söndag, november 30, 2008

Ett Gille - En synnerligen trevlig afton!

Ska nog börja med att erkänna att det var ett misstag att lägga ut bilder först och dröja så länge som jag gjort med texten. Ibland är dock ambitionsnivån och viljan större än orken och då blir det så här. Sedan ska jag be att få upplysa dem som inte bloggar om att det inte är världens bästa mjukvara/verktyg som erbjuds. Att lägga ut text är enkelt men alla formateringar och bilder är ett rent h**vete emellanåt. Tänkte då vara lite smart och passa på att ladda upp bilderna i förväg för att tjäna lite tid och se om det var en enklare metod än att börja med texten. Nu gick det sedan lite för snabbt i all min iver med publiceringen av bilderna och det får jag be om ursäkt för. Nåja – nu kommer i alla fall till slut texten och förhoppningsvis kan vissa bitar vara av intresse.



Ett Gille ja. Det var faktiskt inte tänkt att bli ett inlägg från början. När jag sedan såg alla odiskade vinglas slog det mig att detta nog ändå var beviset för ett lyckat Gille. Då utvecklades idén att trotsallt göra ett inlägg om vinerna. Majoriteten av vinerna har jag förvisso bloggat om förut men kanske kan någon värdefull information ha tillkommit på vägen? Föresten lär Gille enligt Nationalencyklopedin ha flera betydelser varav en är ”Dryckeslag”. Den betydelsen är nog mest användbar för våra övningar denna lördag. Inte så att det var en ”Spritfest” som det ibland refereras till i medier utan faktiskt en fest med bara vin (nåja – en Armagnac och Caol Ila på maten får väl accepteras utan att det blir spritfest av det).

Några ur vingänget med familjer träffades hemma hos oss för lite mat och trevligt umgänge. Inte så mycket fokus på vinet egentligen… nej, det sista är nog en lögn. Visst blir det som vanligt lika stort fokus på vinet men på ett annat sätt. Inga anteckningsböcker och djupanalyser utan mer ett avslappnat provande/drickande till maten med barnen stimmandes runtomkring oss och respektive med varandra ; )

Som värd och vinansvarig hade jag naturligtvis möjligheten att dofta och smaka av vinerna i förväg så baserat på de första intrycken/anteckningarna och minnesbilderna får jag försöka beskriva vinerna bäst det går. Några av vinerna lyckades jag dessutom spara undan en mindre mängd av för vidare smakprov dagen efter. Det blir kanske ändå lite mindre utförligt än vanligtvis och mer filosofiskt än baserat på noggrann fakta. Håll till godo.


Just det! Det där med dödssynderna var nog lite vilseledande. Inte var det någon dekadent tillställning utan jag syftade nog lite otydligt på en av de, i många vinentusiasters ögon, värsta dödsynderna – den att dricka unga viner. För mig blir vinerna aldrig för unga. Visst kan man ibland dricka dem för omogna men oftast tycker jag dagens viner är väl så goda och tillgängliga redan som unga. Visst går man ibland på pumpen och ångar sig men bättre att riskera så - för att få prova viner som unga och bedöma dess potential. Sedan har man ju även något att falla tillbaks på när man förhoppningsvis en dag dricker den där perfekt mogna buteljen oavsett ålder. Det värsta som finns är ju att sitta där med ett övermoget och trist vin som man aldrig fick chansen att smaka på när det fortfarande var vid liv.

Som aptitretare serverades något (hemma hos oss) så ovanligt som en Champagne. Jag köper sällan denna dryck men plötsligt händer det som reklamen säger och då brukar det oftast vara de lite mindre prestigefulla producenterna som inhandlas och därmed även prisvärda viner. Så även denna butelj. 1996 Palmer & Co, Champagne ”Millésimé” får nog betecknas som fynd. Tvåhundrafemtio riksdaler för tre år sedan. Så speciellt har det väl aldrig varit men denna flaska smakade bäst hittills. På tal om för unga viner så kan man nog fundera på om inte en Champagne från 1996 faktiskt är yngre på sitt sätt än en 2006a från Australien.

