Gud finns – eller var det bara anden i flaskan?

They should have called it “the sex machine.” Det låter förvisso inte som ett citat hämtat ur Bibeln – möjligtvis ur pastor Bobs Bibel då, för så skriver Robert Parker i sin recension av 2003an. Klart att man blev nyfiken.




Det börjar nästan bli en (ful?) ovana att avhandla Clos Saint Jeans viner här på bloggen. Nu är det kanske inte så konstigt eftersom jag tycker väldigt mycket om deras viner. Speciellt Deus ex Machina – Gudomligt ingripande i form av ett mirakel.

Producenten har nu följt mig under några år och utan att vilja verka skrytsam så var jag med redan från starten med årgång 2003. Nu ska jag inte påstå att jag upptäckte dem men det är inte den senaste tidens hausse som satt fart på mitt intresse för firmans viner. Nej, faktiskt var det redan i december 2005 som jag köpte mina första flaskor av egendomens standard cuvée i årgång 2003. Dels var det Robert Parker som gjorde mig uppmärksam men också tillfälligheten att de fanns tillgängliga på den danska marknaden. Det var hos Bergman Vin-Import i Kokkedal som de första inköpen gjordes. Numera får han tyvärr inte längre sälja Clos Saint Jeans viner men fram till och med årgång 2005 hade han dem i sitt sortiment. Trevligare ställe att köpa vin på finns inte enligt min mening. Kanske inte så tillgängligt och inte så flexibelt men väldigt personligt. Jag har Ole att tacka för mycket när det gäller Clos Saint Jean.

De som funderar på om jag ”dricker poäng” kan glömma de tankarna. Jag är extremt svag för vinerna från Chateauneuf du Pape när de är som Deus ex Machina är. Mycket robusta, Provencalska och animaliska. Inte den rödbäriga typen direkt utan mer urkraft med en lantlig charm. Förmodligen är det den höga andelen Mourvedre (40%) som sätter sin prägel. Inte för att det saknas söt Grenachefrukt (60%) men det finns ett inslag i denna cuvée som ger vinet en annan framtoning än många övriga viner från regionen. Rankorna är planterade i Lieu-dit ”La Crau” och detta sägs vara den bästa marken i hela Chateauneuf du Pape. Clos Saint Jean äger förhållandevis mycket mark och dessutom anses de vara en av de producenter som har störst arealer av den bästa marken i hela distriktet. Något som förklarar varför många negocianter velat köpa deras druvor. Bland annat Tardieu-Laurent lär köpa sina druvor från Clos Saint Jean.

Med årgång 2003 tog man så sina första stapplande steg i ett nytt försök att lansera egna viner. Man hade tidigare buteljerat en del under eget namn, ända sedan 1910 faktiskt men de viner man gjorde tillhörde den mer konservativa skolan med mycket lång tid på tank. Upp till sex år i extremfallen. Man tänkte sig att nystarten skulle ske redan med årgång 2002 men den regnade ju som bekant bort. Alltså var det med årgång 2003 som deras konsult Philippe Gambie satte fart på ruljansen. Han anses ha skapat något oväntat och stort – varav namnet. Deus ex Machina kanske är en hyllning till honom. Att han är Gud?

Philippe Gambie anses tyvärr nog av många tillhöra den andra sidan – den onda. I en del fall jämförs han med Bordeauxkonsulten Michel Rolland på grund av sin dominerande ställning och inflytande. Kanske lite oförtjänt. Han konsulterar åt många av de mer traditionella producenterna så som Le Vieux Donjon, Clos du Mont Olivet, Domaine Bosquet des Papes och Domaine de Pegau. Läs gärna mer om honom på Søren Gudiksens alltid lika fantastiska sida här. En stor man i ordets rätta bemärkelse - Philippe Gambie alltså.

Robert Parker då? Han var positiv direkt från början får man väl säga men det var först när Deus ex Machina i årgång 2005 fick sina 100 poäng som hetsjakten satte igång på allvar. Plötsligt skulle alla dricka egendomens viner och uppmärksamheten har gett dem en enorm skjuts. Man bygger en ny anläggning för att kunna öka produktionen och får man förmoda, buteljera allt man kan och vill under eget namn (även årgång 2006 fick Parkers hyllning med hela 99 poäng).


