kunna leverera hög kvalitet till rimliga pengar. Jag vill påpeka att detta inte alls ska tolkas som att jag anser att dessa representerar det bästa man kan prestera från Australien. Om jag hade velat ta till storsläggan hade startfältet sett annorlunda ut. Hoppas någon läsare blir intresserad och att skaran av nyfikna entusiaster ökar med några nya anhängare.

Första vinet ut är ett sådant vin som framkallar korkskruvångesten inom en. Har inte så många flaskor kvar och dessutom har vinet en tuff uppgift att leva upp till högt ställda förväntningar från föregående smakprov. För drygt 1 ½ år sedan provades senaste flaskan som då var magisk. Ett bland de tio/tjugo största vinögonblicken i mitt liv. Hade provat det dryga året innan och då tyckt att det var väldigt bra och lovande men fortfarande lite ungt och ”kladdigt”. Så när då flaska nummer två i ordningen strök med hade tiden gett vinet precis den där lilla extra utvecklingen det behövde. Ett oförglömligt vin. Klart att förväntningarna var högt ställda när så butelj nummer tre i ordningen skulle upp till bevis.



1998 Peter Lehmann “Stonewell Shiraz”, Barossa Valley har en djup sammetsröd färg. Doften är stor med söt frukt som drar åt det lite ”stickigt” örtiga till. Kryddor och peppar med en rökigt animalisk karaktär. Viltkött med aprikoskompott och en allmän bärighet som drar åt körsbär till. Ljus choklad, marsipan, gurkinläggning, vanilj, arrak och eukalyptus. Mycket Australien i den här doften. Tydliga fataromer med rostad karaktär. Givetvis tilltalar den här doften mig mycket.

Smaken är ren med tydlig frukt och en något syrlig inledning. Körsbär och hallon med en viss fatbeska. Mognad, aprikoser, lakrits med en lite bitter eftersmak som inte längre bjuder på speciellt stora tanniner. Eldigt och varmt i stilen med tydliga drag av Portvin. Rökigt och kryddigt med en koncentrerad och lång eftersmak i nästa våg. Även tydliga inslag av mintchoklad och pastiller typ ”Kungen av Danmark”. Gott och typiskt traditionellt Australiensiskt i stilen.

Det är gott men lite för utvecklat och typiskt nya världen kladdigt i helhetskänslan för de riktigt höga poängen. Lite för tydligt.





Tyvärr var nog mina förväntningar för högt ställda – eller så var mina smaklökar och dagsform sådana att det inte ”klickade” denna gång. Nu var ju inte vinet på något sätt dåligt eller tråkigt. Tvärtom så var det mycket gott, typiskt och harmoniskt men den lilla extra kicken kom aldrig. Kanske hade det varit bättre att provat vinet igen strax efter förra flaskan för att förhoppningsvis fått uppleva samma magi igen. Kanske kommer det ögonblicket åter vid nästa försök men jag betvivlar det. Tror att toppen varit nådd och att utvecklingskurvan nu pekar nedåt.

Hursomhelst räcker detta ändå för 94 poäng precis som Parker gav det i oktober 2002 med ett konsumtionsfönster mellan 2002–2018. Han brukar få rätt till slut den gode Bob!

Peter Lehmann grundade vineriet 1979 som en motreaktion mot den industriellt inriktade överproduktionen av bulkvin. Han var tidigt ute och brukar kallas för "The Baron of the Barossa". Följ gärna länken i namnet och ta del av mycket läsvärd information.



Ett av mina mest lyckade inköp är nästa vin. Aldrig har det underpresterat utan tvärtom – levererat över förväntan, gång på gång. Vi har haft provningar med tufft motstånd och det här vinet har alltid klarat uppgiften med bravur. Kanske inte det mest komplexa vinet i världen men rakt upp och ned förbannat gott. Flera gånger har jag ställt det mot Syrahvin från Rhône och USA och alltid har de som fått uppgiften att identifiera ursprunget gissat på Frankrike på detta vin för de har tyckt att det smakat bäst och då per automatik kopplat samman godhet och kvalitet med Frankrike. Så fel.


