Gud finns – eller var det bara anden i flaskan?

They should have called it “the sex machine.” Det låter förvisso inte som ett citat hämtat ur Bibeln – möjligtvis ur pastor Bobs Bibel då, för så skriver Robert Parker i sin recension av 2003an. Klart att man blev nyfiken.




Det börjar nästan bli en (ful?) ovana att avhandla Clos Saint Jeans viner här på bloggen. Nu är det kanske inte så konstigt eftersom jag tycker väldigt mycket om deras viner. Speciellt Deus ex Machina – Gudomligt ingripande i form av ett mirakel.

Producenten har nu följt mig under några år och utan att vilja verka skrytsam så var jag med redan från starten med årgång 2003. Nu ska jag inte påstå att jag upptäckte dem men det är inte den senaste tidens hausse som satt fart på mitt intresse för firmans viner. Nej, faktiskt var det redan i december 2005 som jag köpte mina första flaskor av egendomens standard cuvée i årgång 2003. Dels var det Robert Parker som gjorde mig uppmärksam men också tillfälligheten att de fanns tillgängliga på den danska marknaden. Det var hos Bergman Vin-Import i Kokkedal som de första inköpen gjordes. Numera får han tyvärr inte längre sälja Clos Saint Jeans viner men fram till och med årgång 2005 hade han dem i sitt sortiment. Trevligare ställe att köpa vin på finns inte enligt min mening. Kanske inte så tillgängligt och inte så flexibelt men väldigt personligt. Jag har Ole att tacka för mycket när det gäller Clos Saint Jean.

De som funderar på om jag ”dricker poäng” kan glömma de tankarna. Jag är extremt svag för vinerna från Chateauneuf du Pape när de är som Deus ex Machina är. Mycket robusta, Provencalska och animaliska. Inte den rödbäriga typen direkt utan mer urkraft med en lantlig charm. Förmodligen är det den höga andelen Mourvedre (40%) som sätter sin prägel. Inte för att det saknas söt Grenachefrukt (60%) men det finns ett inslag i denna cuvée som ger vinet en annan framtoning än många övriga viner från regionen. Rankorna är planterade i Lieu-dit ”La Crau” och detta sägs vara den bästa marken i hela Chateauneuf du Pape. Clos Saint Jean äger förhållandevis mycket mark och dessutom anses de vara en av de producenter som har störst arealer av den bästa marken i hela distriktet. Något som förklarar varför många negocianter velat köpa deras druvor. Bland annat Tardieu-Laurent lär köpa sina druvor från Clos Saint Jean.

Med årgång 2003 tog man så sina första stapplande steg i ett nytt försök att lansera egna viner. Man hade tidigare buteljerat en del under eget namn, ända sedan 1910 faktiskt men de viner man gjorde tillhörde den mer konservativa skolan med mycket lång tid på tank. Upp till sex år i extremfallen. Man tänkte sig att nystarten skulle ske redan med årgång 2002 men den regnade ju som bekant bort. Alltså var det med årgång 2003 som deras konsult Philippe Gambie satte fart på ruljansen. Han anses ha skapat något oväntat och stort – varav namnet. Deus ex Machina kanske är en hyllning till honom. Att han är Gud?

Philippe Gambie anses tyvärr nog av många tillhöra den andra sidan – den onda. I en del fall jämförs han med Bordeauxkonsulten Michel Rolland på grund av sin dominerande ställning och inflytande. Kanske lite oförtjänt. Han konsulterar åt många av de mer traditionella producenterna så som Le Vieux Donjon, Clos du Mont Olivet, Domaine Bosquet des Papes och Domaine de Pegau. Läs gärna mer om honom på Søren Gudiksens alltid lika fantastiska sida här. En stor man i ordets rätta bemärkelse - Philippe Gambie alltså.

Robert Parker då? Han var positiv direkt från början får man väl säga men det var först när Deus ex Machina i årgång 2005 fick sina 100 poäng som hetsjakten satte igång på allvar. Plötsligt skulle alla dricka egendomens viner och uppmärksamheten har gett dem en enorm skjuts. Man bygger en ny anläggning för att kunna öka produktionen och får man förmoda, buteljera allt man kan och vill under eget namn (även årgång 2006 fick Parkers hyllning med hela 99 poäng).


Man kunde väl ana vartåt det barkade genom att följa hans eskapader i Hedonist’s Gazette. Det började med att 2003 Deus ex Machina fick fina noteringar med först 96 poäng och därefter 98 och sedan till sist 100 poäng – två gånger dessutom. Spelar då detta någon roll? Egentligen inte i sak men vad man än anser om Robert Parker och hans smak så får man respektera att han har en enorm erfarenhet av att prova vin professionellt och att han hyser stor respekt för Rhônes alla viner. När han då släpper noteringar som de nedan, förstår man ju att det handlar om allt annat än ett dussinvin:

“Every time I taste it, it flirts with perfection. It is a remarkably full-bodied powerhouse that is like a highly muscled ballerina rather than something offish and over the top. A dense ruby/purple hue is accompanied by gorgeous, smoky garrigue notes intermixed with licorice, black cherry liqueur, plums, and a darker, more primordial meatiness. It is a stunning, more modern day version of Pégaü’s famed Cuvée da Capo.”

”The 2003 Deus Ex Machina goes from strength to strength, and for me, it has hit the peak – Châteauneuf du Pape or even red wine in general simply can’t be any better than this. It is an extraordinary expression of Châteauneuf du Pape with incredibly intense dark fruit, an almost confit of roasted Provençal herbs and meat juices, and a nectar-like finish.”

“While the two aforementioned Châteauneufs flirted with perfection, that goal was reached by a magnum of the 2003 Clos St.-Jean Châteauneuf du Pape Deux Ex-Machina. One of the most stupendous young Châteauneufs I have ever tasted.”

Ett efterlängtat återseende skedde så i helgen. Det är snart två år sedan jag första och enda gången hittills provat årgång 2004. Dessutom är det drygt ett år sedan 2003an provades senast. Då i en av våra Guldfolieprovningar, vilket betyder att det inte blev så många centilitrar i glaset. Klart att man längtat efter lite mer att bita i.

Jag har alltid känt en viss tveksamhet inför vinerna från årgång 2004 i Chateauneuf du Pape. Jag tycker att de lider av en något örtig och grön ton som inte passar min smak helt och hållet. Jag ska inte påstå att jag har en enorm erfarenhet av att konsumera 2004or men det jag provat har inte riktigt övertygat mig. En ganska nyligen provad 2004 Clos des Papes fick mig dock att åter börja hoppas. Även 2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett lyft framåt. Kanske kommer även 2004orna att blomma ut så småningom?

Årgång 2003 i Frankrike har jag ett motsatt förhållande till. Nästan allt jag provat tillhör det godaste jag druckit. Värme, koncentration och kraftfullhet. Visst har något vitt vin känts lite obalanserat och för extraherat men inte när det gäller de röda vinerna. Att vissa Franska 2003or smakar illa beror nog inte bara på årgången utan även på vem som har gjort dem. Det är för lätt att skylla på värmebölja. Med skicklighet kan man klara mycket. Att vinernas åldrande kanske ifrågasätts kan jag förstå men inte att de skulle vara kontroversiella med för mycket smak och karaktär på grund av för mycket sol och värme – det köper jag inte. En som verkar ha svar på tal är pappa Paul Feraud som berättar följande om varför man lyckades hos Domaine de Pegau i årgång 2003:

“The numbers said you could harvest in the middle of August, and the ones who were scared of the heat did that. But the grapes weren’t truly ripe, which meant that the fruit flavors weren’t strong enough to handle the thick skins, and thus these wines don’t have sweet fruit.”

“You had to wait for rain, which we got toward the second half of September, to unblock the ripening process. Unfortunately, a lot of vineyards had been picked three weeks or more earlier, so those growers didn’t get the benefit of the rain and the added freshness it brought.”

2004 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar och aningen tegelröd färg fast med en blå ton i kanten. Märkligt nog ser det ut som om färgen mörknar och blir tätare över tiden. Det doftar mycket. Choklad, jordgubbsylt, kolasnören och lite vanilj. Skokräm, backelit och en aning svett. Det är garrigue och herbes de Provence till tusen. Tobak, rök/ved, skinka och en blodighet med grillat kött. Järn och mineraler i allmänhet. En härlig doft som för mig påminner mycket om Noon Eclipse.

Smaken är en aning stram först med mycket mineraler, lakrits och örtighet. Kryddor i allmänhet och peppar i synnerhet med mycket körsbärsfrukt och malda tanniner. Ganska tuff eftersmak med en antydan till beska. Körsbärskompott är återkommande i anteckningarna och lakritsinslaget är först nästan lika påtagligt som i 2006 Pure. Fänkål och violpastill. Det finns en antydan till torra tanniner och ett stänk av grönhet som först känns irriterande. Även en nästan låg syra. Senare kommer det svartvinbärslikör och Stroh Rom. Det senare är ett inslag jag ibland kan känna i distriktets viner. Ett vin som jag ofta förknippar detta med är Vieux Télégraphe. Eftersmaken blir längre och vinet blir mörkare i hela sin framtoning efterhand. Godare på slutet och dag två.

