Tre kanske för gamla, två äldre, två äldre igen, en appellationsjämförelse och ett berömt vin!

Så löd underrubrikerna till senaste Gomsegelprovningen. Fem flighter om totalt tretton viner. Provningsledare för dagen var vår vän vinimportören (ett passande alias) som gick lös på ihopsamlade skönheter och för all del, några falna skönheter, från norra Rhône. Med tanke på importörens kronjuvel från regionen var det inte utan att man förväntade sig en och annan upplevelse signerad Marcel Guigal.

Hela provningen ägnades åt röda viner från norra Rhônedalen och dess underappellationer. En efterlängtad provning. Både för Gomseglet men även för mig personligen. Vinerna härifrån har alltid berört mig lite extra även om den södra delen numera tagit över och intresserar mig mest. Lite déjà vu och aha upplevelser var något jag kallt räknade med. För snart nio år sedan besökte jag distriktet senast och det var en både trevlig och lärorik resa. Sedan anslöt jag året efter till Gomseglet och ett av sidoprojekten, som då fokuserade på just Rhône. Därför kändes det lite extra spännande att få återknyta bekantskapen med vinerna tillsammans med Gomseglet.

Provningen började efter det att vår provningsledare repeterat lite fakta och historik om regionen. Han är inte bara en jäkel på viner från Bourgogne utan lär även under tidigt nittiotal ha varit Sveriges Côte-Rôtie nörd nummer 1. Vi började provningen med tre åldrade viner och eftersom de misstänktes vara i tveksamt skick provades de helt öppet och utan djupare analys. De tre efterföljande flighterna serverades helblint och med lite olika inriktning. Sista vinet serverades öppet för att vi skulle vara medvetna om vad det var vi provade och jämföra med tidigare intryck. Jag beskriver vinerna i den ordning de serverades och med mina egna syn, doft och smakintryck. Lite generella kommentarer och hänvisningar till Robert Parker kan aldrig bli fel. Även allmänna intryck från övriga gruppen kan vara på plats. Givetvis också mina egna kvalitetsintryck i form poäng.



Även om jag sedan tidigare känner till regionens historik hyfsat så fick jag ändå en del nya saker att fundera över. Fakta som man inte alltid reflekterar över. Som att vita och röda viner från regionen tillhörde det dyraste på restauranglistorna under slutet av 1700-talet. Att, den av många ansedd som historiens första vinskribent, Thomas Jefferson under sina fem år som amerikansk ambassadör i Frankrike, lär ha spenderat en ansenlig del av tiden resandes runt i landet, provandes vin. Han skrev ner sina intryck och noteringarna kom senare att styra marknadspriserna runt om i världen. Han lär förutom Haut-Brion (som han för övrigt ansåg passa den amerikanska smakpaletten) ha högaktat vinerna från Rhône. Han rankade det vita Hermitagevinet högst tillsammans med vinet från Vienne. Côte-Rôtie får man förmoda.

Att han senare blev Förenta Staternas tredje president i ordningen gör ju att man osökt funderar på en av vår samtida vinkritikers potential. En dröm för vissa – En mardröm för andra. Föreställ er följande valkampanjsaffischer: ”Bob for President” och ”Vote for Parkerization”!


Flight 1

Vin 1
Färgen är ljust tegelröd. Det doftar tobak, läder, svamp och jord. Tryffel och ost – Gamle Ole för den som provat. Smaken domineras av en vass syra med röda bär och rödbetor. Fruktklen med en kort och torr eftersmak. Örtig, karamellig med en aning vanilj och kanderad frukt.
1983 Forestier Frères, Côte-Rôtie "La Roche"
Nja, det här var helt över kanten. Först tycker jag det står upp ganska bra och ger lite spänning. Sedan falnar det helt. Initialt tycker jag poängen kan hamna strax över de åttio men efter bara ett par minuter dör vinet ut helt. Speciellt efter att ha smakat på de andra. Det känns inte så seriöst att poängbedöma det här vinet. Om jag ska försöka indikera nivån så strax över sjuttio. Det doftar åtminstone spännande. För mig en helt okänd producent och jag har inte hittat några bedömningar från kritiker. Jag har förvisso inte leta så intensivt heller.



