tisdag, december 16, 2008

Jag kungen är över alla här!

Så lyder orangutangen Kung Louie’s vision i sången "Jag vill ju va' som du" ur filmen Djungelboken. En som definitivt anser sig vara Kungen över alla är en gammal bekant från Barossa Valley – ett av de många nya ikonvinerna från Down Under. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen som då nästan fick mig att ta till poängen för perfektion för första gången. Det var i en provning med bara viner från Ben Glaetzer och Mollydooker. Jag var nog ensam den gången att hålla vinet som favorit. Flest röster fick 2005 Mollydooker Carnival of Love som i sin speciella stil var något av det mest säregna jag provat. Min favorit blev som sagt ett annat vin. Kungen över alla Gudar – Amon-Ra!




2002 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley har en djup och nästan svartröd mycket tät men klar färg. Doften är mycket stor och först klart sötfruktig. Massor av smörkola, vanilj, vit choklad och jordgubbssylt. Rökig ton med tydlig fatkaraktär och rostade kryddiga ekaromer. Sedan kommer en parfymerad karaktär med lavendel, mysk, blommor och mynta. Peppar, grillat kött, köttsaft och grafit. Det väller ut doftaromer med hur mycket nyanser som helst. Skog, nötter och mot slutet en klart animalisk karaktär med stalltoner som fullständigt hänför mig. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer nyanser finns att uppfatta i vinet. Doftresterna i flaskan dagen efter är nästan lika stora. Makalöst. Full poäng för doften.

Smaken är krämigt viskös med gräddkola och en frisk syrlighet av hallon. Just hallon går igen hela tiden. Det smakar gräddig lakrits och violpastill med lite bitter choklad samt körsbärslikör. Även smak av hederligt saftkok med drag av drottningsylt. Tanninerna är helt integrerade och allt är i balans med en känsla av ett oerhört friskt vin. Efterhand kommer mer mineralkaraktär med järn och en närmast sval fruktighet. Peppar, pikanta kryddor och enbär. Det smakar faktiskt nästan julmust (positivt). Söt kola och svartvinbärslikör i eftersmaken.


Helhetsintrycket lämnar ett mycket välgjort och balanserat vin efter sig. Det smakar inte alls så sötkladdigt som intrycket kanske ger sken av utan snarast lite för friskt och syrligt. Vinet ger ett svalt intryck med mycket parfym och kryddighet. Det som kanske kan störa en del personer är det tydliga ekfatsinslaget. Mig stör det inte alls. Vad som dock stör mig denna gång är den lite för påtagliga syrligheten som gör mig lite orolig inför framtiden. Är frukten redan på väg bort? Dessutom är eftersmaken alldeles för kort för att det ska kännas logiskt med full pott som betyg. Denna gång känns 97 kanske 98 poäng helt okej men den korta eftersmaken gör att jag egentligen inte känner mig helt bekväm med mitt höga betyg. Kanske är det mig det är fel på denna kväll?


Hursomhelst är det ett mycket bra vin och när jag läser omdömena på CellarTracker känner jag inte alls igen mig i de många negativa intrycken som omger vinet. Kan inte alls förstå att det upplevs så kontroversiellt som man får känslan av genom att läsa kommentarerna. Parker bedömde vinet som fatprov i augusti 2003 och satte då 96-100 poäng. Som jag skrivit tidigare har man helt blandat ihop omdömena i The Wine Advocate’s databas. Man har fört samman Glaetzer’s traditionella Shiraz (som inte längre görs) med vissa årgångar av Amon-Ra. Lite beklagligt. För den som är intresserad rekommenderas ett besök på Glaetzer’s hemsida där man kan hitta korrekt information. För att läsa om 2003 Amon-Ra gör det här. Där finns även länkar till andra provade Glaetzer viner samt lite bakgrundfakta om Ben och hans skapelse Amon-Ra.



Som jag även skrev förra gången fanns det tidigare en version av Amon-Ra som gjordes på druvor från McLaren Vale. Denna gjordes till och med årgång 2002. Sedan dess har Ben inte gjort någon sådan variant. De som gjordes är extremt sällsynta men i årgång 2002 gjordes det som sagt även en McLaren Vale version. En av mina favorit recensioner någonsin rör just det vinet. Ett omdöme som finns på CellarTracker och så här i Jultider vill jag varmt rekommendera er att ta del av spontaniteten och glädjen i det omdömet. Visst är det lite grabbigt - men kul! Följ länken här så förstår ni säkert vilken av notiserna det gäller. En ledtråd är att det snart är Julafton!

42 kommentarer:

Mats L sa...

Jag har provat Amon-Ra en gång också; årgång 2002 provades 2007. Det var verkligen häftigt så som du skriver. Det enda som jag upplevde var att syran kändes lite "påklistrad" och överdriven. En som provade med mig sade att det var rutin i Australiens varma delar att korrigera syran uppåt vid tillverkningen och att de överdrev något. Intressant att du noterade samma sak för en annan årgång. Bästa vin vid den provningen var en annan stor Australien-shiraz; 2001 Shrivington Shiraz.

Mina Vinare sa...

Hej Mats!

Jag blev lite fundersam när jag läste din kommentar om att jag provat en annan årgång. I detta fall är det 2002an jag beskriver – samma som du hänvisar till?

I vilket fall som helst så håller jag helt med om känslan av ”påklistrad” syra. Jag har även provat 2003, 2004 och 2005 (samt en liten slurk av 2006). Lite av samma problem med syran kände jag i 2005an. 2004an minns jag för dåligt och 2006an var ett så litet smakprov att det är svårt att uttala sig säkert. 2003an däremot lider inte alls av någon jobbig syra.

Att däremot syran skulle vara tillsatt/korrigerad i detta vin betvivlar jag. Att det sker i Australien är jag däremot övertygad om. Fast jag tror producenter som Glaetzer är mycket försiktiga med artificiella syror i prestigeviner som Amon-Ra. I detta fall tror jag snarast att det är årgången som har en stor inverkan. 2002 var ovanligt kall i södra Australien. Man har gjort viner som snarast är europeiska i sin karaktär och med lite mindre solvarm frukt samt kanske lite omognare druvor, blir syran mer påtaglig.

Fast du kan ha rätt. För syran är verkligen utmärkande i 2002 Amon-Ra.

Ha det!

Niklas Jörgensen sa...

Underbar länk :-)

Mina Vinare sa...

Hej Niklas!

Visst är den kul. Jag brukar läsa den emellanåt när jag behöver pigga upp mig. Man kan nästan ta på ”julstämningen” och hans spontana glädjeyttring är fantastisk. Jag kan inte låta bli att fundera på om han överhuvudtaget tänkte när han skrev noteringen eller om det bara flödade ur honom.

Måste tillägga att jag är imponerad över din ambitionsnivå. Tre vinbloggar!

Ha det bra!

Anonym sa...

Lät trevligt, skulle gärna ha några sådana liggandes i källaren. Har du prövat 06an? Jag har bara tre liggandes så jag har inte haft lust att öppna någon. Mycket för att jag däremot har prövat den på glas(under iofs icke optimala omständigheter) och vad jag minns så var det många år kvar i alla fall..

MMM sa...

Nu kommer jag med en trist och grinig kommentar igen - men jag vill bara diskutera i välmening.

Hur kan ett vin med "påklistrad" syra och kort eftersmak vara aktuell för över 90 poäng? Syran är en av grundsmakerna i vinet, och har man misslyckats med den grundstenen borde man vara fast i 80-89 poängsserien, i bästa fall. 97-98 poäng är viner som man dricker kanske bara några få gånger i livet. Men det behöver inte vara franskt för att få full pott ;-)

Jag hoppas du inte tar illa upp, för jag vill verkligen inget illa - men jag blir bara konfunderad!

Anonym sa...

Håller med mmm i hans tycke. Har också undrat ibland hur du kan sätta 95-97p på ett vin som du funderade över om det var korkat el oxiderat, kommer inte ihåg vilket vin det var men tycker det är konstigt. Är det pga att parker gett vinet höga points?

Mina Vinare sa...

Till MMM och Johan (eller er andra det berör):

Ibland kanske jag utrycker mig lite slarvigt eller vårdslöst. Ska försöka förtydliga min syn om poäng och kvalitetsbedömning. Det blir då som vanligt långt. Försök att orka läsa hela texten – så slipper jag kanske förklara mig igen.

Först av allt - vad Parker satt för poäng har ingen betydelse för mig när jag sätter mina poäng. Däremot har det betydelse när jag köper vin jag aldrig tidigare provat. Då är poängen vägledande. Varför jag envisas med att sätta poäng är för att det ger mig en mycket större utmaning än att analysera sönder jordmån och druvkaraktär. Vidare ger det mig en anledning att hela tiden verifiera/utmana Parkers (eller annan bedömares) poängsättning. Som jag tidigare uttryckt är poängen en direkt relation till hur jag upplever kvaliteten i ett vin. Godhetsfaktor kan vara något helt annat. För att förtydliga kanske det kan vara på plats att beskriva Parkers poängsättningsprincip – hur han faktiskt byggt upp sin 100 poängskala.

”In terms of awarding points, my scoring system gives every wine a base of 50 points. The wine's general color and appearance merit up to 5 points. Since most wines today are well made, thanks to modern technology and the increased use of professional oenologists, they tend to receive at least 4, often 5 points. The aroma and bouquet merit up to 15 points, depending on the intensity level and dimension of the aroma and bouquet as well as the cleanliness of the wine. The flavor and finish merit up to 20 points, and again, intensity of flavor, balance, cleanliness, and depth and length on the palate are all important considerations when giving out points. Finally, the overall quality level or potential for further evolution and improvement—aging—merits up to 10 points.”

Om man konsekvent använder sig av denna modell så kan ju faktiskt ett vin upplevas som mycket lovande och få höga poäng, samtidigt som man kan tycka att det är lite för stort och tufft i sin stil – inte helt njutbart men mycket lovande. Höga poäng alltså. På samma vis kan ett vin upplevas som mycket gott och njutbart men sakna lite struktur och potential för fortsatt utveckling. Ett gott och njutbart vin men med en mindre lovande framtid. Lite lägre poäng alltså. Optimalt är ju självklart om allt är på plats och att man dessutom uppfattar att det inte kan bli bättre men inte heller försämras inom överskådlig tid. Då har man rimligtvis 100 poäng.

