Ett Gille - En synnerligen trevlig afton!

Ska nog börja med att erkänna att det var ett misstag att lägga ut bilder först och dröja så länge som jag gjort med texten. Ibland är dock ambitionsnivån och viljan större än orken och då blir det så här. Sedan ska jag be att få upplysa dem som inte bloggar om att det inte är världens bästa mjukvara/verktyg som erbjuds. Att lägga ut text är enkelt men alla formateringar och bilder är ett rent h**vete emellanåt. Tänkte då vara lite smart och passa på att ladda upp bilderna i förväg för att tjäna lite tid och se om det var en enklare metod än att börja med texten. Nu gick det sedan lite för snabbt i all min iver med publiceringen av bilderna och det får jag be om ursäkt för. Nåja – nu kommer i alla fall till slut texten och förhoppningsvis kan vissa bitar vara av intresse.



Ett Gille ja. Det var faktiskt inte tänkt att bli ett inlägg från början. När jag sedan såg alla odiskade vinglas slog det mig att detta nog ändå var beviset för ett lyckat Gille. Då utvecklades idén att trotsallt göra ett inlägg om vinerna. Majoriteten av vinerna har jag förvisso bloggat om förut men kanske kan någon värdefull information ha tillkommit på vägen? Föresten lär Gille enligt Nationalencyklopedin ha flera betydelser varav en är ”Dryckeslag”. Den betydelsen är nog mest användbar för våra övningar denna lördag. Inte så att det var en ”Spritfest” som det ibland refereras till i medier utan faktiskt en fest med bara vin (nåja – en Armagnac och Caol Ila på maten får väl accepteras utan att det blir spritfest av det).

Några ur vingänget med familjer träffades hemma hos oss för lite mat och trevligt umgänge. Inte så mycket fokus på vinet egentligen… nej, det sista är nog en lögn. Visst blir det som vanligt lika stort fokus på vinet men på ett annat sätt. Inga anteckningsböcker och djupanalyser utan mer ett avslappnat provande/drickande till maten med barnen stimmandes runtomkring oss och respektive med varandra ; )

Som värd och vinansvarig hade jag naturligtvis möjligheten att dofta och smaka av vinerna i förväg så baserat på de första intrycken/anteckningarna och minnesbilderna får jag försöka beskriva vinerna bäst det går. Några av vinerna lyckades jag dessutom spara undan en mindre mängd av för vidare smakprov dagen efter. Det blir kanske ändå lite mindre utförligt än vanligtvis och mer filosofiskt än baserat på noggrann fakta. Håll till godo.

Just det! Det där med dödssynderna var nog lite vilseledande. Inte var det någon dekadent tillställning utan jag syftade nog lite otydligt på en av de, i många vinentusiasters ögon, värsta dödsynderna – den att dricka unga viner. För mig blir vinerna aldrig för unga. Visst kan man ibland dricka dem för omogna men oftast tycker jag dagens viner är väl så goda och tillgängliga redan som unga. Visst går man ibland på pumpen och ångar sig men bättre att riskera så - för att få prova viner som unga och bedöma dess potential. Sedan har man ju även något att falla tillbaks på när man förhoppningsvis en dag dricker den där perfekt mogna buteljen oavsett ålder. Det värsta som finns är ju att sitta där med ett övermoget och trist vin som man aldrig fick chansen att smaka på när det fortfarande var vid liv.

Som aptitretare serverades något (hemma hos oss) så ovanligt som en Champagne. Jag köper sällan denna dryck men plötsligt händer det som reklamen säger och då brukar det oftast vara de lite mindre prestigefulla producenterna som inhandlas och därmed även prisvärda viner. Så även denna butelj. 1996 Palmer & Co, Champagne ”Millésimé” får nog betecknas som fynd. Tvåhundrafemtio riksdaler för tre år sedan. Så speciellt har det väl aldrig varit men denna flaska smakade bäst hittills. På tal om för unga viner så kan man nog fundera på om inte en Champagne från 1996 faktiskt är yngre på sitt sätt än en 2006a från Australien.

