lördag, februari 21, 2009

Förbannade berget och stora kullen!

Nu kanske någon tror att detta ska handla om vilda västern? Rubriken låter ju nästan som namnen på två indiankrigare. På sätt och vis är det lite av vilda västern i följande historia. Fast det är också mycket kultvin enligt min mening.

Kultvin per definition ska nog vara liktydigt med viner från Kalifornien gjorda på de traditionella Bordeauxdruvorna. Gärna från små producenter som startat i liten skala med hela sin försäljning via allokeringslistor. Kanske också en och annan producent från Europa kan platsa för epitetet kultvin. Främst då de producenter som förknippas med en stark personprofil. Jag tänker på Dal Forno och Henri Bonneau. Säkert finns det fler.

Det märkliga är att man ofta sätter likhetstecken mellan kultvin och rödvin. I princip förekommer knappast termologin för vitvin – eller?

En producent som definitivt borde få status som kult är Cotat som gör vin på druvan Sauvignon Blanc i Loire. Har han mist förståndet tänker ni. Sauvignon Blanc och Loire? Kult? Jag hävdar faktiskt att det är så. En beskrivning av producenten är nog nödvändig.

Cotat är egentligen fyra olika producenter. Domaine Paul Cotat, Domaine Francis Cotat, Domaine Pascal Cotat och Domaine François Cotat. Paul och Francis är bröder. Pascal och Françoise är deras söner och är alltså kusiner. Paul är far till Françoise och Francis är far till Pascal. Hänger ni med?

Helt enkelt är det inte. Ända sedan jag för några år sedan för första gången provade 1990 Domaine Francis Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte” har denna/dessa producenter fascinerat mig. Ju mer jag försökt förstå, desto svårare har det blivit. Ska försöka återge historien så kort som möjligt:

Det var en gång två bröder…

I början (1947) gjorde de två bröderna Paul och Francis vin tillsammans. Var och en ägde sin mark men man delade vinifieringsanläggning i Chavignol. Vissa år buteljerades vinerna under Pauls namn, andra år under Francis namn. Vad som verkligen var i flaskorna viste ingen förutom de två bröderna. Detta gick naturligtvis inte de franska myndigheterna med på och under början av nittiotalet fick epoken sitt slut. Att två odlare delade produktionsanläggning och satte etiketter på flaskorna lite som man ville gick ju inte för sig. Skattemyndigheten satte stopp för allt och bröderna beslöt att upphöra med produktionen och delade upp egendomen mellan sina söner – Pascal och François. Var och en av sönerna fick ta över sina fäders respektive mark och François dessutom anläggningen i Chavignol. Pascal vars passion i livet hittills varit att renovera gamla bilar dröjde innan han så småningom började göra vin i sitt garage och efter att provat sig fram lät han så småningom bygga ett nytt vineri i Sancerre (1999). Till glädje för många.

I princip har de mark på samma lägen och gör således vin under samma ursprung. De skördar sist av alla i området och delar filosofi med sina fäder. Hantverksmässiga viner i små mängder. Det sägs att Pascals stockar (ca: 35år) är något äldre än François samt att Pascal skördar ytterliggare några dagar senare än kusinen. Trots att Pascals druvor är något mognare sägs de ändå ge ett något torrare och mineraligare intryck än François viner – eller inte? (Har läst en motsägande uppgift så helt säker kan man inte vara. Myterna är många.) Man både jäser och lagrar sina viner på gamla, väl använda ekfat. Markerna är mycket aktade och extrema. Just Les Monts Damnés sägs vara så brant att det inte går att skörda normalt. Man har utvecklat ett system med linbanor och plockarna är försedda med kuddliknande anordningar på ändan så att de kan åka på denna ned i vingården. Trots detta är kön lång av frivilliga som vill hjälpa till med skörden år ut och år in!

För några veckor sedan höll vi en vertikalprovning i Gomseglet på främst Pascal Cotats viner. Ett vin från kusinen François var med. Även ett vin som var märkt med Francis Cotat (Pascals pappa) fanns med i startfältet. Vinerna var kända på förhand, dock inte årgångarna samt hur många av respektive cuvée som var med. Givetvis inte ordningen heller. Nu visade det sig närmast omöjligt att gissa vad som var vad, utom de tre sista vinerna förståss. Därför ingen gissningslek denna gång. Jag börjar med att skriva vilket vinet är, mina intryck och lite allmänna funderingar. En del av vinerna är bedömda av The Wine Advocate men långt ifrån alla. I de fall det finns poäng, så finns de med för respektive vin. En sak är säker. Som stereotypen av Sauvignon Blanc och övre Loire smakade de inte. Helblint hade nog både Riesling från Alsace och Chardonnay från Chablis varit mer frekvent än Sauvignon Blanc från Loire.