Nu är ju upplevelsen subjektiv och inte vetenskapligt förankrad. Jag kan tycka något är perfekt medan andra kan tycka det är otillfredsställande. Att alla tycker lika är ju osannolikt. Därför behöver man ju inte jämföra poäng av annan anledning än att det blir en jämförelse sinsemellan hur man uppfattade kvaliteten i ett vin. Precis på samma sätt som hur man uppfattar doft och smak lika eller olika i ett vin. Det är ingen tävling i vem som tycker rätt.

Att vara helt objektiv när man vet vad man har i glaset är kanske inte alltid helt lätt. Risken är uppenbar att man påverkas av att veta vad man provar. Därför tycker jag det mest tillfredställande som finns är att under blindprovningar sätta poäng och sedan jämför med sin referensmall – i mitt fall Robert Parker och The Wine Advocate. Påfallande ofta stämmer det överens. Inte alltid - men ofta. Det ger mig en trygghet i att lita till honom som referens i första hand. För mig fungerar det bra – för andra sämre. Jag jämför nästan aldrig med tillexempel Wine Spectator eftersom jag upplever att mina poäng sällan stämmer med deras. Det betyder ju inte att jag alltid behöver jämföra med dem och beklaga mig över deras syn på saker och ting. Låt dem som vill lita på WS göra det så litar jag på Parker. Det är inte konstigare än så.

Så till 2002 Amon-Ra. Som jag inledde med utrycker jag mig ibland lite slarvigt eller svepande. I min text i inlägget använder jag inte formuleringen ”påklistrad” syra. Tyvärr använder jag formuleringen i min svarskommentar till Mats. Mitt misstag. Jag försöker bara besvara känslan Mats utryckte i sin kommentar. Jag håller helt med honom om att syran är påfallande. Jag tror inte (precis som jag svarar honom) att den är artificiellt tillsatt. Säker är jag dock inte – det kan endast vinmakaren vara. Eftersom jag är lite syrakänslig störs jag av att den är så tydlig. Nu finns det enormt mycket annat positivt i vinet som gör att helheten upplevs som mer än tillfredställande. Det är ett enormt läckert och gott vin sammantaget. Det som hindrar mig från att tycka att allt är perfekt är den lite för påtagliga syran och som jag skriver i inlägget den lite korta eftersmaken (som jag inte upplevde förra gången jag provade vinet). Detta ger mig ett resultat om 97/98 poäng. Fördelningen ser ut som följer: 50+5+15+18/19+9=97/98. Rent tekniskt.

Jag skriver också att jag inte är helt bekväm med slutbetyget eftersom jag i bakhuvudet störs av den lite för påtagliga syran och upplevelsen av en något kort eftersmak. Kanske är jag påverkad av mitt förra intryck 9 månader tidigare? Dessutom hade/har jag en ”småförkylning” i kroppen (som tyvärr bara blir värre och värre med tanke på morgondagens övning). Det är ändå bara vin – inte vetenskap.

Jag har provat detta vin tidigare i en provning med 11 Australiensiska viner. Jag tyckte det var provningens bästa vin. Gruppen tyckte inte det utan höll ett annat vin som favorit. Det var jag själv som arrangerade provningen. Vinerna var kända för gruppen men inte i vilken ordning de serverades (för mig var dock ordningen känd). De fick rösta på godaste, näst godaste och tredje godaste vin. Så här blev utfallet (vissa viner hamnade på samma resultat och då har antalet första platser fått avgöra):

1:a 2005 Mollydooker Carnival of Love (RP 99p) (Mina poäng 97-99)
2:a 2005 Mollydooker Enchanted Path (RP 96p) (Mina poäng 95-97)
3:a 2004 Glaetzer Godolphin (RP 96-98p) (Mina poäng 97-99)
4:a 2002 Glaetzer Amon-Ra (RP 96-100p) (Mina poäng 99-100)
5:a 2003 Arakoon Wines Doyen Willunga Shiraz (ej bedömd) (Mina poäng 96-98)
6:a 2006 Mollydooker Blue Eyed Boy (JM 96p) (Mina poäng 93)
7:a 2004 Mitolo Wines Mitolo Shiraz GAM (RP 97p) (Mina poäng 96-98)
8:a 2004 Mitolo Wines Mitolo Savitar Shiraz (RP 98p) (Mina poäng 96-97)
9:a 2005 Mollydooker Two Left Feet (RP 94p) (Mina poäng 92)
10:a 2005 Mitolo Wines Mitolo Reiver Shiraz (RP 94p) (Mina poäng 94+)
11:a 2005 Mollydooker The Boxer (RP 95p) (Mina poäng 91-93)

Min röst på ”godaste” såg ut så här:

1:a 2002 Glaetzer Amon-Ra
2:a 2004 Glaetzer Godolphin
3:a 2004 Mitolo Wines Mitolo Shiraz GAM

På 2005 Mollydooker Carnival of Love satte jag 97-99 poäng men tyckte ändå att både Godolphin och GAM var bättre utifrån en bedömning av “godaste vinet”. Om fem eller tio år kanske jag tycker att Carnival of Love är det godaste vinet? Men inte denna gång.

2006 Blue Eyed Boy tillexempel upplever jag som ett allt annat än gott och njutbart vin idag. Om fem år är det kanske riktigt läckert och gott ur mitt perspektiv. Ändå satte jag 93 poäng eftersom jag tror på vinet – inte lika mycket som Jay Miller men dock. Dummare är jag inte än att jag kan skönja potentialen (vilket jag för övrigt tycker är det svåraste momentet i poängbedömning).

Nu blev det mycket poäng men jag tycker inte att det är konstigare än så här. Däremot tycker jag att det är roligt att sätta och analysera poäng men det är inte en vetenskap – det är en hobby!

Blev någon klokare?

Till sist:

Johan, jag tror aldrig jag har skrivit eller gett ett vin 95-97 poäng som jag tycker är oxiderat. Är det något jag har problem med utöver syra så är det oxiderade viner. Däremot vet jag att jag skrev om en märklig upplevelse med 2005 Vatican som några uppfattade som korkskadat men jag och en annan provare upplevde som ytterst spännande. Så kan det bli. Jag vet fortfarande inte om vinet var defekt eller ej. Den andre provaren brukar knappast strö poäng omkring sig men denna gång var han extremt positiv. Ibland är det inte så lätt. Doft och smak är faktiskt subjektiv.

För övrigt dricker jag aldrig poäng utan upplevelser – som sedan utrycks i poäng. Ett av mina favorit viner är ett vin som jag inser är allt annat än perfekt och förmodligen aldrig heller blir. Ändå älskar jag det över allt annat och bara tanken på att dricka det gör mig euforisk!

/ MV

Mina Vinare sa...

Hej Jos!

Ledsen jag tappade bort svaret på din fråga i min tidigare kommentar. Det blev lite annat fokus.

Jag har som du bara provat ett glas av 2006an under icke optimala förhållande. Minns den som extremt fruktig, ung och koncentrerad. Jag är själv riktigt sugen på ett smakprov men försöker disciplinera mig – inte helt enkelt.

Kanske inte det svar du sökte men jag har inget bättre att ge dig.

Ha det bra!

MMM sa...

Hej Mina Vinare!

Tack för ditt svar - det kommer ett från mej också senare (tokmycket att göra idag på för/eftermiddagen). Det knyter lite an till poängdiskussionen på Niklas blogg - ett sannerligen oändligt ämne!

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Du är välkommen med fler kommentarer i ämnet – det verkar aldrig sluta att engagera. Själv ska jag på vertikalprovning av Clos des Goisses ikväll och förkylningen samt febern har prickat in sin topp just idag. Typiskt när man klarat höstens alla provningar att bakterierna ska slå till just nu. Ska ändå göra mitt bästa. Det är ju även ett 10års jubileum.

Jag ska fylla på med lite mer åsikter och förtydliganden för att förhoppningsvis skingra dimmorna (eller så rör jag till det fullständigt?).

Vad jag med min långa utläggning försökte illustrera var att jag provat 2002 Amon-Ra tidigare. Då mot (för mig som Aussie fantast) stort motstånd. Jag tyckte att vinet var sagolikt den provningen och det intrycket har jag burit med mig sedan dess. Självklart är förväntningarna höga när senaste provade flaskan ska drickas. Jag bär ju ljuva minnesbilder med mig.

När jag sedan uppfattar syran som betydligt mer påtaglig än senast och eftersmaken som kortare blir ju besvikelsen uppenbar. Om man läser min beskrivning och mitt intryck så är ju känslan jag försöker förmedla den att detta är ett riktigt bra och gott vin. Det som stör är att syran sticker ut och eftersmaken känns kortare än vad den borde. Det handlar alls inte om ett surt och snipigt vin med kort eftersmak. Är det så det uppfattas har jag helt misslyckats att förmedla min känsla. Doften är för mig sagolik och smakintrycket likaså men om man ska hitta något som hindrar från att tycka det är perfekt är det just syran och eftersmaken – alltså enligt mig och min uppfattning 97 poäng med en tendens till ett extra poäng.

Jag praktiserar alltid poängbedömning när jag provar och dricker vin – oavsett sammanhang. Vid en provning för två år sedan upplevde jag tillfället som helt övertygade mig om fördelen med att bedöma kvalitet oavsett vad det står på etiketten. Så här antecknade jag mina upplevelser då (i korthet):

Observera att både intryck och poäng togs under provningen som var helblind. Inget känt på förhand.

Djupröd färg.

Stor doft med chark, rökt korv, köttig med klart animaliska drag. Viol, lakrits, ved och peppar.

Smaken domineras av hör syra, bärighet, uttorkad frukt och gröna tanniner. Pepprig och bitter med kort eftersmak och påtagligt torra tanniner. Obalanserat.

Betyg 50+5+13/14+15(-)+6 = 89-90 poäng.

Jag gillade doften men smaken stämde inte alls för mig. Läser man min smakbeskrivning och jämför med 2002 Amon-Ra så borde skillnaden vara uppenbar. Obalansen och orenheten i vinet var påfallande (i smaken).

Vinet?

1998 Chateau Montrose

Robert Parkers betyg?

90 poäng i april 2001.

När det avslöjades vad det var i glaset blev jag först lite förvånad. Ett så prestigefullt vin och ett så ”dåligt” betyg från mig. När det sedan blev uppenbart för mig att även Parker delade min uppfattning kom känslan som bekräftade fördelen med poängbedömning.