Färgen är ljust halmgul och doften ganska stor och frisk med ett brödigt inslag. Sedan lite äpple och ett drag av dammighet som jag ofta får i Blanc de Noir Champagne (denna 50% Pinot Noir, 5% Pinot Meunier och 45% Chardonnay). Smaken är frisk med lite beska och en hög syra. Brödig med ett inslag av nötter och choklad. Gott med en ung fin fräschör. Alla höll med om den ungdomliga tonen. Poäng är svårt att sätta när man provar på detta vis men visst kan jag tycka 88-90 känns okej. Jag var nog inte ensam i Sverige om att köpa detta vin så ni som ”sitter” på fler flaskor kan nog med gott samvete vänta många år än med konsumtion.

Första vinet ut till maten var ett vin som alla mer eller mindre direkt prickade som Riesling och Tyskland. Lite funderingar på Alsace kom upp. Kan förstå det. Detta känns som en modernare och lite stramare – mindre söt kan man kanske säga – variant av tysk Riesling. Riktigt gott. Munskänkarna anordnar som bekant kurser i vinkunskap och efter dessa kurser kan man avlägga prov. När det gäller trebetygsnivån anordnas officiellt inga kurser men i Malmö erbjuder man dem som önskar att delta i en variant på studiecirkel. Detta går till så att alla deltagare får ansvara för en del av ”kursen” genom att sätta ihop en teoretisk och praktisk del för en valfri region. De som höll i Tyskland – Österrike när jag deltog för något år sedan valde detta vin som ett exempel på den nya stilen och klassificeringen i Tyskland. Jag ”rusade” direkt och köpte några flaskor till mig själv efter detta. Ett beslut jag inte ångrar. Rea dessutom.

2001 Schloss Schönborn, ”Hattenheimer Pfaffenberg” Riesling Erstes Gewächs, Rheingau har en lätt ljust gyllengul färg. Doften klassiskt frisk med tydliga inslag av petroleum och solution. Citrus, mineraler, honung och arrak. Parfymerad och blommig. Fin och tydlig doft. Smaken är friskt syrlig med äpplekart och citrus. Mineraler, gummi, lite honung och arrak i eftersmaken som dessutom är fin och ren med ett inslag av lime. Mycket trevligt och gott. Med lite ålder har nog de mer typiskt tyska dragen kommit med honung och sötma men vinet smakar fortfarande friskt och ungt. Håller många år till. Precis som i princip alla tidigare konsumerade flaskor sätter jag 93 poäng. Bäst till förrätten dessutom.

Andra vinet till förrätten blir en helt motsatt typ av vin på sitt sätt. Mer alkoholtungt och mycket lägre syra. Detta leder gästerna mot både Viognier och Alsace. Det senare spåret tar sedan över och Pinot Gris blir den självklara gissningen. Till maten passar nog detta vin sämre än det förra på grund av att sötman blir lite för påtaglig. Däremot vid en direkt jämförelse glas mot glas vinner detta vin på poäng. Ett lyckat exempel på en fint åldrad flaska som har långt kvar ännu. En av de sista årgångarna som Parker faktiskt själv bedömde i Alsace. Bob på hela 94 poäng och Pierre Rovani så småningom på 93 poäng.

1997 Zind-Humbrecht, Pinot Gris “Clos Windsbuhl” är gyllengult i färgen. Doften stor och fet med champinjoner och rosenvatten samt litchifrukt. Söt arrakston och tung parfym med samtidigt tydlig mineralkaraktär. Nyanserat kryddig med choklad och kaffe som mot slutet fullständigt dominerar doften. Känns verkligen som att dofta på nymalt kaffe. Smaken är även den fet med choklad och söt honungssötma. Kryddighet med päron och eldighet i eftersmaken. Även järn och mineraler med sedan massor av kaffe även i smaken. Visst är detta gott. Kanske godast som det är – utan mat. Det är så gott och bra att jag helt håller med Parker och faktiskt kan gå med på en poäng ytterligare.

