måndag, april 06, 2009

Giganternas kamp!

Det ska erkännas med en gång att vita viner från Rhône knappast hör till mitt favoritdricka. Jag ska återkomma till varför. Som av en slump kom det en provning i Gomseglet med just vita Rhôneviner, efter den senaste djupdykningen bland distriktets röda viner från den norra delen. Den provningen var extrainsatt och inte planlagd när 2009års provningsprogram spikades. Det var däremot denna provning. Passande nog kom de i följd efter varandra. I samma ordning som Delas serverade sina viner vid mitt besök hos dem. Rött före vitt.

Gomseglets grundare och ständige ordförande är inte bara en Bubbelbrud utan hon är även svag för de vita vinerna från Rhônedalen. Speciellt viner gjorda på Viognierdruvan. Även vit Chateauneuf du Pape står högt i kurs. Faktiskt också vit Hermitage (inte bara Thomas Jeffersons favoritvin). Kanske just därför som ambitionsnivån blev högre än normalt för denna provning. Vi har haft många provningar i Gomseglet genom åren med fokus på vita viner från Rhône. Dock ingen med viner av kalibern som denna provning innehöll. Åtminstone om man refererar till innehållet i vissa av buteljerna.



Själv anser jag att vinerna gjorda på Viognier från Condrieu blir lite ”tunga i gumpen”. För mycket alkohol och för lite syra i förhållande till vad frukten kan bära. För mycket damparfym. Tro det eller ej men så tycker jag faktiskt. Det blir lätt lite eldigt och platt. Fräschören saknas. Bättre då att dricka Gewürztraminer från Alsace. Några undantag kan jag påminna mig om. Speciellt lite udda varianter gjorda på sent skördade druvor och därför söta viner. Även något av Yves Cuilleron viner minns jag som charmigt och jättegott. En provad Guigal ”La Doriane” i årgång 2003 var också riktigt bra.

Viner gjorda på Marsanne och Roussanne från Norra Rhône har jag inte heller det bästa förhållandet till. Tycker ofta det blir lite lätt oxiderad karaktär över dem med för lite livlig frukt. Även den rikliga användningen av ekfat stör mig ibland. En del viner blir alltför träiga och det känns som om man får plocka ut träflisorna ur gommen. Frukten klarar inte riktigt all fatkaraktär. Visst har jag provat undantag även i detta fall men sällan med resultatet att jag rusat iväg och inhandlat denna vintyp. Nu sägs det att dessa viner ofta ska ha minst 10års ålder för att visa upp sig från sin rätta sida. Kanske är det problemet? Att jag ofta fått prova dem för unga. Nja, jag väljer hellre Chardonnay och gärna då från Kalifornien. Det är en stil som passar mig bättre. Där finns frukten oftast kvar tillsammans med den kraftiga smörkolan.

Sist men inte minst. Vinerna från södern. Kanske är det främst Chateauneuf du Pape man då tänker på. Jag älskar som bekant de röda vinerna därifrån men de vita har sällan lockat till samma entusiasm. Nu ska det erkännas att om det är någon gång jag känt att vita viner från Rhône passat mig så är det oftast dessa viner. Problemet är väl snarast att stilarna är många och druvblandningarna ännu flera. Grenache Blanc är knappast en druva som framkallar samma euforiska glädje som dess röda syskon. Fast skam den som ger sig. I år har jag bestämt mig för att ge dessa viner en chans och förhoppningsvis är även de vita lika bra som de röda i årgång 2007. Om de fortfarande finns kvar vill säga. Oftast inga långlivade viner utan viner som mer lockar till tidig konsumtion.



Till denna provning hade det samlats in en grundstomme med vit Hermitage och några av toppvinerna från Chateauneuf du Pape. På grund av vissa missöden (som jag ska redogöra för en annan gång) så fick vi nästan avstå de vita från Chateauneuf du Pape helt (undantag för ett reserv vin som blixtinkallades). Det blev en omdisponering och de vita från Hermitage kvarstod men kompletterades med lite spännande saker från Condrieu istället. Fast även här såg startuppställningen från början något annorlunda ut. Samma missöde gjorde dock att även vinerna från Georges Vernay fick utgå.