Färgen är ljust halmgul och doften ganska stor och frisk med ett brödigt inslag. Sedan lite äpple och ett drag av dammighet som jag ofta får i Blanc de Noir Champagne (denna 50% Pinot Noir, 5% Pinot Meunier och 45% Chardonnay). Smaken är frisk med lite beska och en hög syra. Brödig med ett inslag av nötter och choklad. Gott med en ung fin fräschör. Alla höll med om den ungdomliga tonen. Poäng är svårt att sätta när man provar på detta vis men visst kan jag tycka 88-90 känns okej. Jag var nog inte ensam i Sverige om att köpa detta vin så ni som ”sitter” på fler flaskor kan nog med gott samvete vänta många år än med konsumtion.

Första vinet ut till maten var ett vin som alla mer eller mindre direkt prickade som Riesling och Tyskland. Lite funderingar på Alsace kom upp. Kan förstå det. Detta känns som en modernare och lite stramare – mindre söt kan man kanske säga – variant av tysk Riesling. Riktigt gott. Munskänkarna anordnar som bekant kurser i vinkunskap och efter dessa kurser kan man avlägga prov. När det gäller trebetygsnivån anordnas officiellt inga kurser men i Malmö erbjuder man dem som önskar att delta i en variant på studiecirkel. Detta går till så att alla deltagare får ansvara för en del av ”kursen” genom att sätta ihop en teoretisk och praktisk del för en valfri region. De som höll i Tyskland – Österrike när jag deltog för något år sedan valde detta vin som ett exempel på den nya stilen och klassificeringen i Tyskland. Jag ”rusade” direkt och köpte några flaskor till mig själv efter detta. Ett beslut jag inte ångrar. Rea dessutom.


2001 Schloss Schönborn, ”Hattenheimer Pfaffenberg” Riesling Erstes Gewächs, Rheingau har en lätt ljust gyllengul färg. Doften klassiskt frisk med tydliga inslag av petroleum och solution. Citrus, mineraler, honung och arrak. Parfymerad och blommig. Fin och tydlig doft. Smaken är friskt syrlig med äpplekart och citrus. Mineraler, gummi, lite honung och arrak i eftersmaken som dessutom är fin och ren med ett inslag av lime. Mycket trevligt och gott. Med lite ålder har nog de mer typiskt tyska dragen kommit med honung och sötma men vinet smakar fortfarande friskt och ungt. Håller många år till. Precis som i princip alla tidigare konsumerade flaskor sätter jag 93 poäng. Bäst till förrätten dessutom.

Andra vinet till förrätten blir en helt motsatt typ av vin på sitt sätt. Mer alkoholtungt och mycket lägre syra. Detta leder gästerna mot både Viognier och Alsace. Det senare spåret tar sedan över och Pinot Gris blir den självklara gissningen. Till maten passar nog detta vin sämre än det förra på grund av att sötman blir lite för påtaglig. Däremot vid en direkt jämförelse glas mot glas vinner detta vin på poäng. Ett lyckat exempel på en fint åldrad flaska som har långt kvar ännu. En av de sista årgångarna som Parker faktiskt själv bedömde i Alsace. Bob på hela 94 poäng och Pierre Rovani så småningom på 93 poäng.



1997 Zind-Humbrecht, Pinot Gris “Clos Windsbuhl” är gyllengult i färgen. Doften stor och fet med champinjoner och rosenvatten samt litchifrukt. Söt arrakston och tung parfym med samtidigt tydlig mineralkaraktär. Nyanserat kryddig med choklad och kaffe som mot slutet fullständigt dominerar doften. Känns verkligen som att dofta på nymalt kaffe. Smaken är även den fet med choklad och söt honungssötma. Kryddighet med päron och eldighet i eftersmaken. Även järn och mineraler med sedan massor av kaffe även i smaken. Visst är detta gott. Kanske godast som det är – utan mat. Det är så gott och bra att jag helt håller med Parker och faktiskt kan gå med på en poäng ytterligare.