De röda så. Till maten serveras först de tre första vinerna och först därefter tas det fjärde röda vinet fram. Vinerna serveras inte sida vid sida direkt utan först ett glas, sedan två glas och avslutningsvis tre glas. Huvudspåret från min sida är att de tre vinerna kommer från 2006 och alla innehåller en ungefär lika stor andel Grenache som bas (60-65%) som sedan kompletteras på helt olika sätt. Första vinet med 20% Syrah, 10% Cinsault och resterade del Vaccarese. Andra vinet med Shiraz och det tredje vinet med Mourvedre. Går det att uppfatta eller är det helt andra saker som påverkar intrycken? Sticker Aussie’n ut? Frågor ni snart får svar på…

Det första röda vinet har jag provat tidigare. Då fullständigt golvades jag av doft och smak. Ett ruskigt gott och direkt tilltalande vin. Då öppnade jag flaskan och började prova vinet direkt och följde det sedan över två kvällar. Vid sin sida hade det motstånd av kvällens tredje röda vin “Deus ex Machina” och det blev en märklig upplevelse i viners tranformation. “La Combe des Fous” var först så mycket godare och generösare i allt för att efter några timmar sluta sig och förbli slutet även kvällen efter. Vis av den erfarenheten är jag försiktig med dekanteringen. Öppnar flaskan och slår vinet på karaff först en timme före servering för att försöka uppnå den optimala nivån jag uppfattade förra gången – läs mer här.

2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “La Combe des Fous” har en mörkt purpurröd färg. Det doftar vanilj och söta körsbär med choklad. Ett klart inslag av nya världen fruktighet med söt lite kladdig modern struktur. Sedan mer svett, chark och animaliskhet. Smaken är först klart jordgubbssyltig med kryddighet och en varm eldighet. Violpastill och fikon med inslag av kolasnören, fat, marsipan och aprikos kommer i nästa våg. En god och ren eftersmak. Inte helt enkelt att identifiera ursprunget på detta vin. Inga tydliga sydfranska toner. Gästerna har också uppenbart svårt att hitta Chateauneuf du Pape i det här vinet. Förslag inkommer på Syrah vilket ju inte är så dumt med tanke på komplement druvorna i denna cuvée. Jag uppfattade även första flaskan jag provade i augusti som en riktigt läcker och stram Shiraz från Australien. Andra förslag drar ännu mer år nya världen till och Zinfandel är uppe till diskussion. Kan förstå kopplingen med tanke på jordgubbssyltigheten i detta vin. Liksom förra flaskan känns det moderna och direkta också denna gång. Även om det inte blir lika omvälvande som förra smakprovet. Nu får detta vin lite för tufft motstånd av övriga viner och det drar ner mitt betyg till 96+. Det här kommer definitivt att utvecklas och vinna på lite mognad. Av övriga årgångar för denna cuvée har jag bara provat 2003an (mer om den här och här). Den uppfattar jag som mycket mera trogen sitt ursprung fast med en lite råare stil. Lite kul föresten att Parker höjde upp sitt betyg till 98 poäng för 2006an i sin rapport från oktober. Det var väl det jag tyckte redan i augusti månad ; ) Han är pålitlig den gode Bob!

Nästa vin blev en riktig ”Crowd Pleaser”.

Visst är det Noon Eclipse. Ska redan nu be att få göra lite reklam för ett kommande inlägg om Drew Noon och hans Eclipse. Därför håller jag även detta kortare än vad jag borde. Jag har bara provat Eclipse i årgång 2004, 2005 och 2006 men är helt såld. Har bestämt mig för att lojalt följa alla kommande årgångar framöver som jag kommer över. Ett underbart och fullständigt hänryckande vin. Drew själv anser sin 2006a vara mera sval och elegant i stilen fast mer aromatiskt än normalt. Jämfört med 2004an och 2005an är jag beredd att hålla med honom.