Att bedöma helheten i vinet är inte helt enkelt. Det ändrar framtoning en hel del under kvällen och till dag två. Först är doften enormt läcker för att sedan mattas av något och tillslut fullständigt trollbinda mig igen. Smaken är klurigare. Mitt första intryck är att vinet saknar lite syra och känns platt i mitten med en lite för klumpig frukt och samtidigt gröna inslag. Detta försvinner efterhand och dag två finns varken något grönt eller örtigt kvar. Inte heller känns det platt och klumpigt efterhand utan härligt friskt med ren fruktighet och en fin koncentration. När jag jämför mina noteringar mot de snart två år gamla intrycken inser jag att inte mycket har ändrats. Skillnaden ligger i att doften är större och mer utvecklad samt att tanninerna rundats av något. Det var ett både stramare och tuffare vin för två år sedan. Nu är det ett vin under utvecklig och i behov av mycket tid i luft. Baserat på det omedelbara första intrycket känns Parkers 95 poäng från februari 2007 för höga men baserat på intrycken efterhand så känns de lite låga. Jag tror att det finns en stor potential i det här vinet. Jag har inte provat någon annan 2004a som känts lika kraftfull och strukturerad. Kanske är de 95 poängen mest korrekt men jag sätter ändå 96+ poäng eftersom jag är optimist och försöker mig på en bedömning av utvecklingen. Ett gott råd är nog att spara på det här vinet. Jag gissar att belöningen blir större om några år men det är nog så att detta är den svagaste årgången av de fyra jag provat.

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar sammetsröd färg med drag åt det tegelröda hållet. Det doftar fikonkompott, blåfruktig marmelad och bränt gummi/bildäck. Ett närmast djuriskt inslag med rökta kryddor och något som liknar krutrök. Cigarrlåda, asfalt, espresso. Ved/rök med lite grillade toner och kryddighet av muskot, kanel och mynta - garrigue. Rosor som en Gewürztraminer, krossad sten, mineraler och nygrillad lakrits… Sagolikt fin doft som efter hand blir närmast bedövande och hänförande.

Smaken är den stora skillnaden mot det föregående vinet. Det smakar nästan rök. Fikonmarmelad, choklad, dadlar, kola och tydliga Portvinsdrag. Kryddigt med en enorm eftersmak. Tuffa tanniner och en markerad syra som balanserar allt det stora och kompakta. Lakrits och en närmast mineralisk sälta. Svartvinbärslikör, vingummi och eldighet. Lång och intensiv eftersmak med enorm rikedom och inslag av utvecklade starkvinssmaker. Ett väldigt stort vin kort och gott.

Man skulle kunna tro att det blir för mycket men det gör det inte – inte för mig. Det här är så mycket vin att upplevelsen blir total. Möjligtvis är doften något trögstartad och det är först efter en stund den kommer loss. Samma sak dag två. Då är först 2004an större i doften precis som den är inledningsvis. Jag gissar på att 2003an kommer att utvecklas något ytterliggare i doften vilket då kommer att göra den oförglömlig. Nu finns det trots rikedomen en dovhet som ligger och håller emot. Smaken är ingen diskussion. Även om det är ett vin av stora propportioner så finns det en friskhet och en lätthet över smaken som aldrig gör att det blir platt eller kladdigt. Faktiskt är att det är lite för lättdrucket. Jag funderar på om detta är 100 poäng? Nja, inte riktigt. Jag har några viner som ger mig ännu större kickar och det finns ett vin jag ännu inte bloggat om som nog överträffar till och med detta vin. Det är ett vin som skänker fullständig njutning och som nog i sina bästa stunder är så nära ren fulländning man kan komma – i mitt tycke. Det vinet får jag avhandla en annan gång men med det vinet i åtanke så blir det ”bara” 98/99 poäng för 2003 Deus ex Machina. Ett betyg som överträffar Bobs ursprungliga 95+ poäng från februari 2006. Ett betyg som han nu själv således har ökat till 96/98/100 och 100 poäng i Hedonist’s Gazette. Visst är det ett makalöst vin men jag vågar påstå att samma vin i årgång 2006 är minst lika bra i sina bästa stunder. Mer om mina provade viner från Clos Saint Jean finns här.

Som kuriosa och kanske en liten aptitretare ska det tilläggas att även två andra viner från distriktet provades delvis parallellt under en av kvällarna. De stod upp mer än väl mot de två Gudomliga vinerna från Clos Saint Jean. Fast det är en helt annan historia precis som morgondagens möte. Ännu en Gud eller kanske bara en lärjunge?

Finns Gud?

Om man med bestämdhet kunde svara ja på den frågan skulle det nog bli problem. Jag menar, det finns ju så många kandidater att välja bland. Anhängarna till respektive religion hävdar ju med envishet att deras Gud är den ende rätte. För det kan väl inte finnas fler än en Gud? Konflikter om detta brukar ha en tendens att sluta i blodiga krig och förföljelser av de icke rättrogna.

Om man för en enda liten stund försöker hitta likheter till vinets förtrollade värld så finns det även i den världen de med status som Gudar. Vissa kan inte acceptera att det finns de som vill hänge sig till deras tro och övertygelse. Själv har jag hittat min Fader och Mästare men det kommer väl knappast som en överraskning för läsaren. Min Vingud kommer från det förlovade landet i väster och han driver en sekt som heter The Wine Advocate.

Andra liknelser till religioner så som heliga kor går även bra att fundera över. Det vill säga de som aldrig får slaktas. Oavsett om de är något att ha eller ej. Är det dessutom helig mark, så får man röra sig med försiktigt som om man vore i ett minfält.

Just nu stormar det kring Pastor Bob och hans med Predikanter. Jag tänker då inte främst på den svenska bloggsfären och vinrörelsen utan det som sker på hans hemmaplan. Kanske har hans gloria kommit på sned och till och med jag tycker att han utryckt sig lite vårdslöst.

De som brukar följa eBob och Bulletin Board regelbundet har knappast undgått att notera det jag nu tänkte tipsa om. De som inte är lika fanatiska besökare kanske kan få lite underhållande läsning till helgen – alternativ till ”Så ska det låta” och ”Robinson”? Många kommentarer är det och vid en första anblick kan det kännas närmast omöjligt att börja från början. Mitt råd är ändå att ge det ett försök. Själv har jag följt pennfäktningen från början men har ändå svårt att hänga med i alla turer. Att försöka återge det i detta inlägg är hopplöst men jag ska försöka summera det som hänt.

Det rör sig om två trådar som utvecklats parallellt men i grund och botten berör samma ämne. Oberoende kritiker och bloggarnas makt – för att försöka summera det med några få ord.

Allt började med posten: ”rmp - right on the money in good and in bad” som inledningsvis var en hyllning till Robert Parker och hans förmåga att bedöma vin. I denna tråd tackar Bob för berömmet och passar även på att beklaga alla osanningar som spridit sig genom åren. Han tar då upp påhoppen för ett tag sedan på sin vän och kollega Jay Miller. Denne har tydligen utsatts för någon slags hetskampanj på vissa amerikanska vinbloggar. Efter detta brakar helvetet löst så att säga och Jay plus övriga i The Wine Advocate staben anklagas för att vara mutkolvar. Massor av sidospår så klart och en hel del elaka påhopp men i brist på annat kan det vara kul läsning. Även några väldigt kloka ord och framförallt en del av det Parker säger är tänkvärt men också lite förvånande. Jag undrar om han inte kommer att få ångra att han håller Jay bakom ryggen och så envist försvarar honom.

Själv har jag väl aldrig varit övertygad om Jay Millers pålitlighet men de viner han mellan raderna anklagas för att ha favoriserat tillhör det bästa jag kan tänka mig att dricka. Så i just det specifika fallet har jag inga dubier. Annars kan jag nog tycka att han är lite opålitlig och även jag tycker mig se ett mönster i vilka viner som favoriseras beroende på vilken amerikansk importör som står bakom. Den importör som det talas om i debatten – The Grateful Palate - tillhör den främsta importören i Amerika av viner från Australien. Besök gärna hemsidan för mer information (följ länken i namnet).

Vad som är rätt eller fel är närmast omöjligt att veta och det är väl just det som diskussionen egentligen handlar om. För att läsa debatten går det bra att göra så genom att följa länken här.

Det parallella spåret då? Jo, det började i posten: ”What bothers me about Wine Blogs...” som startades av Joe James. Han försökte med tanke på debatten i den andra posten starta en parallell debatt om vinbloggarnas oberoende – eller inte. Han syftade då på den planerade Bloggkonferensen i Kalifornien och menade att detta handlade om mutor. Lite märkligt att han var så naiv. Snart stod det klart att han nog gjort ett klassiskt klavertramp. Tydligen är Joe affärsmässigt allierad med The Wine Advocate. Han lär ha hjälpt Parker med viss utveckling och som tack för detta fått en liten ägarandel i The Wine Advocate. Klantigt kan man kanske tycka. Nu tror jag att hans uppsåt var ärligt och att han ville hjälpa sin vän genom att vända bort fokus från den parallellt pågående pajkastningen.