Självklart blir det även ”fel” åt andra hållet men ytterst sällan.

Jag har läst Niklas inlägg som jag tycker är utmärkt. Han har många bra observationer och åsikter i den texten.

Vad jag högaktar hos Parker är just förmågan att kunna erkänna när han missbedömt något och ändrar uppfattning. Jag tycker verkligen inte att han sitter på höga hästar. Problemet är väl snarast att han provar om så få viner. För min del hade jag verkligen sett fler omprovningar från hans sida.

Ha det gott!

Niklas Jörgensen sa...

Hej Mina Vinare,

Dags för mig att ge mig in i diskussionen som aldrig lär få något slut :-)

Innan jag ger mig i kast med min inställning till poäng vill jag understryka att det just är min åsikt och ingen annans. Alla gör vi vårt val och detta måste respekteras.

Jag har provat vin seriöst i 15 års tid och provat använda såväl 100 p-, 20 p- och vanlig 5-betygsskala. För några år sedan gav jag emellertid upp att betygsätta vin då jag märkte det inte gav mig något överhuvudtaget. Faktum var att det rentutav gjorde vinprovning mer slentrianmässigt och att jag kunde glömma bort det viktigaste; beskrivningen av vinet. Efter jag slutat med poängsättning upplever jag det som att jag utvecklat mina sinnen än mer - eller så har de bara vaknat till liv igen. Framförallt kom jag ihåg varför jag överhuvudtaget blev intresserad av vin då vin för mig är intimt knutet till mat! Vin är för mig, en upplevelse, en njutning, ett minne för livet. Den känslan kan och vill jag inte försöka betygsätta.

Min största invändning mot kommersiell poängsättning är just poängen. Robert Parker vågar jag påstå hade aldrig fått lika stor genomslagskraft om han inte använt sig av 100-skalan. Nu ska jag inte rikta min kritk mot RP utan problemet är mer de som läser dennes alster på fel sätt. Få tar tiden att läsa RP's beskrivning av vinet utan är helt sonika poängdrickare. Under min tid i vinbranschen minns jag särskilt åren på Kjäer & Sommerfeldt och vilken poänghets det var då. Jag hade kunder som enbart köpte vin som fått si och så många poäng av RP. Var inte vinet omnämnt av gurun eller fick mindre än ett visst minimumvärde så skedde inget inköp. Vad som sades om vinet var likgiltigt; poängen var det som räknades! Och nu pratar vi inte bara ett par enstaka kunder utan det var mååånga som hade denna inställning. Detta är min främsta kritik till kommersiell poängsättning av vin. Det föder betygdrickare som enbart jagar höga poäng. Upplevelsen går i andra hand för själva upplevelsen för dessa sitter mer i att förvärva en 100 p-flaska. Nu är sifferhetsen mest ett manligt problem; jag har då under mina år inte stött på en kvinna som betygsätter vin utifrån 100-skala och aldrig haft en kvinnlig kund som frågade efter RP-poäng på ett vin man rekommenderade.

Hade jag kunnat bli en erkänd provare utan poängsättning av vin idag? Troligen inte för utan poäng försvinner en otroligt stor läsarskara. Det ska gå snabbt och det ska vara pefektion. En siffra gör jobbet åt dig och vinner respekt bland meddrickarna - trist men sant. Betyg underminerar vinet och tar inte heller hänsyn till sådant som om provaren har en dålig dag, förkylning på g, problem hemma, pollenallergi, trött, jetlaggad etc. Vilket för in mig på något du skrev i kommentarerna innan. Jag citerar:

"Jag skriver också att jag inte är helt bekväm med slutbetyget eftersom jag i bakhuvudet störs av den lite för påtagliga syran och upplevelsen av en något kort eftersmak. Kanske är jag påverkad av mitt förra intryck 9 månader tidigare? Dessutom hade/har jag en ”småförkylning” i kroppen (som tyvärr bara blir värre och värre med tanke på morgondagens övning). Det är ändå bara vin – inte vetenskap."

Hur många vinjournalister skriver som du? Det är väldigt ärligt av dig att erkänna att du kan vara påverkad av tidigare intryck eller eventuell förkylning. Tyvärr får jag aldrig veta detta när jag läser vinjournalisterna alster. När sist såg jag RP, WS, Kronstam skriva något i stil med det du delgav oss? Parker: "Gud vad trött jag är. Pallar inte gå på vinprovning efter den maratonflygresan...." Och eftersom vinprovning är en lika subjektiv upplevelse som konst, litteratur, musik, film, mat etc så ifrågasätter jag bruket av siffror för att förmedla en känsla - åtminstone att genom en siffra förmedla känslan till andra och ge sken av att det här är härmed tekniskt bevisat - detta är bästa vinet! Poäng tar fram det sämsta ur oss, gör oss lata och reducerar vår förmåga tänka och uppleva själv. Fråga er själva vem som mest tjänat på 100-skalan; du, jag eller Parker? Vinbranschen jublar hursom då det är enkelt sälja vin med ett litet, RP 97 p efter prislappen.

Robert Parker gjorde sig ett namn på främst Bordeaux och det är ett område jag anser han bemästrar på ett lysande sätt. Jag tycker RP är mer pålitlig på Bordeaux än självaste Michael Broadbent som måste vara en som provat mest Bordeaux av alla. Parker är duktigare än någon annan på att upplysa om slotts uppåtstiganden från träsket, tipsa om vissa områdens framsteg etc. Ingen annan har så väl beskrivit garagisterna i Saint Emilion. Visst har han en svaghet för Rhone likaså och får anses vara en av de mer kompetenta på området men när han väl blivit ett aktat namn och sålt multum av sina verk så ifrågasätter jag varför han inte stannade där och nöjde sig med att vara en auktoritet på Bordeaux och Rhone? En kritisk röst på ett danskt forum skrev att under de 20 år Robert Parker bedömde italienska viner i TWA så besökte han landet två gånger! Jag kan inte källhänvisa faktan men för mig är det märkligt man då kan få så stor genomslagskraft om man struntar i att åka till vinområdena man faktiskt får en hel värld att köpa/inte köpa! Jämför det med RP's antal besök i Bordeaux!

Vem ska jag lita på då? I mitt fall litar jag mest av allt på mina vinvänner. De som man provat vin med under många års tid och där an lärt känna varandras preferenser. De om några väger tyngst i min värld när det gäller påverkan till köp. Jag läser dock vad RP skriver och många andra dessutom. Herregud, annars skulle jag ljuga! Skillnaden idag och för fem år sedan var att jag rusade och köpte när RP gett höga poäng och vinet blev tillgängligt på Systembolaget! Nu noterar jag hans eller andras poäng men det stannar där. Idag läser jag Parker och andra för att få nys om viner jag aldrig hört talas om och lära mig mer om distrikt jag inte är så bevandrad i.Däremot erkänner jag med glädje att jag helt och hållet släppt allt kring Wine Spectator, en mkt bra vintidsskrift för tio år sedan men som idag tappat precis allt.

Jag vill slutligen påpeka att min kritik rör poängbruket, inte provarnas kunskap och erfarenhet som jag beundrar. Och än en gång till dig Mina Vinare; detta är ingen kritik till dig och ditt bruk av poäng. Du gör det inte i ett kommersiellt syfte och du förklarar dessutom dina poäng på ett högst subjektivt sätt. Jag är totalt ointresserad av dina poäng - däremot tycker jag du beskriver vinerna du dricker mycket målande och det är vad jag tar till mig av!

Niklas J

MMM sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
MMM sa...

Hej Mina Vinare,

Jag var jag som tog bort mitt inlägg - det var illa skrivet. Det kändes som vad jag än skrev så slutade det med "smakpolisvarning".

Får se om jag kan finna inspiration till ett nytt imorgon.

Mina Vinare sa...

Hej Niklas och MMM!

Vi får fortsätta imorgon eller på måndag. Nyss hemkommen från en riktig utmaning – i alla fall för mig. Vertikalprovning av Champagne är inget för syraveklingar som mig. Tufft! Dessutom med säsongen första riktiga förkylning i kroppen. Den lindrade förvisso smärtan något ; )

Niklas,

Först vill jag bara ta död på en myt. M som är både kvinna och drivmotor i vårt vinprovargäng Gomseglet sätter i högsta grad betyg enligt 100p skalan. Det är nästan så att jag kan skylla på henne för att jag hamnat i Parkerträsket. Inte enbart men till stor del. Inte bara hon och jag utan även ett par andra medlemmar är ivriga poängsättare och trivs med det. En annan del av sällskapet skyr poäng lika mycket som dig. Vi trivs ändå ihop och har riktigt kul tillsammans. Vi har olika åsikter men respekterar varandras ståndpunkt. Det intressanta fenomenet är att precis som du skriver lyssnar jag till mina vänners tipps och värderingar. Märkligt nog är det oftast så att vi som kör med poäng tycker lika och har ungefär samma uppfattning om vad som är bra och inte när det gäller vin. Vi tycker ofta lika om kvalitet och poäng vid våra provningar och dessutom stämmer det väl med Parker som vi i första hand jämför med. Alltså är vi trygga i vår smak och välkalibrerade sinsemellan. De i sällskapet som inte sätter poäng har oftast en helt annan uppfattning om vad som är ett gott vin. Ska jag då lyssna till dem i första hand? Självklart kan de ge mig en annan insikt och öppna nya fönster mot vinvärlden men när jag vet att vi i grund och botten tycker om helt olika typer av vin så blir det sällan så att jag köper viner som de gillar. Vi tycker helt enkelt olika.

Att Danska marknaden är under stort inflytande av Parker känner jag väl till. Det är säker ett jättebekymmer för handlarna som har svårt att bli av med viner som fått dåliga omdömen av främst Parker. Är det då ett problem för konsumenterna? Troligtvis inte. Kanske bara om de verkligen inte är säkra på sin smak och bara köper poäng för poängens skull. Om de däremot är kalibrerade med Parker och 100 poängskalan är det ju inget problem. Jag vägrar att tro att Parker har duperat en stor skara vindrickare att följa hans poäng bara för att det är han. Självklart finns de, men den stora skaran känner nog ändå en tillit till hans smak och då fyller ju faktiskt Parker en funktion som konsumentvägledare – vilket är precis vad han är. Om än kontroversiell. För vinproducenterna och handlarna är han väl på sitt sätt både vän och fiende. Visst kan hans inflytande få negativa verkningar om alla försöker tillfredställa hans palett men jag är naiv nog att tro att så inte sker i de flesta fall. Parker är trots allt bara en av kritikerna och inte odödlig. Det kommer en dag även efter Parker.