Producenterna var kända på förhand och i två av fallen även vilka viner och årgångar. Condrieuproducenternas bidrag var helt okända och uppgick till sex viner totalt i en första egen flight. Hermitagevinerna uppgick till fem olika viner i en andra egen flight (plus det blixtinkallade vinet). Tre viner var helt okända (två för mig, eftersom det ena var mitt vin). De två kända vinerna var precis inte några blygsamma kusiner från landet. Nej, de tillhör det mest namnkunniga Hermitagekullen kan uppbringa. Dessutom med riktigt höga poäng från Mästaren!

Till provningen anslöt även min nyfunna bloggfrände MMM och hans vän Travkungen (som också bidrog med ett par av vinerna). För den som vill ha lite motvikt till mina beskrivningar rekommenderas ett besök på hans blogg här. Vi var nog i och för sig inte helt oense om kvällens utgång. Vi hittade bägge två ”kisstenar” i samma vin!

Flight 1 – Condrieu.

Vin1
Färgen är ljusgul med lite gröna stick. Doften är typisk med en parfymerad ton och litchifrukt. Marsipan, mandel, fat och rökighet. Aprikoser och pomerans. Smaken är ännu mera typisk med en nästan obefintlig syra och kryddig ”tung” fruktighet. Visköst, eldigt med beska i eftersmaken och lite bitter lakrits. Smörkola, fat och en krämig viskös munkänsla med persika på slutet.
2003 Domaine Francois Villard, Condrieu "De Poncins"
För mig är detta urtypen av Condrieu. Tung, syrafattig och eldig. Visst påverkar årgången och fatbehandlingen säkert en hel del men det går inte enbart att skylla på de faktorerna. För mig är detta Viognier i ett nötskal. Efter avslutad provning så smakar faktiskt resterna i glaset mer balanserat och mer sötfruktigt och det vinner vinet definitivt på. Detta lär vara en producent som försöker efterlikna Guigals viner och stil. Mycket fat och aktivt vinmakande. Inte bedömt av Bob men tidigare årgångar har hamnat runt 90 poäng och det gör även jag denna kväll. Det blir prick 90 poäng från mig. Inget fel rent tekniskt på vinet och helt korrekt i sin stil men det smakar mig ändå inte riktigt.


Vin 2
Färgen är ljust halmgul. Doften fantastiskt direkt och nästan påträngande. Rosor, Nivea hudkräm, fetma och mysk. Lite melon och honung samt rosenvatten med ett tungt parfymerat drag som helhet. Smaken är betydligt friskare än det föregående vinet. Äpplekart och citrus med ett inslag av minerallitet. Druva och melon samt gröna toner överlag. En viss parfymerad och eldig stil även här men i mindre omfattning än i vin nummer ett.
2002 Château-Grillet (Neyret-Gachet), Château-Grillet
Det är när jag sitter och doftar på detta vin som MMMs ”kisstenar” dyker upp i tanken. Lustigt nog gör han samma reflektion. Fast jag tror han gillar doften denna gång. Jag tycker detta är i särklass det mest personliga vinet i denna flight. Det doftar fantastiskt men kanske blir smaken lite för spretig och obalanserad för att helt charma mig. Tycker detta är en producent som fått oförtjänt dålig kritik. Vet att Parker knappast hyllat egendomen och hans få noteringar sträcker sig från låga 72 till måttliga 87 poäng historiskt. Denna årgång är dock ej bedömd. Jag hamnar på 91 poäng som beror mycket på den fina doften och mindre på smaken. Lite kul är att Château-Grillet är en alldeles egen appellation i det franska AOC systemet.