Själv är jag lite tveksam. Tycker nog Parker gör bort sig delvis i sin syn på bloggarna. Inte för att jag själv håller på, utan mer för att han borde respektera entusiasmen hos dem som gör det och att de förmodligen drivs av samma krafter som han själv gjorde när han startade (och som han förmodligen fortfarande drivs av). Läs mer här. För övrigt är posten stängd för vidare kommentarer av Mark Squires. Kanske startar den om i ny skepnad så småningom (eller så har den redan gjort så utan att jag upptäckt det).

Vill man vara lite elak så kan man säga att det finns en person aktiv i dessa bägge trådar som tolkar allt som ”Fan läser Bibeln”. Ni som följer vet säkert vem jag syftar på men han är allt en ”nagel i ögat” eller en ”finne i baken” – välj själv. En ledtråd är att han förmodligen håller på New York Jets i den Amerikanska fotbollsligan. Gud vilken energi!

För att återknyta till inledningen så undrar jag ibland vem som först kom på Gud? Jag menar, någon måste ju ha varit först. Någon eller några måste ju ha funderat över tillvaron och bestämt sig för att det nog måste finnas en högre makt som är ansvarig för allt och som därför måste tillbedjas. Undra hur den eller de personerna resonerade. Vi tror inte på oss själva utan vi måste ha någon att se upp till. Någon som är större än oss alla och som har kraften. Underlig tanke. Fel har dessutom utvecklingen gått. Det som förmodligen var tänkt som något stort och vackert har istället blivit något som mänskligheten träter om och som aldrig verkar förena utan snarast söndrar och skapar konflikter. Tänk vad lurade många måste känna sig om det visar sig att Gud inte finns. Eller om Gud finns och bara vissa har tillbett denne!

Själv hoppas jag på att ställas inför Gud i helgen. Eller rättare sagt – att Gud ställs framför mig. Två stycken till och med…

I början av nästa vecka hoppas jag på ett trevligt möte med en annan Gud, en som alla verkar dyrka – åtminstone i bloggarnas Sverige!

Trevlig helg!

Två duellanter och en bekännelse!

Det är inte riktigt så dramatiskt som det låter men det hänger ihop med vartannat. Anledningen till duellen beror delvis på min bekännelse. En bekännelse som kanske gör att läsarnas förtroende för min förmåga att prova vin helt raseras. Om det nu finns något förtroende överhuvudtaget vill säga…

I januari höll vi en av våra två årliga bedömningsprovningar i Gomseglet. En alltid lika kul provningsform. Ett vin stod verkligen ut - 2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance". En producent som jag måste erkänna att jag försakat. Anledningen är att egendomens viner inte mig veterligen finns representerade i Sverige. I Danmark finns de däremot men omfattas då av den fullständigt idiotiska kvoteringsprincipen. Vill man köpa en av firmans specialcuvéer måste man även handla en bestämd mängd av basvinet. Eftersom Domaine de Cristia gör två specialcuvéer blir det många basviner man tvingas köpa på sig om man vill prova de bägge.

Den cuvée som idag betraktas som deras bästa vin är "Vielles Vignes". Denna görs på ren Grenache som kommer från gamla stockar (+70år). Som jag förstått saken handlar det om en selektering från vingården "Cristia" i distriktets östra sektor. Ett vin jag endast provat en gång men som då var helt ljuvlig. Ren och mycket inställsam Grenachefrukt. Läs gärna mer här.

Den andra specialcuvéen, "Cuvée Renaissance", betraktades åtminstone förr som prestigevinet. Ett vin som enligt ryktet är anpassad för den Amerikanska marknaden. Fast detta vin är inget vin som tillkommer av selektering utan är ett vin gjort av druvor från ett specifikt läge – ett vingårdsvin kan man faktiskt kalla det. Precis som man gör vin överallt annars i världen. Fast när det görs i Chateauneuf du Pape blir det oftast ett jäkla liv och det antyds att man gör vin som vänder sig till miljonärer och att detta dessutom urholkar basvinerna. I viss mån kanske riktigt men i de flesta fall tycker jag att det är helt i sin ordning. Varför ska man inte kunna buteljera vin gjort av druvor från ett specifikt läge med sina unika förutsättningar? Varför blanda det med övrig must om det gör sig bättre på egen hand?



"Cuvée Renaissance" görs på en blandning av Grenache och Mourvèdre. Ibland kan man även läsa att det ingår Syrah men om detta stämmer vet jag faktiskt inte. Blandningen brukar normalt komponeras av 60% Grenache och 40% Mourvèdre. Åldern på stockarna är hög. Över 100år för Grenache och mer än 50år för Mourvèdre. En liten andel ny ek används i lagringen (25%). Robert Parker har utryckt att han tycker att vinet är:

“the poor man’s version of the famed Beaucastel Hommage a Jacques Perrin”

Sämre jämförelse kan man tänka sig.

För att försöka knyta ihop säcken, så var det ju det där med sammanhanget. 2003an var hänförande i vår provning och av en slump såg jag efteråt att den danska importören verkade ha några flaskor kvar och dessutom utan köptvång av basvinet. En snabb koll och visst fanns det några buteljer kvar, 3 stycken som genast fick en ny ägare. Jag noterade även att 2004an fanns kvar och även den, utan köptvång av vin man inte vill ha. Fast 2004 och Chateauneuf du Pape är ju inte riktigt min grej. En snabb koll på CellarTracker vittnade dock om många positiva omdömen och en känsla av att det rörde sig om ett ovanligt potent vin för årgången. Det som fällde avgörandet var Jeb Dunnuck. Hans omdömen litar jag mycket till. Nästan lika mycket som till Mästaren själv.



Även ett annat vin väckte min nyfikenhet. Ett vin jag länge funderat på att prova men som jag aldrig kommit loss att köpa. När jag nu ändå var på gång så fanns det inget som hindrade mig – förutom ekonomin då. Eftersom Domaine de Cristia inte tyckte att kvaliteten på Mourvèdredruvorna var hög nog år 2006 beslöt man sig för att avstå att göra en "Cuvée Renaissance" och lät istället Grenacheandelen ingå i "Vielles Vignes". Man sparade dock undan en mindre andel för eget bruk men eftersom danskar är vakna inför alla affärsmöjligheter lyckades den danska importören övertyga Baptiste Grangeon om att buteljera 300 flaskor under etiketten "Les Hauts de Cristia" och sälja dem på den danska marknaden. Alltså ett vin som egentligen inte finns men som ändå finns, fast i bara 300 exemplar. Det låter nästan för bra för att vara sant. Varför är de då inte redan slutsålda? Ett så unikt vin. Kanske kommer svaret här:

2006 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Les Hauts de Cristia" har en intensivt purpurröd färg. Doften är frisk med först lite mentol och därefter vax, nästan som stearin. Hårspray, bilverkstad och motorolja. Nyputsade marschkängor. Det låter kanske inte så angenämt eller som vin för den delen heller, men det är det. Både vin och angenämt. Det är en fantastiskt läcker doft. Det kommer tropiska frukter med tuttifrutti och jordgubbar. Bubbelgum, ljus choklad och lite vanilj. Det finns även ett klart rökigt och animaliskt inslag i doften. Grillat kött och bränd/rostad karaktär med drag av Islaywhiskey och rökig torv. Det doftar riktigt härligt och gott. Jag kommer oundvikligen att tänka på 2006 "Deus Ex Machina". Kanske inte så konstigt, om det är den höga andelen Mourvèdre som präglar aromerna?

Smaken är först stor med en koncentrerad och söt fruktighet. Kryddig med mineraler som järn. Jordgubbskräm och svartvinbärssaft. Bacon, skinka och en aning örtighet med lite gröna inslag. Ganska lättillgänglig men aningen ihålig i mittpartiet. Nja…

Synd på den fantastiska doften. Det här håller inte hela resan. Ganska gott och trevligt men i mitt tycke påminner vinet mer om en hederlig och bra Côtes du Rhône. Kanske borde man även ha buteljerat den som sådant och då också anpassat priset därefter. Nu blir den onödigt dyr med tanke på innehållet. Vinet är helt okej men inte värt pengarna. Det säljs för 299dkr vilket är 50dkr lägre än den "riktiga" Renaissancen. Affärsmän är de sannerligen danskarna men konsumenterna är inga dumskallar heller. Det blir mer som kuriosa och en kul grej om man köper det här. Kanske därför de unika 300 flaskorna inte sålt slut så snabbt? Det känns bättre att lägga till drygt sjuttiofem devalverade svenska kronor och köpa en Renaissance istället. Trots lite negativ klang tycker jag vinet förtjänar 91/92 poäng. Inte dåligt alls men fel prislapp. Det finns givetvis en anledning till varför man inte lanserade en "Cuvée Renaissance" årgång 2006.

