Perfekt för en kväll som denna!

För ovanlighetens skull känns inte vinsuget så speciellt påtagligt denna dag. Förklaring ligger inte i en lång tågresa från Stockholm till Malmö utan i en kväll (eller snarast natt) med på tok för mycket vin och alldeles för lite sömn. Efter drygt elva timmar i en källarlokal med totalt 26 viner och bara elva provare så förstår de flesta att det tynger lite extra över ögonbrynen denna afton. Att dela en stor upplevelse med tio andra vin-nördar är ju knappast någon bestraffning men dagen efter inser man att priset ibland är högt.

Jag ska erkänna att jag knappast satt och funderade över vinval till söndagens måltid under min hemresa från Niklas fantastiska provning av nio årgångar Chateau Pavie. Den som är snabb i huvudräkning inser att tjugosex minus nio innebär ytterliggare sjutton viner som provades under detta halva dygn. Att summera de intrycken i en post förmår jag inte. Därför får jag dela upp det hela i två poster så snart kraften kommit åter.

Fast nu kom jag ju ändå hem till lammfärsbiffar med ugnsbakade rotfrukter och en härlig sås på getost. Klart man måste ha vin. En marmeladstinn Shiraz från Australien kändes allt annat än lockande och även en mullig Chateauneuf du Pape ströks från listan. Bordeaux helt uteslutet (skulle kännas helt tafatt efter gårdagens upplevelse) och tankarna på en mogen Sangiovese poppade upp men även detta kändes för kraftigt denna dag. Valet föll så tillslut på ett vin jag inte provat på dryga två år. Då med ett blekt intryck jämfört med när vinet var yngre. Ändå bestämde jag mig för att ge de sista två buteljerna chansen att få visa vad mognad kan göra.

Dessutom hade jag lovat mig att låta de få Bourgogner jag äger få ligga tills jag investerat i två riktiga Pinot Noir kupor men just denna dag kändes behovet så stort att barbaren i mig ändå tog en Bourgogne ur ett icke optimerat glas – må Claes förlåta mig.



Historien om Domaine Hubert Lignier är tragisk. Efter att i generationer sålt sin skörd till Négocianter började Hubert Lignier buteljera under eget namn. Framgångsrik och hyllad beslöt han sig så 2003 för att pensionera sig och överlåta hela ansvaret på sonen Romain. Strax efter skörden samma år fick Romain beskedet att han drabbats av en hjärntumör och avled så året efter endast 34 år ung. Epilogen har sedan knappast gjort egendomen något gott. Romains änka hamnade i dispyt med Hubert Lignier och resten av släkten om hur egendomen skulle drivas vidare. Jag kan inte slutet på historien men har fått för mig att egendomen nu delats i två och att det finns två olika buteljeringar av samma viner under två olika etiketter. Den som vet mer är välkommen att kommentera och fylla på med detaljer.

2000 Hubert Lignier, Morey St. Denis har en klar och ljust röd färg som är förvånansvärt outvecklad. Doften är så typiskt Pinot Noir skön med rökighet och animaliskhet som gör att jag blir nöjd bara av att dofta på vinet. Rostat kaffe och tydliga fatinslag med en rödbärig frukt. Körsbär och en aning jordgubbar med vanilj och en viss örtighet. Välhängt kött och blodighet som gör att jag genast förstår varför jag nuförtiden hamnat längre söderut i mitt val av vin. Kanske ett drag av unkenhet och jordighet med gummi och asfalt fast inte så att det stör utan snarast förstärker intrycket av vinets ursprung. Inte världens största doft men väldigt typisk och fin. Jag gillar detta mycket.

Smaken är präglad av den svaga årgången med lite för lätt och syrlig frukt. Lätt vegetativa inslag med en pikant örtighet. Klarbär med en förnimmelse av jordgubbar och hallon. Fatvanilj och kaffe med en stålig minerallitet som ger ett fräscht och friskt inslag. Grönt äpple? Något kort eftersmak men helt balanserad fast på samma gång lite klen. Ganska okomplicerat och anonymt men korrekt och lite ”små gott”. Ett vin att uppskatta för vad det är.

Självklart är gommen lite trött och bortskämd efter gårdagen vilket gör att detta knappast har en ärlig chans. Ändå är det så perfekt just denna dag. Man behöver inte göra det svårare än så här. Ett gott vin som fyller sin funktion och med en fräschör som jag upplever som uppfriskande. Årgång 2000 är ingen av de större och det börjar märkas allt tydligare i detta vin. Första gången jag drack det här för fyra år sedan var vinet mycket homogenare och fruktigare men även mer präglat av fat. Om jag får välja så föredrar jag vinet som det var för fyra år sedan. En dag som denna känns det där med poäng lite avlägset. Givetvis måste jag ge mig på ett försök och 89 poäng känns ganska bra. Det är förövrigt samma poäng som Pierre Rovani gav vinet i juni 2003.

Så - dags att samla tankarna inför en summering av en enormt kul och trevlig kväll med massor av goda viner och skyhöga poäng… även för en Pinot Noir från Kalifornien som tog mig med storm. Först måste jag dock leta reda på en CD singel i gömmorna som jag plötsligt känner en enorm lust att återupptäcka.