Blåsningen!

Egentligen är jag mest arg på mig själv. Jag menar – vad trodde jag egentligen? Skulle jag hitta ett fynd och göra en upptäckt som ingen annan gjort? Självklart blev det inte så. Ibland handlar inte vin om heder och stolthet inför hantverket utan snarast om kallt beräknande och förmodligen också en hel del girighet.

Att 2003 var en delvis problematisk årgång för många odlare och producenter i Frankrike är ingen nyhet. De flesta vågade inte chansa och skördade alltför tidigt eller så visste man inte bättre. Andra hade is i magen och lyckades få mycket rika och fruktiga viner men också med mogna tanniner istället för gröna och vegetativa.

Att sedan en av Bourgognes frontfigurer inte tycks ha några skrupler alls är en helt annan historia. Om det handlade om en femtiolapp skulle allt vara frid och fröjd men när det istället handlar om trehundraförtifem riksdaler så känner man sig allt blåst på konfekten.

Varför Madame Lalou Bize-Leroy anser det angeläget att buteljera ett vin under appellationen Bourgogne Rouge och dessutom att göra det med inköpta druvor är för mig ett mysterium höjt i dunkel. Att hon äger förstklassig mark och säkert är en baddare på att göra vin råder det nog enighet om men varför hon finner det angeläget att göra detta vin måste bara handla om ekonomiska intressen eller möjligtvis ett så stort ego att hon tror att bara förekomsten av hennes namn på etiketten gör vinet intressant – jag gick åtminstone i fällan…

2003 Maison Leroy, Bourgogne Rouge har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är först närmast obefintlig men med en antydan till dammighet och örtiga inslag. Sedan mer frukt så som körsbär men också ett starkt inslag av vått papper och stjälkighet. Efterhand mer kryddor och en antydan till fatkaraktär som bättrar på intrycket något. Tillslut en korrekt doft men helt anonym och intetsägande. Kanske också en viss metallisk ton som ger en antydan till komplexitet.

Smaken är det stora problemet. Förvisso ren och utan defekter men också helt utan smakämnen – tja, nästan i alla fall. Kanske en antydan till hallon och slånbär men helt utan kraft och slappt som ett ljummet glas alltför utspädd blandsaft på stranden en sommardag i juli. Karaktärslöst är bara förnamnet. Det smakar i princip ingenting annat är en antydan till syra och örtighet.

Det hade varit betydligt mycket mera spännande om jag hade blivit lurad på pengarna av en marknadsknalle på Kiviksmarknad eller liknande. Att betala 345kr i kassan på Systembolaget känns helt meningslöst och jag önskar att jag hade skänkt dem till välgörenhet istället.

Om jag ska se till att vinet är utan defekter och faktiskt smakar tämligen läskande kan jag ge 82/83 poäng sett till det rent kvalitativa men om jag ska vara lite mer kritisk och väga in det rent känslomässiga så är det här vinet inte värt något betyg alls. I princip vilken bag in box som helst på bolagets hyllor skänker mer valuta för pengarna och troligtvis även mer karaktär. Ett skämt skulle man kunna summera det hela men med en ganska bitter eftersmak i mun.

Ska man skriva om en negativ upplevelse? Ska man gnälla över dåligt vin? Kanske inte men i detta fall handlar det inte enbart om bristande kvalitet utan dessutom om rent lurendrejeri. Priset är hutlöst dyrt från början men dum som man ibland är trodde jag att det skulle vara värt priset. En genrisk Bourgogne borde inte kosta mycket mer än hundralappen och om så vore fallet här skulle jag nog inte klaga. Fast när det är 3,5 gånger så dyrt känner jag mig manad att varna fler från denna klockrena blåsning.

Inte ens en rekorderlig kork kostade hon på vinet…



Fler omdömen finns hos Rara Droppar här samt MMM här och här.