2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" har en tät, mörkröd färg och ser mer utvecklad ut än det föregående vinet. Doften är rökig med tydliga animaliska inslag. Grillade kryddor, herbes de Provence och lite sälta som av hav och tång. Soja, rostat kaffe, espresso och blyerts. Aningen asfalt och stallighet med gödselstack samt mineraler. Det påminner en del om Vieux Télégraphe. Samma stil. Det finns en kyla i doften som påminner en del om vitt vin. Äpple, rosor, våt disktrasa och Gewürztraminer. En fin och trevlig doft i helheten men inte riktigt i nivå med föregående vin.

Smaken överträffar däremot direkt det föregående vinet. Allt är större men även något stramare. Söt och kryddig smak med lakrits och hallon. Ren, frisk och intensiv eftersmak med en ganska tuff känsla i gommen. Fruktig och bärig med mörka körsbär, svartvinbär och kirsch överlag. Påtaglig syrlighet och ren, fräsch mineralighet med kryddor. Flytande lakrits och köttjuice. Eftersmaken blir bara bättre och bättre med ett långt, underbart och harmoniskt avslut.

Ett mycket bra vin. Ett ganska rustikt och robust vin som inte riktigt känns typiskt för distriktet. Kanske gör andel nya fat och det ganska stora inslaget av Mourvèdre att vinet framstår som lite potentare och mindre inställsamt är många andra viner från området. Jag gillar det väldigt mycket och tror att det är ett vin som alldeles säkert kommer att vinna mycket på lång lagring. Inte riktigt så häftig som 2003an men ändå vissa likheter. Parkers betyg från februari 2007 känns lite lågt. Han gav då vinet 93 poäng och anser att det ska konsumeras mellan 2007 och 2022. Han låg i intervallet 92-95 från fat och den högre siffran tar jag fasta på. Det blir hela 95+ eftersom jag tror att det finns en stor potential gömd i vinet. Parker säger bland annat så här om vinet och producenten:

“This is a killer wine for the vintage. If you haven’t figured it out yet, this is one of the up-and coming new superstar producers”

Hur var det nu med bekännelsen då? Lika bra att avge den. Vid vår provning i januari var vi elva provare. I princip tyckte alla att 2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett av de bästa vinerna. Ett mycket stort vin och dessutom med en enorm doft och kraftfull smak. Provaren som hade det med sig bjöd på det som ett extravin. Varför?

En sorglig historia egentligen. Han fick för ett tag sedan en möjlighet till en temporär utlandstjänstgöring och tog chansen. Sälja bostadsrätten, ny lägenhet men var förvara vinet? Inköp av några kylskåp på Blocket och vipps så var saken klar. Hemkommen efter ett par månader och öppnandes en av kylarna undrade han varför det låg korkar löst överallt och varför vissa satt halvvägs ut ur flaskorna? Varför inget vin som rann?

Den snabbtänkte läsaren har kanske listat ut att det inte var någon kyl utan en frys. Trist och naturligtvis stor sorg och bedrövelse. Inte bara för honom utan även för Gomseglet. En hel del av vinerna var tänkta att ingå i diverse provningar under året. Bland annat därför fick vi inga vita Chateauneuf du Pape viner till vår senaste provning. De frös inne så att säga…

Han har lyckats rädda nästan alla genom att trycka tillbaks korkarna och sakta låta vinet tina upp. Naturligtvis konsumeras de nu i ett rasande tempo och några av de vita har vi provat med blandade intryck. Vissa har varit helt omöjliga att misstänka några skador på, medan andra haft ett klart oxiderat intryck. Just på grund av denna fadäs fick vi prova 2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" som ett extravin. Provningens vinnare!

Denna hade som ett av få röda viner legat djupfryst i drygt två månader och blivit ”boostad” kan man kanske säga. Inte hade det skadat vinet. Inte vad vi kunde känna. Kanske lite mycket utvecklad men om det berodde på hanteringen eller ej vet jag ännu inte. Självklart ser jag fram emot att prova mina flaskor som mig veterligen inte legat djupfrysta. Spännande ska det bli.

Jesus lär ju ha omvandlat vatten till vin men vår vinprovarkompis har nog tagit processen ett steg längre. Han kanske kan omvandla sura Bordeauxer och Bourgogner till renaste nektar? Kanske lever hoppet för mina 2001 Fontalloro? Två månader i frysen och vipps ett koncentrerat och njutbart vin. Eller kanske inte…

Grillad?

Rubrikmöjligheterna känns närmast outtömliga. Två eleganta vänner, 98 x 2, Äntligen, Nu börjar det eller Två från Ben. Barossa Valley vs. McLaren Vale och även 2005 vs. 2004 hade funkat.

Grillen rengjord efter vinterförvaring. Fast vinterförvaring och vinterförvaring… Faktiskt är att den denna vinter inte ens kom in i någon förvaring utan stod ute hela säsongen. Rengjord blev den nog aldrig heller förra året så det kändes angeläget att ta ett krafttag i vårsolen. Därefter måste den naturligtvis invigas även om det är Påsk och traditionen egentligen påkallar en helt annan typ av mat. Vad dricka till grillat? Finns det några alternativ utöver Aussieshiraz? Knappast.



Inte för att jag precis har avstått från att dricka goda Aussieshirazer, utan snarast för att det är en alldeles speciell känsla att känna doften från grillkolen och sippa på en riktig marmeladbomb under tiden. Det är en synnerligen lyckad kombination och mina förväntningar skapade knappast någon illusion – nejdå, det blev ett riktigt lyckodrag.

2005 Glaetzer, Barossa Valley ”Amon-Ra Shiraz” har en närmast blåröd färg. Doften är först mycket sötfruktig med massor av vanilj och drottningsylt. Jordgubbar och hallonkräm. Kryddiga ekaromer med gräddig lakrits. Sedan mer rökiga, rostade och stalliga inslag. Rent, fräscht och blommigt med en aning cappucino och ljus choklad. Jätteläckert och okomplicerat. Precis så här ska det vara!

Smaken är stor och viskös med en härlig munkänsla. Gräddighet, lakrits, björnbär, blåbär, jordgubbssylt med vaniljtopping. Lätt fatkrydda i eftersmaken med ljus choklad och syrliga hallon som sitter i riktigt länge. Hur gott som helst. Lätt, friskt och mineralsikt samtidigt som det är sötfruktigt. En aning plommon och sviskon i konserverad form. Jättegott!

Bästa prestationen hittills. Det är fjärde gången jag provar detta vin. Aldrig har jag tyckt så mycket om det som denna kväll. Tidigare har jag upplevt vinet som för syrligt och ogint för att kännas som en vinnare. De dragen har närmast försvunnit nu. Det är mer än ett år sedan jag provade den senast. Då minns jag ett lite enklare vin och mer finlemmat. Det känns som om vinet vuxit i storlek och kraft under det dryga år som passerat sedan senast. Fortfarande friskt men det finns något som dämpar den värsta körsbärssyrligheten som jag upplevt i vinet tidigare. Det här är mycket gott. Kanske inte superkomplext eller elegant i ordets egentliga mening, men väldigt gott. Parker har alltid gett vinet höga poäng men det var först med årgång 2005 som den breda massan verkade hålla med honom. Det var många som ansåg att han prickat rätt denna gång. Jag har väl närmast tyckt tvärtom. Fast med denna butelj så kommer hoppet åter. Inte så bra som 2003an och inte riktigt heller i nivå med 2002an. Däremot tycker jag att den känns bättre än 2006an. Jag gissar att det år som passerat gjort vinet mer avrundat och det betyder att den närmar sig sina äldre bröder. Jag tror nog att även 2005an kommer att komma ikapp de äldre årgångarna men också viner från Australien behöver mognad. En som gillar vinet är en av de få Aussievänner jag verkar ha i bloggsfären. Vi har haft lite olika uppfattning om vinet tidigare men jag tror att vi kom närmare varandra denna kväll. Läs gärna vad Winepunker tycker här. Mina Viner tycker att 96 poäng blir bra. Bob satte för övrigt 98 poäng.

2004 Mitolo, McLaren Vale ”Savitar Shiraz” har en mörkare och rödare färg men är också tätare än det yngre vinet. Doften är först något knuten. Mer mörk och dov ton med klarare drag av viltkött och blodighet. Rostade fat, tjära, hav och sälta. Mörkfruktigt med katrinplommon och blåbär. Kaffe. Fikon, Portvin, mörk choklad och lite Provensalsk kryddighet. Animalsikt och svettigt omklädningsrum mot slutet, nästan gödselstack. Komplexare, mer Europeisk och mindre pang på rödbetan gentemot Amon-Ra. Fast lustigt nog även mer mynta och mentol.

