Kvällens vin borde ha druckits i…

Det händer numera sällan att jag skriver om ett vin den kväll eller ens den vecka som jag faktiskt konsumerar vinet. Det brukar dröja veckor eller ibland månader innan det slutligen blir en post. Fast ingen regel utan undantag - men i sanningens namn borde vinet ifråga ha avnjutits redan i fredagskväll, nämligen den 24 september - på den första internationella Grenachedagen!

Nej, det är inget skämt. I juni månad i år samlades världen för det första internationella Grenachesymposiet och givetvis träffades man i Rhônedalen och närmare bestämt i byn La Verrière. För den som fortfarande betvivlar att druvan tillhör de nobla rekommenderas ett besök på den officiella hemsidan här.


Nu ska inte jag lägga ut texten i onödan utan låta er ta del av innehållet själva.

Dock ska jag berätta om innehållet i kvällens butelj som är 100% Grenache och givetvis från gamla stockar. Närmare bestämt 80-100åriga stockar belägna på 750 meters höjd i druvans förlovade hemland och det lite bortglömda distriktet Navarra.

Det sägs att Juan Carlos López de Lacalle gick och funderade på hur man i Kalifornien kunde lyckas så, med de i Frankrike etablerade Rhônedruvorna, att han en dag bestämde sig för att själv skapa något i Spanien som kunde liknas vid ”the Rhone Rangers” framgångar. 1996 köpte han helt sonika en gammal vingård i Navarra och byn Artazu. Efter att ha moderniserat vinkällaren och återuppväckt vinrankorna producerar man numera tre olika viner, ett rosévin och två röda viner, varav prestigevinet kort och gott heter Santa Cruz de Artazu.

Årgång 2001 har för mig alltid varit som kärlek vid första ögonkastet och jag har alltid tyckt enormt bra om vinet. Faktiskt har det känts som en väl bevarad skatt och ett vin som jag mått extra bra av att titta till då och då. Nu är det snart två år sedan jag senast provade en flaska och därför kändes det extra spännande att sätta öppnaren till korken denna afton.



2001 Bodegas y Viñedos Artazu, Navarra "Santa Cruz de Artazu" har en svagt tegelröd färg. Doften är mogen och utvecklad med läder, tobak och stall. Först ganska djurisk med köttiga och grillade toner samt en läcker dammighet och minerallitet. Örter och julkryddor som ingefära, kanel och kardemumma samt rostat kaffe. Nougat, körsbärssylt och parfymerade aromer med blommor men även ett kemiskt drag av terpentin. Rökighet och en sälta som förnimmer om havet. En riktigt läcker och komplex doft.

Smaken är frisk och syrlig med körsbär, hallon och örtighet samt en stram och ganska tuff eftersmak med en hel del torra tanniner. Frukten är en aning uttorkad men ändå exotisk och livfull och under detta framträder en mineraldriven och läcker komplexitet som ger vinet karaktär. Efterhand godare och rundare med en kryddighet och friskhet som närmast kan liknas vid Pinot Noir.

I ärlighetens namn har det här vinet smakat bättre tidigare och jag undrar om jag inte borde ha druckit upp kvarvarande flaskor för ett par år sedan. Senast jag provade en flaska fick jag egentligen en varning om att slutet närmade sig men jag ville nog inte riktigt acceptera faktum. Nu tror jag inte att vinet har gått i graven utan att det lever men gör det på sin mognad och erbjuder andra upplevelser, vilket gör det spännande att dricka. Fast det smakade både mer och bättre för sådär tre/fyra år sedan och den tiden kommer aldrig tillbaka. Istället får jag nu hålla tillgodo med ett spännande och ganska komplext vin som smakar gott till mat men inte riktigt förför och får mig att längta efter mer. Doften lämnar dock inget i övrigt att önska. Kvalitativt slutar det med 92 poäng som inte alls gör mig besviken.

Läser man omdömena på CellarTracker så verkar man i vanlig ordning fått plonk i buteljerna och mest kombinerat det med burgare.

Kanske är det tur att världen nu fått ett forum som kommer att omvärdera uppfattningen om den ädla druvan Grenache. Uppladdningen är lite seg men ge filmsekvensen en chans och njut av både det som sägs samt också av alla de vinprofiler som skymtar förbi i ett rasande tempo.

Kanske ett tipps för rörelsen? Eller väntar man troget på Silvaner och Savagnindagarna?

Med rötterna i Djävulens terrass!

Nog släpps de bästa och mest berömda vinerna i Systembolagets tillfälliga lanseringar och då oftast i det begränsade utbud som lanseras via de tre Vinkällarbutikerna. Under senare år verkar dock Privatimporten ha exploderat och då främst via mindre och specialiserade importörer. Internethandeln ökar och blir alltmer lättillgänglig. Bor man nära Danmark kan man dessutom kombinera det bästa av två världar.

Däremot känns det som om vi allt oftare glömmer bort den gamla trotjänaren – Beställningssortimentet. Bevakningen av detta sortiment måste nog anses bristfälligt och när det skrivs något är det främst i temanummer eller liknande – och jodå, jag vet att Munskänkarna också bevakar utbudet. Dock tycker jag att man sällan är speciellt aktuella med de viner man skriver om.

Egentligen borde man kanske inte klaga för ju mer man får ha för sig själv dessbättre är det. Fast jag kan ändå inte låta bli att fascineras över hur konstigt det ibland blir.

Med tanke på den numera berömda och närmast hysteriskt eftersökta årgången 2007 i Södra Frankrike, som hårdbevakas i etern och som snabbt säljer slut överallt, så kan jag inte låta bli att förundras över hur länge vissa viner ligger i Beställningssortimentet och väntar på att bli just beställda. Orkar ingen längre med att söka viner i detta sortiment eller har det svällt så till den grad att det blivit oöverblickbart?

Två mycket intressanta viner lanserades redan i mars (eller kanske det var redan i februari) och såvitt jag förstår finns de fortfarande kvar att beställa. Kanske känns namnen inte igen eller så är priset en aning högt med sina 289kr per butelj – åtminstone för att komma från Gigondas – eller så har konsumenterna helt enkelt inte letat tillräckligt noga.


Domaine Les Pallières tillhör de mer kända egendomarna i Gigondas och lär ha varit den första att buteljera vin under egen etikett. Efter att ha dragits med ett allt sämre rykte köptes så egendomen 1998 av Familjen Brunier (Vieux Télégraphe) och deras amerikanske samarbetspartner tillika importör Kermit Lynch.

Efter att har rustat upp de 25ha stora planteringarna och byggnaderna tycks man nu fått ordning på de i genomsnitt över 50-åriga stockarna. Med årgång 2007 skedde så ytterliggare en förändring. Eftersom man anser lägena och jordmånerna så olika inom ägorna föredrar man numera att buteljera två viner under namnen Les Racines och Terrasse du Diable.

Les Racines innehåller druvor från stockar med en genomsnittsålder om 65år från den nedre delen av vingården och består av Grenache (80%), Syrah och Cinsault (15%, planterade bredvid varandra) samt Clairette (5%). Delvis avstjälkning och därefter lagring på cementtank i 10 månader för att sedan vila i ytterliggare 7-9 månader på foudres. Ungefär 55 000 flaskor per år produceras.

Terrasse du Diable görs av druvor som kommer från flera olika parceller som generellt sett växer på högre höjd. Sammansättningen består av Grenache (90%), Mourvèdre (5%) och Clairette (5%). Genomsnittsåldern på stockarna är 45 år och även för detta vin avstjälkar man bara delvis men utöver de 10 månaderna på cementtankar får denna cuvée en aning längre tid på foudre (12 månader). Ca: 46 000 flaskor årligen.
.
Robert Parker är naturligtvis nöjd med de bägge nollsjuorna och håller Les Racines som det bättre vinet med 94 poäng som betyg medan Terrasse du Diable får nöja sig med 93 poäng. Jag själv håller däremot inte helt med om de slutsatserna.