2002 d'Arenberg “The Laughing Magpie Shiraz-Viognier”, McLaren Vale har en mörk, djup och tät färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med en nästan kladdig känsla. Fat, mynta, nagellack och örtig. Sedan denna typiska arom av inlagd smörgåsgurka – dillfrön? Rökigt och rostat med tydliga kirsch drag och espresso med kryddig ek. Cigarrlåda och rökt kött. Inte helt olik vinet ovan i doften. Kanske lite mer vulgärt och rätt på. Jag gillar doften skarpt.

Smaken är eldig med en friskhet av körsbärslikör och svartvinbärssaft! Påtaglig syra med choklad och jordgubbssyltighet som ändå håller ihop och gör att smaken upplevs som väldigt balanserad. Körsbärskompott känns som det bestående intrycket.

Mycket gott och hedonistiskt i sin stil. Publikt skulle nog många vilja säga. Jag har alltid legat något poäng högre på detta vin gentemot Parker’s 93 poäng. Så även denna gång med 94+ poäng. Jag tror nämligen att det kommer att fortsätta utvecklas till ett ännu bättre vin. Parker kallar det ” the La Mouline of McLaren Vale” i sin recension – kanske lite väl magstarkt!

Jag ska med en gång erkänna att jag provat andra årgångar av detta vin men aldrig riktigt tyckt de varit så bra som 2002an. Senare årgångar har närmast känts klumpiga i sin stil. Det är något speciellt med detta vin i denna årgång. En del som provat vinet i andra årgångar kanske inte riktigt känner igen sig i beskrivningen men jag tror i så fall att det är just året 2002 som gör den stora skillnaden. Det var ett år som var ovanligt svalt i södra Australien. Det anses ha gett viner med en mer sval och Europeiskt karaktär. En bekymmersfri växtsäsong som dessutom gav hög kvalitet på skörden. Kan varmt rekommendera denna årgång rent generellt för Australiensiskt vin.





Mer om d’Arenberg och karaktären Chester Osborn finns att läsa på deras sköna hemsida (följ länken i namnet).

En annan kultfigur är Roman Bratasiuk. En av de personligheter som tidigt gjorde sig ett namn hos Robert Parker och dessutom med sina viner Clarendon Hills nått en publik som kanske inte alltid brukar konsumera vin från Australien. Lite av hög status får man nog erkänna att hans viner har. Speciellt Astralis som närmast nått astronomisk ryktbarhet och kändisskap. Själv har jag aldrig provat vinet men väl många andra av Clarendon Hills viner. Även en hel del med lite ålder har provats genom åren och de har alltid levererat spännande upplevelser. Goda och mycket komplexa aromer och smaker. Ett vin som dock gjorde mig lite missnöjd för knappt ett år sedan under en stor Australienprovning arrangerad av mig själv är nästa vin. Förhoppningsvis skulle denna flaska ställa allt tillrätta igen.





2005 Clarendon Hills “Grenache Onkaparinga”, Clarendon/ McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Doften först lite knuten med chark och torkad skinka i synnerhet. Bärigt och parfymerat samt jordigt med en sötkladdig och lite ”stickig” örtighet. Kirsch, tobak, kaffe och gräddig mjölkchoklad med kola i mitten. Sist men inte minst dessa inlagda gurkor! Visst det kan låta tjatigt men ibland kör man fast i vissa spår och identifierar vissa aromer på ren rutin. Egentligen finns det kanske något annat där bakom som man inte kan utrycka på bättre sätt.

Smaken är ren med en eldig och tydligt kirsch karaktär. Grenache som sig bör. Örter och smörig lakritskola med en tydlig nötighet och på slutet frisk citrusaktig syra. Sedan tar det liksom slut. Jag väntar och vill ha mer men det kommer aldrig. Det är som man blir blåst på konfekten och blir lite sur och besviken trots allt gott i doft och smak. Visst 93 kanske ändå 94 poäng men inga glädjeyttringar.