Vin 2
Tegelröd färg. En lätt rökig doft med tjära och grillat kött. Svamp, tapenade och tydliga animaliska inslag. Gummi och korv samt svett. Smaken är ren och frisk med röd frukt och fatvanilj. Örtig med en aning kvistighet.
1988 Domaine de Bonsarine, Côte-Rôtie
Inget stort vin det här heller. Det doftar som så många andra mogna viner gott men smaken är sedan länge i princip reducerad till primär, enkel karakteristik. Alla håller med och varken detta eller föregående vin inbjuder till någon djupare diskussion. Ej bedömd av The Wine Advocate men jag kan ju för skojs skull blotta mina 84 poäng (som nog är ganska generösa tack vare den fina doften). Det ska också erkännas att jag blir något osäker när jag jämför mina anteckningar med vad som står på listan som delades ut. Enligt mig var detta vin nummer två men enligt listan är det vin nummer tre. Det spelar faktiskt inte så stor roll vilket.

Vin 3
Färgen är tegelröd. Doften omedelbart fin med grillat kött, ved, bränt gummi och rostade kryddor. Välhängt viltkött, olivspad och tapenade. Svartvinbärslikör. En härlig doft. Smaken är syrlig med lakrits och violpastill. Torr och örtig frukt med ganska torra tanniner men ett lite karamelliserat avslut. Ganska okej.
1989 Domaine Jasmin, Côte-Rôtie
Inget vidare minnesvärt vin det här heller. Bäst av de tre och till den efterföljande maten smakar det okej. De flesta tycker lika. Ingen avviker. En ganska välbekant producent för dem som följt med ett tag. Brukar dyka upp i olika böcker som en pålitlig producent. Så även hos Parker som i senaste Rhôneboken från januari 1997 delade ut 84 poäng och det är något försiktigare än mina 87 poäng. Nu kan ju mina anteckningar vara omkastade men det påverkar knappast intrycken totalt sett. Resten av vinerna spelade i en helt annan division och det var dem som vi koncentrerade oss på under provningen. De tre första blev mest kuriosa.

Flight 2

Vin 4
Färgen är mörk och svagt tegelröd. Doften är likörlik med en fin frukt som antyder en viss brändhet och karamellighet. Rostade toner, läder, stall och gödselstack. Animalisk med viss rökighet och tapenade. Bondgård faktiskt. Trevlig doft. Smaken är ren och mineralisk med frukt som känns blåare än tidigare viner. Blåbär. Lite lätt smak av gummi, lakrits och violpastill med en knäckig eftersmak. Gott.
1991 Bernard Burgaud, Côte-Rôtie
Det här blev ett rejält lyft. Ett gott vin och ganska mörkfruktigt. Jag gissade på ett vin med 10års ålder och blir lite paff när det avslöjas som ett 18år gammalt vin. Nästan alla har samma tanke. Någon lyckas pricka in ungefärlig ålder på vinet. Övningen med detta och nästa vin är att vi även ska gissa ursprunget. Jag var faktiskt inte i Côte-Rôtie på grund av den mörkare strukturen. Jag gissade på något område längre söderut som Cornas eller Crozes-Hermitage kanske till och med Hermitage. En för mig helt obekant producent men en positiv överraskning. Jag tycker vi är på 90/91 poäng nu och det håller Bob med om. I senaste Rhôneboken landade han på 90 poäng vilket han gjort upprepade gånger. Så nyligen som i december 2006 satte han 90 poäng i Hedonist’s Gazette. Han är ganska pålitlig ibland den gode Parker. Drickas till och med år 2012 enligt honom. Jag tror det går mer än utmärkt att spara det lite ytterligare. Fast varför?

