onsdag, januari 14, 2009

God, Godare och Godast!

Rött eller vitt, stilla alternativt bubbel. Ursprung Frankrike. Inköpspris maximalt 500kr. Sist men inte minst – 94 poäng eller högre av Mästaren och hans kollegor från The Wine Advocate. Så enkla var förutsättningarna inför denna (en av två per år) återkommande bedömningsprovningar som dessutom brukar innebära säsongstart i Gomseglet. Vilken provning det blev sen!


Varför denna provningsform? För att utmana, verifiera och kalibrera oss mot en norm. För de flesta av oss fungerar The Wine Advocate som referens och då behöver man knappast krångla till saker och ting med att inkludera fler kritiker. Ett undantag görs dock och det är för Champagne där Richard Juhlins omdömen och poäng accepteras. Detta görs av den enkla anledningen att The Wine Advocate varit usla under en lång period med sina recensioner av just Champagne. Nu släppte man en ny utgåva i december som inkluderade en rejäl genomlysning av senare årgångar i distriktet så kanske bli det bättre även på bubbelfronten framöver?




Alla provare tar med ett eget vin som möter kriterierna men som hemlighålls för övriga deltagare. En del bidrar med mer än ett vin av olika anledningar. Dels för att man har något extra kul att dela med sig av eller för att någon deltagare har svårt att ordna fram ett vin som uppfyller kraven och behöver hjälp. Elva provare och tretton viner lyckades vi sammanföra i söndags. Vi provar blint och vet inte ens var i uppställningen det egna vinet dyker upp. Detta på grund av ett enkelt handhavande som går ut på att alla får en karaff som märks i botten med det egna namnet och sedan ”blandas” karafferna runt i ett slumpvis mönster och numreras därefter (något som ställde till det extra mycket för mig denna kväll). Detta innebär förutom att det egna vinet kommer blint även att ordningen kan bli precis hur som helst mellan de olika vinerna. De vita och röda delas naturligtvis i två separata flighter.

Förutom att göra en egen poängbedömning så gissar vi även på druva/ursprung eftersom det momentet aldrig upphör att fascinera. Nu var ju gissningsalternativen något begränsade tack vare att alla på förhand vet att det är Frankrike som gäller. Tur, för annars kunde nog flera gissningar ha hamnat i andra länder och till och med andra världsdelar!



Vi kör med en ganska avslappnad provningsform och inga poäng samlas in utan alla deltagare resonerar istället högt om vad man hittar i vinerna och vad man gillar med dem eller inte. Faktiskt är att vi denna gång till och med glömde att rösta på bästa vin. Nu har jag ändå bilden ungefär klar för mig vilka som blev gruppens favoriter. Först mina egna provningsnoteringar och gissningar, därefter rätt svar och som avrundning lite allmänna tankar och kommentarer. Naturligtvis även poängen från Bob eller hans kollegor. Notera att alla egna poäng sätts under provningen utan vetskap om innehåll i glasen.

Flight 1 – den vita!

Vin 1
Färgen är ljusgul med antydan till en grön kant. Lite lätt söt och brödig doft. Smör, karameller, svag kaffearom och päron med nickelkola som minner om barndomen. Det doftar rent och fräscht. Smaken domineras först av en härligt gräddig mousse som verkligen är intensiv. Smörig men ändå frisk och lätt kryddig smak med mycket brödighet och kex. Lite vit choklad och kola med päron. Gott och friskt. Jag gissar på en hyfsat ung Blanc de Blanc. Det här smakar bra och den härliga moussen tilltalar mig mycket. Det räcker till 93+ poäng från mig och säkert kommer detta att utvecklas mer med lagring.
1998 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Reserve"
(PN 58% - PM 11% - CH 31%) RJ Poäng/Potential: 92/94. Juhlin är mycket positiv, inte bara i betyg utan även i sin beskrivning av vinet. Jag blir lite förvånad över den höga andelen Pinot. Jag funderade en del efter vår Clos des Goisses provning på om jag egentligen inte föredrar Blanc de Blanc Champagne just för den oftare lite gräddigare känslan. Efter detta smakprov får jag nog ompröva den slutsatsen. Som jag ofta deklarerat dricker jag mycket lite Champagne men tror mig ändå ha en bestämd uppfattning om vad jag gillar. Denna kom lite på skam i och med nästa vin.