Vin 1
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljusgul med ett grönt skimmer. Doften känns lätt dammig med mineraler och rök. Parfymerad med rosor. Krita, krutrök, och en lätt rostad ton. En aningen kemisk karaktär som av hårspray. Spännande doft. Smaken är ren och koncentrerad med frisk citrus fast balanserad syra. Vinet känns lätt i munnen trots en fet textur som av vinteräpplen och lite karamellig fruktighet. Superläcker inledning som sätter ribban högt. Det blir 90+ poäng från mig. Självklart finns här en stor lagringspotential. Ingen brådska att dricka denna redan nu. Ännu ej bedömd av The Wine Advocate.


Vin 2
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”

Färgen är ljust halmgul. Doften stor och kryddig med en gräsig arom och lite vinbärsblad. Citrus, lätt rostad karaktär med en druvig blommighet och ett pikant inslag av marsipan. Ren och läcker doft. Smaken är mycket ren och fräsch. Äpple och klementin med citrus. En ganska tjock textur i munnen. Apelsin och grapefrukt i en frisk och lång eftersmak. Ett klart snäpp upp i kvalitet gentemot det förra vinet. Mer klass och större i allt. Det blir 92 poäng från mig med snudd på en poäng till. The Wine Advocate har bedömt vinet genom David Schildknecht som i augusti 2007 belönade vinet med 93 poäng. Helt klart ett vin att spara länge till. Riktigt läckert och gott. Vet att just Pascal Cotats 2005or sägs ha problem med efterjäsning i vissa buteljer. Detta var inte en sådan. Klass!


Vin 3
2002 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljust halmgul. Stor doft med lite beska i näsan (lustigt). Vingummin, nässlor, gräs, buxbom och citrus – klassisk doft. Mineraler, kalk, stendamm och en frisk sälta. Som havet. Nästan lite musselspad. Smaken är ren och frisk med ett lätt mineraligt drag. Lite gräs och grapefrukt i eftersmaken. En läcker och lite fet textur även i detta vin. Jag tycker efter ett tag att smaken ger associationer till grogg blandad på Bitter Lemmon. Även detta ett gott vin men inte så direkt och tilltalande som det förra. Det blir 91/92 poäng för sin typisitet. Detta vin är också bedömt av The Wine Advocate fast denna gång är det Pierre Rovani som står för poängen - 92 stycken.


Vin 4
2000 Domaine François Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är lite lätt gyllengul. Stor och söt som av botrytis. Mineraler och lite lätt gräddkola. Bokna äpplen. Dammig och lätt oxiderad med klara sherrydrag. Spännande och lite komplex men inte frisk. Smaken är dock frisk med ett lätt äppligt inslag. Fetma med ett oxiderat nötigt inslag. Eftersmaken är frisk men klart bitter. Ett mer spännande än gott vin. Troligtvis inte helt korrekt. Som någon provare utryckte saken: ”Sätt på en etikett med Nicolas Joly och Clos de la Coulée de Serrant så kan man ta 700kr för flaskan”. Nja, alla är överens om att det är lite kul men att det är något fel med detta vin. Jag sätter 88 poäng för att det är ett spännande vin om även inte helt i form. Det är inte på något sätt defekt bara ur form. Ej bedömd av The Wine Advocate.


Vin 5
1997 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är gul med ett svagt grönt skimmer. Doften bjuder på citrus, gröna aromer, mineral och rök. Ett flyktigt drag av buxbom och en kemisk karaktär. Utvecklad, parfymerad och blommig som av rosor. Smaken är frisk med mineraler och lime. En lätt beska i eftersmaken som är lång och koncentrerad med vitt fruktkött i munnen. I nästa smak är det rödfruktigt med äpplen och elegans. Att vinet är nästan tolv år stämmer inte med upplevelsen. Visst är det mer utvecklat men inte så mycket. Ett jättebra vin men fortfarande inte bättre än glas nummer två. Det blir 90 poäng. Ej bedömt av The Wine Advocate.

Detta var de fem första vinerna. Alla från samma läge – det förbannade berget. Klart intressant och vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Utvecklingen känns marginell. Förmodligen är det i så fall årgångskarakteristiken som gör större skillnad än ålder. Just 2005an och 2002an känns som de två ”klassvinerna”.

Nästa fem kommer från ett annat läge – den stora kullen. Blev det någon skillnad?

Vin 6
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är ljust halmgul. En lätt rostad och kryddig doft med mineraler och sälta som från havet är det första som möter i glaset. Friskhet med citrus och gröna toner. En svag känsla av buxbom och sparrisspad. Rosor, rökighet och faktiskt en märkligt utvecklad stallighet. Mycket trevlig och spännande doft. Smaken är ren, frisk och fräsch med ett lätt kryddigt drag. Vaxat äpple med en balanserad syra som inte alls är så hög. Lite smörkola och fet textur med litchifrukt. Lång eftersmak. Ett kalasgott vin som är mycket tilltalande. Tillbaks på samma nivå som i glas nummer två. Det blir också 92+ poäng. Detta tilltalar mig mycket. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.