Provade över tre kvällar i mars:

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Les Racines" har en djupt purpurröd färg. Doften är först bärig och blommig med jordgubbssylt och varma fikon. Kaffe, choklad, rökta kryddor och nästan ved. Sälta, lakrits, gummi och svett samt en vaxighet typ epoxi. Över tiden en sötare doft med kola, lavendel och tuttifrutti.

Smaken är ren och frisk med fruktighet. Sedan lakrits, svartvinbär, körsbär och en ganska torr eftersmak med tydliga tanniner. En lite ofräsch känsla av papper sprider sig i munnen. Därefter mer sälta men också kola, fikon och en grillad karaktär samt lite blyerts. Kväll nummer två har det tillkommit en aning blåbär men också ännu mer torrhet samt beska och nötighet. Kväll nummer tre utan någon märkbar förändring.

Det här vinet är gott men det handlar mer om att vara lovande än färdigt. Jag vill ha en tydligare fruktighet och gillar inte den påtagligt torra känslan i vinet. Otypiskt är det inte och stilen påminner en hel del om Vieux Télégraphe i unga år. Garanterat kommer detta att må bra av lång förvaring i källaren men jag gillar inte stilen helt och avstår till förmån för både billigare och godare alternativ från regionen. Absolut värt 92/93 poäng men mer utifrån ett objektivt perspektiv istället för min personliga smak.

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Terrasse du Diable" har en likaledes djup purpurröd färg som det föregående vinet. Doften är rökig med rostat kaffe och mineraler så som sten, järn/stål och därpå varmfruktighet. Svartvinbär, fikon, mörk choklad och espresso samt tjära och något som påminner om gjutjärnsgryta. Även an animalisk arom sprider sig i glaset. Dag två förstärks intrycken och även i denna doft tillkommer en söthet så som jordgubbar, kola och vanilj. Till tredje kvällen har det tillkommit friskare och mer parfymerade aromer.

Smaken är ren och frisk med mineraler, körsbär, kola och choklad. En syrlig men behagligt bärig eftersmak. Medelfylligt och en aning enkelt kanske men väldigt gott. Sedan mer choklad, lakritskola och även hallon samt citrusinslag. Kväll två har vinet stått till sig och upplevs nu krämigare, rikare och även fruktigare men med inslag av sälta. Kväll tre är smaken ännu godare med friskhet och exotisk fruktighet.

En ganska märklig upplevelse faktiskt. Tillskillnad gentemot det föregående vinet är utvecklingen över tre kvällar påtaglig i detta vin. Välbehaget ökar och allt blir bara godare och godare men också intressantare. Jag börjar lite tveksamt på 91/92 poäng som sedan ökar till 94 och avslutas på hela 95 poäng kväll nummer tre. Jag vet faktiskt inte om man ska våga tro att detta betyder att vinet är så bra men jag brukar bli ganska såld på viner som har den typen av utveckling under en längre provningsperiod. Det är verkligen gott och just känslan av att vinet visar en krämigare och intensivare frukt över tiden borde lova gott.

Det här är två trevliga viner att prova bredvid varandra och ur en pedagogisk synvinkel är det en ganska intressant övning. Jag kan tänka mig att resultatet om vilket man fördrar skulle variera en hel del om man frågar en stor grupp provare. Man kan ju då fundera på om det inte hade varit bättre att buteljera allt i en flaska? Eller så är just vitsen med två buteljeringar att det blir något för varje smak…

En Kioskvältare?

För mig som är poängdrickare och troféjägare helt utan egna smakpreferenser uppenbarade sig nyligen något som får betraktas som riktigt högvilt i Systembolagets Beställningssortiment.

Det ska erkännas med en gång att viner från USA närmast lyser med sin frånvaro i egna samlingen – endast 3,2% räknat i antalet flaskor och 3,3% i antalet sorter. Ett inte så värst imponerande facit men det har inget med avoghet att göra utan snarast handlar det om att prisnivån ofta är lite för hög gentemot förväntad kvalitet. Gott är det oftast men prisvärt knappast.

Undantag finns och när Robert Parker släppte sin senaste rapport från Central Coast i slutet av augusti fanns det mycket intressant att läsa och en hel del viner att försöka finna.

Just Syrahviner ifrån Kalifornien har alltid tillhört mina favoriter i provningssammanhang och emellanåt även ibland egna gjorda inköp. Oftast är stilen rik men också sval på en och samma gång. Det smakar inte sällan godare än originalen från norra Rhône och aromerna är oftast minst lika klassiska. Lite halvvägs mellan Rhône och Australien om man så vill. Inte så tjockt och kladdigt som Aussie men rikare än flertalet viner fån sluttningarna i norr.



När så Bob i rapporten delade ut hela 95 poäng till 2008 Melville "Syrah Estate Verna's" höjde jag allt lite på ögonbrynen. Anledningen var inte att 95 poäng som motsvarar "outstanding" på hans språk är ovanligt utan snarast för att vinet ifråga knappast varit i närheten av de höjderna tidigare. Något måste ha skett som gör att en ganska berömd kritiker som Parker vågar sticka ut hakan och dela ut poäng som mången dyrare och mer prestigefulla viner aldrig kommit nära. Vad hade han hittat som inte tidigare funnits i vinet?

Svaret finns kanske i hans beskrivning av årgången från samma rapport:

“Another challenging vintage, with harsh weather in the spring causing sporadic crop losses due to several spring frosts. Moreover, this was another year where, in order for the harvest to be a success, the producer had to wait until late October and, in some cases even late November, to get fully ripened fruit. Those who did made sensational wines, but make no mistake about it, this is a very irregular vintage. That said, the top producers who talk the talk, and walk the walk, (and assumed all the risk), have done some marvelous things in 2008. The wines are less fruit-forward than the 2009s look to be, tend to have a tightly coiled inner core of depth and fruit, and aromatically are still somewhat shut down. Even with that, my inclination is to believe that while these wines will not be terribly long-lived, they will take another year or two to reveal their true personalities.”

Det som gjorde mig än mer attraherad och sugen på ett inköp var något som alltid är viktigare än poängen – innehållet i beskrivningen av vinet:

“reveals lots of northern Rhone-like bacon fat and meaty characteristics interwoven with garrigue, sweet blackberry, and jus de viande notes.”

Jag har följt Melville ett tag och faktiskt köpt just det här vinet – helt utan stöd från Bob - när det första gången lanserades på svenska marknaden. Läs här om senaste gången årgång 2001 provades (september 2008). Därefter har det varit mer sporadiska inköp och sällan har något av vinerna hamnat i samlingen utan konsumerats tämligen omgående. Tyvärr minns jag inte vilken den senaste årgången var som jag provade men det bör ha varit 2007 eller 2006. Minns dock ett korrekt men aldrig spännande intryck. Det passerade ganska obemärkt förbi.

I ärlighetens namn hade jag inte köpt årgång 2008 om det inte vore för Parkers positiva recension. För några kan detta kanske synas märkligt men för mig fungerar det utmärkt att då och då ryckas med av Bobs entusiasm. Var det då värt så denna gång?

2008 Melville, Santa Barbara County "Syrah Estate Verna's" har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är stor med chark, prickigkorv och nyrostade kaffebönor. Animaliskt, stalligt och ett tag nästan vulgärt av ammoniak. Jordigt, kryddigt och grillat kött med lakrits, violer och rök. Efterhand kommer en nästan medicinalkaraktär fram som påminner om gasbinda. Doften är sannerligen Syrahtypisk och om man gillar den eller inte beror nog på om man normalt föredrar Syrah framför andra druvor. Jag tycker mycket om den här doften och även om den är påträngande så är den i min smak fascinerande att sniffa på.