2006 Noon “Eclipse”, McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Det doftar backelit, skokräm och kolasnören – vanilj. En animalisk och vild ton med köttighet och en aning rökigt bränd och kryddig doft med tydliga inslag av choklad mot slutet. Det smakar söta mogna körsbär i vaniljkräm med kolasås och jordgubbar på toppen – Gott! Fat och lakrits med en varm fast friskt syrlig känsla i munnen och ett eldigt avslut. Det här räcker som vanligt till de nästan obligatoriska 96/97 poängen jag satt på många provade flaskor. Denna årgång är ännu inte bedömd av The Wine Advocate men just Eclipse brukar hamna lite lägre än samma producents Shiraz och Cabernet Sauvignon viner som får astronomiska betyg år ut och år in. Dags för Eclipse i årgång 2006? Gissningarna då? Ingen antyder ens nya världen eller Australien. Spanien och Italien kommer upp som förslag. (Kanske även Chateauneuf du Pape om jag minns rätt.) Förstår tankegångarna på Spanien med tanke på det landets nya moderna spännande viner som snarast har mer gemensamt med nya världen än Europa. Då i synnerhet Australien. Det finns en känsla av det man lyckas med i modern Rioja, Toro, Ribera del Duero och Priorat i just denna Eclipse. Även vaniljsötman ger nog lite karaktär av Spanien. Italien spåret då? Jo den friska syran och körsbärsfrukten kan nog ge associationer åt högkvalitativa Italienska viner. Även den stil av viner som görs i Valpolicella på framförallt Corvina kan nog ge lite vibbar av en Eclipse som denna 2006a.

Det sista av de tre röda vinerna som serveras till maten blir min absoluta favorit. Så bra detta vin är! Jag provade det i somras tillsammans med det första röda. Som jag skrev skedde en märklig transformation av de bägge. Medan “La Combe des Fous” närmast förlorade på varje minut det var i kontakt med luft så skedde precis motsatsen med “Deus ex Machina”. Den blev så mycket godare, tjockare och komplexare med tiden i frihet (läs mer här). Just därför öppnas denna flaska dryga sju timmar före serveringen och hälls över på karaff samt åter flaskan igen (vilket för övrigt gällde Eclipse också). Därefter får vinet en timme på karaff före vi provar det. Ett lyckat drag tror jag.

2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en förvånansvärt ljus och klarröd färg. Doften är stor och intensiv. Kryddor och närmast flytande lakrits med en ljuvlig rökighet och ett inslag av diesel och motorolja. Parfymerad och komplex till tusen. Parker brukar ibland referera till ”meat juice” och det är precis vad jag tror detta vin handlar om. Den animaliska, kryddiga och blodiga karaktären i doften. Underbart! Kemisk skulle kanske någon vilja kalla doften och det kan jag gå med på – fast i positiv bemärkelse. Smaken är kryddigt elegant med lakrits och bitter choklad. En enormt lång och intensiv eftersmak med denna utmärkande kryddighet och lakrits känsla. Massor av karaktär av varm bränd fikonfruktighet och syltade körsbär. Intensivt! Även ett drag av gummi och violpastill i smaken. Omtumlande. Ingen tvekan om poängen. Jag skriver under i blod på Bob’s 99 poäng. Lägger till och med på ett plustecken. Timmarna mot luft har gjort susen och avlägsnat den tröga starten jag kände i vinet senast jag provade det. Då var jag först lite konfunderad men kvällen efter öppnandet vet jag att jag skrev att mina initialt satta 96 poäng nog var för snålt satta. Magkänslan var nog rätt då.

Gästernas gissningar går direkt till Chateauneuf du Pape. Denna är mycket mer ursprungstypisk just nu än vad “La Combe des Fous” är. Faktiskt är att även mot sin gelike från 2005 känns 2006an mer typisk. Tycker att 2003an ligger närmare till hands associationsmässigt. Jag tror att jag förstår varför Parker gillar denna cuvée så mycket. Den påminner i mångt och mycket om hur en riktigt bra Pegau kan te sig fast ännu bättre så att säga. Faktiskt är att likheten med 2005 Pure inte heller är långt borta. Ryktet säger att Clos Saint Jeans 2006or lanseras på Systembolaget i februari 2009. Missa inte dem om ni söker karaktärsfulla viner.