Vin 2
Färgen är klar och halmgul. Det doftar äpple och jord med mineraler och rök. En dammig ton som påminner lite om jordkällare. Just äpple i form av mogna sådana gör att det drar åt Pommac till i doften. Lite för mycket äpple för min smak. Jag vill hellre ha päron. Påminner mycket i doften om flera av de årgångar Clos des Goisses vi provade senast. Smaken är mycket stor med en riktigt fet textur. Fat, bananer, hasselnötter och kola samt choklad. Kex som direkt smakar som Digestive. Mörk brödighet och nästan tuggtobak och en fruktighet som drar åt det röda hållet till. Det här smakar mycket och gott. Ju mer jag smakar på det här desto mera gillar jag det. En riktigt god och läcker Champagne. Gissar på mogen Blanc de Noir. Jag tar i med 95 poäng som faktiskt känns låga ju oftare jag återvänder till glaset.
1988 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Rare"
(PN 56% - PM 11% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 96/96. Richard gillar uppenbarligen denna mycket. Även hans beskrivning i text ger utryck för hans beundran. Tydligen är detta en specialcuvée av den vanliga "Brut Vintage Reserve" men som får ligga mycket längre på sin jästfällning. Dessutom vilar den tryggt i husets källare och lanseras först som ett moget vin. Just denna årgång lär ha lanserats i flera omgångar. Jag som egentligen intalat mig att jag föredrar de mer krämiga Chardonnay baserade varianterna med sin fruktigare stil. Så kom denna. En mycket kraftig och fyllig Champagne som känns anpassad för mat. Jättegott!



För protokollet kan tilläggas att jag provade de tre kommande stilla vitvinerna först och därefter återvände och provade de två Champagnerna. Bränd av tidigare erfarenheter visade det sig vara ett klokt beslut. Syran från Champagne kan annars lätt bli förödande för efterföljande stilla vin.

Vin 3
Färgen är gul med ett lite orent intryck. Doften är sötfruktig med karamell, vanilj och fat. Smörig, tuttifrutti och ett aningen oxiderat intryck. Nötig med klister och mogna päron med en avslutning som ger mig ett parfymerat intryck av hudkräm och rosor. Det doftar nästan som stereotypen av Kalifornisk Chardonnay. Smaken är eldig med ett kryddigt intryck. Robust på gränsen till klumpig men ändå en syra som känns fin. Beska i eftersmaken som nog kommer av alkoholhalten och inte av faten. Kaffe och tropisk fruktighet med inslag av päron och ljus choklad. Helheten blir ändå störd av ett lite platt intryck. Bättre i doften än i smaken. Gissar lite spritt på både Rhône och Alsace (Pinot Gris) på grund av alkoholen, parfymen och den tropiska frukten samt den allmänt tunga känslan i vinet. Det blir lite tveksamma 92/93 poäng som hålls uppe av doften.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Februari 2008, Robert Parker 94 poäng. Det anses att med minst tio års ålder så brukar vita Hermitageviner ändra karaktär och bli betydligt mer balanserade och goda (fast jag har aldrig upplevt det – tycker alltid att de är ganska klumpiga). Kanske är det ungdomen som stör vinet just nu. Tekniskt är det spännande men det blir aldrig riktigt njutbart. Parker har inget drickfönster i sin senaste bedömning men i första vevan angav han 2007-2027. Inte alls omöjligt att detta blir ett extremt långlivat vin. Det visar sig att fler än jag sitter och tänker på Kalifornien och Chardonnay när vi diskuterar om detta vin. Frågan är om vi hade gissat på det, om vi inte vetat att det var Frankrike som gällde?



Vin 4
Färgen är gyllengul. Doften först något sluten men efterhand lossnar det. Fat och rök med rostat kaffe och svamp. Lätt stickigt och kemiskt drag av parfym – som hårspray. Citrus och apelsinskal med choklad. Smaken är mer spännande än direkt god. Ren, lite fet struktur med en knappt märkbar fin syra. Kryddor, mineraler och en viss beska med ett tvåligt inslag. Ganska torr och eldig eftersmak. Choklad, kola och apelsinskal. När vinet öppnat upp sig känns eftersmaken oändlig. Jag inbillar mig att jag har provat detta förut. Ett vin vi hade i augusti på förra bedömningsprovningen. Jag gissar på det eller ett annat vin med samma ursprung - Norra Rhône. Enda alternativet för mig, nu som då, är en Gewürztraminer. Jag sätter 94+ poäng för den spännande känslan i vinet och en ganska personlig framtoning.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc
April 2007, Robert Parker 94 poäng, drickas 2007-2027. Vad kul! Att ha rätt för en gångs skull. Att poängen blev de samma känns faktiskt ännu bättre. Det här vinet har en alldeles egen personlig karaktär. Jag gillar det som ett provningsvin och kan nog tänka mig att ett glas till rätt mat är gott men jag har svårt att tänka mig flera glas eller en hel flaska. Det skulle nog bli för jobbigt. Ett klart bättre vin än det förra och visst har de mycket gemensamt men på något vis känns detta som en större vinupplevelse än vad 2005 Chante-Alouette gör. Beslutet att hoppa över de första två Champagnevinerna var nog riktigt klokt. Så låg syra som detta och det förra vinet har hade blivit till obefintlig syra om man provat de betydligt syrastinnare Champagnerna först. Vilket dock inte hade varit ett problem för nästa vin.