Smaken är ren och mjuk med en rondör och fruktighet som utstrålar balans. Sedan mer köttig med lakrits och violpastill samt en lång fin pepprig eftersmak. Minerallitet som sten och frisk fruktighet av hallon, körsbär och jordgubbar. En bra och fin syra som ger en frisk och god eftersmak. Efterhand ökar känslan av metalliskhet i smaken och även lakritsen tar överhand. Kanske tappar vinet lite för mycket i smak och koncentration ju längre kvällen lider.

Kort och gott kan man nog påstå att vinet smakar mycket gott och helhetsintrycket är väldigt positivt. Enda störmomentet är att jag tappar lite intresse för vinet efterhand och tycker kanske att det utvecklas lite för fort under kvällen. Är då Parker fel ute med sina generösa 95 poäng? Nej, jag tycker inte det.

Om man tar vinet för vad det är och njuter av det för stunden så håller det hög klass och faktum är att inte många viner från Rhône levererar större upplevelse av druvan Syrah. Förväntar man sig ett vin som ska mogna till något alldeles fantastiskt i källaren efter 20år så ska man nog avstå det här vinet. Vill man ha något gott och typiskt Syrahaktigt i glaset under de kommande 3-5åren så kan det absolut vara ett mycket bra köp. Kanske ska man också kunna acceptera en lite fruktsötare och mjukare ton, som de flesta viner från nya världen levererar, för att bli helt övertygad. Vill man ha strävhet, kärnighet och oborstade tanniner – ja, då har man kommit fel.

Gott är vinet och okomplicerat att njuta för stunden.

Bara Bäst!

Trött på valdebatten och ingen energi för ny spellista på Spotify?

Jag har botemedlet för tristessen. Roligare än så här blir det inte med vin.

Del 1, 2 och 3 från besöket i Rhônedalen:

Femte planeten från solen – Jupiters ringar!

Även om jag gillar att skriva så tänkte jag bespara er från en lång utläggning om Jupiter men för den nyfikne och vetgirige går det att läsa mer här.

Jupiter är solsystemets största planet och kanske är det därför som Rhônedalens största stjärna har valt just den planeten som symbol för sitt nya projekt. Han är inte bara stor i bemärkelse av vinkändis – nej, han är även stor som person!


Philippe Cambie har beskrivits som Rhônedalens Michel Rolland och allt han tar sig för tycks sluta med framgång. Jag har provat åtskilliga viner från södra delen av Rhône i årgång 2007 och har tillslut tappat räkningen på hur många av dessa producenter som haft Cambie som rådgivare och konsult – men många är det.

Han är framgångsrikare än någonsin och för den som läser The Wine Advocates ”Hedonist’s Gazette” så är det uppenbart att han även blivit personlig vän med Robert Parker under årens lopp. Det är inte helt okontroversiellt eftersom den gode Bob gärna delar ut generösa poäng till viner som bär Cambies signum. Dessutom drar han sig inte det minsta för att hylla honom i text.

Jag ska villigt erkänna att jag just med årgång 2007 började bli lite misstänksam över hyllningarna men med facit i hand så har det visat sig helt onödigt. Ett fall av besvikelse kan jag erinra mig, annars har det mesta varit lysande och i många fall även bättre än vad Robert Parker gett sken av. Han har nog något genialiskt i sig ändå.

Återigen tänkte jag bespara er en lång text med en genomgång av hans karriär, utan istället komma med en uppmaning att läsa om Philippe Cambie hos den alltid lika grundlige Søren Gudiksen.

Förutom att hjälpa andra äger han själv en liten egendom vid namn Domaine de Calendal där han gör vin under appellationen Côtes du Rhône Village - Plan de Dieu.

I och med årgång 2007 skedde så något som kanske inte var helt oväntat utan snarast något som många hade förutspått – han lanserade en egen vinserie baserad på inköpt druvmaterial – han blev helt enkelt negociant.

Tillsammans med den i Amerika kände sommelieren och vinprofilen Daniel Johnnes lanserade han en serie viner under det fantasifulla namnet Les Halos de Jupiter. Varför man valt namnet Les Halos de Jupiter förklaras bäst med Cambies egna ord:

"According to poets, Jupiter (Zeus in Greek) is the father, the king of all gods and humans. He rules on mount Olympus and his power is such that he can shake the entire universe by a simple nod of the head.

He also represents the spiritual world, organizes the exterior world and is the god of all physical, moral and social rules. According to Mircea Eliade, he is the archetypical head of a patriarchal family.

Jupiter is also the biggest planet of our solar system and its Halo is the closest of the three rings that surround the planet.

For me Grenache is the king of all grapes and the natural leader of all Rhone varietals. The halo symbolizes the appellations that best express its personality."

I serien ingår en mängd viner med olika härkomst. Förenklat kan man säga att det finns ett vin från respektive appellation av de vanligaste i södern. Det sägs att Cambie använt druvor från de producenter han samarbetar med och att det inte rör sig om sekunda material som blivit över. Nej, istället lär det handla om prima vara och den som vill ägna sig åt gissningslekar kan ju spekulera om druvornas ursprungliga ägare. Själv har jag två kvalificerade gissningar för vinet från Rasteau och vinet från Châteauneuf-du-Pape.

Philippe Cambie är gammal god vän med Gilles Ferran som äger Domaine des Escaravailles. De har ett samarbete som går djupare än förhållandet konsult – uppdragsgivare. Självklart gissar jag att Gilles Ferran försett Cambie med material till Rasteauvinet och kanske även till Côtes du Rhône buteljeringen.

När det gäller Châteauneuf-du-Pape vinet så känns min gissning säkrare. Vinet är gjort av enbart Grenache som vuxit på La Crau och från över hundra år gamla stockar. Förutom deras täta samarbete med pånyttfödelsen av Clos Saint Jean är dessutom Philippe Cambie och Vincent Maurel goda grannar. Just den egendomen är dessutom en av de största ägarna i La Crau och med en avsevärd ålder på sina stockar. Har man sedan kartonger och flaskor att jämföra med så behöver man knappast vara någon Einstein för att komma till den slutsatsen. Har Cambie inte köpt druvorna av Maurels – så han åtminstone fått just det vinet buteljerat och packat hos dem.

Det sägs finnas endast 1500 flaskor av Châteauneuf-du-Pape vinet och ännu färre av några av de övriga. Ska man då skriva om dessa viner som inte är så enkla att få tag i och som dessutom knappast kommer att nå en bred publik? Kanske inte men jag gör så ändå eftersom Philippe Cambie snart har ett finger i varenda syltburk i Rhône. Hans inflytande är lika tungt som hans kroppshydda. En sak är dock säker – göra gott vin kan han!

2007 Les Halos de Jupiter, Côtes du Rhône har en klar och ljust purpurröd färg. Doften är stor med smörkola, tuttifrutti, vit choklad och parfymerad som av blommor. Örter, vanilj, hallon och jordgubbar med en närmast exotisk fruktighet och blommighet. Kaffe, grädde, knäckig och syltig – nästan som en nyavärlden Pinot Noir. Dag två har en kryddigare karaktär utvecklats med peppar, ingefära och lavendel. En kryddbukett helt enkelt. En riktigt trevlig och typisk doft.

Smaken är rund, mjuk och fruktig med hallon samt jordgubbar. En kryddighet och en aning eldighet med lakritskola och smörighet med en känsla av fatvanilj. Även kryddigheten från doften kommer igen i smaken med en karaktär av lavendelpastiller/kulor. Kola, kirsch och röd sötlakrits med en tilltagande friskhet. Dag två är smaken i det närmaste oförändrad.