Vin 5
Färgen är klar och aningen tegelröd. Doften är sötmogen med röd, bränd frukt. Karameller, jordgubbssylt, choklad och vanilj. Blommor och örter med en parfymerad känsla. Nästan så jag hamnar långt mer söderöver. Smaken är ren med lite varm fruktighet och kanel. Jordgubbar samt torkad frukt med lakrits och mineraler. En frisk och balanserad smak. Gott!
1991 E. Guigal Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Nu gissar jag åtminstone rätt på ursprunget men inte på åldern. Jag tror åter det ska räcka med 10år. Ganska kul. Hade jag inte vetat att det var viner från norra Rhône vi skulle prova hade jag lika gärna kunnat ta till med Chateauneuf du Pape. Den exotiska och brända frukten gör dock att Côte-Rôtie blir det logiska förslaget. Någon tycker det blir lite för mycket fat, vanilj och sötma men det passar som bekant mig. Jag hamnar på 91/92 poäng som smakar bra. Parker återigen lite mer återhållsam med 90 poäng men det var för 12 år sedan. Han tyckte då att vinet borde ha konsumerats senast år 2006. Där var han allt lite för försiktig. Detta håller ett tag till men som med vinet ovan – varför vänta?

Flight 3

Vin 6
Färgen är mörkt sammetsröd. Det doftar vanilj, sötlakrits och en aning rök. Korv och mineraler som nästan ger ett intryck av stål och järn. Rostad och rökig dyker upp flest gånger i anteckningsboken. Smaken är rik med lakrits, violpastill, körsbär och likör (kirsch). Söt och rund eftersmak med aprikoser och en viss kryddighet. Något torra tanniner.
1990 E. Guigal, Hermitage
Detta kunde nästan lika gärna ha varit en Shiraz från betydligt sydligare breddgrader. Mycket gott och kraftfullt trots sin mognad. Återigen rätt i gissning på appellation men minst 10 år fel med åldern. Imponerande av vinet eller dåligt av mig? Vi är flera som inte tror på ett snart 19år gammalt vin så jag är ganska lugn. Återigen 91/92 poäng från mig. Parker har bedömt det åtskilliga gånger och senaste noteringen hamnade på 90 poäng. Från början var både han och Marcel inne på att detta var bästa prestationen någonsin för detta vin och hela 94 poäng har förekommit i tidigare och äldre bedömningar. Jag tycker han skulle ha hållit fast vid dem. Att drickas till och med 2009 enligt honom och det har han knappast haft fel med även om det nog går att spara ett tag till.

Vin 7
Mörk sammetsröd färg. Doften är stor med oliver, tapenade, rökt kött och blodighet. Korv, rostat/grillat kött med en stallighet som nästan blir lite kemisk. Peppar, mineraler, blommor och återigen charkighet. Mycket fin doft. Härligt. Smaken är frisk och med en aningen gräddig textur. Rund fruktighet med körsbär, björnbär, blåbär och även svartvinbär. Eftersmaken är dock något rå och tuff samt syrlig med en uttorkad känsla. Mindre publikt än föregående två viner.
1990 M. Chapoutier, Hermitage "Monier de la Sizeranne"
Det här blir lite extra kul. Det är nämligen första årgången som Michel helt själv ansvarade för. Officiellt tog han över från pappa Max 1989 men under helt eget ansvar var det först med årgång 1990 som han debuterade. Jag är normalt ingen stor fantast av Chapoutiers viner. Vi diskuterar just det faktum att vinerna är ganska svårtillgängliga i sin ungdom. Vår provningsledare håller med och menar att de kan vara nästan obegripligt svåra för att sedan med ålder blomma ut till fantastiska viner. Det blir ganska uppenbart för mig i denna provning. Ett så pass åldrat vin från Chapoutier har jag aldrig förr provat. Det är ett riktigt bra vin. Senare under kvällen är vinet bättre än under själva provningen. Riktigt spännande. Om jag får för mig att börja köpa firmans viner igen ska jag ta lärdom. Jag gillar detta mycket och hamnar på 92 poäng till slut. Ursprunget gissar jag hyfsat rätt på men inte åldern. Nio år fel igen! Parker var först på 93 poäng i vinets ungdom för att sedan ta ned förväntningarna till 91 poäng. Han skriver om ett vin som behöver mycket tid och anger fönstret 2000-2030 som lämpligt för konsumtion. Att det håller så länge betvivlar jag inte.