Nja. Jag har högre förväntningar än så här på ren Grenache av en så erkänt duktig vinmakare som Roman Bratasiuk. Förhoppningsvis är det helt fel tidpunkt att dricka detta vin nu. Kanske kommer det att utvecklas till den skönhet jag hoppas på efter att provat flera andra av Clarendon Hills Grenache viner. Två herrar som uppenbarligen tror mycket på vinet är Robert Parker som först i oktober 2006 gav vinet 94-96 som fatprov och sedan Jay Miller som spikade det till 95 poäng i sin slutrapport i oktober 2007. Jay anser man ska dricka detta mellan 2007 och 2015. Undra det.


Läs gärna mer om producenten hos Primewine eller HJ Hansen. Tyvärr känns Clarendon Hills egen hemsida väldigt misskött och den är nog inte uppdaterad på väldigt länge.

Så – till för mig en mycket välbekant firma och vinmakare. Det finns tre notiser om Mitolo och Ben Glaetzer på denna blogg. Läs gärna mer här, här och här. Jag tänkte inte ge mig in på en mer detaljerad presentation än såhär eftersom det redan finns en del material om producenten och Ben att tillgå via tidigare inlägg. Se vidare länkar där.

Nästa vin finns det dock mer att läsa om hos Frankofilen som gjorde en alldeles ypperlig analys av vinet i somras. Läs gärna här vad han tyckte då.

Så här tycker jag om samma vin provat för någon vecka sedan.


2004 Mitolo “Shiraz G.A.M.”, McLaren Vale har en djup, mörk purpurröd färg. Doften är stor och söt med först ljus mjölkchoklad och mynta. Violer och lakrits med tydligt rostade fat och rökighet. Asfalt, tobak, järn och mineraler. Sedan charkighet med baconsvål och gummi. Parfym och björnbärssylt med vaniljsocker. Kanske lite tryffel också? Det här känns som det är så nära Norra Rhône man kan komma i Australien. En årgång som 2003 då. Jättefin doft som gör mig helt nöjd.

Smaken är ren, fin och elegant på en och samma gång. Tjock, viskös känsla med körsbär och hallonsyrlighet och sedan mörkare frukt av björnbär och blåbär. Fat och choklad med vaniljkräm. Fina mogna tanniner och en fyllighet i eftersmaken. Helt i balans. Charkig och köttig i strukturen. Mycket gott och harmoniskt vin just nu. Jag gillar det mycket. Det är doften som gör att helheten blir så bra.

Det här vinet provade jag åtskilliga gånger ganska snart efter inköpet i december 2006. Jag var då ganska fundersam till Parker’s mycket höga 97 poäng. Det kändes som om han lite väl lättvindligt delade ut poäng baserat på tidigare meriter och kanske charmad av stilen. Men som så ofta brukar han få rätt. Det här vinet har enligt mig utvecklats dramatiskt senaste året och är idag ett väldigt bra vin. Denna och senaste provade flaskan i mars är definitivt ett 96/97 poängsvin. Riktigt läckert och gott.




I helgen konsumerades nästa Mitolo. Inspirerad av Frankofilens provning av Mitolos Cabernet Sauvignon vin Serpico och de efterföljande kommentarerna beslöt jag mig för en förnyad bekantskap med 2005 Mitolo ”Savitar”. I en av mina kommentarer utryckte jag en viss skepsis mot Ben Glaetzer’s 2005 Amon-Ra. Jag har faktiskt lite avvaktande inställning till det vinet och även 2005 Godolphin som jag inte gillade alls och även 2005 Mitolo ”G.A.M.” som inte heller den riktigt övertygat mig. Som jag utryckte i kommentaren har jag haft samma känsla också för 2005 Mitolo ”Savitar” men nu tyckt den börjat visa sin rätta potential. Så därför kände jag mig givetvis tvungen att verifiera mitt uttalande. Har jag lovat för mycket eller inte?




2005 Mitolo “Shiraz Savitar”, McLaren Vale har en djup, tät och nästan svartröd färg. Doften är stor med en tydligt bränd och kryddig ton. Rostade fat och grafit. Viltkött, plommon och allmänt mörka, dova toner. Choklad med svartvinbärsgelé. Mineraler och lite dammig grusväg. Det finns mycket där i doften som känns inneslutet och vill ut. Jag är inte helt övertygad om att den visar sig från sin bästa sida just nu.