Vin 5
Färgen är ljusgul med ett stänk av grönt. Doften är stor med massor av citrus och mineral. Gräs och allmän grön känsla med örtighet. Svamp, grön paprika och mineraler igen. Rökighet, kisel och flinta med gröna äpplen och en aning smörighet. Det doftar klassikt Loire och Sauvignon Blanc med lite inslag av fat. Smaken är friskt syrlig med citrus och grapefrukt som ger ett lite kärnigt och bittert intryck. Det smakar faktiskt violpastill och lakrits. Fet textur i eftersmaken som är lång och tuff i sin syra. Det smakar lite som "vaxat" grönt äpple. Smaken leder mer mot en stram outvecklad Riesling från Alsace. Jag gissar på det men garderar med Loire och Sauvignon Blanc. Poängen blir lite avvaktande 92 med den tuffa syran som anledning till att jag inte vill gå högre.
1994 Pierre Boullay, Sancerre Chavignol
Juni 1996, Robert Parker 97 poäng. Det här är sensationellt. Ett vin som är14 år gammalt och smakar outvecklat. Även att Bob himself har satt hela 97 poäng på en Sauvignon Blanc från Loire. Riktigt kul att få ta del av detta. Parker anger inte något drickfönster vilket får mig att fundera på hur hans tankar kan ha gått. Är vinet kanske för moget? Har frukten gett vika och endast syran består? Jag vet inte men tydligen säger deltagaren som har vinet med sig att det alltid varit lite tufft i sin stil. Om det är outvecklat undrar man ju när det ska bli drickfärdigt? I vilket fall som helst mycket kul. Efter att vinets identitet avslöjats slår det mig att just lakritssmaken påminner mycket om ett vin som för mig är oförglömligt, 1990 Francis Cotat "Le Grande Côte Cuvée Special". Även det ett mycket udda vin från Sancerre gjort på Sauvignon Blanc. Även några av de sent skördade viner från Lucien Crochet som jag provat har en del gemensamt fast jag upplever dem som mer dominerade av fatinslag. Efter provningen läser jag ett referat från en drygt sju år gammal provning där samma vin var med. Även då tycks den tuffa syran ha skapat lite bryderier beträffande poäng. Tycks som den gruppen provare hamnade i 91-93 poängintervallet. Inte mycket verkar ha ändrats över de sju år som gått om man läser beskrivningen från då.


Robert Parker brukar ju få en del kritik för att det alltid handlar om poäng och inte innehåll i hans beskrivningar. Det gäller knappast detta vin. Kan inte låta bli att lägga in hans beskrivning av vinet:

"I have drunk some remarkable Sancerres over the last two decades, but never have I had a Sancerre so close to perfection. Admittedly, some of the efforts from Vatan, Cotat, Crochet, and Bailly-Reverdy have been dazzling, but this 1994 offering from Pierre Boullay is one of those rare, once in a decade, perhaps once in a lifetime wines. In the vernacular of the wine trade, this wine is "crammed and jammed," or to put it another way, "packed and stacked." Made from low yields (about eight-tenths of a ton per acre), this awesomely rich, uncannily brilliant and well-balanced wine is the greatest Sancerre I have ever tasted. Its striking delineation and focus only make it more hauntingly close to perfection given its unprecedented level of concentrated Sauvignon fruit. It represents the essence of the varietal and terroir. Full-bodied, strikingly pure and rich, this is a wine of magnificent power, extract, balance, and precision. One-hundred percent barrel-fermented in old oak, with a production of under 500 cases (of which 100 made it to America), this wine admirably demonstrates the heights that can be achieved by Sauvignon Blanc grown in the stony soils of Sancerre. Think of it as drinking liquified minerals stacked on a skyscraper of honeyed melon-like fruit. Unbelievable!"