Ett riktigt gott vin i en stil som fungerar i alla lägen. Gott att dricka till vardags men fungerar även till fest. Kanske går vinet i en stil som kan upplevas lite modern och sötfruktig och om det enbart beror på årgången är svårt att svara på. Med tanke på prislappen får detta betraktas som ett superfynd. Omräknat i Sek landar priset på ca: 100kr och det blir mycket smak per krona. Kanske inte ett vin för långlagring men att dricka det inom de kommande tre-fem åren är säkert ett rent nöje.

Av de Côtes du Rhône viner från årgången som jag har provat så tillhör detta topp tio. Kanske rentav ett av de fem bästa. Hela 92 poäng som kanske upplevs generösa men sett över de kommande tre åren känns de relevanta. Därefter kanske upplevelsen dämpas något. Parker försiktigare med sina 90 poäng för ett år sedan men han beskriver vinet som: ”an outstanding, sexy 2007 Cotes du Rhone”. Tja, också ett sätt att utrycka saken.

2007 Les Halos de Jupiter, Vacqueyras har en mörk, tät och djup purpurröd färg. Doften är frisk med minerallitet och blommighet. Sedan kola, lavendel och garrigue med en efterföljande metalliskhet som bleck/stål/järn. Blåbär, jordgubbar, choklad och vanilj. Därefter betydligt mer animaliska aromer med närmast stall, gödsel och buljong. En ganska djurisk slutkläm med ett intryck av vax.

Det smakar sötmogna jordgubbar och bittermandel i kombination med salmiak och sötlakrits. Körsbär, lite sviskon med en beska i en ändå sval stil. Torkad frukt, julkryddor/kanel och ett aningen vrångt slutintryck.

Även detta vin provades över två kvällar med förbättrat resultat men det finns något kärvt och hårt intryck som inte passar mig helt perfekt. Jag har säkert provat ett 10-tal viner från Vacqueyras i årgång 2007 och detta tillhör dem jag minst gillar. Annars tycker jag att distriktet överraskat enormt positivt på mig och några av de mest prisvärda och tillgängligaste vinerna från 2007 har i mitt tycke gjorts i just Vacqueyras. I detta fall är jag dock lite mer frågande. Kvalitén finns och välgjort är vinet men man måste nog gilla den mörka och strama lite hårda stilen för att helt gå igång på det här. 90 poäng men inte riktigt så goda som jag hade hoppats. Kanske lossnar det en dag men säker är jag inte. Robert Parker på 91 poäng med kommentarer om: ”telltale garrigue, pepper, and lavish dark fruit notes.”

2007 Les Halos de Jupiter, Côtes du Rhône Villages – Rasteau har en djupt purpurröd färg. Doften är söt och varm med en aning bränd och solmogen karaktär. Likörlik fruktighet av jordgubbar, fikon med Kirsch och choklad samt rostat kaffe. Det finns även ett drag av kött/skinka samt värme som av solvarma stenar. Inte så mångfacetterad som de två föregående vinerna men mycket fin.

Smaken är ren med minerallighet men också sötfruktig med choklad, vanilj, jordgubbar och kirsch. En viss eldighet med inslag av salmiak, tjära och köttighet. Även en aning svartvinbär och hallon i eftersmaken. Gott men lite mer oförlösta smaker än de två föregående vinerna.

Jag har lärt mig att Rasteauvinerna sägs vara av den mer chokladiga och varma karaktären men aldrig riktigt upplevt det. För mig har Rasteau mer varit förknippat med väldigt animaliska viner och på gränsen till vulgärt stalliga. Detta är ett undantag. Här finns det en annan rundhet och mjukhet samt även en hel del choklad och värme. Stramt och kärvt är det inte utan snarast runt och gott. Absolut i 92/93 poängnivå men inte med samma charmighet som Côtes du Rhône vinet erbjuder. Säkert är det mer långlivat. Parker på 92 poäng men hans beskrivning tycker jag inte helt stämmer med mina intryck:”a big, full-bodied, teeth-staining and mouth-filling, powerful style, this cuvee is not for everybody, but it should drink exceptionally well for a decade”

2007 Les Halos de Jupiter, Châteauneuf-du-Pape har en djup purpurröd färg. Doften är kryddig och sötfruktig med vanilj, kafferost och choklad. Parfymerad och blommig med kirsch, lavendel och rökighet. Jordgubbar, hallon, aprikoser och kolaremmar. Lakrits och en viss charkighet och köttighet. En fin och typisk doft även om den drar åt det lite modernare hållet.

Smaken är ren, fruktig med jordgubbar, vanilj och smörkola. Kryddig med lakrits och inslag av Julmust/enbär samt kirsch. Eftersmaken är lång, söt och intensiv med en viss eldighet men också balanserad och fyllig. Mycket gott men långsam i starten.

Detta gillar jag mycket. Även denna flaska provad över två kvällar och det behövdes. I början en aning trög men kväll nummer två öppen och tillgänglig. Enormt god men också intensiv på ett sätt som kanske inte alla tilltalas av. Grenache från sin bästa sida och i en stil som till vissa delar påminner om vad man åstadkommer med druvan i Australien. Betyget ökar från kväll nummer ett till kväll nummer två och slutar då på 97 poäng.

Även denna provad av Parker och i oktoberpublikationen föra åter slutade det med 95 poäng och följande slutkläm: ”It reveals gobs of rich fruit, a full-bodied, opulent mouthfeel, terrific freshness and vibrancy (because of the vintage character), and a long finish.” Även provad senare i The Hedonists Gazette ”Veritas: The Park B Smith Invitational” och då belönad med 97 poäng.

Om ni nu skulle undra så satte jag mina 97 poäng före Bob – jag har faktiskt ett eget liv och en egen smak om någon nu funderar över sakernas tillstånd



Som summering kan man nog säga att det handlar om fyra mycket bra viner även om det är Côtes du Rhône och Châteauneuf-du-Pape vinerna som sticker ut. Några saker har de alla gemensamt. Den blommiga och parfymerade stilen med lavendel och den söta lite likörliknande frukten som brukar kunna sammanfattas med Kirsch.

Något gör Philippe Cambie som inte alla lyckas med – man kan tycka vad man vill om konsulternas roll men en viss begåvning måste de nog ha för att kunna behålla sina uppdrag.

En förklaring, ett vintipps i världsklass men också med en varning!

Kanske är det på sin plats med en förklaring till de två föregående inläggen. Ibland är allt så självklart i tanken men kanske når budskapet ändå inte fram.

Den bakomliggande orsaken till inläggen och min upprördhet kom av en kommentar i inlägget ”När korkskruven löper amok!”. Varför ska jag strax förklara men först ett förtydligande beträffande de två senaste posterna.

Jag började blogga för att jag kände ett behov att skriva om viner som det inte fanns så mycket att läsa om på de svenska bloggarna. Mitt vinintresse har genom åren smalnat av i omfång men samtidigt fördjupats. De viner jag själv uppskattar tillhör dessutom ibland en kategori som inte är helt eller okritiskt accepterad i vinkretsar. Kanske närde jag en vision som jag lite naivt uppfattade som rebellisk och såg mig som någon slags representant för vinerna som ingen annan tog under sina vingar.

Mitt allra första inlägg på bloggen var en deklaration över vad innehållet framöver skulle bestå av. Den deklarationen stämmer fortfarande och för den nytillkomne läsaren rekommenderas att ta del av den här.

Att bli den mest läste bloggaren eller den mest populäre var knappast målsättningen. Nej, för mig har belöningen varit när någon läsare tagit till sig av tipsen och låtit sig inspireras att prova något för denne okänt vin, producent eller distrikt. Har man sedan dessutom gillat det och återkopplat detta till mig så har tillfredställelsen varit total.