Smaken är frisk med hallonsyrlig bärighet och med en direkt intensiv känsla. Eldigt med en viskös varm och tjock blåbärsfruktighet. Plommon och svarta vinbär samt nästan medicinala toner. Körsbär, lakrits och violpastill. Påtaglig fatbeska i eftersmaken. Inte helt integrerade fat uppenbart. Inte helt i balans just nu. Jag tycker det blir lite småjobbigt att dricka vinet som det uppträder denna gång.



Nej, jag tog nog i lite för mycket i min kommentar till Winepunker. Den här flaskan tog mig tillbaks till tidigare intryck och misstänksamhet mot Ben Glaetzer’s prestationer med årgång 2005. Undra om något gått fel eller att han haft tankarna på annat håll lite distraherad av tidigare framgångar? Eller så är det så att hans och Mitolos 2005or behöver mycket mer tid för att visa upp sin rätta potential. Kanske är det så att Parker får rätt även med det här vinet till slut och att hans 96 poäng känns lika självklara som i fallet ovan? Inte vet jag men jag hoppas verkligen så. Jag tycker vinet är bra och ger det 93/94 poäng men de känns lite krystade och kanske lite högre än vad jag egentligen tycker utifrån ett godhets perspektiv.

(Dag två, just nu faktiskt, har vinet ändrat karaktär en hel del till ett mycket friskare intryck i både doft och smak. Mer mineraler och snyggare frukt. Det här ordnar sig nog tillslut.)


En liten fundering kring korken dock. Korken på denna flaska var röd på ovansidan. Förmodligen för att vinet blödigt igenom mellan kork och flaskhals. Kanske på grund av höga temperaturer före/under/efter transport? Har haft någon kork på 2004 Mitolo ”G.A.M.” som varit likadan. Även två flaskor av mina The Colonial Estate viner har visat samma fenomen. De har det gemensamt att det är samma importör som tar hem dem till Sverige men även att jag köpt dem via samma Systembutik i Malmö (vid olika tidpunkter dock). Mest sannolikt skulle det vara om det gått fel i transporten till Sverige och att de kan ha transporterats vid samma tillfälle. För inte kan det väl vara Systembolagets distribution som ställer till det? Ska tilläggas att jag aldrig märkt något defekt i doft eller smak på vinerna – utom möjligen en lite ”tröttare” känsla i någon av flaskorna.

Så till en helt annan sak – desserten!

Söta och förstärkta viner från Australien läser man inte om så ofta. Robert Parker brukar dock slösa med superlativen när han kommer in på ämnet. Han brukar använda termer som:

“Australia proves this country is hard to beat when it comes to their fortified after-dinner wines, which still sell for a song.”

Ofta är det trevliga viner som knappast behöver något sällskap i form av mat utan står sig ensamma som en dessert i sig själv. Den som lider av diabetes bör nog inte ens tänka tanken på att konsumera dessa viner. Restsockerhalterna är skyhöga (ibland upp till 400 gram per liter) och konsistensen ofta sirapslik. Gillar man inte denna kombination så kan jag garantera att det inte ens är värt ett försök. Det är dödsdömt från början. Jag har dock inga sådana betänkligheter utan sätter genast igång med skönsången för att få mina droppar nektar!

Mest berömt för denna typ av vin är nog Chambers Rosewood Vineyards i Victoria. De lär ha solera system igång med de äldsta komponenterna härstammandes från 1890! Deras ” The Rare series” brukar prenumerera på 100 poäng av Bob. Jag tycker att de flesta viner jag provat är mer eller mindre lika varandra i stilen och det behövs nog ganska stor erfarenhet för att kunna särskilja dem både med avseende på kvalitet och druva/ursprung. Dutschke gör några riktigt bra exempel för denna typ av vin från Barossa Valley men även Yalumba har ett par riktigt bra viner från Rutherglen.




Vinet jag provat kommer från Chambers Rosewood Vineyards men är en av deras standard buteljeringar och med en humanare prislapp än deras mer berömda prestigeviner.

N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen är nästan läderaktig eller orange till färgen. Doften stor och söt med pomerans och citrusaromer. Litchifrukt och blommig med bonvax, peppar, soja och citron te. Bränd och knäckig med fikon och dadlar samt vanilj och en från barndomen tydlig association till Nickelkola.