Man kunde väl ana vartåt det barkade genom att följa hans eskapader i Hedonist’s Gazette. Det började med att 2003 Deus ex Machina fick fina noteringar med först 96 poäng och därefter 98 och sedan till sist 100 poäng – två gånger dessutom. Spelar då detta någon roll? Egentligen inte i sak men vad man än anser om Robert Parker och hans smak så får man respektera att han har en enorm erfarenhet av att prova vin professionellt och att han hyser stor respekt för Rhônes alla viner. När han då släpper noteringar som de nedan, förstår man ju att det handlar om allt annat än ett dussinvin:

“Every time I taste it, it flirts with perfection. It is a remarkably full-bodied powerhouse that is like a highly muscled ballerina rather than something offish and over the top. A dense ruby/purple hue is accompanied by gorgeous, smoky garrigue notes intermixed with licorice, black cherry liqueur, plums, and a darker, more primordial meatiness. It is a stunning, more modern day version of Pégaü’s famed Cuvée da Capo.”

”The 2003 Deus Ex Machina goes from strength to strength, and for me, it has hit the peak – Châteauneuf du Pape or even red wine in general simply can’t be any better than this. It is an extraordinary expression of Châteauneuf du Pape with incredibly intense dark fruit, an almost confit of roasted Provençal herbs and meat juices, and a nectar-like finish.”

“While the two aforementioned Châteauneufs flirted with perfection, that goal was reached by a magnum of the 2003 Clos St.-Jean Châteauneuf du Pape Deux Ex-Machina. One of the most stupendous young Châteauneufs I have ever tasted.”

Ett efterlängtat återseende skedde så i helgen. Det är snart två år sedan jag första och enda gången hittills provat årgång 2004. Dessutom är det drygt ett år sedan 2003an provades senast. Då i en av våra Guldfolieprovningar, vilket betyder att det inte blev så många centilitrar i glaset. Klart att man längtat efter lite mer att bita i.

Jag har alltid känt en viss tveksamhet inför vinerna från årgång 2004 i Chateauneuf du Pape. Jag tycker att de lider av en något örtig och grön ton som inte passar min smak helt och hållet. Jag ska inte påstå att jag har en enorm erfarenhet av att konsumera 2004or men det jag provat har inte riktigt övertygat mig. En ganska nyligen provad 2004 Clos des Papes fick mig dock att åter börja hoppas. Även 2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett lyft framåt. Kanske kommer även 2004orna att blomma ut så småningom?

Årgång 2003 i Frankrike har jag ett motsatt förhållande till. Nästan allt jag provat tillhör det godaste jag druckit. Värme, koncentration och kraftfullhet. Visst har något vitt vin känts lite obalanserat och för extraherat men inte när det gäller de röda vinerna. Att vissa Franska 2003or smakar illa beror nog inte bara på årgången utan även på vem som har gjort dem. Det är för lätt att skylla på värmebölja. Med skicklighet kan man klara mycket. Att vinernas åldrande kanske ifrågasätts kan jag förstå men inte att de skulle vara kontroversiella med för mycket smak och karaktär på grund av för mycket sol och värme – det köper jag inte. En som verkar ha svar på tal är pappa Paul Feraud som berättar följande om varför man lyckades hos Domaine de Pegau i årgång 2003:

“The numbers said you could harvest in the middle of August, and the ones who were scared of the heat did that. But the grapes weren’t truly ripe, which meant that the fruit flavors weren’t strong enough to handle the thick skins, and thus these wines don’t have sweet fruit.”

“You had to wait for rain, which we got toward the second half of September, to unblock the ripening process. Unfortunately, a lot of vineyards had been picked three weeks or more earlier, so those growers didn’t get the benefit of the rain and the added freshness it brought.”

2004 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar och aningen tegelröd färg fast med en blå ton i kanten. Märkligt nog ser det ut som om färgen mörknar och blir tätare över tiden. Det doftar mycket. Choklad, jordgubbsylt, kolasnören och lite vanilj. Skokräm, backelit och en aning svett. Det är garrigue och herbes de Provence till tusen. Tobak, rök/ved, skinka och en blodighet med grillat kött. Järn och mineraler i allmänhet. En härlig doft som för mig påminner mycket om Noon Eclipse.

Smaken är en aning stram först med mycket mineraler, lakrits och örtighet. Kryddor i allmänhet och peppar i synnerhet med mycket körsbärsfrukt och malda tanniner. Ganska tuff eftersmak med en antydan till beska. Körsbärskompott är återkommande i anteckningarna och lakritsinslaget är först nästan lika påtagligt som i 2006 Pure. Fänkål och violpastill. Det finns en antydan till torra tanniner och ett stänk av grönhet som först känns irriterande. Även en nästan låg syra. Senare kommer det svartvinbärslikör och Stroh Rom. Det senare är ett inslag jag ibland kan känna i distriktets viner. Ett vin som jag ofta förknippar detta med är Vieux Télégraphe. Eftersmaken blir längre och vinet blir mörkare i hela sin framtoning efterhand. Godare på slutet och dag två.