De röda så. Till maten serveras först de tre första vinerna och först därefter tas det fjärde röda vinet fram. Vinerna serveras inte sida vid sida direkt utan först ett glas, sedan två glas och avslutningsvis tre glas. Huvudspåret från min sida är att de tre vinerna kommer från 2006 och alla innehåller en ungefär lika stor andel Grenache som bas (60-65%) som sedan kompletteras på helt olika sätt. Första vinet med 20% Syrah, 10% Cinsault och resterade del Vaccarese. Andra vinet med Shiraz och det tredje vinet med Mourvedre. Går det att uppfatta eller är det helt andra saker som påverkar intrycken? Sticker Aussie’n ut? Frågor ni snart får svar på…

Det första röda vinet har jag provat tidigare. Då fullständigt golvades jag av doft och smak. Ett ruskigt gott och direkt tilltalande vin. Då öppnade jag flaskan och började prova vinet direkt och följde det sedan över två kvällar. Vid sin sida hade det motstånd av kvällens tredje röda vin “Deus ex Machina” och det blev en märklig upplevelse i viners tranformation. “La Combe des Fous” var först så mycket godare och generösare i allt för att efter några timmar sluta sig och förbli slutet även kvällen efter. Vis av den erfarenheten är jag försiktig med dekanteringen. Öppnar flaskan och slår vinet på karaff först en timme före servering för att försöka uppnå den optimala nivån jag uppfattade förra gången – läs mer här.



2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “La Combe des Fous” har en mörkt purpurröd färg. Det doftar vanilj och söta körsbär med choklad. Ett klart inslag av nya världen fruktighet med söt lite kladdig modern struktur. Sedan mer svett, chark och animaliskhet. Smaken är först klart jordgubbssyltig med kryddighet och en varm eldighet. Violpastill och fikon med inslag av kolasnören, fat, marsipan och aprikos kommer i nästa våg. En god och ren eftersmak. Inte helt enkelt att identifiera ursprunget på detta vin. Inga tydliga sydfranska toner. Gästerna har också uppenbart svårt att hitta Chateauneuf du Pape i det här vinet. Förslag inkommer på Syrah vilket ju inte är så dumt med tanke på komplement druvorna i denna cuvée. Jag uppfattade även första flaskan jag provade i augusti som en riktigt läcker och stram Shiraz från Australien. Andra förslag drar ännu mer år nya världen till och Zinfandel är uppe till diskussion. Kan förstå kopplingen med tanke på jordgubbssyltigheten i detta vin. Liksom förra flaskan känns det moderna och direkta också denna gång. Även om det inte blir lika omvälvande som förra smakprovet. Nu får detta vin lite för tufft motstånd av övriga viner och det drar ner mitt betyg till 96+. Det här kommer definitivt att utvecklas och vinna på lite mognad. Av övriga årgångar för denna cuvée har jag bara provat 2003an (mer om den här och här). Den uppfattar jag som mycket mera trogen sitt ursprung fast med en lite råare stil. Lite kul föresten att Parker höjde upp sitt betyg till 98 poäng för 2006an i sin rapport från oktober. Det var väl det jag tyckte redan i augusti månad ; ) Han är pålitlig den gode Bob!
Nästa vin blev en riktig ”Crowd Pleaser”.
Visst är det Noon Eclipse. Ska redan nu be att få göra lite reklam för ett kommande inlägg om Drew Noon och hans Eclipse. Därför håller jag även detta kortare än vad jag borde. Jag har bara provat Eclipse i årgång 2004, 2005 och 2006 men är helt såld. Har bestämt mig för att lojalt följa alla kommande årgångar framöver som jag kommer över. Ett underbart och fullständigt hänryckande vin. Drew själv anser sin 2006a vara mera sval och elegant i stilen fast mer aromatiskt än normalt. Jämfört med 2004an och 2005an är jag beredd att hålla med honom.