Dags att lugna ned det hela med lite rött vin.

Flight 2 – Den röda!

Vin 1
Färgen är djupt röd med drag åt det sammetsaktiga hållet till. Doften är stor, söt, varm, syltig med lite lättrostad fatkaraktär. Kola, björnbärsmarmelad, kryddor och en svårdefinierbar känsla av frisk fruktighet. Aprikoser och blommor som för mig direkt påminner om en stor Shiraz från Australien. Hur gott och njutbart som helst. Första tanken, inte bara för mig, är om det verkligen kan bli bättre senare i startfältet? Smaken är intensivt sötfruktig med ett eldigt och kladdigt intryck – Portvin. Mentol, kanel, jordgubbar, gummi, violpastill, lakrits och en massivt lång kryddig eftersmak med låg syra. Riktigt, riktigt gott. Känslan av att bästa vinet står först i linjen kvarstår. Hur ska det kunna bli bättre? Eftersom vi vet att vi befinner oss i Frankrike kan enda gissningen bli en något åldrad Chateauneuf du Pape. Annars hade jag kunnat gardera med Australien och Shiraz! Min bedömning slutar på 97 poäng.
2003 Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape "Réserve Sixtine"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2009-2029. Äntligen! Detta vin har jag längtat efter att få prova. Det motsvarade verkligen förväntningarna. Kanske var det mer utvecklat och mindre tufft än vad jag väntat mig. Fast jag klagar inte. Detta blir en av mina och även gruppens favoriter till bästa vin. Nästan alla drar åt samma håll och poängmässigt är vi ganska överens. Detta är fullständigt hedonistiskt. För att jämföra med samma vin i årgång 2005 så är skillnaden idag ganska stor. 2003an är tjockare och mer hämningslös men också mindre typisk än den yngre årgången. Personligen tror jag aldrig att 2005an kommer att bli likadan i sin karaktär utan det är säkert den mycket speciella årgången 2003 som sätter sin prägel på vinet. I en provning arrangerad av Executive Wine Seminars i New York 2006, med bara viner från distriktet från årgång 2003, vann detta vin omröstningen som provningens bästa vin. Motståndet var extremt tufft med i princip alla stora namn på startlistan. Jag kan förstå att den vann. Jättebra!



Vin 2
Klar och lite ljusröd färg. Doften är rökig och dammig med en söt ton av värme. Det finns en blodighet och animaliskhet som är helt fantastiskt läcker. Syltig frukt med kola och mineraler samt kryddighet av kanel och kardemumma. Lite jordkällare och diesel letar sig också igenom. Läckert! Smaken är ren med en sötsyrlig framtoning som ger vinet en väldigt frisk fruktighet. Körsbär, lakrits, violpastill, gummi och rotfrukter. Även i smaken finns en animalisk karaktär av köttighet. Lång eftersmak med en balanserad syra. Detta går mer åt det eleganta hållet till. Högklassig Pinot Noir från Bourgogne känns givet. Enda alternativet skulle vara en feminin lätt Chateauneuf du Pape men knappast troligt. Känner mig riktig upprymd och slutar på 95 poäng.
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru "En Caillerets"
Här råder nog tyvärr lite missuppfattning med avseende på poäng från The Wine Advocate. Detta vin är såvitt jag förstår aldrig officiellt bedömt. Däremot är syskonvinet "60 Ouvrées" bedömt till 94 poäng av David Schildknecht. I den recensionen finns en märklig hänvisning som lyder "Also recommended: 2005 Volnay Caillerets (86+?)." Ytterst märkligt. Jag har provat bägge och jag tycker banne mig att detta var bättre. Riktigt bra och härlig Pinot Noir. Finlemmad och elegant men ändå kraftfull. Varför är det så sällan man får uppleva dem såhär? Årgång 2005 och Bourgogne måste vara en succé. Tyvärr har väl det tåget redan gått men jag kommer att hålla utkik.