Vin 7
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är åter ljust halmgul. Doften är frisk med krusbär, nässelblad och gräs. Citrus, mineraler, rökighet och en svag antydan till oxidation/utveckling. Komplext. Smaken är ren med kryddig, lätt mineralig citrusfruktighet. En aning skalbeska med grapefrukt. Intensiv eftersmak som ändå är lite kort. Ett aningen bittert och pepprigt avslut. Detta håller inte hela vägen. Det blir ändå 90/91 poäng. Det är ett mycket kompetent vin men det saknas lite för att helt passa min smak. The Wine Advocate har genom David Schildknecht gett 92 poäng i augusti 2007.

Vin 8
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale - La Grande Côte”
Återigen en ljust halmgul färg i glaset. Fast nu händer det grejor. Doften är stor med citrus, friskhet, hav, sälta, krita och dammig grusväg. Blommighet av rosor, kryddighet, druva, rödfruktigt och en aning kemisk samt rå ton. Det doftar parfymerat som en Viognier – damparfym. Smaken är ruskigt ren med en söt karaktär samt smörig som kola. En lätt eldighet med sötlakrits och druva. Päron och nickelkola i en lång fin eftersmak. Wow! Detta är sannerligen allt annat än stereotypen av Sauvignon Blanc. Sent skördat och uppfostrat på gamla använda fat jovisst – men gud så gott. Detta borde alla vinälskare prova. Det blir 94+ poäng. Här finns en enorm potential. Så gott, så gott – som godis. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.


Vin 9
2003 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Färgen har återigen samma halmgula nyans. Doften är urläcker. Mint, lätt chokladig med rostat kaffe och svampspad. Mineraler, citrus, hårspray och en komplex utvecklad lätt söt karaktär. Underbart. Smaken är enormt stor och koncentrerad med choklad, kola, päron och kryddighet. Viskös och gräddig med lakrits och en lång, lång eftersmak. Gott men… kanske blir munkänslan störd av en viss klumpighet i vinets karaktär. Något som sedan blir uppenbart när det avslöjas att det är en 2003a. Alkoholhalten är hela 15%. Hur mycket jag än älskar årgången i Frankrike gäller det i första hand de röda vinerna. Hursomhelst blir det 93 poäng för den häftiga upplevelsen. Bedömd av The Wine Advocate genom Pierre Rovani som var mer försiktig i juni 2005 när han satte 90 poäng. Varför han är så försiktig begriper jag inte.


Vin 10
1996 Domaine Francis (Pascal) Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Jodå, färgen är ljust halmgul. Doften är super-duper god! Mint med kola och champinjonspad, smörigt sötfruktig med päron och choklad. Rostat kaffe och vit sparris på burk. Läckert och komplext. Som engelsk smörkola. Smaken överträffar allt annat provat hittills denna kväll. Frisk med citrus och Lemmon Curd. Vax, söt smörkola, kanderad och torkad frukt med en aning botrytis. Inlagda päron och konserverad frukt på burk. Underbart. Inte så sött i karaktären som man kan tro. Mer känsla av torkad frukt som av mognad. Tänk om viner som detta fick lite mer uppmärksamhet. Eller inte. Egentligen skulle man behålla hemligheter som detta för sig själv. Detta är ett vin som alla vinkurser borde använda som exempel på hur det går att göra vin om man vågar ta ut svängarna och avvika från de annars så snäva normerna. Det blir 96+ poäng från mig. Ej bedömt av The Wine Advocate. Noterar senare att det är Pascals pappas namn på etiketten – Francis Cotat. Förmodligen har sonen ärvt ett lager som senare har etiketterats med faderns namn när det gått ut på marknaden. Något som för övrigt gäller samma vin fast årgång 1990 provad för något år sedan – som nog var ännu bättre. Hur det nu är möjligt?

Fantastiska viner och framförallt mycket personliga. Leve individualismen!

För de torra vinerna är likheten med Chablis inte helt tokig. I princip är jordmånen den samma distrikten emellan. Trots att det är två skilda druvor så verkar vinmakandet, som familjen Cotat ägnat sig åt, ge mycket likheter med just Chablis.


Ja, detta borde varje Munskänk prova i kontrast till alla standardviner från Nya Zeeland och Loire som man envisas med att lyfta fram i alla möjliga sammanhang. Bättre än så här blir det inte.