2006 Noon “Eclipse”, McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Det doftar backelit, skokräm och kolasnören – vanilj. En animalisk och vild ton med köttighet och en aning rökigt bränd och kryddig doft med tydliga inslag av choklad mot slutet. Det smakar söta mogna körsbär i vaniljkräm med kolasås och jordgubbar på toppen – Gott! Fat och lakrits med en varm fast friskt syrlig känsla i munnen och ett eldigt avslut. Det här räcker som vanligt till de nästan obligatoriska 96/97 poängen jag satt på många provade flaskor. Denna årgång är ännu inte bedömd av The Wine Advocate men just Eclipse brukar hamna lite lägre än samma producents Shiraz och Cabernet Sauvignon viner som får astronomiska betyg år ut och år in. Dags för Eclipse i årgång 2006? Gissningarna då? Ingen antyder ens nya världen eller Australien. Spanien och Italien kommer upp som förslag. (Kanske även Chateauneuf du Pape om jag minns rätt.) Förstår tankegångarna på Spanien med tanke på det landets nya moderna spännande viner som snarast har mer gemensamt med nya världen än Europa. Då i synnerhet Australien. Det finns en känsla av det man lyckas med i modern Rioja, Toro, Ribera del Duero och Priorat i just denna Eclipse. Även vaniljsötman ger nog lite karaktär av Spanien. Italien spåret då? Jo den friska syran och körsbärsfrukten kan nog ge associationer åt högkvalitativa Italienska viner. Även den stil av viner som görs i Valpolicella på framförallt Corvina kan nog ge lite vibbar av en Eclipse som denna 2006a.



Det sista av de tre röda vinerna som serveras till maten blir min absoluta favorit. Så bra detta vin är! Jag provade det i somras tillsammans med det första röda. Som jag skrev skedde en märklig transformation av de bägge. Medan “La Combe des Fous” närmast förlorade på varje minut det var i kontakt med luft så skedde precis motsatsen med “Deus ex Machina”. Den blev så mycket godare, tjockare och komplexare med tiden i frihet (läs mer här). Just därför öppnas denna flaska dryga sju timmar före serveringen och hälls över på karaff samt åter flaskan igen (vilket för övrigt gällde Eclipse också). Därefter får vinet en timme på karaff före vi provar det. Ett lyckat drag tror jag.



2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en förvånansvärt ljus och klarröd färg. Doften är stor och intensiv. Kryddor och närmast flytande lakrits med en ljuvlig rökighet och ett inslag av diesel och motorolja. Parfymerad och komplex till tusen. Parker brukar ibland referera till ”meat juice” och det är precis vad jag tror detta vin handlar om. Den animaliska, kryddiga och blodiga karaktären i doften. Underbart! Kemisk skulle kanske någon vilja kalla doften och det kan jag gå med på – fast i positiv bemärkelse. Smaken är kryddigt elegant med lakrits och bitter choklad. En enormt lång och intensiv eftersmak med denna utmärkande kryddighet och lakrits känsla. Massor av karaktär av varm bränd fikonfruktighet och syltade körsbär. Intensivt! Även ett drag av gummi och violpastill i smaken. Omtumlande. Ingen tvekan om poängen. Jag skriver under i blod på Bob’s 99 poäng. Lägger till och med på ett plustecken. Timmarna mot luft har gjort susen och avlägsnat den tröga starten jag kände i vinet senast jag provade det. Då var jag först lite konfunderad men kvällen efter öppnandet vet jag att jag skrev att mina initialt satta 96 poäng nog var för snålt satta. Magkänslan var nog rätt då.