Vin 3
Färgen är djup och aningen tegelröd. Ur glaset väller en intensivt söt doft med kanel, kardemumma, plommon och Portvin. En lite köttigt bläckig framtoning och nötig som en Armagnac med fikon och saftkok. På slutet är det en märklig koppling jag får till Julen med risgrynsgröt och sviskon! Hur underbart som helst. Smaken är mycket viskös med en påfallande sötma och värme. Syltigt med jordgubbar och kanel samt en närmast bränd karaktär. Tanniner som märks trots all fruktsötma. Eftersmaken är ruskigt lång och intensiv med en eldighet som naturligtvis lär komma av en inte så blygsam alkoholhalt. Fikon i grädde med lite hallon på toppen. Kraft – så står det i anteckningsboken. Naturligtvis ett lite kontroversiellt vin. Jag gissar på Chateauneuf du Pape igen och en årgång kring 2000 eftersom det känns så utvecklat trots rikedomen. Landar på 97 poäng tillslut men skulle nog vilja gå lite högre innerst inne. Den utvecklade karaktären hindrar mig dock.
2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance"
Februari 2006, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2009-2021. Nu tycker jag allt att han är för snål med sina poäng! Detta är bland det mest kraftfulla vin från distriktet som jag har smakat. Nu hör det till historien att just denna flaska råkat ut för lite omild behandling. Den deltagare som har med detta vin har kanske till slut kommit på den optimala metoden för att omvandla även sura Bordeaux och Bourgogne viner till nektar! Mer om det en annan gång. Om jag ur minnet försöker hitta något liknande som jag kan koppla ihop detta vin med så är det nog 2000 Clos des Papes med sin Amarone lika struktur och 2003 Domaine Pierre Usseglio “Reserve des Deux Freres” som hade lite samma utpräglade starkvinston. Detta blir ett av mina favoritviner men även gruppens men några gillar inte det. Helt klart en fråga om personlig smak. Mycket särpräglat var det.



Vin 4
Färgen är tät och purpurröd. Doften är först lite stålig och mineralig med kaffe och en varmrostad ton. Lite sluten först. Blodig och köttig med gummi och blommighet. I slutet kommer en känsla av svettigt omklädningsrum. Kanske inte den största eller mest komplexa doften av uppställningens viner men ändå mycket tilltalande. Smaken är däremot större. Söt, solmogen frukt med en ganska låg syra. Lakrits och varm syltig frukt med intensiv eftersmak som är väldigt lång. En viss strävhet och tanniner som känns som de är i pulverform – lakritspulver. Ett maskulint och stöddigt vin som känns väldigt lovande men som även är gott redan nu. Lite svårt att gissa på ursprung. En del av mig drar åt norra Rhône till, en annan till södra Rhône och den tredje faktiskt till Bordeaux och även söder om Bordeaux. Lite otydligt men riktigt lovande. Först landar jag kring 95 poängsträcket men höjer efterhand till 97 poäng för potentialen känns mer än lovande. Ett stort vin.
2005 Domaine la Soumade, Côtes du Rhône Villages Rasteau "Cuvée Fleur de Confiance"
Februari 2008, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2014-2033. Ja, det var sannerligen en överraskning. Första smakprovet för mig. Det här ger ju ett helt annat intryck av Rasteau än alla de andra vinerna därifrån som jag provat. De flesta gillar detta och vinet är en av gruppens favoriter. Tydligen är Bordeauxprofilen och konsulten Stephane Derenoncourt involverad vilket Parker verkar tycka är onödigt eftersom han har den största respekt för ägaren Andre Romero. Kul att Parker verkar anse att denna ska ligga till 2014 innan man tar första smakprovet. Det tillhör ju inte vanligheterna att han rekommenderar den typen av försiktighet. Även Bob beskriver vinet som "a southern Rhone wine with a Bordeaux structural overlay." Det här måste följas upp!