Att vi inte ser samma fenomen i Sverige beror nog inte på att vi har en mer utvecklad och självständig smak. Det beror nog på att vi i Sverige har levt med ett monopol där ingen har kunnat eller velat marknadsföra produkterna med hjälp av Parker och hans poäng. Nu ser man det allt mer på importörers hemsidor med mera. Fast det är ett ganska nytt fenomen i vårt land.

Niklas, det intressanta i ditt referat om 2005 Bordeaux provningen är att 2005 Destieux blev så uppskattat. Har du kollat Parkers poängsättning på de viner ni provade? Om inte tycker jag du ska göra det så lär du upptäcka att ni tyckte väldigt lika i just det fallet.

MMM. Jag såg aldrig vad du skrev. Du är välkommen att publicera vad du vill. Jag tar inte illa vid mig. Jag är ganska härdad i denna fråga.

Kommer mer senare men nu måste jag sova. Kunde bara inte hålla mig från denna replik!

Ha det bra så länge!

Niklas Jörgensen sa...

Hej Mina Vinare!

Att det finns kvinnliga poängsättare är jag fullt medveten om; men om jag ser tillbaka på alla de jag provat med och de kunder jag mött när jag var i branschen så väntar åtminstone jag på att träffa en kvinna som brukar 100-skalan.

Oh ja, det finns massor av viner som jag och Parker gillar! Ser att Destieux också får mycket goda omdömen av RP och det glädjer mig då det är ett härligt glas! Men som jag sade tidigare ger mig poängen ingenting; det är en siffra. Däremot är RP's kommentarer kring vinet trevligare läsa och jag har tidigare nämnt jag tycker han varit den främste på att rapportera om garagisterna i St Emilion. Nu kanske inte Destieux är garagiste men de är definitivt influerade av rörelsen och vinmakningssättet.

Att Parker påverkar prissättning och försäljning är ingen hemlighet. Det gör även Wine Spectator och flera andra. Här kan vi säkert diskutera oss till leda om det varit bra eller dåligt; säkerligen har det haft såväl positiva som negativa inverkningar på vinindustrin. Likriktning ja, men även en höjning av den generella kvaliteten. Rädsla för att få låga poäng gör att vin anpassas, medvetet/omedvetet av mindre producenter. Samtidigt så är jag medveten om att dessa kanske varit ännu sämre annars?

Tyvärr är inte alla lika hängivna vinälskare som vi är och då försvinner textläsningen och man nöjer sig med poängen. Åtminstone var det rejält tydligt för mig under de två år jag var på Kjäer Sommerfeldt. Att fixera sig så pass vid siffran är för mig just sifferdrickande och det är en företeelse som jag personligen tycker tar död på glädjen kring vin. Sidoeffekterna är ju också att allt fler betygsättare föds och alla journalister till sist tvingas använda skalan om de vill omnämnas, få inflytande.

Det finns inga rätt eller fel. Jag respekterar allas val av tillvägagångssätt. Och jag hymlar inte heller med att jag läser Parker och konsulterar hans Bordeauxbibel. Men det är inte samma som att vi tycker likadant och att jag uppskattar 100-skalan.

Fann en intressant diskussion på ett danskt forum kring Parkers vara/icke-vara (uppenbarligen något som diskuteras hej vilt över hela internet!). En av deltagarna skrev något åtminstone jag tyckte var väldigt väl formulerat och passade in på mitt sätt se det hela! Citerar:

"Parkers anmeldelser er et kemisk forsøg – note-fragmentering og data, som bliver omsat i plusser og minusser. Herfra bliver et point stadfæstet. Vinens oplevelse hos smageren – drikkeglæde og eventuelle konflikter med for høj ekstrakt, for lav syre, for høj alkohol, bliver der på ingen måde skelet til. Her opstår konflikten mellem vinelskeren og ”laboranten” og derfor vil denne debat altid herske."

Kul diskussion det här :-)

Anonym sa...

Mina Vinare,

Kul läsning (även om poängdiskussionen spårat ur en aning :-)). Amon-Ra är som du säkert vet en av mina absoluta favoriter, jag har provat både '06 och '05 i år, '05an är monumental. Trots detta är det _inte_ den bästa OZ jag druckit under året, Kaeslers 'Old Bastard' '06 ('04 också troligen) var faktiskt båda bättre. Lite i samma stil, men ännu sexigare (detta utan att falla ner i ormgropen och bli porrigt).
Detta sagt, alla fyra ovan nämnda viner får +++(+) (min skala, utan poäng N.B.) så framtiden får utvisa om något snubblar till och blir stort på riktigt.

Har du provat OB? Isf. dina tankar?

Mina Vinare sa...

Hej Niklas!

Detta är en diskussion som kan hålla på i oändlighet. Ingen kan vinna den. Anledningen till det är att vi i grunden tycker olika. Kanske omvärderar jag en dag min åsikt men inte på grund av att någon påverkar mig till det utan snarast att jag själv upptäcker att det inte längre fungerar för mig med Parker och hans poäng.

Jag kan faktiskt redan idag oroa mig för vad som händer den dagen jag inte längre har Parker att följa och lita till för vininköp. Det kan låta radikalt men faktiskt är att utan hans omdömen (text och poäng) skulle jag allt känna mig villrådig. Mängden vin och vinproducenter minskar ju inte precis. Vad ska man välja?

Ett alternativ är ju att följa sin egen övertygelse utan hänsyn till någon kritiker. Ska det fungera i längden måste man prova en väldig massa vin på måfå eller med ett ursprung som man tror sig behärska. Jag är tillexempel ganska väl bevandrad i Australien och Chateauneuf du Pape. Även Spanien är ett land som jag lite koll på. Vet jag då vad jag ska satsa på när nya årgångar lanseras? Vågar jag satsa på okända nya producenter? Visst, för enstaka flaskor. Skulle jag köpa 6 eller 12 pack på det viset? Aldrig. Kanske om jag var ekonomiskt oberoende.

Nästa alternativ är ju att göra en halvmesyr och tänka som i exemplet ovan men få vägledning av vad andra kritiker tycker. Att följa den kritiker som för stunden ger mig mest vägledning. Wine Spectator, Peñin, The Wine Front, Halliday, Livingstone-Learmonth, RdVdF, Tanzer, Robinson eller Gambero Rosso. Många gör uppenbarligen så. Jag vet inte hur många provningar jag varit på där man hänvisar till några av de nämnda kritikerna/publikationerna. Hittar jag inga bra omdömen från någon av de nämnda så kan jag ju alltid lita till den Svenska vinexpertisen som du själv hänvisar till i din senaste post (mycket bra för övrigt). Till och med Munskänken finns ju att tillgå. Om det rör viner som lanseras via Systembolaget vill säga. Om vinerna ska inköpas i Beställningssortimentet eller som Privatimport blir det värre. Även om man sneglar mot inköp utanför landets gränser.

Det finns ett tredje alternativ också. Jag kan ju fördjupa mig i ett visst område och lusläsa all litteratur som behandlar just det området och på så vis bli ”expert” på just de vinerna.

Tidigare har jag faktiskt gjort lite av allt som jag beskriver ovan. Har det blivit bra? Nej, faktiskt inte. Jag har en hel del ointressanta och oinspirerade viner liggandes som jag ofta frågar mig varför jag köpt. Problemet har varit att jag av någon anledning fått för mig att ett visst vin varit bra och när man sedan söker ihärdigt nog så har jag tillslut hittat någon som tyckt vinet varit bra – en köpsignal alltså. Just det är anledningen till att det blivit fel. Att jag har varit opportunistisk. Inte haft en egen norm. Jag har helt enkelt köpt utan att veta vad jag egentligen tyckte.

En dag började jag läsa vad Parker egentligen skrev. Dessutom vilka poäng han satt på viner jag hade i min samling. Det var ganska intressant för de viner jag hade som fått höga poäng var också de viner jag tyckte bäst om. En del viner fick låga poäng, som jag hade svårt att acceptera. Jag hade fram tills denna tidpunkt i princip helt nonchalerat Parker. När jag sedan började följa lanseringar på SB gentemot Parkers omdömen öppnades en ny värld. En massa helt okända områden, producenter, druvor och till och med länder upptäcktes tack vare att Parker faktiskt redan hade provat vinerna och i många fall var positiv. En fullständigt omvälvande upplevelse att det fanns någon där ute som tyckte att en hel del etablerade producenter och vindistrikt faktiskt gjorde ganska mediokra viner och att det istället fanns annat, nytt fräscht och spännande att upptäcka.

Jag ångrar verkligen ingenting. Jag känner mig helt bekväm med att följa Parker och göra inköp helt baserat på hans omdöme. För att inte hamna i samma fälla som tidigare utmanar jag hans poäng och betyg konstant genom att använda samma skala som honom och hela tiden sätta ett eget betyg på det jag dricker. Ibland tycker vi olika ibland exakt lika och oftast ungefär lika. Det räcker för mig. Den dagen detta inte längre fungerar för mig vänder jag honom ryggen.

För att dra det ytterligare ett steg mot i mångas ögon – avgrunden – tycker jag att det är helt logiskt och givet att ett 96 poängsvin är bättre än ett 90 poängsvin (enligt min egen palett). Kanske kan dock stunden och omgivningen göra att ett 90 poängsvin upplevs som godare och 96 poängsvinet som mindre gott – men i långa loppet gäller nog ändå regeln om att högre poäng är lika med ett bättre vin. Om jag inte utmanade Parker utan bara köpte hans poäng utan kritik så skulle det kännas fel. Då drack jag ju vin utifrån någon annans smak och preferenser. Därför utvärderar jag alltid det jag har i glaset och om det finns en åsikt från Parker att jämföra med – gör jag det.

Jag minns att Frankofilen i en tidigare diskussion gjorde en tänkvärd illustration om poängens betydelse. Jag tänkte använda den metoden i mina exempel med 2002 Amon-Ra och 1998 Montrose. Ta del av följande utdrag från beskrivningar gjorda av Parker och bedöm vilket av vinerna du/ni skulle välja utan att känna till hans poäng.