Flight 4

Vin 8
Färgen är purpurröd. Doften först ganska söt och rostad med vaniljaromer. Rök, ved, kryddor och lagerblad. En yppig och läcker doft med aprikoser, gummi och örter. Smaken är ren med exotisk frukt och körsbär. Kola, vanilj och choklad med viss beska och en aningen kort eftersmak. Citrusfrukter och mineralighet med lite svartvinbär på slutet. Gott.
1999 E. Guigal, St. Joseph "Vignes de L'Hospice"
Nu kom då äntligen en 1999a. Det känns mörkare och yppigare samt mer fruktdrivet i glasen nu och detta var bara början. Ett mycket gott vin som imponerar med sitt ursprung. De flesta av oss trodde nog att vi befann oss ungefär i dessa trakter. Även Crozes-Hermitage var uppe som förslag och själv funderade jag nog mest åt Cornas igen. Tydligen debutårgången för detta vin. Med årgången efter tog Guigal helt själva över produktionen. Denna årgång låg redan på fat och Guigal buteljerade den endast. Ett vin som i senare årgångar uppenbarligen imponerat på Parker. Denna årgång fick så småningom nöja sig med 90 poäng. Jag ger ett poäng till och slutar på 91. Bob menar att den håller till 2015 och jag säger inte emot. Ett vin väl värt att följa upp i yngre årgångar.

Vin 9
Färgen är purpurröd. Doften har en vis örtighet med en varm och rostad ton. Stall, läder, svett, tapenade och oliver i allmänhet. Ved, grillad köttighet och bränt gummi. Choklad, lakrits, vanilj och banne mig lite mentol. En stor och fin doft. Smaken är ren med mineraler, lakrits och violpastill. Mörka körsbär och en aning bränd kola. Kryddig med peppar och en bra fin eftersmak. Ytterligare ett snäpp upp i intensitet.
1999 E. Guigal, Hermitage
Ursprunget känns logiskt. Klart mörkast i intrycket gentemot övriga viner hittills. Det här får mig att känna kopplingen till Shiraz i Australien. Inte så att det är sötkladdigt. Det är strukturen som sådan som känns lite maffigare än vad man är van vid från Rhône. Som jag minns det var de flesta provare överrens om att detta kom från Hermitage. Våra gissningsalternativ var ju ganska begränsade vilket gör att sannolikheten för att gissa rätt är ganska hög i denna omgång. Numera äger Guigal egen mark i Hermitage men jag tror att detta är en årgång som kommer från tiden man köpte in druvorna. Det verkar inte ha hindrat dem från att göra bra vin. Parker skriver om ett knutet vin som behöver mycket tid och slutar så småningom på 90 poäng i juni 2003 efter att från fat ha angett 91-94 poäng. Jag tror att den varit ganska kärv i sin stil men nu kändes den absolut okej att dricka. Parker anger 2007 till 2021 som konsumtionsfönster. Det klarar den säkert galant. Mina poäng blev för övrigt tre bättre än Bobs, 93 poäng alltså.

Vin 10
Färgen är sammetsröd och klar. Doften är stor och starkt parfymerad med en fin kryddighet och blommighet. Viol, rök och kryddig ek. Rostad med viltkött och lite terpentin. Kafferost, sälta som från hav och ett komplext intryck överlag. Enormt läcker doft. Smaken är stor med en lätt syrlig antydan av körsbär. Citrusfrukt, aprikoser och exotisk fruktighet överlag. Mineraler, sandiga tanniner och inslag av ekfat.
1999 E. Guigal, Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Det här vinet smakar inte godare än det föregående men däremot doftar det ännu bättre och läckrare. Det starkt exotiska intrycket i både doft och smak gör att Côte-Rôtie känns ganska givet. Om det nu ska vara Viognier som tar fram det exotiska, så är nog detta ett bra exempel på dess inverkan i slutblandningen. Enligt uppgift är det bara 10% ny ek för denna cuvée men det känns som mer. Ett vin som gör att de flesta börjar märka av kvalitetshöjningen. Det nickas bekräftande mellan provarna och man känner i luften att nu börjar det hända saker! Det lustiga är att detta är ett av de viner som Parker bedömt lägst med snåla 89 poäng i juni 2003. Han var uppe och nosade på 93 ett tag och jag anser nog att det ska vara där, fast med ytterligare en pinne. Det blir hela 94 poäng från mig. Konsumtion mellan 2003 och 2015 enligt Parker. En helt annan reflektion. Med tanke på vad som komma skulle så får nog prisvärdet för detta vin anses bra. Jag kommer nog att överväga inköp när bra årgångar dyker upp. Både denna och 1991an var riktigt högklassiga viner.