Smaken är direkt påtagligt mörkare än det föregående vinet. Mer lakrits, choklad, torkad frukt och en mycket påtagligare pepprighet med gummi och fatbeska i eftersmaken. Mer Europa även i smaken, mer norra Rhône och mer Hermitage i synnerhet. Riktigt, riktigt gott. Eftersmaken sitter i länge och den har mer blåbär, mer plommon och betydligt mera choklad samt kaffe i sig än sin Barossa kusin. Faktiskt också godare. Kryddigt och typiskt Ben Glaetzer gräddigt på en och samma gång. Wow!

Vilket underbart vin detta har blivit. Det är ett år sedan jag provade vinet senast. Dessförinnan var det nästan två och ett halvt år. Då var vinet betydligt mera Australien, med fat och vaniljsötma. Det har däremot aldrig varit vulgärt. Ett mer stramt och europeiskt vin i sin stil med den typiska kryddighet man kan känna i vinerna från Hermitage. Den ytterligare tiden på flaska har verkligen gynnat vinet. Parkers höga 98 poäng från oktober 2005 har inte riktigt känts inom räckhåll tidigare. Denna kväll sitter de där - nästan. Visst är detta 97 poäng men den sista pinnen för att nå de 98 hittar jag ännu inte. Jag skulle inte alls bli förvånad om den kommer så småningom. Ytterliggare lite mognad så kommer det här säkert att kännas som ett närmast perfekt vin. Jättegott.

Ben Glaetzer är väl knappast obekant för den svenska vinentusiastskaran. Förutom att göra vin åt sig själv tillsammans med sin far, har han även hjälpt Frank Mitolo med vinmakandet. Jag väljer den lätta lösningen och stjäl med stolthet Robert Parkers beskrivning från 2005 då Ben tog en plats på hans lista över årets vinprofiler:

“When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines.”

För den oinvigde kan jag starkt rekommendera allt som Ben Glaetzer varit delaktig i. Hittills har alla bekantskaper jag gjort med hans viner varit positiva.

Ska man rent allmänt försöka sig på en beskrivning av kvällens två viner så har det nog mindre med Ben att göra än med vinets ursprung. Barossa Valley känns oftast mer Australien än McLaren Vale. Det senare distriktet ger i min smak mer kyliga viner och kanske lite elegantare stil, med en mer Europisk touche. Prova gärna själv ; )

Mer om tidigare Ben Glaetzer viner här och här.

Plötsligt händer det!

En ovanlig vinupplevelse på sitt sätt. Första doftprovet lämnade inte mycket åt fantasin. Första glaset till middagen, en timme efter öppnandet, övertygade inte. Mineralvatten istället. Efter att bordet dukats av var det så dags för påfyllning och plötsligt händer det… ett makalöst gott och fullständigt förförande vin. Inga vassa kanter, mörk och mullig frukt. Choklad, kaffe och dova toner i ett alldeles harmoniskt vin. Vad hände?

Jag har förutom mina favoriter i Australien även en fäbless för de mer modernt anlagda viner som under senare år vuxit fram i Spanien. Många fnyser åt dem och rynkar på näsan. För någon månad sedan rasade en livlig debatt på Bulletin Board som bland annat berörde just det vin jag nu ska berätta om - Alto Moncayos bundsförvant från Jumilla.


Bodegas El Nido är precis som i fallet Bodegas Alto Moncayo ett samarbetsprojekt mellan Jorge Ordoñez och Chris Ringland. Skillnaden är att även en tredje part spelar en aktiv roll i El Nido fallet, Finca Luzons starke man - Miguel Gil. Ännu viktigare skillnad är, förutom geografin, att även druvorna som ingår i vinerna skiljer sig markant åt. I Alto Moncayo arbetar man enbart med Grenache medan man i Bodegas El Nido använder sig av Monastrell (Mourvedre) och Cabernet Sauvignon. Ett lite udda par som ändå verkar trivas ihop under den Spanska solen i just Jumilla.

Projektet startade under 2001 och vingården ligger i Valle de La Aragona i Murcia distriktet.
Egendomen besitter 24 ha med drygt 60-åriga Monastrell stockar samt 20 ha med 25 år gamla Cabernet Sauvignon stockar. Man gör två viner med precis omvända förhållandet i druvsammansättningen. Av prestigevinet El Nido produceras det ungefär 6 000 flaskor per år och den innehåller 70% Cabernet Sauvignon och 30% Monastrell. Därefter gör man en bascuvée i ungefär 18 000 buteljer per år – Clio. Denna består då inte helt oväntat av 70% Monastrell och 30% Cabernet Sauvignon. Vinet vilar i 26 månader på nya fat av både amerikanskt och franskt ursprung.

Årgång 2006 i Spanien betraktas som en svår årgång. De av Atlanten influerade vinregionerna, så som Rioja och Ribera del Duero, hade det värst, medan de områden som påverkas mer av Medelhavet klarade sig bättre. Bäst klarade sig Sydöstra Spanien med bland annat just Jumilla.

2006 Bodegas El Nido, Jumilla “Clio” har en mörk, tät, djup och närmast svartröd färg. Det doftar först kokos, rostad choklad och vanilj. Fat, rök, ved och mörkrostat kaffe. En aning metallisk karaktär med kallt stål/järn. Blyerts, grafit med smörkola och allmänt parfymerade inslag, nästan som barnpuder. Svartvinbär, blåbär, plommon och sylt i allmänhet. Efterhand mer tobak, cederträ, höstlöv och animaliska drag. Riktigt, riktigt läckert.

Det smakar först inte alls som det doftar. Mineraler, körsbär, svartvinbär med lite lakrits och en frisk närmast syrlig smak, utan några som helst märkbara tanniner, som inte alls tilltalar mig. Sedan växer det fram mer choklad och vanilj, mer likörlika drag av svartvinbär – cassis. Eftersmaken är nu mycket ren och fint harmonisk. Stendamm, syltiga björnbär, mörkt kaffe och rostad choklad med klart märkbara tanniner som plötsligt dyker upp som från ingenstans. Nästan elegant och komplext mitt i allt det stora. Underbart gott.

Jag fattade först ingenting. Min hustru sade direkt att hon tyckte det var ett jättegott vin. Hon brukar sällan vara så snabb i omdömet. Jag tyckte först vinet var allt annat än balanserat och hade svårt att uppskatta mitt glas till maten. Varför vet jag inte men kanske var det kombinationen med mat som inte fungerade för mig eller så var mina smaklökar påverkade av något annat. Jag blev ganska besviken eftersom det var första gången jag smakade på vinet. När jag så efter maten fyllde upp ett nytt glas var det för mig ett helt annat vin. Sedan bara växte det och blev hur underbart som helst att dricka. Så gott och njutbart att jag helt glömde bort att fundera på poäng! Även om jag provar hyfsat mycket vin så var det länge sedan jag provade ett vin med så mörka drag som ändå kändes mycket friskt och aldrig kantigt men inte heller kladdigt. Naturligtvis är det mycket fat och en mycket viskös känsla i vinet men aldrig på ett vulgärt sätt.

Det finns en smaknotis bland alla i CellarTracker som jag tycker fångar känslan i vinet helt perfekt. Läs den gärna här. Årgång 2006 är ännu ej bedömd av The Wine Advocate men tidigare årgångar med start från 2002 har fått 93, 96, 97 och 95 poäng vilket bär med sig en del respekt. Jag förmodar att Jay Miller kommer att hålla ungefär samma nivå men kanske är årgång 2006 aningen svagare än de två senaste. Jag har aldrig provat vinet förut, så för min del finns det inga referensramar.

Är då detta bara för amerikanska gommar utan fina smaklökar eller förmåga att uppfattat det subtila i en så ädel dryck som vin? Tror inte det. Spaniens egen vinprovarguide, Guía Peñin, delade ut 94 poäng för 2006an. För övrigt endast en pinne lägre än storebror El Nido. Mina Vinare satte ändå till slut poäng – 95/96 stycken.

För den som önskar läsa den hårda ordväxlingen på Bulletin Board så går det bra genom att klicka här. Långt och segt emellanåt men mycket tänkvärda ord av Victor de la Serna som nyanserar det hela (ägare till Finca Sandoval). Jag rekommenderar att läsa alla poster, för att följa diskussionen, även om det kan kännas drygt.

Parker får slutordet med sitt uttalande efter det att han provat debut årgången från 2002:

“This wine is just one more reason why the wine world is more exciting than ever!”

Giganternas kamp!

Det ska erkännas med en gång att vita viner från Rhône knappast hör till mitt favoritdricka. Jag ska återkomma till varför. Som av en slump kom det en provning i Gomseglet med just vita Rhôneviner, efter den senaste djupdykningen bland distriktets röda viner från den norra delen. Den provningen var extrainsatt och inte planlagd när 2009års provningsprogram spikades. Det var däremot denna provning. Passande nog kom de i följd efter varandra. I samma ordning som Delas serverade sina viner vid mitt besök hos dem. Rött före vitt.