Gästernas gissningar går direkt till Chateauneuf du Pape. Denna är mycket mer ursprungstypisk just nu än vad “La Combe des Fous” är. Faktiskt är att även mot sin gelike från 2005 känns 2006an mer typisk. Tycker att 2003an ligger närmare till hands associationsmässigt. Jag tror att jag förstår varför Parker gillar denna cuvée så mycket. Den påminner i mångt och mycket om hur en riktigt bra Pegau kan te sig fast ännu bättre så att säga. Faktiskt är att likheten med 2005 Pure inte heller är långt borta. Ryktet säger att Clos Saint Jeans 2006or lanseras på Systembolaget i februari 2009. Missa inte dem om ni söker karaktärsfulla viner.

Så till något helt annat. Ett ”efter maten vin” skulle man kunna kalla det. Med sina 17,5% alkohol inger hon allt lite respekt - Alice's. Bara en av gästerna reagerar på eldighet i smaken. Vi andra tycker det är fantastiskt hur frukten i vinet döljer den så höga alkoholhalten. Tror att det var ett klokt beslut att inte blanda ihop detta vin från början med de tidigare tre vinerna. Detta urskiljer sig tydligt genom att det är så typiskt Shiraz från Australien. Några tycker detta är det godaste vinet av alla. Ett gott betyg. Jag provade vinet senast här.



2005 Greenock Creek “Shiraz Alice's”, Barossa Valley är dunder tätt i färgen. Mörkt djupt svartröd. Det färgar av sig på glaset. Doften är stor och fatig med påtagligt fruktsötma i sin karaktär. Mörka syltiga körsbär som marinerats i whiskey. Rökig vedspis med nötter och söta jordgubbar. Björnbär. Rått kött och charkvaror. Vanilj och smörkola med kirschlikör. Smaken är stor, intensiv och eldig med tydliga inslag av mörka syltiga körsbär, jordgubbar och svartvinbärslikör. Tjock och viskös smak såklart med en karaktär av gräddlikör spetsad med lite lakritssnaps. Intensivt! Plommon och grillat kött (Kebabpizza – Slibovitsa). Ja, inte lämnar det någon oberörd. Om det är förnuftet som är lägre just nu vet jag inte men nog är det ett 97 poängsvin. Portvinssubstitut kanske någon antyder? Inte riktigt. Detta handlar inte alls om samma helhet som Portvin även om det finns gemensamma drag. Vad som händer med ålder om frukten inte överlever vågar jag knappt tänka på. Det blir nog ingen kul upplevelse. Nu är det förföriskt gott!

Till desserten serveras ett vin som jag nyligen har bloggat om.


N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen levererar inget oväntat utan uppför sig precis så som senaste flaskan. Vi är lite vintrötta nu så något djupare resonemang blir det inte. Sött till tusen och tjockt i strukturen. Precis lagom med fyra till sex centiliter i glaset och därefter är det bra. För mer detaljer hänvisar jag till mitt tidigare inlägg här.


Till sist skulle jag vilja uppmärksamma Niklas J’s (Mise en Bouteille) fina initiativ att kalla till samling för att prova 2005or från Bordeaux. Jag var nog även i detta fall lite för ivrig och entusiastisk inledningsvis och anmälde mig till provningen. Kanske inte helt genomtänkt så här några veckor före Jul. Att övertyga hustrun om att det är viktiga angelägenheter att verifiera potentialen i en stor vinårgång lyckas inte alltid. Ska erkänna att jag inte ens försökte denna gång. Insåg att tiden inte fanns att resa dryga 60 mil till Stockholm för denna i och för sig viktiga angelägenhet. Nu verkar ju provningen varit riktig lyckad och förhoppningsvis uppstår ett nytt tillfälle och kanske andra följer i Nicklas spår. Trevlig dessutom att få träffa personerna bakom ”tangenterna” på riktigt och inte bara i Cyberrymden! Den där Destieux’n hade jag dessutom gärna provat!