Om någon gillar innehållet på bloggen så blir jag givetvis glad men det är också helt okej om man inte gillar det jag skriver om eller inte heller gillar mitt sätt att skriva. Dessutom är det fritt fram att framföra detta till mig oavsett om det är positivt eller negativt. Det står också alla fritt att låta bli att läsa det jag skriver – speciellt om man inte gillar det.

Bloggarna i Sverige är många och nästan varje vecka tycks det dyka upp en ny. Själv har jag emellanåt tröttnat men ganska snart saknat bloggandet och känt ett behov att ”skriva av mig”.

Ska jag vara kritisk mot kollegorna så har det växt fram en slags schablon som alla verkar följa. Jag kan tycka att det är lite fantasilöst eftersom det finns gott om alternativ i etern som är uppbyggda på samma vis. Behövs det verkligen fler av samma sort?

Att skriva en post om ett Bordeauxvin är tacksamt. De allra flesta har en uppfattning om vad det handlar om för sorts vin. Läser man bloggar så är det en vida omskriven vintyp som det finns mycket och läsvärda inlägg att ta del av. Dessutom består mycket som kretsar kring Bordeaux av klyshor som inte alltid känns så fantasifulla.

En tanke slog mig häromkvällen. Kanske skulle jag göra ett inlägg om 1990 Château Cos d'Estournel, St. Estèphe som helt bestod av lånad text. Gick det att gå ut och söka om vinet eller vintypen på bloggarna och sedan kopiera delar av innehållet för att sedan göra ett inlägg med den texten som grund? Jovisst, det gick väldigt lätt. Det tog ungefär en timme att sno text från tre av de mest uppskattade och lästa bloggarna för att sedan sammanfoga denna i delvis slumpvis ordning och ändra vissa ord (dock la jag aldrig till några egna fraser eller meningar). Resultatet blev alltså ett inlägg om ett vin jag drack förra våren (2009) och inte ett ord i texten var min egen beskrivning av vinet. Faktiskt är att nästan ingenting av innehållet berör vinet ifråga utan är hämtade ifrån andra beskrivningar av Bordeauxviner.

Blev resultatet bra? Blev det trovärdigt? Det är upp till läsaren att besvara.

Själv skräms jag dock över faktumet att det går att göra ett helt fejkat inlägg som inte uppenbart går att genomskåda. Kanske går det att regelmässigt följa schablonen, sno text och sonika skrivna om vin man inte ens provat – allt för att synas och få bekräftelse i cyberrymden.

Den andra versionen består av mina egna ord och tankar. Omdömet är mitt eget och slutsatserna också. Förvisso dracks vinet för mer än ett år sedan men har det någon betydelse? Blir trovärdigheten mindre? Kanske blir den det men förhoppningsvis ger det inlägget läsaren en mer personlig bild av vad jag egentligen tyckte om vinet och kanske vintypen överlag? Jag hävdar inte att min text är bättre men däremot tror jag att den är mer personlig.

Varför denna övning och varför denna ilska som kanske lyser igenom bland mina efterföljande kommentarer?

Jo, då är vi tillbaks där allt började – nämligen inlägget jag refererade till i början.

Visst är den texten lång och kanske lite utsvävande och om någon tycker det blev för jobbigt att läsa den så har jag delvis misslyckats. Detta får man givetvis framföra och om man dessutom skriver under med någon typ av signatur så känns det lättare att ta kritiken och dessutom kanske återkoppla på ett mer sansat vis.

När någon som är fullständigt anonym endast skriver ”Kill your darlings” känns det dock ruttet. Kanske vet den personen inte vad frasen betyder och kanske är det ett missförstånd och då får jag be om ursäkt för allt rabalder men kanske har det ändå kommit något tänkvärt ut av det hela.

För den som inte vet vad ”Kill your darlings” betyder rekommenderas att googla uttrycket för att skaffa nya kunskaper. Här är allt förberett men nedan följer en kort summering från en av träffarna via sökningen.

"Kill your darlings" är en fras som används av manusförfattare som innebär att man ska undvika personliga favoritvändningar eller dialoger. Detta eftersom publiken förmodligen inte delar din förtjusning över dina favoriter och det dessutom kan skada den röda tråden i berättelsen.

Uttrycket har myntats av Samuel Johnson och betyder bokstavligen "Döda dina älsklingar".

Mer om Samuel Johnson finns att läsa här.

Är då detta så mycket att bli upprörd över?

Kanske inte men jag upplever ändå en trist och lite arrogant hållning över det hela. Är frasen ”Kill your darlings” vida känd bland ”vanligt” folk? Jag tror inte det utan någon som kort och koncist lämnar en sådan kommentar befinner sig högst sannolikt i branschen. Nu undrar ni givetvis vad jag syftar på med branschen?

Jo, jag tror att det är någon som kanske har skrivandet som sitt yrke eller åtminstone har en utbildning eller djupare kunskaper om skrivandets konst. Givetvis får man även då föra fram kritik men varför då inte lite mer konstruktivt och hjälpande? Varför elakt och plumpt? Bloggen är en hobby – inte ett yrke.

Jag hoppas den som läser orkat hit och kanske nu bättre först varför jag plötsligt kände ett behov av denna något omständliga och komplexa övning.

Som belöning följer härefter ett vintipps i världsklass.

Av en slump ramlade jag över ett filmklipp som låg på Youtube. Det visade sig vara en sekvens ur ett vinprogram producerat av BBC. Som alltid när de är inblandade handlar det om kvalitet. Att serien gått svenska tittare förbi är verkligen synd. Kanske känner många redan till serien men om inte så kan jag verkligen rekommendera er att se den på Youtube.

Huvudpersoner är Oz Clarke och James May. Den förstnämnde är förmodligen välkänd för oss vinentusiaster men James May är kanske mer okänd. För den som är motorintresserad är han nog känd via programserien Top Gear som avverkade det ena mer spektakulära biltestet efter det andra.

I serien ger det något omaka paret sig ut i en husbil för att upptäcka den nya världens viner. Man beger sig till Kalifornien och där jag börjar äventyret befinner de sig i Santa Barbara. Jag förstår det som om de tidigare gjort en resa genom Europa/Frankrike men den har jag själv inte tittat på. Varje avsnitt är ca: 30 minuter långt men uppdelat i 10 minuters sekvenser på Youtube. Det är inte helt enkelt eller logiskt att få dem i rätt sekvens men med lite klurighet och förnuftighet går det bra. Börja med den första sekvensen ur avsnittet här nedan så får ni leta er vidare på egen hand. Det är lysande underhållning och skitkul även för den som inte är vinintresserad. Min personliga favoritsekvens är den där James tvingar Oz att blindprova ett vitt och ett rött vin samtidigt som han kör radiobil på ett nöjesfält – det är riktig underhållning!

Men innan dess. Efter mitt gnällande på bloggar så kanske det är på sin plats med några hyllningar. Det finns många fina och roliga bloggar men om jag ska lyfta fram två egna favoriter så blir det två bloggar som har en egen stil och som jag upplever bygger på ren kärlek och nyfikenhet kring vinet. Här är det aldrig uppblåst eller pretentiöst utan jordnära och fyllt av upptäckarlust. Precis som det ska vara och alltid med en positiv ton (även när det blir blindskott).

Först den med mat berikade bloggen Johan P och därefter den äkta och ärliga upptäckarlustan hos Micke på Smakabra.

Nu då äntligen dags för – Showtime!

Varning! Detta är beroendeframkallande.

Porten till Sultanens palats – den alternativa versionen!

När hustrun och jag reste på bröllopsresa bar den till Afrika. Först safari och strapatser, därefter lata dagar i lä på Zanzibar.