” The inky blue/purple/black color is accompanied by aromas of creosote, scorched earth, black as well as blueberries, creme de cassis, and subtle vanilla. The extraordinary aromatics are followed by a wine of size, power, great richness, delineation, and amazing depth as well as intensity. The finish lasts more than a minute.”

“A classic effort, it exhibits a dense purple color in addition to a sweet nose of jammy cassis, licorice, earth, and smoke. It is a powerful and full-bodied wine with well-integrated tannin.”

Det översta har han gett 96-100 poäng (Amon-Ra) och det nedre 90 poäng (Montrose). Spelar då poängen ingen roll?

Jag är dessutom noga med om det verkligen är Parker som står för bedömningen eller någon av hans lakejer ; )

Jag litar per automatik inte på hans medarbetare utan känner ofta lika stor osäkerhet inför dem som vilken kritiker som helst. Kanske kontroversiellt men för mig fungerar det – vilket är det viktigaste.

Jag samlar inte på poäng utan vin. Jag dricker inte poäng – jag dricker vin. Jag försöker däremot att maximera oddsen och då väljer jag att följa Parker och att regeln om ju högre poäng ju större sannolikhet till en större vinupplevelse – både i närtid och framtid. Säkert blir det ibland fel och besvikelsen är då för stunden stor men i långa loppet är detta den strategi jag tillämpar. Tills något övertygar mig om annat.

Jag har under alla år lagt stor vikt vid druvtypisitet och liknande men finner det föga intressant idag. Ofta hör jag personer förfasas över att ett vin innehållandes en viss druva inte smakar som det borde. Att tillexempel Shiraz från Australien smakar som Cabernet Sauvignon och omvänt. Spelar det verkligen någon roll? Antingen är det gott eller så är det inte gott – oavsett ursprung och druva.

Jag är Munskänk och under mina år som medlem och delaktig i provningar samt utbildningar har jag sällan hört att kvalitetsaspekten i vin har diskuterats, ifrågasatts eller analyserats. Egentligen är det helt otroligt. Att Sveriges största vinprovarförening ofta förbiser den parametern. Man verkar nöja sig med att ett vin smakar typiskt. Typiskt vad?

För dem som inte har samma smak eller värderingar som Parker är det bara att välja en annan vägledare för sina val eller helt strunta i det. Varför man jämt måste slå ned på Parker eller dem som tror på honom har jag aldrig förstått. Varför fungerar hans namn som ett rött skynke? Nonchalera istället honom om det inte passar. Det gör jag numera med alla andra kritiker.

Jag har gjort mitt val. Jag står för det. Jag bryr mig föga vad Munskänken, DI, AOM/AOV, Kronstam och Livets Goda tycker. Jag bryr mig inte heller mycket om vad övriga internationella kritiker anser. Jag tar del av det men baserar inga beslut på deras åsikter.

Andreas Larsson, vår berömda svenske sommelier skrev i ett nummer av Livets Goda om en provning med Syrah/Shiraz viner som han deltagit i. Jag noterade (i mina ögon) flera märkliga betyg och kommentarer från hans sida. Värst var den om 2001 Torbreck Descendant. Ett vin jag själv provat vid ungefär samma tidpunkt. Andreas Larsson skrev:

”Doften bjuder på massor av mogen frukt, mint, björnbär och viol, smaken är solmogen och söt, dock balanserad med snälla tanniner och massor av frukt, lång och kryddig eftersmak. Slutsats: Generös Australiensare, väljord i sin stil. 89 poäng.” (Det vin som får högst poäng är en Syrah från Schweiz, Chamoson, Simon Mayne. 97 poäng).

Parker har provat Australiensaren och skriver:

“Aged in used French oak casks for 18 months prior to being bottled unfiltered, the 2001 Descendant is a 1,000 case blend of 92% Shiraz and 8% Viognier cropped at approximately 1.5 tons of fruit per acre. This spectacular Australian red offers an aromatic smorgasbord of honeysuckle intermixed with blackberry and creme de cassis liqueurs, licorice, coffee, and spice. There is fabulous fruit purity, tremendous intensity, and great balance with flavor, power, and elegance all combined into a riveting example of Barossa Valley wine.”

Han sätter 98 poäng.

Jag har också provat vinet (helblint). Vem tror ni jag håller med?

Ibland kan jag inte ta vår svenska vinelit på allvar. Precis som säkert många har svårt att ta Parker på allvar. Låt då var och en göra sitt val.

Vad Anders Melldén skrev i samma nummer om 2005 Clos des Papes (84 poäng) är ännu värre men en annan diskussion.

De enda övriga källor jag har som komplement till Parker är min egen förmåga och omdömena på CellarTracker. Det är ett forum som jag gärna ser får ökad betydelse i framtiden. Det finns en profil vars omdömen jag litar mycket på - och det är jdunnuck (http://www.cellartracker.com/user.asp?iUserOverride=1305). Ofta tycker vi lika. Trots jag inte vet vem personen är litar jag mycket till hans (förmodar det är en han) omdömen. Just för att vi verkar ha lika smak – kalibrerade!

För min del är det inte konstigare än så här. Jag trivs med mina beslut och känner mig trygg. Den som inte delar mina värderingar eller smak är fri att gå en annan väg. Vi kan vara vänner ändå och prova vin ihop. Om alla tyckte lika skulle vi ju bara behöva en sorts vin.

Jag tror jag ska göra en post i ämnet så småningom men just nu har jag så mycket annat att skriva om.

Kommentarer är alltid välkomna men notera att för inlägg äldre än 6 dagar har jag kommentarsgranskning aktiverad och det kan kanske därför ta en stund innan eventuella kommentarer syns.

Ha det gott!

Mina Vinare sa...

Hej Winepunker!

Skönt med annat fokus för en stund. Tyvärr har jag aldrig provat Old Bastard. Många av Kaeslers viner har jag provat men aldrig OB. Måste nog göra det en gång. Jag har däremot provat både 2005 och 2006 av The Bogan och 2005an är super medan jag var lite tveksam till 2006an.

Kaeslers viner är lite speciella som unga. Ganska mycket av allt. Ska väl försöka lyda ditt råd och göra ett smakprov av OB också.

Ha det!

MMM sa...

Här kommer till slut ett inlägg från mej, om Parkers favorisering av vinområden - i detta fall Chateauneuf. Det griper egentligen inte an till diskussionen som förts, men den har varit så komplex att det är svårt att följa upp.

- Parkers poängmodell gör att viner från t.ex Bourgogne egentligen aldrig kan få 100 poäng - de faller redan på färganalysen. Och mycket riktigt så är Parkers poängnivå i Bourgogne generellt låg.

Parker påverkar prisbilden, men bara till en viss del. Stora Bourgogneviner med 92-93 poäng är dyrare än t.ex 95-96 poängs Chateauneufer. Man kan tro att det beror på gamla konventioner - men jag tror det beror på att vindrickarna med stora plånböcker anser att kvaliteten är högre i Bourgogne än Chateauneuf - oavsett Parkers omdömen. Båda typerna av viner blir ju sålda.

Jag har själv handlat mycket efter RP-poäng i det förgågna - vilket gör att jag har överdrivet mycket Chateauneuf i källaren. Man får fortfarande ovanligt mycket poäng för pengarna i södra Rhone. Jag har inget emot Chateauneuf - men jag har lite svårt för hissa grenacheviner till samma nivåer som ett DRC-vin från bra årgång. Det hade varit kul att ge 100 vinprovare en Clos Sainte Jean 2005 och en La Tâche 2002 blint för att se vilket vin som anses hålla högst kvalitet (jag ställer upp helt gratis ;-). Båda har fått 93 poäng av Parker - och bör således vara jämbördiga i kvalitet. Allt annat än 100 - 0 hade varit en sensation. Är det så att Parkers poängmodell saknar bedömning för det svårdefinierade begreppet "klass"?

Nu är prisnivån ganska väsenskild, och man får fortfarande mycket kvalitet för pengarna i södra Rhone - men jag opponerar mej mot poängsättningen som vänder vinköparna så unisont mot vissa områden. För det är väl inte ett prisvärdhetsindex à la Kronstam som Parker sysslar med?

Nu vart det lite smakpolisen mot Chateauneuf - men det blev i alla fall ett inlägg till slut... Ungarna drar i byxbenen så jag får avsluta här.

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Nu måste jag börja med att vara lite petig. Kanske onödigt att lyfta fram detaljer som detta men som min förre detta granne, ”Bagaren” sa – Det är skillnad på Pål och Pär.

Robert Parker har inte bedömt bägge vinerna till 93 poäng. Han har gett 2005 Clos Saint Jean 93 poäng. 2002 DRC La Tâche har han aldrig bedömt. Den som bedömt det vinet är Pierre Rovani i juni 2004 (som för övrigt bedömde 2003an året efter och gav den 99 poäng).

Spelar detta då någon roll? Ja, det anser i alla fall jag. Om både du och jag skulle ge 2005 Clos Saint Jean et betyg skulle vi sannolikt sätta olika poäng. Har då någon av oss rätt? Bägge, på sitt sätt. Den som gillar den typen av vin kommer per automatik att sätta ett högre betyg.

Nu kan man tänka sig att någon kan tycka att som representant för The Wine Advocate så ska man sätta lika poäng och vara helt kalibrerade oavsett om man heter Parker eller Rovani. Så fungerar det självklart inte i praktiken – vi tycker alla olika.

Du kan aldrig jämföra samma poäng för olika typer av vin och tror att det per automatik är ett absolutvärde. Allt hänger ju på vem som provat och gett betyg på vinet i fråga. Det är precis detta jag försökt föra fram i all min argumentering om poäng och kritiker. Jag litar på Robert Parkers smak och palett – inte på en siffra som vem som helst har satt.

I ditt exempel med en provning mellan de två vinerna tar du för givet att resultatet skulle bli 100-0. Nu anger du inte vilket vin du tror skulle få 100 röster men jag förmodar det är La Tâche du syftar på som vinnare eftersom den har mer ”klass”?

Egentligen spelar det ingen roll hur du menar för jag är helt säker på att inget vin skulle få 100 av 100 röster. Det finns inte på kartan att 100 vinprovare skulle vara så överens. I alla fall inte om vinerna provades helblint. Om alla viste vad det var i glaset skulle kanske etikettdrickarna givetvis lägga sin röst på det vin med mest ”klass”.