Så till något helt annat. Ett ”efter maten vin” skulle man kunna kalla det. Med sina 17,5% alkohol inger hon allt lite respekt - Alice's. Bara en av gästerna reagerar på eldighet i smaken. Vi andra tycker det är fantastiskt hur frukten i vinet döljer den så höga alkoholhalten. Tror att det var ett klokt beslut att inte blanda ihop detta vin från början med de tidigare tre vinerna. Detta urskiljer sig tydligt genom att det är så typiskt Shiraz från Australien. Några tycker detta är det godaste vinet av alla. Ett gott betyg. Jag provade vinet senast här.

2005 Greenock Creek “Shiraz Alice's”, Barossa Valley är dunder tätt i färgen. Mörkt djupt svartröd. Det färgar av sig på glaset. Doften är stor och fatig med påtagligt fruktsötma i sin karaktär. Mörka syltiga körsbär som marinerats i whiskey. Rökig vedspis med nötter och söta jordgubbar. Björnbär. Rått kött och charkvaror. Vanilj och smörkola med kirschlikör. Smaken är stor, intensiv och eldig med tydliga inslag av mörka syltiga körsbär, jordgubbar och svartvinbärslikör. Tjock och viskös smak såklart med en karaktär av gräddlikör spetsad med lite lakritssnaps. Intensivt! Plommon och grillat kött (Kebabpizza – Slibovitsa). Ja, inte lämnar det någon oberörd. Om det är förnuftet som är lägre just nu vet jag inte men nog är det ett 97 poängsvin. Portvinssubstitut kanske någon antyder? Inte riktigt. Detta handlar inte alls om samma helhet som Portvin även om det finns gemensamma drag. Vad som händer med ålder om frukten inte överlever vågar jag knappt tänka på. Det blir nog ingen kul upplevelse. Nu är det förföriskt gott!

Till desserten serveras ett vin som jag nyligen har bloggat om.

N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen levererar inget oväntat utan uppför sig precis så som senaste flaskan. Vi är lite vintrötta nu så något djupare resonemang blir det inte. Sött till tusen och tjockt i strukturen. Precis lagom med fyra till sex centiliter i glaset och därefter är det bra. För mer detaljer hänvisar jag till mitt tidigare inlägg här.

Till sist skulle jag vilja uppmärksamma Niklas J’s (Mise en Bouteille) fina initiativ att kalla till samling för att prova 2005or från Bordeaux. Jag var nog även i detta fall lite för ivrig och entusiastisk inledningsvis och anmälde mig till provningen. Kanske inte helt genomtänkt så här några veckor före Jul. Att övertyga hustrun om att det är viktiga angelägenheter att verifiera potentialen i en stor vinårgång lyckas inte alltid. Ska erkänna att jag inte ens försökte denna gång. Insåg att tiden inte fanns att resa dryga 60 mil till Stockholm för denna i och för sig viktiga angelägenhet. Nu verkar ju provningen varit riktig lyckad och förhoppningsvis uppstår ett nytt tillfälle och kanske andra följer i Nicklas spår. Trevlig dessutom att få träffa personerna bakom ”tangenterna” på riktigt och inte bara i Cyberrymden! Den där Destieux’n hade jag dessutom gärna provat!

Just det! Julstjärnan och Julgrisen. Stjärnan var (förutom julstämningen) tänkt som någon finurlig hänvisning till den starkast lysande stjärnan denna kväll. Det blev för mig helt klart 2006 Clos Saint Jean “Deus ex Machina”. Julgrisen i betong var tänkt att symbolisera ett i mina ögon klassiskt skånskt matgille fast den får nog symbolisera den ”tunga” känslan i skallen dagen efter.