Just det! Julstjärnan och Julgrisen. Stjärnan var (förutom julstämningen) tänkt som någon finurlig hänvisning till den starkast lysande stjärnan denna kväll. Det blev för mig helt klart 2006 Clos Saint Jean “Deus ex Machina”. Julgrisen i betong var tänkt att symbolisera ett i mina ögon klassiskt skånskt matgille fast den får nog symbolisera den ”tunga” känslan i skallen dagen efter.

20 kommentarer:

Björn sa...

Så, i ren ångest gick du lös på det bästa drickbara du hade hemma i respektive kategori? Ett källarslaktargille;-)

Nåväl, även jag fick förhinder, men kanske nästa gång?

Anonym sa...

Hehe. Några riktiga favoriter, Pfaffenberg '01 gjorde jag tyvärr slut på redan förra året (november), då på absolut topp, hade mognat ut magnifikt.
Noon Eclipse var '05 senast jag drack, skall bli kul att höra om '06an.
Likaså Parkers gullegrisar Clos St.Jean, borde falla dig på läppen med 'massor av allt', har dock ej provat 'Deus Ex Machina' ännu, men det ligger några rackare och trycker i källaren...

Mina Vinare sa...

Hej Björn!

Ångest var det inte i går men idag kan man nog skönja en släng av ångest! Det var vinkompisar med familjer på besök och då är det självklart kul med lite gott dricka att bjuda på. Inte så utpräglat vinprovande utan ett mer hedonistisk gille.

Var du inte heller med på provningen? Jag skulle verkligen tycka det vore kul om det kommer en chans till – går det så går det. Jag har ännu inte hunnit läsa några inlägg men ska försöka så snart det går.

Mina Vinare sa...

Hej Winepunker!

Pfaffenberg har länge varit ett gott vin. Fick den på en provning för ett par år sedan. Köpte nog de sista buteljerna som fanns på SB och då på rea. Riktigt bra. Håller länge än. Noon Eclipse är min personliga gullgris. Håller på med ett specialinlägg om Noon. Då kommer 2004, 2005 och 2006 att vara med. 2005an är min absoluta favorit. 2006an är mycket elegantare i sin stil. Clos Saint Jean är nog min favorit i CndP. Igår var det andra provet av 2006orna. Julstjärnan på bilden var delvis tänkt att skapa lite julstämning men även med slutklämmen om att ett av vinerna var den klart starkast lysande stjärnan – gissa vilken?

Ha det gott

Anonym sa...

Med din smak borde Deus Ex Machina ligga bra till, men jag vet vad jag skulle falla pladask för. Chambers Rosewood Vineyard Rare Rutherglen Muscat har jag haft förmånen att prova _en_ gång förut, stort vin, eget och personligt.
I slutet av '80 talet var jag på besök hos min flickvän som jobbade i Melbourne och fick verkligen smak för Rutherglens söta godbitar. En av de legendariska vinmakarna Mick Morris var då stapelvara, men endast en skugga av Chambers i kvalitet, koncentration och komplexitet.

Anonym sa...

Såg Zind Humbrecht, Clos Windsbuhl 1997 Pinot Gris, susa förbi. Drack den själv (blind provning) för en tid sedan. Gisade på en Riesling från Alsace. Hade vissa problem men den har sin restsötma som signum, anser jag. Mycket gott vin med bra struktur och kraft, fortfarande vital utan några trötthetstecken. Det enda jag stör mig något på är restsötman men vad fan, gott var det som sagt./Cullen

Anonym sa...

Glömde och fråga vad själv tyckte om ovanstående./Cullen

Anonym sa...

Vad är det här för teaser? Nu vill jag läsa! :D

Mina Vinare sa...

Till Jos:

Det kommer mera… snart.

Till ”Cullen”:

Håller med om restsötman eller om det är fruktsötma men sött smakar det även om jag inte tror på så höga restsockernivåer. Vad jag tyckte om det borde framgå nu. Jättegott!

Till Winepunker:

Vi får se när jag blir klar om du har rätt eller ej.