Vin 11
Färgen är tät och purpurröd. Nu jäklar… Doften är enorm. Fet och vaxig med parfym och blommor. Violer, aprikoser och vaniljblom. Lätt rostad med kola och massor av minerallitet. Sedan stall, ved, terpentin och sälta som havet. Exotiskt! Smaken är varm i frukten och lite syltig. Bär, gummi och svartvinbärslikör. Lång eftersmak med kraft. Köttigt, mineraldrivet och smörkola med torkad frukt. En aning torra tanniner som blir lite för markerade. Gott!
1999 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis"

Det här påminner starkt om 2005 DRC “Echezeaux” som vi provade senast med vår provningsledare. Samma exotiska och feta doft. Riktigt läckert. Jag sätter detta vinet direkt med avseende på ursprunget. Här har man använt 100% ny ek för lagringen och det märker inte jag. Visst känns ekfaten men inte i relation mot det föregående vinet som endast har en tiondel ny ek gentemot detta. Ganska imponerande. Fast har man bara rätt druvmaterial så kan man nog klara av att absorbera eken så här fint. Inte helt olikt en del vin från nya världen. Vissa tycker att det blir för mycket av allt i detta vin och även något av de föregående vinerna. Det är nog så att Guigal har en stil som blir mer nya världen jämfört med en del andra producenter i regionen. Jag sätter 96 poäng vilket är en pinne mer än Parkers 95 poäng från juni 2003. Han angav då 2007 till 2023 som lämpligt konsumtionsfönster. I relation till priset så tycker jag inte riktigt att detta överträffar det föregående vinet men man kan också fundera åt andra hållet - i relation till LaLa vinerna så är detta nog ett fynd.

Vin 12
Färgen är purpurröd. Det doftar kött. Blodig, grillad biff. Kryddor och örter med oliver och tapenade. Lite dynga, stall och hederlig bondgård. Kemiskt drag av terpentin men även lite kokos i doften. Något mer sluten än de föregående vinerna. Smaken är koncentrerad och blåfruktig med likörlik viskös fyllighet. Blåbär, svartvinbär, oliver och bitter choklad. Häftigt vin!
1999 Bernard Burgaud, Côte-Rôtie
Ett mycket personligt vin. Inte uppenbart för mig att det hör hemma i Côte-Rôtie med det blir ändå min gissning. Ett vin som först känns extremt bra men som tappar lite efter hand. Jag faller pladask för stilen och jämfört med det åtta år äldre vinet så är likheterna stora. Mer kraft i det yngre vinet annars är aromerna ungefär de samma. Parker skriver i april 2002 positivt om ett vin som man kommer att behöva vänta länge på. Han anser att det ska drickas mellan 2004 och 2016. Jag tror att man kan vänta mycket längre. Hans poäng är alltför snåla. Endast 91. Jag tycker det är ett vin som i sin fina struktur och charm matchar de tidigare vinerna mer än väl. Kanske lite ruffare och mindre inställsamt i sin personliga stil. Från mig blir det 94 poäng. Ett antingen eller vin skulle jag tro.

Om någon är intresserad av att läsa andra intryck än mina så finns möjligheten. De fyra vinerna ovan från Guigal finns även beskrivna här. Det finns massor att berätta om Guigal men den informationen får ni söka själva. Förslagsvis börjar man på egendomens hemsida här.

Så äntligen till det berömda vinet!

