Plötsligt händer det!

En ovanlig vinupplevelse på sitt sätt. Första doftprovet lämnade inte mycket åt fantasin. Första glaset till middagen, en timme efter öppnandet, övertygade inte. Mineralvatten istället. Efter att bordet dukats av var det så dags för påfyllning och plötsligt händer det… ett makalöst gott och fullständigt förförande vin. Inga vassa kanter, mörk och mullig frukt. Choklad, kaffe och dova toner i ett alldeles harmoniskt vin. Vad hände?

Jag har förutom mina favoriter i Australien även en fäbless för de mer modernt anlagda viner som under senare år vuxit fram i Spanien. Många fnyser åt dem och rynkar på näsan. För någon månad sedan rasade en livlig debatt på Bulletin Board som bland annat berörde just det vin jag nu ska berätta om - Alto Moncayos bundsförvant från Jumilla.


Bodegas El Nido är precis som i fallet Bodegas Alto Moncayo ett samarbetsprojekt mellan Jorge Ordoñez och Chris Ringland. Skillnaden är att även en tredje part spelar en aktiv roll i El Nido fallet, Finca Luzons starke man - Miguel Gil. Ännu viktigare skillnad är, förutom geografin, att även druvorna som ingår i vinerna skiljer sig markant åt. I Alto Moncayo arbetar man enbart med Grenache medan man i Bodegas El Nido använder sig av Monastrell (Mourvedre) och Cabernet Sauvignon. Ett lite udda par som ändå verkar trivas ihop under den Spanska solen i just Jumilla.

Projektet startade under 2001 och vingården ligger i Valle de La Aragona i Murcia distriktet.
Egendomen besitter 24 ha med drygt 60-åriga Monastrell stockar samt 20 ha med 25 år gamla Cabernet Sauvignon stockar. Man gör två viner med precis omvända förhållandet i druvsammansättningen. Av prestigevinet El Nido produceras det ungefär 6 000 flaskor per år och den innehåller 70% Cabernet Sauvignon och 30% Monastrell. Därefter gör man en bascuvée i ungefär 18 000 buteljer per år – Clio. Denna består då inte helt oväntat av 70% Monastrell och 30% Cabernet Sauvignon. Vinet vilar i 26 månader på nya fat av både amerikanskt och franskt ursprung.

Årgång 2006 i Spanien betraktas som en svår årgång. De av Atlanten influerade vinregionerna, så som Rioja och Ribera del Duero, hade det värst, medan de områden som påverkas mer av Medelhavet klarade sig bättre. Bäst klarade sig Sydöstra Spanien med bland annat just Jumilla.

2006 Bodegas El Nido, Jumilla “Clio” har en mörk, tät, djup och närmast svartröd färg. Det doftar först kokos, rostad choklad och vanilj. Fat, rök, ved och mörkrostat kaffe. En aning metallisk karaktär med kallt stål/järn. Blyerts, grafit med smörkola och allmänt parfymerade inslag, nästan som barnpuder. Svartvinbär, blåbär, plommon och sylt i allmänhet. Efterhand mer tobak, cederträ, höstlöv och animaliska drag. Riktigt, riktigt läckert.

Det smakar först inte alls som det doftar. Mineraler, körsbär, svartvinbär med lite lakrits och en frisk närmast syrlig smak, utan några som helst märkbara tanniner, som inte alls tilltalar mig. Sedan växer det fram mer choklad och vanilj, mer likörlika drag av svartvinbär – cassis. Eftersmaken är nu mycket ren och fint harmonisk. Stendamm, syltiga björnbär, mörkt kaffe och rostad choklad med klart märkbara tanniner som plötsligt dyker upp som från ingenstans. Nästan elegant och komplext mitt i allt det stora. Underbart gott.

Jag fattade först ingenting. Min hustru sade direkt att hon tyckte det var ett jättegott vin. Hon brukar sällan vara så snabb i omdömet. Jag tyckte först vinet var allt annat än balanserat och hade svårt att uppskatta mitt glas till maten. Varför vet jag inte men kanske var det kombinationen med mat som inte fungerade för mig eller så var mina smaklökar påverkade av något annat. Jag blev ganska besviken eftersom det var första gången jag smakade på vinet. När jag så efter maten fyllde upp ett nytt glas var det för mig ett helt annat vin. Sedan bara växte det och blev hur underbart som helst att dricka. Så gott och njutbart att jag helt glömde bort att fundera på poäng! Även om jag provar hyfsat mycket vin så var det länge sedan jag provade ett vin med så mörka drag som ändå kändes mycket friskt och aldrig kantigt men inte heller kladdigt. Naturligtvis är det mycket fat och en mycket viskös känsla i vinet men aldrig på ett vulgärt sätt.

Det finns en smaknotis bland alla i CellarTracker som jag tycker fångar känslan i vinet helt perfekt. Läs den gärna här. Årgång 2006 är ännu ej bedömd av The Wine Advocate men tidigare årgångar med start från 2002 har fått 93, 96, 97 och 95 poäng vilket bär med sig en del respekt. Jag förmodar att Jay Miller kommer att hålla ungefär samma nivå men kanske är årgång 2006 aningen svagare än de två senaste. Jag har aldrig provat vinet förut, så för min del finns det inga referensramar.

Är då detta bara för amerikanska gommar utan fina smaklökar eller förmåga att uppfattat det subtila i en så ädel dryck som vin? Tror inte det. Spaniens egen vinprovarguide, Guía Peñin, delade ut 94 poäng för 2006an. För övrigt endast en pinne lägre än storebror El Nido. Mina Vinare satte ändå till slut poäng – 95/96 stycken.

För den som önskar läsa den hårda ordväxlingen på Bulletin Board så går det bra genom att klicka här. Långt och segt emellanåt men mycket tänkvärda ord av Victor de la Serna som nyanserar det hela (ägare till Finca Sandoval). Jag rekommenderar att läsa alla poster, för att följa diskussionen, även om det kan kännas drygt.

Parker får slutordet med sitt uttalande efter det att han provat debut årgången från 2002:

“This wine is just one more reason why the wine world is more exciting than ever!”