Vi hade drömt länge och sparat våra pengar under lång tid. Bröllopet blev en budgetvariant och svärfar fullgjorde (nästan) sin plikt – snåljåp som han är. Efter att ha varit ett par i trettonårstid så var ju morgongåva inte aktuellt. Alltså räckte pengarna till en resa som blev ett minne för livet.

Den som besökt Nairobi vet vilken märklig känsla som sprider sig i kroppen. Storstad och landsbygd på en och samma gång. Skyskrapor och vägar av grus i en märklig förening. Dessutom den märkliga känslan av utanförskap. Att integrera sig och inte väcka uppmärksamhet är i det närmaste omöjligt. Man kan säga att jag sedan dess har förståelse för det utanförskap de människor känner som kommer till vårt land utifrån fjärranländer.

Hursomhelst, när vi anlände till Zanzibar kändes det mer bekvämt. Även om miljön var exotisk och knappast påminde om våra kvarter, så upplevde vi en enorm trygghet och hjärtlighet. Då, 1996, var knappast ön ett charterresmål utan mer ett paradis för backpackers. Själv lämnade vi ryggsäckarna hemma men beblandade oss glatt med resten av besökarna på ön.

Vattenhålet blev ”Afrikan House” som var någon slags kulturcentrum och kafé på en och samma gång. Huset kunde liknas vid en utbombad ruin i en krigszon och inredd med loppisfynd ifrån Myrorna. Endast en ölsort fanns till förfogande och herrtoaletten saknade lås – det fanns ingen dörr att fästa låset vid.

Fast allt detta spelade ingen roll – känslan att sitta i ett gammalt bilsäte med en öl i handen och speja ut över indiska oceanen, full av fiskebåtar som sakta återvände hem med sin fångst, var i det närmaste obetalbar. Lägger man till närvaron av månen och solen på en och samma gång så blev det närmast overkligt. I öster - natthimmel med både måne och stjärnor – i väster solnedgång och en blodröd himmel – allt på samma gång. I det läget övervägde jag att bli religiös.

Varför nu denna inledning? Jo, en sak viste jag redan då och en sak letade jag efter – Sultanpalatset. Originalportarna pryder nämligen numera ett annat palats – Château Cos d'Estournel.



1990 Château Cos d'Estournel, St. Estèphe har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad men med ganska gröna toner som av paprika och örter. Kryddig med lakrits, ingefära och plommon. En tydlig stallighet med läder, rök och tjära. Animalsikt, bläckigt med en känsla av plåtburk och tenn. Oliver, tryffel, tapenade och rökt skinka. En aning choklad, kaffe och toffee med en pikant orientalisk kryddighet som ligger över hela härligheten. Klassisk, komplex och fängslande doft.

Smaken är frisk med körsbär och svartvinbärsfrukt samt besk som bitter choklad. Ganska rund smak men ändå med mineraler och en stram avslutning. En aning bläckighet och gummitoner med en inte helt angenäm grönhet och örtighet som sedan ger en sälta i eftersmaken som påminner om musselspad. Klassisk kaffesump avrundar det hela.

Gott? Jovars, men betänker man vad vinet kostar idag och dess status i vinvärlden så kan jag inte låta bli att få en viss bitterhet i eftersmaken. 1995 betalde jag 320kr för den här flaskan och i dagens penningvärde är det väl helt okej. Vad vinet betingar i värde idag har jag ingen aning om men det känns egentligen ganska oväsentligt. Det känns liksom inte aktuellt med ett nytt inköp så frågan är rent hypotetisk. Klassiskt är vinet och gott smakar det men inte är det så speciellt omtumlande utan istället lämnar det ett slags intetsägande efter sig. Till mat är det njutbart men sedan tar nöjet slut och istället längtar jag genast efter något som fyller ut gommen istället för att snörpa ihop den.

Det blir 93 poäng eftersom doften är i det närmaste felfritt klassisk och riktigt läcker att sitta och sniffa på. Smaken är också klassisk och därmed dras helhetsintrycket ner till just 93 poäng.

Bob skrev en gång i tiden om en av de bästa Cos d’Estournelen i efterkrigstiden och slutade i februari 1997 på 95 poäng. Då skrev han bland annat:

“In contrast to the 1989, the 1990 is a spectacular wine, and, along with the 1986, 1982, and 1953, one of the four finest Cos d'Estournels made in the post-World War II era. Bruno Prats believes it is the finest wine he has ever made. In the most recent tasting, the 1990 was even better than in the past, charming me as well as other tasters with its flashy display of opulent Merlot (about 40% of the blend) mixed with ripe Cabernet Sauvignon. It was one of the more forward 1990s in the tasting, which no doubt accounted for its precocious showing.”

I juni 2009 publicerades så en nytagning på samma vin och då fick det räcka med 94 poäng och följande omdöme:

“Not as concentrated as the 1982, or as most of the vintages made since 2001, the 1990 Cos has reached full maturity. It exhibits sweet berry fruit intermixed with spice box, herbs, and spring flowers. Expansive, round, and sensual, with wonderful purity as well as lushness, this irresistible wine can be enjoyed over the next 6-10 years.”

Jag har ganska mycket vin i källaren som håller minst 94poängsnivå och förmodligen får man en låda av dessa för priset av en flaska 1990 Château Cos d'Estournel – är då valet svårt?

Kill your darlings!

PS. Lite amerikansk brittpop kan väl vara på plats? DS

1990 Château Cos d'Estournel.

Vi slänger ihop en oxfilé Rossini från ICA Malmborgs med en kraftigt reducerad rödvinssky och till detta höstprimörer ifrån Vårhallarna med svamprisotto. Till det vill jag testa ett vin som legat länge i källaren och väntat på det rätta tillfället.


1990 Château Cos d'Estournel, St. Estèphe

Jag får tegelröda associationer.

Vidöppen doft med ammoniakliknande bordeauxparfym. Den är gåshudsframkallande med idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Elegant blommighet över en tät väv det inte är så enkelt att dra enskilda trådar ur. Stenkrosston och sammetslen attack med del krydderier. Kanske inte precis elegant men här finns en skönt ruffig karaktär.
Doften breddar ut med svalt kalkiga grusmineraler och annan grönska - plus en aning av multnande undervegetation. Stensöta, och så skogiga aromer. Oj, här osar det klassisk Bordeaux men också ungfräscht med långt gången mognad.

Smaken bjuder på massor av ihoprullad kraft men samtidigt en oantastlig mineralisk balans av läcker och lättgillat mästarprov i grenarna balans och klass. Lyxig frukt. Smaken är ett ymnighetshorn och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt och en härligt mineralstråk. Åh, vilken viktlös tyngd. Massor av kraft men ändå så läskande och lätt på foten. Fast den smått skogsbärslika bärsaftigheten har väl knappast det där riktiga bettet i mittfrukten men mineralerna slår gnistor kring smaklökarna samtidigt som munnen lämnas i ett tillstånd av innerlig lycka och en ren skjuts i eftersmaken.

Attan, så fin med massor av slampig Saint-Estèphe karaktär som får klockorna att ringa. Kudos! Fräsch känsla som inbjuder till en bit mat och en klunk ytterliggare av denna magnifikt fina Bordeaux. Det här är riktigt vin, inget trams. När det är 20 år gammalt funkar verkligen den här torra och uppfriskande stilen med lägre alkohol.

Syftet ikväll att möta upp vår anrättning fixar vinet med besked. Dessutom - matchningen är löjligt bra. (93p).

När korkskruven löper amok!

Vissa viner öppnar man bara inte. De ska först ha nått rätt ålder och perfekt mognad – eller… kanske ska man ändå våga prova?