Har du provat Chambers Rosewood ”Rare” serie? Då blir jag milt utryckt avundssjuk ; (
Det måste vara mycket speciellt att få prova ett sådant vin. Tycker deras enkla är bra men kanske lite tröttsam i längden. Helt annat pris förståss.

Tack så länge!

Anonym sa...

Och så fick man en teaser till.. ;)Jovisst, jag sitter med några Palmer 96 magnum i källaren men det var ju liksom inte den som lockade..

Jag är ju rätt svag för Grenache!

Anonym sa...

Men som sagt... Du får ju såklart ta mitt gnäll som den komplimang det faktiskt är. Jag är ju intresserad av det du skriver om vinerna!

Niklas Jörgensen sa...

Det kommer fler chanser - var så säker på det!

Jag är ju en del i Skåne under somrarna så kanske man kan lösa en del den vägen också...

/N

MMM sa...

Jag har just nu en personlig vendetta mot just Clos Sainte Jean - så det är nog bra att du agerar motvikt i bloggsfären mot mina sura recensioner :-)

Mina Vinare sa...

Ledsen för sent svar.

Till Jos:

Tänk jag som trodde det var de vita som intresserade dig mest. Nejdå, jag gissade att det var Clos Saint Jean som nog var av störst intresse. Kul att du skyndar på mig. Annars kunde det nog ha dröjt. Ännu roligare att du faktiskt tycker det är kul att läsa vad jag skriver och inte bara tittar på bilderna ; )

Förmodar du funderar på inköp av 2006orna? Om du inte redan gjort det, så slå till när du får chansen. Förmodligen bland det bästa 2006 i CndP har att erbjuda.

Till Niklas:

Det hade verkligen varit kul om det blev en provning till. Kan ju inte säkert räkna med att kunna delta men försöka kommer jag definitivt att göra. En provning med Skånebloggare kanske också kan vara ett uppslag? Kul referat och trevligt upplägg på provningen. Att Destieux var så bra förvånar inte.

Till MMM:

Att inte 2005 Clos Saint Jean tilltalade dig har nog gått fram! Jag kan inte uttala mig specifikt om det vinet eftersom jag aldrig provat det. Inte heller 2004an eller 2006an. Enda årgången jag köpt och provat är 2003an och den är bra men inget enormt eller stort vin.

Kompisen (han som var tomtefar) har dock provat flertalet 2005or och han anser det vara ett av de bästa standardcuvée viner från CndP som han provat från årgången 2005 (och det är en hel del).

Jag ifrågasätter inte dina intryck men undrar om det verkligen endast är producenten och vinet som stör dig? Har svårt att tänka mig att just Clos Saint Jean skulle ha åstadkommit något extremt med 2005an. Jag har provat många 2005or och finner i en hel del söt frukt. Clos des Pape t.ex. är riktigt fruktsöt i stilen och även 2005 Pure och Fiancée för att ta några av de populära vinerna som exempel. Kanske saknas känslan av tanniner och syra i det vin du provat och då förstår jag om det blir lite ”jolmigt”.

Noterade liknelsen med Glögg. Faktiskt inte helt fel. Utan att vara ironisk så tycker jag faktiskt att just julkryddor, sötma och eldighet är symptomatiskt för riktigt bra CndP.

Jag kollade en drygt två år gammal notering av en slump. Skrev då om doften: Mogen frukt, kanel/kryddor, sötmogen frukt, läder, konjaksfat, gurkinläggning, lavendel och Portvin.
Smaken beskrev jag som: Animalisk, stallig, körsbärskompott, fatbeska, kryddig, rustik och lätt oxidation.

I en annan notering för ett år sedan skrev jag. Doften: mogen, lite salubrin, kanel, julkryddor, utvecklad lite kemisk ton, söt starkvinskänsla, russinsötma och cigarrlåda. Smaken: Söt mogen frukt, rund, mogen utvecklad starkvinston med tydliga russin och plommon.