Smaken är sirapslik med soja, balsamvinäger och lakrits. En lång intensiv eftersmak med mint, choklad och apelsinskal. Eftersmaken är viskös, eldig och faktiskt nästan evig i sin längd. Mycket gott men också lite ”påfrestande” att dricka. Inget man tar stora klunkar av. Restsockerhalten är höga 180-240 gram per liter.

Ett trevligt och typiskt vin i sin stil. Ska tillägga att halvflaskan stod öppen i över en vecka i kylen (utan att ”pumpas”) och visade inga tecken på utmattning. Visst la sig lite av eldigheten och de intensivaste smakerna på slutet men inte så att det störde. Perfekt att ha stående i kylen till Julens festmat och tilltugg.



Eftersom det är ett icke årgångsbetecknat vin är det svårt att veta exakt vad man dricker i förhållande till vad Parker har provat. Man får utgå från när han testat och när man tror flaskan man dricker är buteljerad om man vill ha Parker’s omdöme som referens. Just detta vin brukar få mellan 93 och 95 poäng vilket känns helt okej för mig med. Inte helt enkelt att poängbedöma dessa viner. Risken finns att man blir lite smakbedövad och skenar iväg på grund av den ganska omtumlande upplevelsen. Man får allt sansa sig lite. Parker skriver bland annat följande om detta vin i två av sina omdömen från juni 2001 (95 poäng) och februari 2000 (93 poäng):

"It is amazing how many sensational efforts emerge from this country. This luxurious offering possesses such extraordinary unctuosity, thickness, complexity, and richness that it must be tasted to be believed. It is not just a big, thick sugar ball, because it has sound underlying acidity as well as remarkable complexity and freshness. A spoonful or two is enough for most non-gluttons to appreciate the riveting heights this cuvee represents. At $15 this is a sensational bargain. The wine possesses notes of smoke, roasted nuts, coffee, brown sugar, maple syrup, prunes, honey, fruitcake, overripe orange/apricots, and remarkable spicy characters. This is a riveting example of a fortified dessert wine that I enthusiastically recommend. I use the Rosewood sweeties for many charitable meals/wine tastings I donate, and guests always go ga-ga over these rarities. In summary, life is too short not to try this wine ... a true Australian treasure."

"There are two levels of quality - big and bigger. This is a decadent wine of extraordinary unctuosity, sweetness, and richness. This wine is between 6 and 10 years old, and is a viscous, super-sweet offering with a raisiny, pruny flavor. The non-vintage Muscat exhibits a raisiny, prune-like character to its colossal fruit level. It is spectacular, as well as under-valued. Once in the bottle, it changes slowly, and thus can be kept for two decades."




Sådär - det gick ju att komma vidare bland de obloggade vinerna. Nu återstår bara Rhônevinerna, en Bordeaux, en Amerikan, en Sydafrikan, ett vingårdsbesök och en vinprovning med bara Sydafrikanska viner. Puh. Får väl bita ihop och nöta på. Förhoppningsvis intresserar det någon och inom mig finns trotsallt drivkraften att få anteckningsboken ren. Sedan har jag ju de riktigt roliga godbitarna kvar – men dem spar jag på till Julen eller det nya året. Hammerhead vet vad jag tänker på! Risken är väl också att listan fylls på. Kanske redan till helgen. Det väntas nämligen fint besök!

8 kommentarer:

Winepunker sa...

Skitkul läsning. Särskiljt att G.A.M verkar ha bättrat sig också, senast jag drack den för ett drygt år sedan var jag inte helt impad, men som du säger, de behöver nog bara lite tid.

Mina Vinare sa...

Hej du!

Kul med en supporter. Egentligen är jag inte förvånad att just du förstår vad det här handlar om. Om du har flera 2004 G.A.M. så tycker jag du ska prova en.

/ MV

Anonym sa...

Som Winepunker sade, mycket intressant läsning, önskar jag var med. Vad säger du om 1998, dom bör väl drickas snart? Förutom Grange och några andra. Jag drack upp min sista Fox C, Syrah, Reserve 1998 tillsammans med dito vin från 1999. 1998 var klart bäst men 1999 gjorde bra ifrån sig. Visst man skall ha en biff till så är saken klar. Var har du köpt vinerna? Jag har inte så bra koll på SB, framföralt inte special sortimentet./Cullen2002

Mina Vinare sa...