Du kan göra den provningen med 10 provare och skulle garanterat inte få 10-0. Du och jag kan göra den och resultatet skulle automatiskt inte bli 2-0.

Det är detta jag högaktar hos Parker att han aldrig kopplar samman pris, status och poäng. I alla fall inte officiellt. Sedan är väl inte han mer än människa också och låter sig säkert påverkas både positivt och negativt emellanåt.

Jag är ganska säker på att 2002 LaTâche är ett underbart vin och att det av många skulle upplevas som det bättre vinet – men ta inte för givet att prestige, historia och ”klass” gör det till ett bättre vin.

Vad Parker skulle ha gett vinet kan vi bara spekulera i. Kanske mer än 93 poäng kanske lägre. Jag vet inte om du känner till skälet till att han inte bedömer Bourgogne längre? Om inte så lär det vara som så att han under 90talet blev stämd av Faiveley familjen efter att han antytt i sina böcker att deras viner ofta smakade annorlunda vid besök hos producenten än vad de gjorde när de väl var släppta på marknaden i USA. Kan man ana att han misstänkte att de ”boostade” proverna han smakade på plats för att få bättre poäng? Hur som helst efter detta fick han anställa Rovani att sköta Bourgogne eftersom han som person efter detta uppenbarligen inte var en helt populär besökare i distriktet.

Han har ju även utryckt en viss skepsis mot för rikligt användande av fat i Bourgogne. Speciellt förr i tiden. Något som är tänkvärt med tanke på alla angrepp mot honom som förespråkare för ekade viner!

Tyvärr är det så att när jag läser din kommentar om association till ”klass” så blir jag sådär frustrerad igen och tänker genast på ”Smakpolisen”.

Som du nog vet provade jag 2005 DRC “Echezeaux” för ett tag sedan. Helblint. Det doftade gudagott och jag tror aldrig jag känt en mer exotisk doft i ett vin. Om inte det godaste jag doftat på så i alla fall topp fem. Problemet är ju att det inte räcker att dofta på vin – man dricker ju även det. Det smakade mycket gott och bra. Syltigt och modernt med massor av söt jordgubbsfrukt. Problemet var att det föregående vinet 2005 Louis Jadot ”Bonnes Mares” smakade lika gott. Det doftade dock inte alls lika spännande eller omtumlande – därför lite lägre betyg (95+ istället för 96+).

Jag vill alltid se till helheten och då är smak och intensitet samt helheten viktigast. Då blir det för min del högre poäng.

Jag förstår faktiskt inte varför så många hänger upp sig på poäng och användandet av dessa. Jag har själv funderat på om man verkligen kan jämföra poäng mellan helt olika viner och typer. Det gick så långt att jag skrev till The Wine Advocate och frågade ungefär som så här:

”Kan man verkligen jämföra 90 poäng för en Australiensisk Shiraz från 2004 med 90 poäng för ett vin från Bourgogne av årgång 1986.”

Jag funderade nämligen i samma tankebanor som du. Tyckte det blev för vetenskapligt. Skulle man verkligen inte bara se poängen som ett instrument att fatta inköpsbeslut på. En konsumentvägledning helt enkelt. Svaret kom och troligen var det väl inte Bob själv utan en medarbetade som svarade men så här löd det:

“Wines are rated in the Wine Advocate in comparison to other wines of that same type. So to use your example, an Australian Shiraz given 90 points is judged against other Australian Shiraz. More generally, of course, a 90-point Australian Shiraz and a 90-point Pinot Noir from Burgundy are both very good wines, but decidedly different. As always, the final arbiter is your own taste.”

“You are correct that the purpose of ratings is to use to compare wines of the type you like and would like to purchase. And although, as you say, Wines Advocate and other ratings are used by some as a "scientific" quality norm, those ratings are actually judgments from individuals with years of tasting experience but their own individual tastes. The ratings should be used as guides to find the best of the types of wines you like.”

Om fler läste och tänkte en gång extra skulle detta med poäng och Parker nog inte vara så dramatiskt och emotionellt som det är.

Ha det!

MMM sa...

Oops, det hade jag helt missat att Parker var bannlyst från Bourgogne - mitt åt. Jag har nog inte varit med länge nog i "branschen".

Jag tycker att svaret du fick från Wine Advocate var väldigt tänkvärt. Det synsättet kan jag köpa rätt av - men missas nog av både "poängköpare" och rabiata Parkerhatare (och allt där imellan).

Frankofilen sa...

Hehe, tillåt mig röra om lite grytan med glimten i ögat. Parker har faktiskt smakat några nolltvåor från DRC... i Hedonist's Gazette. Hade man bara smakat själv är det förstås ett bra tillfälle att kalibrera sig...

"The DRC 2002 Echézeaux (86?) possessed a medium ruby color, spice box, citrus, and under-ripe currant aromas, hard, angular flavors, and a dried out finish. There is some sweet fruit, but the wine is superficial, lacks depth, and appears to be the product of a too early harvest. The tannins are green and the acidity high. Based on my limited experience with the sensational 2002 red Burgundies, this is a major disappointment. Later that evening I opened a 2002 Grand Echézeaux (88?) I had purchased for my cellar. While it was slightly better, with a bit more body, it revealed the same drying tannin, unripe red fruit character, a tart, lean personality, and vegetal tannins."

länk: http://www.erobertparker.com/members/gazette/hg240.asp

Mina Vinare sa...

Hej bägge (MMM o Franko)!

Fast de fick ju ”bara” 89 pinnar av Rovani från början så där är de ju hyfsat synkade!

Visst är det underbart – att ”såga” en kronjuvel som DRC så. Annars är min favorit sågning också ur HG (i november 2007) när han kallar 2000 DRC Richebourg för ett ”Bistro vin” och sätter 85 poäng (ja - jag har skrivit om det tidigare).

“but several bottles of the 2000 DRC Richebourg proved to be reminiscent of a straightforward bistro-styled red wine. Unfortunately, it does not sell for a bistro wine price, and it reinforces my disappointment with this vintage for the DRC.”

Han har nog ett horn i sidan till Bourgogne!

För den som vill fördjupa sig lite mer om Parker rekommenderar jag att läsa en artikel som nu har något år på nacken. Dessutom är den ”positiv” till Parker så det bör man bära med sig. Kul och lärorik är den hur som helst.

http://info.detnews.com/wine/winenews/details.cfm?id=448

Trevlig läsning!

PS. Ibland funkar uppkopplingen mot adressen dåligt så det kan behövas flera försök – man får lite konstig text formatering. DS

Anonym sa...

”Du kan göra den provningen med 10 provare och skulle garanterat inte få 10-0”.

En liten episod. Under antiken, d.v.s. under 90-talet, var jag sektionschef i en munskänksförening. I denna ordnade jag regelbundet
”specialprovningar” för de mest vinintresserade. Minimikravet var betyg i vinkunskap. Huvuddelen hade två munskänksbetyg och minst 10 års erfarenhet av regelbunden vinprovning.

I en provning av ”Världens stora röda” fick DRC Richebourg 12 av 12 förstaplatser. Deltagarna fick utse bästa och näst-bästa vin av de 9 deltagande. Andraplatser gick till Mouton Rothschild (10), Guigals La Mouline (1) och Vega Sicilia (1). Helt utan röster blev bl.a. Gajas San Lorenzo, Sassicaia, Opus One och Grange.

Detta som kommentar till ovanstående påstående. Det var ju inte långt ifrån, att vi var helt ense t.o.m. om andraplatsen.

MMM sa...

Hehe! De omdömena kan man kalla för integritetsfulla eller fullständigt oseriösa, beroende på vilken falang man tillhör.

Onekligen är 2002 en stor årgång i Bourgogne (av "vin de garde"-typ), och syrorna och tanninerna kan ha stört honom. Men med "potentiella poäng" skall ju det inte spela någon roll...

Ibland vill man sätta ner foten (som med min eviga Clos Sainte Jean) - det hörs liksom mer än en fesljummen recension.

Mina Vinare sa...

Hej igen MMM!

Visst – jag håller med dig. Det känns som han tar i lite för mycket. Helt objektivt känns det inte. Lite kul dock att inte jämt vara blygsam och nickedocka.

Min erfarenhet av DRC är strängt begränsad så jag ska väl inte döma. Har dock hört en del kul episoder om provningar där ”nära knutna personer till DRC i branschen” sågat vin som sedan visat sig innehålla just DRC.

Man kan inte bara leva på sitt namn.

Ha det bra!

Mina Vinare sa...

Hej Anonym!

Detta ämne slutar tydligen aldrig att engagera. Ett tag till orkar jag men någon gång måste väl även denna debatt få ett slut. Vi kör på ett tag till!

Det hade varit jättekul om du vill komplettera den fina vinlistan med årgångar.

Jag vet att Munskänkar inte brukar lägga så stor vikt vid årgångar men jag tycker nog det har en viss betydelse i detta fall. Nu lät det kanske elakt men faktum är att som kompisen brukar säga: ”att en gång har han provat en Chateauneuf du Pape från 2002 och det var hos Munskänkarna – Mont Redon (två gånger nu eftersom han även fick prova 2002 Clos des Pape nyligen).” Inte var det för att illustrera en dålig årgång utan för att representera en typisk Chateauneuf du Pape. Jag tror till och med att det var under ett övningsprov.

Hursomhelst. Jag tror vad jag tror. Plocka ut 10 vinprovare slumpmässigt och arrangera en blindprovning av de två vinerna. Du kommer aldrig att få 10-0. Ännu mindre 100-0 och en sensation som MMM började med.

Jag kan plocka ut ett antal provare ur min omgivning och se till att 2005 Mollydooker Carnival of Love vinner mot bara prestigeviner från Europa. Mycket hänger på vem som deltar och vilka vinerna är samt hur vinerna arrangeras i ordning.

Om jag vill fortsätta vara lite elak i tonen så kan jag ju insinuera att genom att plocka ut provare med de kriterier du anger, skulle det gå att styra resultatet åt ett visst håll, jag citerar:

”Minimikravet var betyg i vinkunskap. Huvuddelen hade två munskänksbetyg och minst 10 års erfarenhet av regelbunden vinprovning.”

Faktum är att jag skulle få vara med!