Gomseglets grundare och ständige ordförande är inte bara en Bubbelbrud utan hon är även svag för de vita vinerna från Rhônedalen. Speciellt viner gjorda på Viognierdruvan. Även vit Chateauneuf du Pape står högt i kurs. Faktiskt också vit Hermitage (inte bara Thomas Jeffersons favoritvin). Kanske just därför som ambitionsnivån blev högre än normalt för denna provning. Vi har haft många provningar i Gomseglet genom åren med fokus på vita viner från Rhône. Dock ingen med viner av kalibern som denna provning innehöll. Åtminstone om man refererar till innehållet i vissa av buteljerna.



Själv anser jag att vinerna gjorda på Viognier från Condrieu blir lite ”tunga i gumpen”. För mycket alkohol och för lite syra i förhållande till vad frukten kan bära. För mycket damparfym. Tro det eller ej men så tycker jag faktiskt. Det blir lätt lite eldigt och platt. Fräschören saknas. Bättre då att dricka Gewürztraminer från Alsace. Några undantag kan jag påminna mig om. Speciellt lite udda varianter gjorda på sent skördade druvor och därför söta viner. Även något av Yves Cuilleron viner minns jag som charmigt och jättegott. En provad Guigal ”La Doriane” i årgång 2003 var också riktigt bra.

Viner gjorda på Marsanne och Roussanne från Norra Rhône har jag inte heller det bästa förhållandet till. Tycker ofta det blir lite lätt oxiderad karaktär över dem med för lite livlig frukt. Även den rikliga användningen av ekfat stör mig ibland. En del viner blir alltför träiga och det känns som om man får plocka ut träflisorna ur gommen. Frukten klarar inte riktigt all fatkaraktär. Visst har jag provat undantag även i detta fall men sällan med resultatet att jag rusat iväg och inhandlat denna vintyp. Nu sägs det att dessa viner ofta ska ha minst 10års ålder för att visa upp sig från sin rätta sida. Kanske är det problemet? Att jag ofta fått prova dem för unga. Nja, jag väljer hellre Chardonnay och gärna då från Kalifornien. Det är en stil som passar mig bättre. Där finns frukten oftast kvar tillsammans med den kraftiga smörkolan.

Sist men inte minst. Vinerna från södern. Kanske är det främst Chateauneuf du Pape man då tänker på. Jag älskar som bekant de röda vinerna därifrån men de vita har sällan lockat till samma entusiasm. Nu ska det erkännas att om det är någon gång jag känt att vita viner från Rhône passat mig så är det oftast dessa viner. Problemet är väl snarast att stilarna är många och druvblandningarna ännu flera. Grenache Blanc är knappast en druva som framkallar samma euforiska glädje som dess röda syskon. Fast skam den som ger sig. I år har jag bestämt mig för att ge dessa viner en chans och förhoppningsvis är även de vita lika bra som de röda i årgång 2007. Om de fortfarande finns kvar vill säga. Oftast inga långlivade viner utan viner som mer lockar till tidig konsumtion.



Till denna provning hade det samlats in en grundstomme med vit Hermitage och några av toppvinerna från Chateauneuf du Pape. På grund av vissa missöden (som jag ska redogöra för en annan gång) så fick vi nästan avstå de vita från Chateauneuf du Pape helt (undantag för ett reserv vin som blixtinkallades). Det blev en omdisponering och de vita från Hermitage kvarstod men kompletterades med lite spännande saker från Condrieu istället. Fast även här såg startuppställningen från början något annorlunda ut. Samma missöde gjorde dock att även vinerna från Georges Vernay fick utgå.

Producenterna var kända på förhand och i två av fallen även vilka viner och årgångar. Condrieuproducenternas bidrag var helt okända och uppgick till sex viner totalt i en första egen flight. Hermitagevinerna uppgick till fem olika viner i en andra egen flight (plus det blixtinkallade vinet). Tre viner var helt okända (två för mig, eftersom det ena var mitt vin). De två kända vinerna var precis inte några blygsamma kusiner från landet. Nej, de tillhör det mest namnkunniga Hermitagekullen kan uppbringa. Dessutom med riktigt höga poäng från Mästaren!

Till provningen anslöt även min nyfunna bloggfrände MMM och hans vän Travkungen (som också bidrog med ett par av vinerna). För den som vill ha lite motvikt till mina beskrivningar rekommenderas ett besök på hans blogg här. Vi var nog i och för sig inte helt oense om kvällens utgång. Vi hittade bägge två ”kisstenar” i samma vin!

Flight 1 – Condrieu.

Vin1
Färgen är ljusgul med lite gröna stick. Doften är typisk med en parfymerad ton och litchifrukt. Marsipan, mandel, fat och rökighet. Aprikoser och pomerans. Smaken är ännu mera typisk med en nästan obefintlig syra och kryddig ”tung” fruktighet. Visköst, eldigt med beska i eftersmaken och lite bitter lakrits. Smörkola, fat och en krämig viskös munkänsla med persika på slutet.
2003 Domaine Francois Villard, Condrieu "De Poncins"
För mig är detta urtypen av Condrieu. Tung, syrafattig och eldig. Visst påverkar årgången och fatbehandlingen säkert en hel del men det går inte enbart att skylla på de faktorerna. För mig är detta Viognier i ett nötskal. Efter avslutad provning så smakar faktiskt resterna i glaset mer balanserat och mer sötfruktigt och det vinner vinet definitivt på. Detta lär vara en producent som försöker efterlikna Guigals viner och stil. Mycket fat och aktivt vinmakande. Inte bedömt av Bob men tidigare årgångar har hamnat runt 90 poäng och det gör även jag denna kväll. Det blir prick 90 poäng från mig. Inget fel rent tekniskt på vinet och helt korrekt i sin stil men det smakar mig ändå inte riktigt.

Vin 2
Färgen är ljust halmgul. Doften fantastiskt direkt och nästan påträngande. Rosor, Nivea hudkräm, fetma och mysk. Lite melon och honung samt rosenvatten med ett tungt parfymerat drag som helhet. Smaken är betydligt friskare än det föregående vinet. Äpplekart och citrus med ett inslag av minerallitet. Druva och melon samt gröna toner överlag. En viss parfymerad och eldig stil även här men i mindre omfattning än i vin nummer ett.
2002 Château-Grillet (Neyret-Gachet), Château-Grillet
Det är när jag sitter och doftar på detta vin som MMMs ”kisstenar” dyker upp i tanken. Lustigt nog gör han samma reflektion. Fast jag tror han gillar doften denna gång. Jag tycker detta är i särklass det mest personliga vinet i denna flight. Det doftar fantastiskt men kanske blir smaken lite för spretig och obalanserad för att helt charma mig. Tycker detta är en producent som fått oförtjänt dålig kritik. Vet att Parker knappast hyllat egendomen och hans få noteringar sträcker sig från låga 72 till måttliga 87 poäng historiskt. Denna årgång är dock ej bedömd. Jag hamnar på 91 poäng som beror mycket på den fina doften och mindre på smaken. Lite kul är att Château-Grillet är en alldeles egen appellation i det franska AOC systemet.

Vin 3
Färgen är guldgul närmast åt mässing/brons till. Doften är starkt oxiderad med nötter/mandel. Smörig, vanilj och blommor. Bokna äpplen och halvrutten frukt. Inte så vidare fräscht. Smaken är även den starkt oxiderad med gamla torra äpplen och fluor. Bitter med pomerans och lite apelsinskalsbeska. Klart uttorkad frukt och viss eldighet.
1994 E. Guigal, Condrieu "La Doriane"

Nja, spännande men knappast gott. Detta ska tydligen vara debutårgången för vinet i fråga. Parker skrev redan i början att han menade man skulle dricka detta mellan 1995-1998. Det hade han helt rätt i. Då var vinet kanske värt de 94 poäng han gav det i sin ungdom. Nu är det inte värt mer än 84 poäng från mig. Helt meningslöst att lagra ett sådant här vin uppenbarligen. Det blev mer kuriosa än en god vinupplevelse. Vinet lär ligga i nio månader på ny ek och genomgår helt malolaktisk jäsning. Guigal själva anger lagringspotentialen till åtta år. En ganska liten produktion om 10 000 flaskor och gjord av druvor från unga stockar. Vingården lär för övrigt angränsa till Château-Grillet.

Vin 4
Färgen är ljust gul med aningen grön/guldfärgad kant. Stor och druvig doft med en härlig renhet i form av melon och persika. Tropisk fruktighet med en lätt mineralig karaktär. Rosenvatten och viss fetma med lite muskat som pikant kryddighet. Smaken är frisk med mineraler, litchifrukt och persika. Citrus, fetma, tropisk frukt och en ren, viskös och lätt parfymerad eftersmak. Även lite apelsinskalsbeska.
2005 Vignobles de Monteillet, Condrieu "Les Grandes Chaillées"
Ett rent och snyggt vin. En ny förmåga, Stephane Montez, som tagit över och som gör vinerna i en mer ren och mineralig stil gentemot exempelvis Guigals ekfatsdominerade vinmakande. Kanske inte helt komplext eller speciellt spännande men gott och närmast uppfriskande efter föregående viner. Hela gruppen uppfattar detta som det fräschaste och minst ekfatspåverkade vinet. Ett vin som även Bob gillar med hela 92 poäng från april 2007 och rekommenderad konsumtion mellan 2007 till 2010. Själv når jag inte lika högt utan stannar på 90 poäng.