De torra är fantastiskt kul och bra viner men det är de sent skördade som lyfter. Cuvée Spéciale La Grande Côte är verkligen ett helt unikt vin. Jag faller pladask för stilen. Kanske inte ett typiskt matvin men att njuta som det är, en sommarkväll, måste vara bland de största av njutningar.

Kanske blir 2009 det vitvinsår som jag saknade förra året. Mycket spännande ska provas framöver och håller trenden i sig blir det nog inte så svårt att hitta kandidater till 2009års bästa vita vin – torrt som sött.

4 kommentarer:

Kayaker sa...

Var är vinerna inköpta? Är de köpta på plats eller privatimporterade? SS har ju inte haft så mycket Cotat på hyllorna de senaste åren...
I senaste RVF har de provat flera Cotatviner från 2007 med Francois Cotat La Grande Côte 2007 bland de absolut bästa på samma poäng (18,5) som Dagueneau Silex 2007. Cul de Beaujeu, Monts Damnés och Pascal Cotats La Grande Côte fick också fina omdömen.

Mina Vinare sa...

Hej Kayaker!

De är inköpta på lite olika ställen. Något på plats, några hos Sörensen Vin i Danmark och något på Systembolaget. Senaste årgång som såldes på Systembolaget var 2005 men plockades undan från hyllorna eftersom man hade problem med efterjäsning. Vet att 2006orna funnits i Restaurangsortimentet hos Primewine.

Enligt mig är detta viner som är överlägsna Dagueneau och alla andra också för den delen. Helt unika och riktigt bra.

Vi får hoppas på nya årgångar via SB så småningom.

Ha det gott!

/ MV

Vinosapien sa...

Hej på dig

Besökte Francois Cotat för snart 2 år sedan. Priset på plats är 12 (TOLV) euro. Vi snackar råfynd.
Vi plockade på oss så många 05:or han kunde undvara.

Efter att ha smakat igenom samtliga hans 05:or och 06:or gick han och hämtade en flaska som han med stor stolthet öppnade. Frågan ha ställde var simpel - vilken årgång. Vinet fullständigt osade klass...komplext som en STOR Riesling. Jag drog till med 1996 och han bara smilade en aning. 1989 var årgången och vinet hade bra många år framför sig. Dom här står sig bra många år och de ska absolut INTE drickas unga.

Han gör även lysande Pinot Noir till husbehov och även Vendanges Tardive på SB. Den senare varianten brukar hamna utanför appellationen.

Cotat-kusinerna är, precis som du säger, unika i dagens strömlinjeformade vinvärld.

Mina Vinare sa...

Hej Vinosapien!

Nej, inte ska de drickas unga. Jag håller med dig om att stilen inbjuder till lång lagring. Vi provade som sagt Francis Cotats 1990 “Cuvée Spéciale La Grande Côte” (Vendange Tardive) för något år sedan (tror det var för två år sedan). Det var utvecklat men inte det minsta åldrat utan i toppform. Det ljuvliga var just att mognaden hade gjort att den eventuella restsötma som funnits i vinet helt hade mognat ut. Doften var som ett sött vin men smaken i det närmaste torr. Helt makalöst gott.

Fick lite samma känsla i 1996an vi hade under denna provning. Kanske något sötare i smaken men inte mycket. Om fem/sex år är det säkert samma upplevelse som i 1990an.

Däremot tyckte jag att 2006 La Grande Côte och 2005 Les Monts Damnés inbjöd till tidig konsumtion. De kändes mycket tilltalande redan nu.

Lite osäkert är det väl dock om de båda kusinerna kommer att kunna göra lika bra och lika hållbara viner som sina fäder? Som jag förstått det var François tidigt involverad i produktionen (redan innan Paul och Francis slutade) men att Pascal egentligen inte alls var intresserad i början av att göra vin. Sedan antyds det dock att Pascal är den som har den naturliga talangen för att göra vin även om han fortfarande sägs prova sig fram.

François sent skördade (VT / Cuvée Speciale) har jag aldrig provat. Däremot har andra av hans viner varit med förut i diverse provningar. Han gör väl även VT/CS från Les Monts Damnés om jag minns rätt? Det där med att inte göra vin under appellationen tror jag inte bara gällde de sent skördade. Fick för mig att alla hans viner under en period inte fick använda appellationsbetäckningen utan att han fick sälja dem som VdT. Alltför atypiska och dessutom för höga sockernivåer ansågs det!

Själv har jag aldrig besökt någon av dem men flera som jag känner har varit där och handlat hos François. Just till fantastiskt låga priser. Vill minnas att jag också hört siffran € 12 från dem. Kanske till och med lägre.

Däremot vet jag ingen som varit hos Pascal och handlat. Vet du om hans priser på plats är lika attraktiva?

Funderar också på François viner i Sverige och Danmark. Vet du om de säljs här och i så fall av vem?

Ha det så bra!

/ MV