Vin 5
Färgen är ljust purpurröd. En parfymerad och animalsikt köttig doft med inslag av rök och olja. Blodig men elegant. Diesel och djurstallar med en spännande örtighet och tydliga inslag av garrigue. Tallbarr och rökt lakrits. Mycket personlig och speciell doft. Härlig. Smaken är frisk men förhållandevis låg syra. Körsbär och solvarm fruktighet med fikon och katrinplommon. Kryddor och en lång först ganska intensiv eftersmak. Gummi, violpastill och lakrits med köttjuice och värme. Garrigue! Mycket elegant och tilltalande. Jag tror ju att detta är mitt vin så jag gissar inte på ursprunget. Jag hamnar återigen högt med 97 poäng. Faktiskt ett tag ytterliggare en poäng men ångrar mig efter hand.
2004 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Februari 2007, Robert Parker 95 poäng, drickas 2007-2027. Det är inte mitt vin. Ironiskt nog är det ett vin som jag inte gillat tidigare och närmast förlorat hoppet om. Dessutom tror jag att nästa vin är just detta vin. Rörigt? Vid ankomsten får alla en karaff med sitt namn på undertill. Sedan blandas alla karaffer för att ingen ska veta var det egna vinet står. När min bordsgranne häller upp vinerna råkar jag se etiketten undertill på en enda karaff. Denna. Mitt namn står uppenbart undertill. Därför låser jag mig hela provningen på att just detta är mitt bidrag. Dessutom tycker jag allt stämmer mot förväntningen på vinet. När vi sedan diskuterar vinerna är det ytterliggare en deltagare som är säker på att detta är hans vin. Det lustiga är att både han och jag har samma förnamn. Det är min namnes vin! Ruskigt bra är det under alla omständigheter denna kväll. Fler än jag som gillar det, faktiskt någon deltagares favorit. Kul för jag hade förlorat hoppet – nu är det åter vilket gläder mig. Kanske börjar 2004orna komma loss? För inte kan det väl vara flaskvariation? De buteljerar drygt 100 000 flaskor per år…





Vin 6
Färgen är djupt intensivt röd. En vacker färg. Doften är mycket fin. Fikonmarmelad, Portvinskryddighet, jordgubbsylt och kola. Rund och harmonisk doft med vanilj, violer och mint med ett mineraligt drag. Plommon i Konjak och rökta kryddor. Jättefin och lovande doft. En av provningens bästa doftintryck. Tyvärr underpresterar smaken gentemot förväntan. Det smakar lite söt, kladdig frukt med lakrits och violpastill. Syran är låg och frukten känns i eftersmaken lite torr och kort. Allt klipper av en aning abrupt och man känner sig lite lurad efter all den goda och lovande doften. Ur fas? Gissningen för mig blir Chateauneuf du Pape och faktiskt just 2004 med en svag misstanke om att detta kan vara en Clos des Papes. Tack vare den goda doften och att helheten ändå håller ihop så blir det 95 poäng. Det finns en potential.
2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2006-2020. Detta är mitt vin! Märkligt. Fast jag har haft lite olika intryck av detta vin tidigare. Detta var fjärde smakprovet. Första konsumerade flaskan gjorde mig lite missnöjd. Den andra dracks i ett sammanhang där djupanalys kändes överflödig – i solnedgången på Österlen. Den senaste och tredje flaskan var makalöst bra. Även 2006an av samma vin har varit lite lynnig. Kanske ett oroligt vin som inte är riktigt stabilt i sin struktur? Hur som helst är denna lärdom viktig. Att prova helblint är lärorikt! Ingens favorit.



Vin 7
Färgen är tät och närmast blåsvart med ett rött inslag. Det känns som det färgar av sig på glaset. Doften är rostad med kaffe och kola, mentol, mynta, svett och karamell. Fat och kolasnören med solmogen packad frukt och kokos med syltade aprikoser. Nya världen ligger nära tillhands. Även Amarone eller Spanien. Smaken är kryddig med mycket påtagliga tanniner och ett allmänt torrt intryck som leder till en strävhet och ännu mer återkommande tuffa tanniner. Lakrits och romrussin i plommonjuice. Blåbär och en fetma som känns som kokos mer än smör och grädde. Ett både tufft och intensivt vin. Lite obalanserat men lovande. Med tanke på att vi vet att vi befinner oss i Frankrike blir Bordeaux och 2005 den givna gissningen. Även östra stranden eftersom det känns mer som solmogen Merlot än Cabernet Sauvignon. Framtidsutsikterna känns lovande och därför blir 95 poäng bra.
2005 Château Fleur Cardinale, Saint-Émilion Grand Cru
April 2008, Robert Parker 95 poäng, drickas 2012-2028. Det här känns bra. Både att ha rätt och att detta var en av primörerna jag lyckades komma över. Ett riktigt kraftpaket som dock känns märkligt torr i stilen för att man ska vara helt lugn. Fast det är nog så här riktigt bra och potent Bordeaux ska vara. I en helblind provning utan att veta ursprungsland undrar jag om man hade gissat på Bordeaux? Nya världen är mer logiskt med bakgrund av doften men inte smaken. Kanske Kalifornien då. Mer troligt hade varit att man hamnat i Italien eller Spanien och en modern variant. Som en rikligt fatad Ribera del Duero eller något från Toscana alternativt Veneto. För min del får gärna alla framtida Bordeauxsatsningar vara som detta.