Vin 5
Färgen är guldgul med en vacker lyster. Först lite knuten doft med druva, persika och melon. Litchifrukt, rosor och parfymerad med aningen vanilj samt antydan till ek och rökighet. Faktiskt även ett svagt animalsikt inslag. Smaken är viskös med fatkryddighet och rostade kaffetoner. Lite choklad, smörkola och marsipan i den fina och långa eftersmaken. Fetma och bitter choklad. Gott.
2006 Vignobles de Monteillet, Condrieu "Les Grandes Chaillées"
Ett klart snäpp större än 2005an. Mer av allt. Även fat? Stephane Montez viner ska vara mindre ekfatsdrivna men här vet i tjyven. Jag får ganska tydliga fataromer men också en del gemensamma drag med just 2005an. Klurigt. Jag hamnar på 92 poäng gentemot Parkers 93 från februari 2008. Då angav han även konsumtion mellan 2008 och 2010. Säkert klokt att följa det rådet. Ett snyggt och prydligt vin.

Vin 6
Färgen är halmgul. Det doftar nästan rödvin. Rökt kött med ett tydligt inslag av fat. Smörkola, blommor, citrus och melon. Fetma, kafferost och ett närmast stalligt/animaliskt inslag med charkvaror. Smaken domineras av fat, smörkola, fetma och tropisk fruktighet. Ananas, päron, lakritspastill och kryddig ek. En mycket lång och intensiv eftersmak med viss eldighet.
2006 E. Guigal, Condrieu "La Doriane"

Vi börjar med poängen. I februari 2008 drog Parker i med hela 97 poäng! En nivå jag inte kommer i närheten av. Visst, jag noterar 93+ och tycker att det är flightens klart bästa vin men… Inte är detta så mycket bättre än alla hederliga Chardonnayviner från nya världen som finns att få för en bråkdel av priset. Någonting känns konstigt. När jag kommer hem och provar ”rester” av vinet så har doften övergått i en närmast hysterisk ek kryddighet med nästan baconsvål. Jag gillar doften och även smaken men inte är det ett världsklassvin värt en extra ansträngning att söka efter. Kul dock att få ett vin som fortfarande lever. Jämfört med 1994an så kan man inte tro att det är samma vin eller ens producent. Stockarna 12år äldre och nu 15 000 flaskor producerade.

Så var omgång nummer ett avklarad och förväntningarna ökar eftersom vi nu räknar med stordåd. Fast med facit av de 97 poängen ovan så är jag allt lite bekymrad. Ska det här verkligen bli succé eller är Mästaren fullständigt ute och cyklar när det gäller storheten i Rhônes vita viner – eller hade Thomas Jefferson rätt? Att det vita Hermitagevinet är bäst i världen.

Flight 2 – Hermitage.

Vin 7
Färgen är guldgul med dragning åt orange/brons. Det doftar marsipan, likör, vax, fetma och karameller. Gummi, honung, viss rökighet med ett dammigt inslag. Mineraler samt köttighet med ett klart utvecklat drag. Komplexiteten ökar nu. Smaken är aningen uttorkad med lakritspastill och äpplen. Honung, kafferost och en viss bitterhet med ett eldigt avslut i eftersmaken. Okej men inte stort.
1998 Delas Frères, Hermitage Blanc "Marquise de la Tourette"
Inte så svårgissat. Mitt eget vin och jag vet vad jag ska förvänta mig. Inga överraskningar. Jämfört med mina minnesbilder av vinet som endast två år ungt, fördrar jag klart det minnet mot dagens prestation. Det blir ganska spännande och komplext emellanåt men inte så värst gott. Intressant med lite ålder men mer som pedagogik än njutning. Trots lite negativt omdöme kan det tyckas, så sätter jag 90 poäng. Helt korrekt, inte för gammalt fortfarande livfullt om än mot slutet på livscykeln. Det råder lite oklarhet från The Wine Advocates sida, hur vidare detta vin har fått 88-89 poäng eller 90-91 poäng. Man har nämligen lagt in bedömningen för det röda vinet under det vita och vise versa. Den som har tillgång kan själv undersöka saken men frågan är om även poängen är förväxlade eller endast texten. Det kvittar nästan. Häradet 88-91 känns ganska okej vilket som. Helt fel har han aldrig haft beträffande detta vin. Delas gör vinet på 90% Marsanne och 10% Roussanne med ungefär 20% nya ekfat för lagringen som varar 6 till 8 månader. Ungefär 10 000 flaskor per år buteljeras. Druvorna kommer från tre lägen på Hermitagekullen. Parker tycker det kan lagras som längst till 2014 vilket nog känns på gränsen.

Vin 8
Färgen är guldgul. Doften är massivt kryddig med rökig ekfatskaraktär och vaniljaromer. Mineraler, våt sten, sälta, musselspad och klart parfymerad i största allmänhet. Ljus choklad, mandellikör, gummi och nästan botrytis. Kaffe, konserverad frukt och ett drag som av mintpastiller. Mycket stor och enormt häftig doft. Smaken är viskös med gräddkola och ganska låg syra. Marsipan, honung och lakrits med en eldighet i eftersmaken. Kafferost, päron och en antydan till fatbeska. Gott men inte i paritet med doften.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc "Ex-Voto"

“Along with the late Thomas Jefferson, Guigal has always believed that white Hermitage is France’s greatest white wine. With his recent acquisitions of superb vineyard sites, he is hell-bent on proving to the world that Jefferson was correct – that white Hermitage is an amazing as well as long-lived wine.”

Så skriver Robert Parker om vinet. Dessutom drar han I med hela 96+ poäng i april 2007. Från fat var han än mer entusiastisk med 96-100 poäng. Vinet görs på 90% Marsanne och 10% Roussanne från två lägen - Les Murets och l’Ermite. Stockarna är mellan 40 och 90 år gamla. Vinet genomgår helt malolaktisk jäsning och vilar i 30 månader på nya ekfat. Inte konstigt att det doftar och smakar fat. Parker är ofta entusiastisk beträffande Guigals viner. Så även med detta vin som framgår. Dock vacklar han lite när han i juni 2007 provar vinet och efteråt skriver om det i Hedonist’s Gazette med 95 poäng som resultat.

“There was no doubting that Guigal’s Ex Voto was a white Hermitage. It was beginning to reveal a slightly oxidized character. I have no doubt that the top 2003 northern Rhône red wines will age for decades, but even the finest whites will need to be tracked carefully as this vintage has virtually no acidity, but possesses amazing extract. More and more I am opting to drink them during their first decade of life.”

Från början ansåg han att 2004 till 2054 var bra som konsumtionsfönster. Andra kritiker då? Det finns följande att läsa från International Wine Cellar.

“2003 E. Guigal Ermitage Blanc Ex-Voto Very rich, waxy aromas of apricot, honey, smoked nuts and camphor. Offers compelling pear and apricot fruit, with superb framing acidity for the vintage contributing shape and structure. Offers outstanding chewiness and solidity, and finishes with superb length and spice. This fruit was harvested on August 22 with 15. 5% potential alcohol! A great white Hermitage in the making.”

Vem av herrarna som avsmakar Rhône hos IWC vet jag inte men det resulterade i 93-95 poäng.

Svaret alla väntar på – Mina Vinare då? Det blir 95 poäng med ett litet frågetecken. Riktigt så gott och häftigt som jag förväntat mig var det inte. Som väl var blev det bättre…

Vin 9
Färgen är klar och ljust gul. Det doftar återigen marsipan och mandel. Aprikoser, rosor och vanilj. Hudkräm och smörkola med inslag av fat och örter. Mineraler, kalk, våt sten och kisel. Även ett animaliskt drag. Fin doft. Smaken är intensiv och mycket ren. Mineraler, druva, lakrits och beska av apelsinskal. En lätt ek krydda med en lång fin fast lite tuff eftersmak med päron, vanilj och vitpeppar. Mycket fräscht och gott.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Nu är jag allt lite överraskad. Detta är ett vin jag sällan gillar speciellt mycket. Detta smakprov gör mig dock riktigt glad. Kanske inte provningens största vin men väl ett av de renaste och fräschaste. Känns både gott nu och som om utvecklingen kan bli spännande. Problemet med dessa viner är att de ofta genomgår en märklig omvandling till mycket murrigare och orenare viner efter ett tag. Hoppas inte detta gör så. Det smakar gott nog nu. Jag sätter 94 poäng och det är exakt samma som Bob gjorde i februari 2008. Detta är basvinet i portföljen och vinet görs på 100% Marsanne. Ungefär 1/3 av vinet ligger på ny ek i 10 till 12 månader.