Jag fick idag kallelse till det praktiska trebetygsprovet men har ännu inte bestämt om jag ska delta. Förra gången jag var berättigad kunde jag tyvärr inte delta. Fick i efterhand höra att ett av vinerna som skulle identifieras var en Merlot från Spanien! Är det viktigt att kunna känna igen en Spansk Merlot? Är man duktig då?

Av själ som detta funderar jag ofta på varför jag överhuvudtaget är medlem. Det är en fantastisk förening i sig men den består av ganska så cementerade och konservativa fördomar.

Jag ser i din vinlista att det är fina namn. ”Världens stora röda” kallar du den. Opus One och Grange fick tydligen äran att representera nya världen. Var det, det fantasifullaste ni kunde komma på? Jag ser inte vilket det nionde vinet var. Kanske en Chateauneuf du Pape?

Jag provar vin med två olika ”gäng”. Det ena består av enbart aktiva Munskänkar. Bland annat en nuvarande sektionschef och en tidigare provningsansvarig. Faktum är att det nog är 1/3 av en styrelse som är med i gänget. Tidigare var även den före detta sektionschefen med oss. Det andra gänget består i princip av icke Munskänkar med undantag för mig själv och ett par till. Var tror du jag får prova mest spännande viner? Var tror du fördomarna existerar? Vi har lika kul i bägge gängen och det är lika berikande men på helt olika vis.

Vi hade i det ena gänget en provning med Guigals tre La-La viner, förvisso lite taskiga årgångar för två av vinerna (tror det var två 1993or eller 1992or och en 1995a). I provningen ingick även en flaska efter provningen av Domaine du Clos du Caillou's Cotes du Rhone från 1999 om jag minns årgången rätt. Det var det i särklass bästa vinet. Inte bara min åsikt. Kanske bäst mognad eller bäst form för stunden men så var det faktiskt.

Jag betvivlar inte att DRC Richebourg kan röstas fram som det bästa vinet och få alla röster på första platsen i en provning som eran. Med rätt skolning och förfinade smaklökar så kan det nog bli så:

”Minimikravet var betyg i vinkunskap. Huvuddelen hade två munskänksbetyg och minst 10 års erfarenhet av regelbunden vinprovning.”

Var er provning av ”Världens stora röda” en helblind eller halvblind provning? Det är viktigt att veta för mig så att jag kan bedöma resultatet av er provning. För mig är detaljer viktigt – fast jag ibland kan vara lite otydlig och svepande i mina egna inlägg.

Påståendet MMM uttalade var:

”Det hade varit kul att ge 100 vinprovare en Clos Saint Jean 2005 och en La Tâche 2002 blint för att se vilket vin som anses hålla högst kvalitet (jag ställer upp helt gratis ;-). Båda har fått 93 poäng av Parker - och bör således vara jämbördiga i kvalitet. Allt annat än 100 - 0 hade varit en sensation. Är det så att Parkers poängmodell saknar bedömning för det svårdefinierade begreppet "klass"?”

Jag hävdar att det aldrig hade slutat 100-0 i en blindprovning med slumpvis valda deltagare. Inte ens om det bara var 10 provare skulle det bli 10-0 – inte med de två viner MMM hänvisar till.

Missförstå mig rätt. Jag är inte personligen förorättad eller arg – jag är bara lite uppgiven och trött på villfarelsen om att viner med en viss etikett alltid motsvarar sitt ryckte. Speciellt som det är baserat på gamla meriter.

Jag tror ditt uppsåt är väl menat och jag är mycket intresserad av att höra mer om provningen. Jag blir dock lite trött när jag mellan raderna i din kommentar får känslan av du vill påskina att med ”rätt” och kompetenta provare så blir resultatet som förväntat.

Ha det bra!

MMM sa...

MV> En kommentar till länken om Parker. Det väcker tankar om var problemet egentligen ligger. Det är ju vinkonsumenterna som har gett Parker den makt han obestridligen har (vinpriserna i vissa regioner fastställs ju inte ens förrän Parker kommer med sina första utlåtanden). Om vi inte gillar Parkers vinstil kan vi ju låta bli att lyssna - och bli upprörda. Jag är mer och mer skeptisk till den mannen ju mer jag provar vin (som du säkert har förstått). Egentligen borde jag bara vara glad eftersom det sänker priserna på de viner jag gillar :-).

Angående den imaginära vinprovningen mellan La Tache 2002 och Clos Sainte Jean 2005 är jag fortfarande övertygad om siffran 100-0. Sockerspetsad spolarvätska(jag skickar gärna en flaska om du vill!) kan inte ha en chans mot en av världens bästa viner, oavsett provare. Hade det däremot varit Beaucastel på andra sidan hade jag varit mer osäker (alltså inget ont om Chateauneuf).

Anonym sa...

Hej!
Provningen skedde, om inte under antiken, så dock i en forntid - dvs i mitten av 90-talet. Pappren från provningen finns 10 mil bort, och minnet är inte vad det en gång varit - åldrat eller bortsupet?

Jag minns att Richebourg var 1990, La Mouline 1991, Mouton Rotschild 1986 och Sori San Lorenzo 1990. Beträffande Grange och Opus One så var dessa då de mest namnkunniga vinerna från Nya Världen. Amos Ra existerade väl knappast?

Beträffande Munskänkarna så är det nu ganska många år sedan jag var på en provning. På "min" tid fanns inte den nuvarande centralstyrningen, inga läroplaner etc, utan vi var en ledarkvartett med fria händer att utforma verksamheten. Självklart skulle Du inte bara fått vara med, utan Du hade säkerligen tillhört de mest drivande och engagerade. Lycka till med 3-betygsprovet. Jag klarade den teoretiska delen men gick två ggr på pumpen i det praktiska provet.

Niklas Jörgensen sa...

En fem år gammal debatt men som är lika aktuell fortfarande är den kring 2003 Chateau Pavie och det hätska ordkrig som uppstod mellan Jancis Robinson & C:o vs Robert Parker & C:o.

För er som inte läst debatten väntar mycket intressant läsning och jag vill inte berätta mer då det är bättre bilda sin egen uppfatting.

Läs här:

http://www.decanter.com/news/48406.html

http://www.verema.com/en/forums/wines/topics/330704-parker-robinson-maybe-two-sides-of-

http://www.news-gazette.com/community/food/index.cfm?page=kirbystory.cfm&id=37

http://www.jancisrobinson.com/articles/winenews0422.html

Samlade TN's:
http://www.farrvintners.com/wine.php?wineid=26067

Tror 2003 Pavie summerar hela debatten ganska väl och att alla helt enkelt inte tycker likadant.

Anonym sa...

“Wines are rated in the Wine Advocate in comparison to other wines of that same type. So to use your example, an Australian Shiraz given 90 points is judged against other Australian Shiraz. More generally, of course, a 90-point Australian Shiraz and a 90-point Pinot Noir from Burgundy are both very good wines, but decidedly different. As always, the final arbiter is your own taste.”

Det är här poängbedömning blir ologisk. Beskrivet som ovan så fungerar det. Men går man lite mer på djupet...

Med det här sättet att se saken ska alla vintyper och regioner bedömas enskilt och utifrån sina egenskaper och förutsättningar.

Och i så fall frågar jag mig: Varför finns det inga georgiska viner med 100 poäng? Varför finns det inga Zinfandel blush med 100 poäng.

Om viner bedöms inom sin egen grupp och endast jämförs mot liknande viner från samma område, hur kan man då sätta tex 80 poäng om man aldrig satt en 100-poängare. Eller menar Parker att han kan bedöma hur en 100-poängs Zinfandel Blush smakar utan att ha provat det? Var finns referensramarna?

Det är motsägelsefullt att säga att det finns en objektiv kvalitet som går att bedöma och samtidigt säga att man bedömer viner endast mot sina likar från samma område i världen.

Alla har sin smak. Om man inte gillar smaken av choklad, hur kan man då anse sig kapabel att bedöma kvalitén på ett rättvist sätt gentemot hallonbåtar, som kanske är det godaste man vet?

Nä, den här choklad är sträv, smakar choklad och har alldeles för lite socker, 81 poäng.

Den här hallonbåten smakar fantastiskt sött och hallonbåtsaktigt precis som jag älskar! 99 points.

Vadå, jag bedömer ju bara godisets kvalitet!?

Fattar ni vad jag menar?

Mina Vinare sa...

Hej igen Anonym!

Tackar och bugar för ditt svar. Ingen dålig uppställning!

Efter jag tryckt på publicera knappen igår ångrade jag mig delvis. Det var inte meningen att tonen skulle låta arg och hård. Dessutom insåg jag precis som du skriver att i mitten av nittiotalet var nog Grange och Opus One det naturliga valet som representant för nya världen i er provning – mitt tankefel! Ber om ursäkt.

Varför jag så envist ville veta årgångarna var för att jag själv provat nästan alla viner du namngav – men i svaga årgångar, förutom Grange då, som var en 1998a (klart även DRC 2005 får väl anses stark – men outvecklad). Aldrig har jag fått sätta tänderna i en 1982 Mouton Rotschild eller 1986a för den delen heller! Den provningen du arrangerade hade jag gärna velat vara med på. Det är lite av min poäng. Att de stora vinerna inte per automatik blir goda utan att även de varierar beroende på årgång. Ibland blir det storartade viner, ibland usla. Jag tror inte Parker har helt fel i sina taskiga omdömen om de två DRC 2002orna som kommenterades ovan. Han satte ju 94 och sedan 96 poäng på eran 1990a från början och tillsist i HG december 2006 hela 98 poäng med följande utlåtande:

“The 1990 DRC Richebourg exhibited extraordinary notes of blue fruits, spring flowers, sweet cherries, and black currants in its intoxicatingly decadent bouquet. In the mouth, its silky, full-bodied, opulent, and rich with many years of life remaining. It is a candidate for perfection after a few more years of bottle age.”

I samma provning fick även 1953 La Tâche 98 poäng men 1942an av samma vin bara 88 poäng. Just detta är nog Parkers förtjänst att han aldrig drar sig för att ta i när han tycker det är berättigat – både uppåt och nedåt. Att han sedan ibland missbedömer en del viner i sin ungdom är ju ett problem men som i alla fall jag kan acceptera. Även han är ju bara människa.

Det var ju storartade årgångar rent generellt i er provning. 1986 MR 100 poäng. Klart den fick många röster men ”bara” 2:a? DRCn måste ha varit fantastisk. Även 1991 La Mouline är ju legendarisk (100p) och att det vinet bara fick en röst på andraplatsen säger ju en del om kvaliteten på provningen.