Att bedöma helheten i vinet är inte helt enkelt. Det ändrar framtoning en hel del under kvällen och till dag två. Först är doften enormt läcker för att sedan mattas av något och tillslut fullständigt trollbinda mig igen. Smaken är klurigare. Mitt första intryck är att vinet saknar lite syra och känns platt i mitten med en lite för klumpig frukt och samtidigt gröna inslag. Detta försvinner efterhand och dag två finns varken något grönt eller örtigt kvar. Inte heller känns det platt och klumpigt efterhand utan härligt friskt med ren fruktighet och en fin koncentration. När jag jämför mina noteringar mot de snart två år gamla intrycken inser jag att inte mycket har ändrats. Skillnaden ligger i att doften är större och mer utvecklad samt att tanninerna rundats av något. Det var ett både stramare och tuffare vin för två år sedan. Nu är det ett vin under utvecklig och i behov av mycket tid i luft. Baserat på det omedelbara första intrycket känns Parkers 95 poäng från februari 2007 för höga men baserat på intrycken efterhand så känns de lite låga. Jag tror att det finns en stor potential i det här vinet. Jag har inte provat någon annan 2004a som känts lika kraftfull och strukturerad. Kanske är de 95 poängen mest korrekt men jag sätter ändå 96+ poäng eftersom jag är optimist och försöker mig på en bedömning av utvecklingen. Ett gott råd är nog att spara på det här vinet. Jag gissar att belöningen blir större om några år men det är nog så att detta är den svagaste årgången av de fyra jag provat.

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar sammetsröd färg med drag åt det tegelröda hållet. Det doftar fikonkompott, blåfruktig marmelad och bränt gummi/bildäck. Ett närmast djuriskt inslag med rökta kryddor och något som liknar krutrök. Cigarrlåda, asfalt, espresso. Ved/rök med lite grillade toner och kryddighet av muskot, kanel och mynta - garrigue. Rosor som en Gewürztraminer, krossad sten, mineraler och nygrillad lakrits… Sagolikt fin doft som efter hand blir närmast bedövande och hänförande.

Smaken är den stora skillnaden mot det föregående vinet. Det smakar nästan rök. Fikonmarmelad, choklad, dadlar, kola och tydliga Portvinsdrag. Kryddigt med en enorm eftersmak. Tuffa tanniner och en markerad syra som balanserar allt det stora och kompakta. Lakrits och en närmast mineralisk sälta. Svartvinbärslikör, vingummi och eldighet. Lång och intensiv eftersmak med enorm rikedom och inslag av utvecklade starkvinssmaker. Ett väldigt stort vin kort och gott.

Man skulle kunna tro att det blir för mycket men det gör det inte – inte för mig. Det här är så mycket vin att upplevelsen blir total. Möjligtvis är doften något trögstartad och det är först efter en stund den kommer loss. Samma sak dag två. Då är först 2004an större i doften precis som den är inledningsvis. Jag gissar på att 2003an kommer att utvecklas något ytterliggare i doften vilket då kommer att göra den oförglömlig. Nu finns det trots rikedomen en dovhet som ligger och håller emot. Smaken är ingen diskussion. Även om det är ett vin av stora propportioner så finns det en friskhet och en lätthet över smaken som aldrig gör att det blir platt eller kladdigt. Faktiskt är att det är lite för lättdrucket. Jag funderar på om detta är 100 poäng? Nja, inte riktigt. Jag har några viner som ger mig ännu större kickar och det finns ett vin jag ännu inte bloggat om som nog överträffar till och med detta vin. Det är ett vin som skänker fullständig njutning och som nog i sina bästa stunder är så nära ren fulländning man kan komma – i mitt tycke. Det vinet får jag avhandla en annan gång men med det vinet i åtanke så blir det ”bara” 98/99 poäng för 2003 Deus ex Machina. Ett betyg som överträffar Bobs ursprungliga 95+ poäng från februari 2006. Ett betyg som han nu själv således har ökat till 96/98/100 och 100 poäng i Hedonist’s Gazette. Visst är det ett makalöst vin men jag vågar påstå att samma vin i årgång 2006 är minst lika bra i sina bästa stunder. Mer om mina provade viner från Clos Saint Jean finns här.

Som kuriosa och kanske en liten aptitretare ska det tilläggas att även två andra viner från distriktet provades delvis parallellt under en av kvällarna. De stod upp mer än väl mot de två Gudomliga vinerna från Clos Saint Jean. Fast det är en helt annan historia precis som morgondagens möte. Ännu en Gud eller kanske bara en lärjunge?