Jag funderar efter provningen på om jag inte provat detta vin nyligen. Visst är det så. I januari hade vi vår ”kalibreringsprovning” och då var vinet med. Läser man om mina intryck här kan man knappast tro det är samma vin. Jag är själv förvånad över hur olika intrycken är. Inte ens färgen och renheten stämmer överens. Tror inte att jag är ensam om att vara förvånad. Jag ska be att få återkomma med en teori lite längre ned i texten.

Vin 10
Färgen är guldgul. Det doftar inte förvånande marsipan, mandel, aprikos och smörkola. Rostat kaffe, honung, vax och en lätt dammig minerallitet. Smaken är intensiv med mineraler, torkad tropisk frukt, rosenvatten och närmast parfym. Eftersmaken är dramatiskt lång med honung, päron och fat. Ett stort vin.
2000 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "Le Méal"
Även detta vin visste vi skulle dyka upp under provningen. Precis som Ex-Voto. Lite överraskad över att denna känns intensivare än Ex-Voto är jag dock. Däremot tycker jag inte att den doftar bättre men den är storleken större i smaken. Ett riktigt maffigt vitt vin som förtjänar sitt goda renommé. Alldeles gott vet jag däremot inte om jag tycker att det smakar. Föregående vin är nästan lika bra men friskare. Det här känns som ett vin man borde sitta länge med under en hel måltid och njuta av. Vinet kommer precis som namnet antyder från läget Le Méal. Stockarna är mer än 50år gamla och vinet vilar till 50% på nya fat. Jag hamnar lite avvaktande på 96 poäng och inser att det är ett maffigt vin men är ändå inte helt såld på det. Parker är naturligtvis nöjd och satte 97 poäng i juni 2003. Från fat var han även med detta vin i intervallet 96-100. Långlivat anser han det vara med rekommenderad konsumtion mellan 2007 och 2053. Detta känns också mer långlivat än Ex-Voto.

Även denna producent hyllas av Bob:

“Along with Gerard and Jean-Louis Chave, Chapoutier is producing the finest expressions of white Hermitage. His single vineyard cuvees are to die for if you like these eccentric, idiosyncratic, mammoth dry whites.”

“The amazing 2000 Ermitage Le Meal possesses huge levels of glycerin, intensity, and concentration, the likes of which I have never before tasted in a dry white Hermitage.”

Vin 11
Färgen är närmast orange. Det doftar våt hund. Nybadad jä**a pudel. Så trist. Vi är förvarnade men man vill ju ändå tro att det inte stämmer – men det gör det. Riktig hederlig korkdefekt känns det som. Trist. Vinet ifråga kommer som en överraskning. Vi vet inte att det ska ingå i provningen vilket gör skadan mer hanterlig. Men av provningens alla viner så känns det för jäkligt att det är just detta vin som är defekt. Jag smakar inte ens på det. Det gör jag däremot när jag kommit hem.
1998 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "L'Orée"
Detta vin har Robert Parker gett 99 poäng och självklart hade det varit roligt att få smaka det. Dessutom som det uppnått någon sorts mognad. Nu fick jag ju smaka - men inte ett korrekt vin. Vinet är defekt. Fast väl hemkommen med hela glasets innehåll orört så ”vispar” jag runt vinet kraftigt i flera omgångar. Tillslut släpper det värsta i doften och det går att skönja vad som döljer sig därbakom. Det går att känna ungefär samma aromer som övriga viner men det doftar naturligtvis orenare. Smaken är givetvis också oren med ett slutet intryck. Dock går det att smaka söta päron, honung, marsipan, aprikoser, nötter och pomerans. Samt en beska som är omöjlig att säga var den kommer ifrån.

Jag vågar knappt skriva det men kan det vara så att dessa, så kallade biodynamiska viner är fullständigt opålitliga? Det finns en unkenhet i detta vin som får mig att starkt fundera på om den avskalade och naturliga processen ger ett så skört vin att det blir för svårhanterligt. Att man får ojämna viner och kraftiga flaskvariationer? Som om det är mer än slumpen som ställer till det? Jag har upplevt alltför många gånger att diverse biodynamiska viner haft ett så unket och orent drag över sig att det knappt går att skilja från en defekt. Flera Chante-Alouette har passerat revy genom åren och ofta med blandade känslor. Jämför man mina intryck från flaskan i denna provning med senaste flaskan i januari så kan det senare smakprovet upplevas som en helt annan produkt. Som om det är en flaskvariation utan dess like. Som om att ingen kan garantera vad resultatet väl blir i den individuella flaskan? Inte vet jag men ibland känner jag mig nästan sjukligt misstänksam.

Visst brukar man kunna vifta runt glaset ihärdigt nog för att få bort en del defekter men knappast om det är en riktig korkdefekt. Jag säger inte att det är något lurt bara att jag inte är så förvånad över att just ett vin från Chapoutier beter sig som detta vin gjorde. Nu vet jag att korken såg allt annat än frisk ut men det i sig behöver ju inte betyda att det är korkdefekt. Min fundering är snarast om det är en rad olyckliga omständigheter som ger det här resultatet. Dålig kork, dålig hantering, luft som nått vinet med starkt oxidation som resultat. Bakterier som man inte fått bort. En sämre del av ett fat. Det måste ju finnas en mängd faktorer utöver ren korkdefekt som kan ställa till det. Var för sig eller tillsammans. Varför är jag inte förvånad att denna misstanke ofta rör en viss typ av vin? Jag tycker att man ofta upplever en äkta korkdefekt som något man omöjligen kan få bort. Något som sitter i även om man skulle köra vinet i matberedaren för att vispa runt det ordentligt. Att defekten snarast ökar med tiden. Att den blir värre och värre - inte att den minskar eller försvinner för att tiden går och man roterar glaset kraftigt.

Jag refererar till en annan provning där detta vin från årgång 1991 förekom som ett då 15år gammalt vin:

“Deep yellow colour. Delicious dishcloth feeling, like a good Chenin Blanc from Loire. Wool and soap. A broad, special taste of linoleum and over-mature apples.”

Det uppskattades dock av den provningsgruppen och betraktades som korrekt.

Vin 12 (Extravin)
Färgen är ljust gul. Det doftar mineraler, våt sten och örter. En närmast Sauvignon Blanc lik grönhet med boxbum. Gräs, rosor och friskhet. Det smakar även friskt och ganska minerladrivet. Druvor, smörkola, ljus choklad och en aning beska. Lite kort eftersmak med låg syra.
2004 Château La Nerthe, Châteauneuf-du-Pape Blanc
Klart att man är besviken med tanke på det föregående vinet. Kan inte riktigt glädja mig åt detta vin. Kanske var det onödigt att slänga in det som kompensation. Jag kan inte helt fokusera på vinet eftersom jag vet vad det är och att det kom in som en reserv i ett startfält det inte riktigt passar in i. Det blir en udda filur i det här sammanhanget. Ganska god smak men trist doft. Jag hamnar på 89 poäng. Det är lägre än Parkers lite väl generösa 93 poäng i februari 2007. Kan inte helt köpa hans beskrivning av vinet. Jag tycker det känns ganska enkelt. Förmodligen kommer vinet helt fel i provningen. Dessutom finns det lite bitterhet när det avslöjats vad det defekta vinet innehöll. Hursomhelst, en blandning på Grenache Blanc, Roussanne, Bourboulenc och lite Clairette. Säkert en del fat.

Ja ha… är man då omvänd och helsåld på det här?

Nej. Jag hävdar fortfarande att man klarar sig långt på Chardonnay, Riesling och de övriga Alsacedruvorna. Jag behöver inte mer än så när det gäller vita viner. Kanske lite trångsynt men varför krångla till det? Visst finns det mycket annat spännande i vitvinsväg men de nämnda utgör någon slags fundament som räcker långt för mig. Ett av provningens viner stod dock ut. Ett vin som jag gärna skulle vilja stoppa in i samlingen. Prisvärt, friskt och riktigt läckert – idag vill säga. Frågan är vad som händer med bara några års ytterliggare mognad? Går den samma väg som de brukar så avstår jag helst. Vinet i sig är dock riktigt njutbart redan idag och i min smak fungerar det säkert utmärkt till mat. Vinet i fråga är 2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette". Kvällens stora överraskning för mig. Jag brukar vara måttligt imponerad men denna flaska var helt i min smak.

Avslutningsvis. Jag brukar ha den största respekt för Robert Parkers förmåga att vägleda mig i mina vinköp. När det gäller den här typen av vin så hjälper inte hans vägledning lika mycket. Jag har faktiskt lite svårt att uppskatta de extremt positiva omdömena och skyhöga poängen. Det blir en stilfråga och då spelar det inte så stor roll för mig vad ens Robert Parker tycker. Däremot är det alltid ett nöje att läsa det han skriver. Ur en rapport (nr.133) från 2001, avhandlandes årgångarna 1998 och 1999, så skriver han följande lilla visdomsord:

“Condrieu: Make no mistake about it, Condrieu needs to be drunk within three years of the vintage. Anyone who says otherwise is a certifiable necrophiliac.”

Så sant, som det är sagt!