Du får gärna engagera dig åter i Munskänkarna och få bort Centralstyrningen. Det är precis provningar som denna jag anser man skulle ägna sig åt inom Munskänkarna. Tyvärr upplever jag det som om man idag kan plocka ihop samma viner som du gjorde men i usla årgångar och tro att kvaliteten per automatik finns där bara för att det står rätt namn på etiketten. Det är därför jag hävdar att en mindre berömd och prestigefull producent alltid kan överglänsa även de största och mest berömda vinerna – men inte om det är årgångar som i eran provning.

En eloge!

Däremot hävdar jag att det fortfarande aldrig hade blivit 10-0 eller ännu mindre 100-0 i MMM exemplet ; ) Du får väl utmana MMM, mig och åtta provare till!

Tack för lyckönskningen. Jag klarade teorin för två år sedan men kunde aldrig försöka på det praktiska. Tveksam om jag ska försöka nu. Dyrt, krångligt och ganska osannolikt att jag skulle klara det. Vi får se.

God Jul!

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Om Beaucastel stod som motstånd kanske jag hade trott på 0-100!

Ha det gott!

PS. Eftersom jag aldrig provat 2005 CSJ så ska jag inte uttala mig kategoriskt. Vill du skicka ett smakprov så är ju morgondagen en lämplig dag för en överraskning! Skicka den med Tomten. DS

Mina Vinare sa...

Niklas!

Helgens läsning är räddad! Jag återkommer när jag ”plöjt” igenom artiklarna.

/ MV

MMM sa...

MV> Om tomten fick adressen kommer flaskan! (det är ett ganska billigt vin - kostar runt 115 DKK i Danmark - av någon anledning kostar den det dubbla i Sverige).

Beaucastel är himmelriket - kanske för att den är så lik en bra Bourgogne ;-).

Må väl och ha en god jul
/MMM

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Tack för erbjudandet. Du ska få lite helgläsning av mig. Ta det för vad det är men ganska kul läsning är det! Titeln kanske kan locka dig? Ahhh, The Good Old Days, When Red Burgs Had 15%+ Alcohol and Bordeaux Was Fortified.

http://dat.erobertparker.com/bboard/showthread.php?t=172549

God Jul!

Mina Vinare sa...

Till Niklas (och er andra som läst historien om 2003 Pavie).

Ta gärna del av följand episod som avhandlar en blindprovning av Bordeaux 2001. Pavie dyker upp även där. Neal Martin rapporterar.

http://dat.erobertparker.com/bboard/showthread.php?t=147228

Parkers betyg?

96 poäng och “One of the candidates for wine of the vintage ...”

God Jul!

Niklas Jörgensen sa...

Tack MV! Skulle precis avsluta när jag såg ditt inlägg ock kunde inte låta bli läsa länken. Kul läsning!

Nu vet jag du följer min blogg och då har du säkert sett jag är en sucker när det kommer till Gerard Perse's viner, särskilt då Pavie. Det innebär dock inte att jag tycker Parker agerade rumsrent i 2003-konflikten men jag är ändå på hans sida vad gäller Pavie. Det är ett fantastiskt vin och vid vårt besök där i somras var jag imponerad av gästvänligheten och tiden vi fick. Det var endast jag, min hustru och lilla dotter men vi fick en mycket trevlig runda som avslutades med Pavie 2002, ett vin jag lär ha med på min topp-tio vid årets slut, trots årgången!

Jag är ingen Bordeaucstofil i den bemärkelsen att jag gillar old school-vinerna utan jag är för den nya approach man ser er och mer av, särskilt i Saint Emilion som länge huserat allt för många undermåliga slott. Om jag hade råd skulle jag investera merparten av mina vinpengar i garagiste-viner från Saint Emilion då jag är ett stot fan av vinerna, och stilen. Alla är inte bra, flera överextraherar, men man lär sig om bara tiden ges. Parker har varit den jag anser gett mig mest info kring garagiste-rörelsen och det uppskattar jag enormt. PÅ den fronten är vi väldigt eniga. Men i mycket annat är vi varandras motsatser och däri ligger mycket av min skepsis till just poäng, subjektiv upplevelse. Men det ska jag inte gå in på nu - du vet min ståndpunkt.

Din tråd har utvecklats till en debatt om och kring Robert Parker. I den lilla ankdamm som heter Sverige, och som vi lever i, tycker jag nästan det inlägg som jag gjorde kring Chambolle-Musigny är mer skrämmande. Svensk s k vinprovningselit imponerar då inte på mig och det är bara att konstatera vi ligger mil efter internationellt sett, med eller utan poäng!

Ska slutligen tillägga; jag är i färd med att samla samman ett gäng Perse-flaskor, främst Pavie men även Monbousquet, Clos les Lunelles, Pavie Decesse för en provning. Jag hoppas få med mig runt 10 personer så provningen kan hållas inom någorlunda rimliga ramar, det är ju inga billiga viner precis :-) Tanken är dock att vid detta provningstillfälle ska den omdebatterade 2003:an avverkas, likaså vill jag ha med 2005:an och eventuellt 2000.

Kommer eventuellt göra ett inlägg om detta på min sida! Är du sugen så börja bearbeta tanken redan nu! Provningen lär landa runt 1000 kr och det blir ett rent självkostnadspris. Ett besök här i Sthlm innebär för din del en resa hit - boende kan vi vinvänner ordna tämligen gratis :-)

God jul på dig!

/N

Mina Vinare sa...

Hej Patrik!

Jag tog bort en av dina kommentarer eftersom den ena uppenbarligen var en kopia. Du är inte den första som trott att kommentarerna inte nått fram och återsänt den. Det är den där kommentarsgranskningen som spökar.

Beträffande din kommentar så håller jag delvis med dig i tankegången. Tro mig – jag har ägnat mycket tid åt att försöka förstå systemet. Den ende som med säkerhet vet är väl Mästaren själv men han lär ju inte ge några tydliga och slutliga svar. Inte på min blogg i alla fall.

Min tolkning är som följer:

Om jag har två flaskor vin framför mig i en köpsituation - samma ursprung, samma ålder, liknande pris samt ungefär samma typ (druva/druvor) och ska välja ett av dessa viner så ska jag kunna använda Parkers poäng som en vägledning till viket han anser är bästa vinet. Dessutom ska jag läsa hans beskrivning av vinerna och om de tilltalar mig lika kan poängen fälla avgörandet. Om jag litar på Parker och känner att hans smak stämmer med min så kan jag förutsätta att även jag tycker vinet med högre poäng är det bättre vinet. En konsumentvägledning.

Ungefär så startade han sin karriär. Han gav ut ett nyhetsbrev som distribuerades per post för 30 år sedan. I varje brev avhandlades (och görs även idag) ett eller flera länder, områden samt årgångar i vinvärlden. I förstahand vände sig brevet till amerikanska läsare som i sitt land kunde köpa vinerna som Parker skrev om. Den som så önskade vägledning och råd inför inköp av nya årgångar eller till och med primörer kunde använda hans poäng och beskrivning som ett hjälpmedel för vininköp. Nästan som Råd och Rön eller vad våra svenska vinjournalister ägnar sig åt idag.

Att det trettio år senare skulle resultera i en Web-baserad tjänst och en sökbar databas med nästan 100 000 viner bedömda av 6 eller 7 medarbetare förutom honom själv, tror jag inte han i sin vildaste fantasi föreställde sig. Inte heller att en uppsjö av andra publikationer skulle följa efter och bruka 100 poängskalan.

Frågan är om inte hans grundidé och system har blivit alltför komplext och svårtolkat över tiden och med en ständigt ökande marknad. Ärligt talat tror jag inte att han räknade med att det skulle skapas en marknad där troféjägarna jagade 100 poängare. Det har blivit avigsidan av det han egentligen ville skapa – en konsumentvägledning.

Om man bara såg lite nyktrare och mindre fördomsfullt på det här med poäng så tror jag det skulle bli mindre dramatiskt. Jag jagar inte poäng. Det kommer massor av högpoängare från Italien, USA, Sydamerika och delar av Frankrike som överhuvudtaget inte intresserar mig. Fel pris kanske eller helt enkelt att jag inte i grunden gillar stilen. Då sattsar jag hellre på mina Australiensare, CndP och delvis Spanjorer. Det är viner som jag i grunden gillar och där får jag hjälp av Parker och hans recensioner. Tyvärr har ju Jay Miller tagit över två av områdena och det gör det lite mer bekymmersamt för min del – jag är inte alls lika säker på hans omdömen.

Du frågar dig:

”Och i så fall frågar jag mig: Varför finns det inga georgiska viner med 100 poäng? Varför finns det inga Zinfandel blush med 100 poäng.”

Svaret är nog att man inte anser att det görs viner från Georgien eller Zinfandel blush som har sådan kvalitet att de kan nå teoretiska 100 poäng. Ta Portugal, som nog har fått 96 poäng som mest (förutom då för Portvin där 100 poäng förekommer). Klart att det kommer att dyka upp 100 poängare därifrån också så småningom.

Det är bara knappt två år sedan Jay Miller släppte sin första Spanien rapport och delade ut hela fem 100 poängare. Han fick massiv kritik på Bulletin Board och idiotförklarades närmast. Inte kunde väl Spanien leverera viner som var jämförbara med det yppersta från Bordeaux? Retoriska frågor som dessa ställdes och många förfasades över faktumet att Spanien nu fått hela fem 100 poängare i en rapport.

Helt vansinnigt men det är väl avigsidan med poängen och statusen 100 poängarna ger.

Om 50 år kanske du får läsa om den första 100 poängaren från Georgien!?

God Jul!

Mina Vinare sa...

Hej Niklas!

Klart jag kommer. Jag har aldrig provat Pavie. Vissa av mina vinkompisar provade 2000 Pavie och 1997 Harlan på samma provning och jag blir grön av avund varje gång jag tänker på det.

Att få vara med på provningen hade varit jättekul. Om jag bara har tillräcklig framförhållning så borde det inte vara några bekymmer med avståndet. Får väl börja bearbeta hustrun redan imorgon/idag med Julklappar.

Seriöst så skulle jag bli ytterst tacksam för en inbjudan och anstränga mig till det yttersta för att kunna vara med.

Ha nu en bra helg!

Mina Vinare sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.