I en tredje notering (två år gammal) skrev jag om doften: Tobak, gurkinläggning, mognad, kanel, kryddor, fikon och cigarr. Om smaken: utvecklad med gummi, körsbär, fat, lite kärvhet, kanel, julkryddor, påtagliga tanniner och värme.

Vinerna?

Det första 1998 Bosquet des Papes och det andra 1999 Bosquet des Papes samt det tredje1990 Bosquet des Papes.

Jag gillar dem alla för att de är så typiskt traditionellt Chateauneuf du Pape!

Ha det bra!

MMM sa...

Jag har också gjort det till en liten grej så klart - även om min avsmak från början var genuin. Man får hitta på lite bus ibland för att höja bloggräknaren...

Julkryddor kan man hitta även i åldrande Bordeauxer - och det är närmast ett kvalitetstecken då. När allt kommer omkring så är det den intensiva sötman i Clos Sainte Jean som är den parameter som rubbar mina cirklar mest. Men då skall man komma ihåg att jag mest håller mej runt Madiran och Medoc i vanliga fall - torrhetens högborg i vinvärlden. Jag har inte provat så mycket Chateauneuf som du - men har uppskattat Bosquet des Papes (favoriten!), Beaucastel, La Nerthe, Clos des Papes. Men jag har också gett tummen ner till Janasse Chaupin som också var alldeles för söt och jolmig. Kanske det är så illa att jag är en traditionalist... vore dock väldigt intressant att prova t.ex Deus Ex Machina någon gång! Pure har jag i källaren, men den vågar man väl knappt såga ;-)

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Rubriken – spiken i kistan är ju helt lysande och jag log flera gånger efter att läst den. Så visst funkade ”buset”.

Jag har inte velat kommentera dina inlägg eftersom jag aldrig själv provat vinet och då blir det lite konstigt. Jag betvivlar inte alls din uppfattning om vinet. Efter att ha provat vin i snart sju år med samma gäng (20-25 personer) så har man ju förstått att smaken är olika. Nu kan jag nästan på förhand pricka vad olika personer i våra vingäng kommer att tycka om ett visst vin. Smaken är högst personlig och det viktigaste är att man har hittat sin smak och känner sig säker i den samt är konsistent. Om du inte gillar vinet så betvivlar jag inte för en sekund att du är ärlig i din uppfattning. Att man sedan skruvar upp det lite gör inget. Hellre ta i lite för mycket än att ”jamsa” med. Såga gärna Pure om du inte gillar vinet. Det skulle vara uppfriskande som omväxling.

Jag personligen har svårt för torrhet och för hög syra i viner. Traditionella CndP gillar jag dock mycket. Tycker faktiskt att om det är några som utvecklar just Glöggkaraktär med mognad är det Bosquet des Papes, Beaucastel och Clos des Papes. Julkryddor och kanel i massor.

Kul idé att analysera sockerhalten. Kan du även mäta pH? Jag har några som nog innehåller hälsovådligt hög syra!

Ha det bra!

Anonym sa...

Jag harde rätt! 'It takes one to know one' som britterna skulle sagt...

MMM sa...

pH är en baggis - att jag inte tänkt på det tidigare!

Jag när några andra idéer á la "den lille kemisten" - bl.a. spektroskopisk analys av viner från olika druvor. Vi får se vad som hinns med!

Anonym sa...

Alltid kul att läsa! Jag har ett par Deus Ex Machina 06 liggandes men har inte prövat någon och kommer nog vänta. Kanske korkar upp en 04a(som jag prövat tidigare) snart men 05orna och 06orna får nog ligga ett tag till.

Ang. Clos Saint Jean Tradition så drack jag 04an eller 05an på Eriks Vinbar för inte så länge sen och den var hemsk. Har druckit den nån gång förrut men mindes den inte alls så dålig men kommer som sagt inte ihåg riktigt..

Anonym sa...

Just inköpt en låda 2007 Noon Eclipse. Tar en flaska om några veckor och återkommer med kommentar.

MVH Hammerhead