Tänk att sitta där med ett moget vin och aldrig veta hur det smakade i sin ungdom. För dem som arbetar professionellt med vin är det säkert en annan sak. De har ofta förmånen att prova mycket vin, både unga så som mogna. En vanlig samlare och konsument har ju sällan möjlighet att prova vin i samma omfattning. Det blir oftast de egeninköpta buteljerna som sparats i väntan på den rätta tidpunkten. När den infaller är ju inte helt enkelt att veta och man får då lita till vad proffsen anser. Det är sällan jag helt håller med dem och oftast tycker jag att många viner är klart drickfärdiga redan som unga men samtidigt kan jag även tycka att det där mogna vinet man sparat så länge, förmodligen kunde ha sparats ännu några år. Givetvis inträffar det motsatta också – förmodligen oftare och man förbannar att man inte öppnade buteljen tidigare.

Därför har jag sedan några år tillbaks beslutat mig för att våga prova mina viner som unga och sedan följa dem tills jag antingen tycker att de är i behov av vila och mognad eller helt enkelt tills jag har så få kvar att de bara måste sparas. Detta förfarande förutsätter att man har en viss tillgång och därför har jag slutat köpa brett och vitt, utan istället fokuserat och fler flaskor av varje enskilt vin. Sedan händer det ändå att jag har för få flaskor för att våga öppna en för att prova och hellre chansar på att vänta på det rätta tillfället. Så var fallet med förförra helgens viner men ett inlägg hos Frankofilen med efterföljande kommentarer ändrade på min annars så rakryggade hållning och försiktighet…



Om man nu ska prova Domaine de la Grange des Pères för första gången i sitt liv så kan det ju vara kul med en referens. Alltså måste en utmanare korkas upp och gärna då något som har så mycket likheter som möjligt. Givetvis måste årgången stämma och även lagringspotentialen. Valet blev enkelt med avseende på årgången – 2007. Varför då inte något från Södra delarna av Rhône? Gillar man en viss vinstil så är det väl bra att jämföra något nytt mot något som man just gillar. Châteauneuf-du-Pape kändes givet men frågan var från vilken producent. Något som bör lagras och gärna något där druvsammansättningen kan matchas mot varandra. Då blev valmöjligheterna plötsligt inte lika stora och i princip återstod bara en kandidat – att det sedan visade sig finnas mer gemensamt blev en ren bonus.

Så här i efterhand har jag läst mig till att de bägge egendomarna faktiskt har en del andra kopplingar. Dels har Laurent Vaillé arbetat hos familjen Perrin och varit med och gjort vin på Château de Beaucastel innan han startade i egen regim. Inte nog med detta utan även kloner från just Beaucastel lär vara planterade i vingården. Vilka druvor det rör sig om förtäljer inte historien men man kan ju gissa på Mourvèdre eller Counoise (även kloner från Chave, Domaine Tempier och Domaine de Trévallon lär finnas i planteringarna). I korta ordalag kan man väl säga att just druvsammansättningen i vinet ifråga inte verkar helt klargjort men att döma av dem som borde veta, så lär det vara ungefär 1/3 del av vardera Mourvèdre, Syrah och Cabernet Sauvignon med en skvätt Counoise i buteljen.

Château de Beaucastel använder ju alla tretton tillåtna druvor och har dessutom egenheten att använda betydligt mycket mindre andel Grenache än annars kutym i distriktet. Dessutom vill man ha en markerad andel Mourvèdre eftersom det anses viktigt för vinets struktur. Läs gärna mer här om ett tidigare inlägg avhandlande egendomen ifråga. Hur den exakta druvsammansättningen för 2007an ser ut vet jag inte men på Beaucastels hemsida sägs följande:

“The thirteen grape varieties of the Châteauneuf-du-Pape appellation with a strong percentage of Mourvèdre and Grenache (30% each), Syrah 10%, Counoise 10% Cinsault 5% and the rest divided up amongst the remaining grape varieties: Vaccarèse, Terret noir, Muscardin, Picpoul, Picardan, Bourboulenc, Roussanne.”

Kanske inte helt likt Domaine de la Grange des Pères druvsammansättning men vissa likheter finns ju. De bägge vinerna provades över två kvällar och till den andra kvällen fick de sällskap av en annan klassiker som förvisso inte har så mycket gemensamt med avseende på druvsammansättningen men en långliggare är det och sparas bör den - så därför kändes det kul att få jämföra de tre.

2007 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape har en djup, mörk och tät purpurröd färg. Doften är först stram och lite metallisk med efterföljande rökighet. Läder, mineraler, lakrits samt garrigue. Sedan mer frukt i form av blåbär, fikon och nästan tuttifrutti. Exotiskt fruktig med aprikos och crème de cassis men ändå med en sval ton. Frukten tar nu överhand men utan att bli överdådig. Senare återkommer de mer jordiga tonerna och speciellt dag två tar åter stalligheten över men nu även med lite grillade toner och vissa drag av tjära. Blommighet och nästan mintighet kompletterar den nu lite varma och sötfruktiga stilen. Härlig dag ett men ännu godare doft under kväll nummer två.

Smaken är ren och koncentrerad med mjuk samt rund fruktighet av fikon och allmänt mörka bär. Rostad choklad, eneträ och kaffe med kryddighet i den aningen torra eftersmaken. Samtidigt en friskhet och ganska markerad syra. Till detta lite jordgubbslikör, körsbär och svartvinbär men utan sötma. Dag två känns smaken mer tillknäppt och en först lite tung alkoholkänsla oroar en del. Det finns då också en viss beska men även en tobakskänsla som stramar åt en hel del. Frukten känns mindre närvarande och då den känns, är det främst i form av plommon.

Efter en mängd provade nollsjuor känner jag mig både lite överraskad och lurad. Jag förväntade mig att även Beaucastel skulle vara öppen och tillgänglig i en sötfruktig stil. Inte den här. Visst går det alldeles utmärkt att dricka detta redan nu men jag inbillar mig att belöningen är mycket större för den tålmodige. Det känns att vinet har kapacitet för lagring men jag får en känsla av att det främst är doften som kan utvecklas till något riktigt stort. Smaken är en aning icke typisk för årgången och jag har lite svårt att se varför vinet skulle ändra karaktär åt det rikare och fruktsötare hållet. Det finns heller inga påtagliga tanniner att skylla på. Fast givetvis kommer även detta att utvecklas åt det mognadssöta och kryddigare hållet men jag tror att det kommer att mogna mer åt Beaucastelhållet till, än åt det typiska tvåtusensjuhållet, om ni förstår vad jag menar.

Den som rädds de typiskt fruktsöta nollsjuorna men normalt gillar distriktets viner borde satsa på Beaucastel i denna årgång. Här härskar mer klass och struktur än hedonism och den som gärna väntar tio till femton år kommer säkert att bli nöjd. Hur bra är det då? Ja, Robert Parker har tagit i med 96 poäng vilket för min del känns lite högt. Jag tycker nog att 94 poäng känns bra men då med ett plustecken som gardering för vad framtiden kan göra med detta vin. Skulle jag dricka en ung Beaucastel idag, skulle jag hellre plocka fram 2006an. Det var ett vidunderligt gott och tillgängligt vin vid den fina vertikalprovningen förra hösten, som det går att läsa mer om här.

2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en djupt blåröd och vacker färg. Doften är först påfallande syrahdominerad med nybromsat bildäck, bacon, grillat kött och charkighet. Läder, animaliskt, svett och rostat kaffe samt mörk choklad. Sedan utvecklas doften mer åt det gräddiga hållet med kola, jordgubbar, hallonsylt och nästan sviskon. Därefter mer komplexa aromer av kanel, ceder, grafit och tobak. Det finns nästan något Bordeauxlikt över doften fast med ett komplement av marsipan. Underbart läcker doft. Under andra kvällen ökar doften om möjligt ännu mer men med tydligare drag av stallighet, djuriskhet och grillade ekaromer. Knockout!