Hej igen ”Cullen”!

Riktigt högkvalitativa 1998or kan man säker spara länge än – men allt är nog ingen idé att ligga på, en del mår nog bäst av att konsumeras nu. 1998 Fox Creek Reserve har jag bara provat en gång och det var många år sedan (5-6år) så hur de mår idag vet nog du bäst. Jag provade dock för några månader sedan deras JSM från just 1998 och som då var lysande.

I just detta inlägg är faktiskt alla viner inköpta på Systembolaget. Annars köper jag en del i Danmark och främst då HJ Hansen och Atomwine. Har faktiskt köpt något i Tyskland också. En kul importör där är Apell Weine som är specialiserade på Australien, USA och Nya Zeeland. Trevliga är de också.

www.apell.de

Ha det gott!

Anonym sa...

Tack för tipsen. Jag har haft turen att en kamrat frekventerat Australien rätt flitigt och släpat hem diverse godis (hur han får hem pavorna övergår mitt föstånd)bla en Pinot Noir från Penfolds som bara säljs i deras butik och bara några flaskor per man/kvinna pga att samma flaska säljs i Sydney för dubbla priset. Pris ca 250 kr hos Penfolds, bra men inte mer. Angående 1998 Fox Creek, Syrah Show Reserve såg jag vad Halliday skrivit =bäst före 2007 men, men jag tar det där med bäst före med en nypa salt. Däremot undrar jag om den blivit bättre med längre lagring. Parker har rätt i att ett vin skall inte bara överleva det skall även utvecklas. Aussie viner förutom några exempel har ju en tendens att när det väl börja mogna så kan det gå rätt fort. Inte som Brx som planar ut långsamt./Cullen

Anonym sa...

Jag skrev innan som jag tyckte var en "lysande" kommentar men den försvann ut i natten. "Kan det bero på att jag precis installerat Mr Nortons senaste program". Den verkar ha en inbyggd censur. D.v.s skriv inte illa om Barolo (du får på skallen). Nej detta skulle handla om min upplevelse om Fox C. Show, Reserve 1998. Jag tror inte att den blir bättre med mer lagring. Herr Parker har en poäng när han säger att vin skall inte bara överleva dom skall även bli bättre med lagring. Aussie vinerna har en tendens att när dom väl är "drickfärdiga" så går det ganska utför. Till skillnad från Brx vinerna som ramlar ihop med mer "grace". Jag jag vet att du fattar att med Brx är det inte större kris om bäst före datum passeras. Fox Creek 1998 har bäst före datum på 2007 enligt Halliday men jag drack den för någon månad sedan och den var riktigt bra men som sagt den blir förmodligen inte bättre./Cullen

Mina Vinare sa...

Hej igen ”Cullen”!

Ledsen för sent svar. Fullt upp med annat. Jo du har nog rätt i det där med åldrandet. Tycker att många Australiensiska viner åldras väl men kanske inte utvecklas så mycket. Då är det inte heller någon större vitts med att spara på dem. Ibland har jag också rädslan att de utvecklas åt fel håll och blir lite jolmiga och slappa. Hittills har jag inte råkat ut för det så ofta men rädslan finns faktiskt att man ska bli grymt besviken en dag om 10-15 år när vissa idag lysande viner förhoppningsvis ska konsumeras. Halliday är väl inte riktigt min favorit recensent. Outstanding på att täcka Australien är han men hans palett delar jag inte alltid.

Ha det bra så länge!

PS. Jag har förhandsgranskning på kommentarer till inlägg äldre än 6 dagar. Det var kanske därför du upplevde att din kommentar inte kom fram som den skulle? DS

Anonym sa...

Mr Halliday må tycka som han vill och det gör han ju. Jag håller inte alltid med. Han skall starta en egen vingård (om den inte redan är igång). Tämligen vågat när man sågat en hel del av sina kollegor.
Jag vet inte om det var jag eller min dator som strulat den sista tiden ?.