Vin 8
Färgen är djup och tät åt det tegelröda till. Doften klassiskt stallig och animalisk. Grillat kött, rök, ved och julkryddor med kanel som mest dominant. En anings starkvinskänsla. Sedan åter välhängt kött. Kanske saknas lite frukt i doften för att det ska bli helt perfekt men vi är nästan där. Läckert. Smaken är desto fruktigare med svartvinbär, plommon och allmänt mogen frukt. Kanel, citrus och violpastill med en lång, lång eftersmak. Lite rå eftersmak med gummi, mineraler, stenkross och grillat kött. Här brukar jag ibland gå fel men denna gång tycker jag detta är klassiskt rik och högkvalitativ Bordeaux. Från andra halvan av 90-talet? Cabernet eller Merlot? Kan inte bestämma mig. Däremot tycker jag att detta är ett vin värt 96 poäng för sin härliga mognad, balans och komplexitet.
2000 Clos de l'Oratoire, Saint-Émilion Grand Cru
April 2003, Robert Parker 94 poäng, drickas 2006-2019. Skönt. Känns bra att avsluta med detta. Så här önskade jag att alla viner från Bordeaux kunde vara. Om det förra vinet kommer att utvecklas som jag hoppas tror jag att det blir ett vin som överträffar detta med tiden. Hursomhelst är detta vin just nu bättre och godare på grund av den fina harmonin i allt. Värt att notera är att även hos denna egendom konsulterar Stephane Derenoncourt. Kanske lite tråkigare än de mer vilda Chateauneuf du Pape vinerna men det är en fråga om stil och smak vilket man föredrar. För min del varvar jag gärna bägge med ett inslag av den fina Bourgognen emellanåt!



Lärdomar och frågor att ställa sig - Behövs poäng? Ska man överhuvudtaget lägga tid och koncentration på att sätta och utvärdera poäng när man provar vin? Absolut - blir mitt svar. Måste det vara Robert Parker och The Wine Advocates poäng? Nej, det står var och en fritt att välja den referens man tycker passar ens egen palett bäst. Alla kan inte tycka som Parker eller gilla allt som han tycker om – det gör inte ens jag. Mitt förslag är att alla borde prova att sätta ihop en samlig viner i en provning med en gemensam nämnare i form av kvalitet. Det viktigaste är nog att alla vinerna har det gemensamt att de är recenserade av samma kritiker eller gruppering. Visst är det kul att gissa på druva/or och ursprung samt ålder men ibland behöver man även utmana kvalitetsaspekten i sitt vinprovande. Det lär en massor om vad som kännetecknar viner som av kritiker anses vara hög kvalitet. Det handlar inte om att dricka poäng utan att lära sig förstå bedömning och kvalitet. Det är inte enkelt – men det är väldigt kul.

Själv rannsakar jag mina poäng efter varje provning och efter just denna kan jag känna att jag rycktes med i ett lite för högt tempo. Jag känner att jag längtat så efter att prova vin på detta viset att jag blev lite för entusiastisk när vi kom till de röda vinerna. Kanske var det den utmärkta inledningen med vin nummer ett som satte ribban så högt att det var svårt att sansa sig senare? Spelar det någon roll? Egentligen inte. Det handlar inte om någon tävling att komma så nära Parker som möjligt utan snarare om att förstå varför man gillar en viss typ av vin. Jag tror att jag hittat min stil tack vare poängbedömning.



Vi diskuterar lite efter provningen om just fenomenet att man ibland skenar iväg. En teori är att man gärna lägger på ett par poäng när man känner igen något som man gillar. Någon sorts ”godhetspoäng”. Kanske stämmer det. Jag kan själv känna det när jag rannsakar mina poäng denna gång. Det blir per automatik två till tre poäng extra när de där goda Grenachebaserade vinerna kommer som lite grand överträffar förväntan. Kanske även då man känner igen något men inte är riktigt nöjd hela vägen så kompenserar man med någon poäng extra därför att man känner igen stilen? Det gör inget tycker jag – inte när det sker på hobbynivå och under amatörmässiga förhållanden. Om man livnärde sig på detta professionellt vore det en annan sak. Intressant är dock att vi som grupp ofta tycker att det är samma viner som är goda och som vi lite lätt suckar och utbrister wow till samt att vi ofta hittar samma viner vi utrycker lite missnöje över. Vi funkar ganska lika trotsallt. Trevligt tillsammans har vi också.