Smaken är ren, koncentrerad och bärig. Det börjar med körsbär och crème de cassis samt en kryddig och aningen eldig eftersmak. Sedan mer örter, blåbär och mörka skogsbär med en bläckig ton och tebeska. Pepprig med choklad och en stigande känsla av friskhet samt syrlighet. Kanel, plommon, pinjenötter och markerade tanniner. Sedan nästan portvinslika inslag med rom och sviskon. Riktigt gott och hela tiden i utveckling. Under efterföljande kväll har det utvecklats ännu mera med torkad frukt, örter, jordgubbslikör och närmast kakao. Fy vad gott det är!

Jag är nästan mållös i sällskap med det här vinet under kväll nummer två. En känsla av lycka sprider sig i kroppen. Detta är ett mycket bra vin i en stil som man nog får kalla komplex. Vinet behöver tid i glaset/flaskan/karaffen för att komma till sin rätt. Eftersom jag mig veterligen aldrig tidigare provat vinet kan jag inte heller jämföra med andra årgångar. Om karaktären på vinet kommer sig av årgången eller om det alltid uppträder på detta vis får någon annan besvara men jag har fått svar på min fråga. Är detta vin värt all den uppmärksamhet och status som anhängarna hävdar? Absolut – svarar jag. Detta är ett vin av yppersta klass men som samtidigt tilltalar lustfylldheten och det hedonistiska i vindrickandet.

Jag tror att det handlar om balans. Vinet har en enorm rikedom och tendenser till att bli för mycket men i min smak går det aldrig över styr utan allt balanseras perfekt. Dessutom utvecklas vinet konstant och som provare tappar man aldrig intresset att fortsätta analyserandet. Det finns en komplexitet i all rikedom som hela tiden balanserar det fruktsöta och fatiga intrycket. Hur mycket ny ek som används vet jag inte men det finns en tydlig ekfatskaraktär som man måste ha acceptans för. Jag hävdar dock att Laurent Vaillé lyckas balansera även detta och för mig är det ett bevis på stor vinmakarkonst. Jag har både hört och läst att man anser att Grange des Pères har en tendens att utvecklas åt det burgundiska hållet med ålder. Kanske stämmer det men baserat på mina intryck skulle jag hellre satsa mina pengar på en utveckling åt Bordeaux till. Hur som helst är det ett vin som säkerligen mår bra av att sparas men i motsatts till det föregående vinet är detta riktigt gott även idag. Hur bra? Ännu har inte The Wine Advocates specialist uttalat sig men det finns antydningar om ett generöst betyg från David Schildknecht så småningom. I sin recension av 2006an (94-95 poäng) skriver han följande:

“Laurent Vaille’s 2007 components had not yet been blended when I visited him in December. The Syrah, Cabernet Sauvignon, and Mourvedre each were sensationally concentrated and highly expressive, promising one of the finest Grange des Peres red bottlings ever. All of these grapes were enormously ripe in flavor already by mid September, and while that entailed alcohol levels of 15-16%, the young component wines evinced no heat or harshness.”

Jag förekommer honom och drar först till med 96 poäng för att sedan höja till hela 99 poäng. Jag vet att det är väldigt mycket men vinet är så gott och så lovande att det inte går att göra på något annat vis. Kväll nummer ett var jag nöjd med 96 poäng men till den efterföljande kvällen hade smaken och helheten utvecklats så positivt att det bara är löjligt att leta brister. Det var då så gott som man överhuvudtaget kan förvänta sig att vin kan bli. Varför då inte 100 poäng? Tja, varför inte…

Jag sitter faktiskt under andra kvällen och funderar på vad det är som jag tycker så mycket om i vinet. Det slår mig då att det har många likheter med andra viner och producenter jag gillar. Det finns något i 2007 Grange des Pères som liknar det bästa som kommer från Ribera del Duero. Jag tänker på den 2004 Bodegas Aalto "P.S." jag provade förra hösten. Även ett annat spanskt vin men gjort av en Australiensare flimrar förbi – 2006 Bodegas El Nido "Clio". Samma runda mjuka frukt och chokladighet går igen i de bägge vinerna. Tillslut är det dock känslan av en favoritproducent som sprider sig och det är faktiskt Greenock Creeks Vineyard & Cellars. Kanske är det som att svära i kyrkan när jag jämför 2007 Grange des Pères med dessa producenter men mina associationer leder dit – det är inget jag kan förhindra. Blanda samman de tre ovan och lägg till en extra skvätt struktur och stramhet samt kanske även mer balans och toppa det hela med en dos 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" så blir likheterna ganska stora.

Förutom referensen till Frankofilens inlägg i inledningen finns det mer att läsa om vinet och producenten hos Finare Vinare, MMM, den svenska importören Winetrade och även en engelsk webbhandel här.

2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är enormt kryddig med garrigue, gödsel, läder och herbes de Provence. Mycket animaliskt och uttrycket ”a bit of shit” kommer till sin rätta men i positiv bemärkelse. Visst finns det även frukt i doften och då i form av körsbärslikör och hallonkarameller. Vidare en blommighet av jasmin, mint, engelsk smörkola och en närmast Pinot Noir-lik doft av nickelkola. Det finns också en nötighet som av mandel och den gamla ”fylledrickan” Marinella. Riktigt trevligt!

Smaken är ren, koncentrerad och tjock med körsbärslikör, ljus choklad och örter. Crème de cassis, gräddlikör men med ganska påtagliga tanniner. Eftersmaken är ganska tuff och stram med en viss träighet och toner av gummi. Efterhand mer körsbärskompott men aldrig ett kladdigt intryck utan snarast en slankhet i kombination med längd, kraft och koncentration. Riktigt bra.

Jag brukar gilla Domaine du Pégaü och gör så även denna gång. Även detta är en tvåtusensjua som absolut kommer att gynnas av flera år i källaren. Precis som i fallet Beaucastel handlar det mer om en typisk Pégaü än en typisk 2007a. Gillar man normalt sett inte Pégaü så gör man förmodligen inte det med årgång 2007 heller. Jag reflekterar direkt över att doften är slående lik 2003an vid ungefär samma ålder. Jag minns att jag sommaren 2007 smakade 2003an för första gången och då rös av välbehag inför doften. Det är exakt samma sak nu. Jag tycker att de doftmässigt är enormt lika varandra i samma skede och jag hoppas verkligen att den yngre fortsätter utvecklas i den äldres spår. Tillskillnad från fallet med Beaucastel så är jag betydligt mer belåten även om jag inser att det är alldeles för tidigt att dricka 2007 Domaine du Pégaü redan nu. Ont gör det inte - men resursslöseri är det sannerligen.

Smakmässigt finns det dock en del skillnader gentemot 2003an. Den upplevde jag som betydligt sötare men också kraftfullare än 2007an och jag tror aldrig att den yngre kommer att bjuda på samma euforiska upplevelse men den kommer att vara bra nära. Kanske kommer 2007an att kännas mindre kontroversiell och troligen upplevas som friskare och stramare men ha allt övrigt man kan önska sig av en Pégaü. Bästa årgång sedan 2003an om jag får bestämma. Parker har fortfarande bara ett fatprov tillgrund för sitt betyg på 94-96 poäng. Jag är positivare och slutar på 96/97 poäng baserat på godheten idag men också den förmodat positiva utvecklingspotentialen. Ett uppfriskande exempel på hederlig och gammaldags Châteauneuf-du-Pape.

Det var en riktigt lyckad vinhelg som avslutades med en kanske än mer imponerande uppställning viner. Dessa tolv var dock vita till färgen och inledde höstsäsongen i Gomseglet. Återkommer med en vit trappstege till himlen!