Vin 13
Färgen är mörkt sammetsröd. Doften är påtagligt influerad av fat. Vaniljsocker, barnpuder, exotisk parfym och ljus choklad. Tuttifrutti, kaffe, mandel, kokos och tobak. Puh! Vilken doft - Enormt. Smaken har tydliga inslag av ljus choklad, aprikoser, körsbär och svartvinbär. Frisk mineralighet med kryddor, peppar och mentol. Fin och fylligt viskös munkänsla med ganska tuffa tanniner. Ett stort vin.
1997 E. Guigal, Côte-Rôtie "La Turque"
Det händer något speciellt när detta vin kommer i glaset. Antagligen påverkas man lite av dess status men jag försöker hålla mig neutral. Jag har provat LaLa vinerna förr utan att bli så imponerad. Dåliga årgångar förvisso. Eftersom jag vet att det är 1997an vi provar så har jag inte så uppskruvade förväntningar. Kanske är det just därför som jag blir imponerad men aldrig golvad. Att vinet med snart 12års ålder har sådan kraft och intensitet får mig att drömma om att prova vinet från någon av de legendariska årgångarna. Vidare så inser man att vin med en viss kvalitet inte bara har det som ungt utan att det ofta följer med hela vägen. Att vin med taskig kvalitet från början aldrig kommer att belönas med det bara för att det blir gammalt. Det blir lärdomen av det här vinet. Exotiskt och njutbart. För en Aussiefantast som mig är det aldrig chockerande att dricka det här. Snarast tvärtom. Jag inser min svaghet för den stora kontinenten på södra halvklotet. Jag sätter 97 poäng som är ett högre än Parkers 96 poäng i april 2002. Han var uppe och nosade på 96-99 poäng som fatprov och ibland undrar man hur ett sådant fatprov smakar? Att drickas mellan 2002 och 2018 enligt samme man. Troligtvis en lite försiktig bedömning.

Tack för en fantastiskt kul provning. En jämn och hög kvalitet rakt igenom. Möjligtvis saknade jag den där riktiga topprestationen och wowkänslan. Däremot imponerades jag över jämnheten och friskheten i de åldrade vinerna. Jag brukar bli gnällig när viner känns trötta och slappa. Med undantag för de tre första, så var alla viner i provningen i toppform. I de flesta fall dessutom med många levnadsår kvar. En viktig reflektion är att samtliga viner kom från toppårgångar. Möjligtvis kan 1997 anses lite svagare men 1990, 1991 och 1999 är alla bland de bästa årgångarna historiskt. En nog så viktig faktor.

Just faktumet att kvaliteten hela tiden stegrades i små men märkbara steg gjorde nog att käftsmällen inte blev så stor när den väl kom. Ibland kan man vid provningar liknande denna lätt slås av att ett par viner överträffar övriga med råge. I denna provning fanns ett par sådana viner men tackvare den gradvisa höjningen blev jag aldrig riktigt överrumplad. Kanske förklaringen till den uteblivna wowkänslan. Konstigt men sant.

En intressant reflektion är att vi delvis har Parker men framförallt några hängivna producenter att tacka för möjligheten att kunna prova dessa viner idag. Det är inte mer än 40-50 år sedan vissa av appellationerna i norra Rhône höll på att helt förgås. Marknaden svek och många producenter kastade in handduken. Arealerna minskade drastiskt och vinodlingen höll på att helt ersättas av fruktodlingar och bostäder. Några hängivna personer verksamma i branschen vägrade dock att ge upp och producenter som Vidal Fleury och Guigal i Côte-Rôtie, Chapoutier, Chave och Jaboulet i Hermitage, Auguste Clape i Cornas samt Georges Vernay i Condrieu ska nog ha del i äran för regionens nutida framgångar och berömmelse. Fast även Parker har bidragit. Under åttiotalet började han göra resor till regionen och skrev mycket om appellationerna och producenterna samt visade stor hängivenhet inför vinerna. Utan honom hade kanske inte dagens berömmelse blivit så stor – om den blivit alls? Ett annat perspektiv på den makt han anses utöva. Det kanske inte vore så dumt med ”Bob for President” i alla fall? Många i Rhônedalen skulle nog rösta på honom om de fick.