För mig räcker detta som bevis på att jag vågar fortsätta lita till Parker i första hand för mina fortsatta vininköp. Inte för att jag vill dricka poäng utan för att jag vill maximera oddsen för stora vinupplevelser. Sedan får det givetvis inte anta överdrivna eller religiösa proportioner utan stanna på någon slags ”sunt förnuft” nivå. En annan mycket viktig fråga? När smakar en Tuborg bäst? Hver gang!



Lite seriösa funderingar igen. Det här med prisläget? Provningar som denna övertygar mig om förnämligheten i Parkers system - den att helt bortse från prisvärde. Vi provar viner under 500kr i inköp och får mycket valuta för pengarna. Det hade inte blivit bättre viner om man bara ökat prislappen för att komma över mer prestigefulla etiketter med motsvarande poäng som våra viner. Det känns som om 95 poäng är 95 poäng oavsett vad det står på etiketten. För mig är detta fördelen med provningar som denna. Att inse att det finns ruskigt bra viner för överkomliga priser om man släpper på prestigen. Genomsnittspriset för vår provning slutade på 429kr flaskan. Helt okej för denna upplevelse. Visst kan jag se negativa aspekter med vår prisbegränsning också.

Det blir mycket Chateauneuf du Pape i glasen och unga viner denna gång. Hade man varit beredd på lite högre prislapp hade vi kunnat få med lite mer Bordeaux, Bourgogne och Norra Rhône samt lite mer åldrade viner. Godare eller bättre vet jag inte om det blivit men dock lite mindre endimensionellt.


Är det viktigt det vi håller på med? Nej, givetvis är det lite nördigt och typiskt viktigpetteraktigt men förbannat kul. I-landsproblem? Kanske?

2 kommentarer:

Frankofilen sa...

Det är otroligt kul och intressant att läsa om era provningar. Jag tänkte inte ge mig in i en ny poängdiskussion, den har vi väl klarat av ett par gånger, men funderar bara på om ni någon gång har sådana här "kalibreringstillfällen" där vinerna spänner över ett större spektrum rent poängmässigt? På den här provningen vet ni ju att allt ligger inom ett sjupoängsintervall.

Mina Vinare sa...

Hej Frankofilen!

Det var länge sedan. Tacksam för att slippa den diskussionen ännu en gång. Visst har du rätt. Man vet ju att poängen från The WA börjar på 94 men vi är kritiska även om det kanske inte syns i mina poäng denna gång.

Faktiskt är att vi började på 91 och har sakta arbetat oss upp till 94 och nästa gång kör vi 95 poäng men något annorlunda. Då kommer jag och en till att sätta ihop startlistan med bara 95 poängsviner från hela världen. För att se om det blir svajigt eller stabilt. Det blir ju flera bedömare från The WA inblandade då vilket gör det än mer kul att försöka märka skillnaderna.

Sedan är det väl tveksamt om man ska snäva till det ytterliggare genom att gå över 95 poäng för då blir det nog allt lite för ambitiöst eller nördigt (vilket man föredrar).

Ytterligare en provning är planerad med enbart vita viner och då börjar vi lägre på skalan. Dels för att det är svårt att hitta vinerna.

Det märkliga är att vi ofta är väldigt eniga om vilka de godaste/bästa vinerna är även om vi kanske skiljer oss åt med det faktiska värdet.

I det andra vingänget (Folieklubben) styr aldrig poängen över vare sig vinvalen eller diskussionen. Den är enbart inriktat på druva/ursprung. Visst kollar vi som är bitna av Parker poängen i efterhand eller under provningen om vi vet den. Dock diskuteras den inte djupare. Vid dessa provningar kan vi få väldigt stor spridning på poängen. Jag kan lova att det märks i hur olika man uppfattar kvaliteten i de olika vinerna och även vad man tycker är gott.

I det gänget är smaken mycket mer fragmenterad och även vad man uppfattar som ett bra vin eller inte. Fast det är en annan diskussion. Faktiskt är att jag brukar ligga mycket närmare ”sanningen” vid dessa tillfällen än när vi har våra renodlade poängprovningar. För mig blir det tydligare när det är ett större spann. Börjar man på 94 så är ju allihopa mer eller mindre ganska tjocka viner.

Hoppas det klarnade något?

Ha det gott!