Vin 3
Färgen är guldgul närmast åt mässing/brons till. Doften är starkt oxiderad med nötter/mandel. Smörig, vanilj och blommor. Bokna äpplen och halvrutten frukt. Inte så vidare fräscht. Smaken är även den starkt oxiderad med gamla torra äpplen och fluor. Bitter med pomerans och lite apelsinskalsbeska. Klart uttorkad frukt och viss eldighet.
1994 E. Guigal, Condrieu "La Doriane"

Nja, spännande men knappast gott. Detta ska tydligen vara debutårgången för vinet i fråga. Parker skrev redan i början att han menade man skulle dricka detta mellan 1995-1998. Det hade han helt rätt i. Då var vinet kanske värt de 94 poäng han gav det i sin ungdom. Nu är det inte värt mer än 84 poäng från mig. Helt meningslöst att lagra ett sådant här vin uppenbarligen. Det blev mer kuriosa än en god vinupplevelse. Vinet lär ligga i nio månader på ny ek och genomgår helt malolaktisk jäsning. Guigal själva anger lagringspotentialen till åtta år. En ganska liten produktion om 10 000 flaskor och gjord av druvor från unga stockar. Vingården lär för övrigt angränsa till Château-Grillet.


Vin 4
Färgen är ljust gul med aningen grön/guldfärgad kant. Stor och druvig doft med en härlig renhet i form av melon och persika. Tropisk fruktighet med en lätt mineralig karaktär. Rosenvatten och viss fetma med lite muskat som pikant kryddighet. Smaken är frisk med mineraler, litchifrukt och persika. Citrus, fetma, tropisk frukt och en ren, viskös och lätt parfymerad eftersmak. Även lite apelsinskalsbeska.
2005 Vignobles de Monteillet, Condrieu "Les Grandes Chaillées"
Ett rent och snyggt vin. En ny förmåga, Stephane Montez, som tagit över och som gör vinerna i en mer ren och mineralig stil gentemot exempelvis Guigals ekfatsdominerade vinmakande. Kanske inte helt komplext eller speciellt spännande men gott och närmast uppfriskande efter föregående viner. Hela gruppen uppfattar detta som det fräschaste och minst ekfatspåverkade vinet. Ett vin som även Bob gillar med hela 92 poäng från april 2007 och rekommenderad konsumtion mellan 2007 till 2010. Själv når jag inte lika högt utan stannar på 90 poäng.


Vin 5
Färgen är guldgul med en vacker lyster. Först lite knuten doft med druva, persika och melon. Litchifrukt, rosor och parfymerad med aningen vanilj samt antydan till ek och rökighet. Faktiskt även ett svagt animalsikt inslag. Smaken är viskös med fatkryddighet och rostade kaffetoner. Lite choklad, smörkola och marsipan i den fina och långa eftersmaken. Fetma och bitter choklad. Gott.
2006 Vignobles de Monteillet, Condrieu "Les Grandes Chaillées"
Ett klart snäpp större än 2005an. Mer av allt. Även fat? Stephane Montez viner ska vara mindre ekfatsdrivna men här vet i tjyven. Jag får ganska tydliga fataromer men också en del gemensamma drag med just 2005an. Klurigt. Jag hamnar på 92 poäng gentemot Parkers 93 från februari 2008. Då angav han även konsumtion mellan 2008 och 2010. Säkert klokt att följa det rådet. Ett snyggt och prydligt vin.


Vin 6
Färgen är halmgul. Det doftar nästan rödvin. Rökt kött med ett tydligt inslag av fat. Smörkola, blommor, citrus och melon. Fetma, kafferost och ett närmast stalligt/animaliskt inslag med charkvaror. Smaken domineras av fat, smörkola, fetma och tropisk fruktighet. Ananas, päron, lakritspastill och kryddig ek. En mycket lång och intensiv eftersmak med viss eldighet.
2006 E. Guigal, Condrieu "La Doriane"

Vi börjar med poängen. I februari 2008 drog Parker i med hela 97 poäng! En nivå jag inte kommer i närheten av. Visst, jag noterar 93+ och tycker att det är flightens klart bästa vin men… Inte är detta så mycket bättre än alla hederliga Chardonnayviner från nya världen som finns att få för en bråkdel av priset. Någonting känns konstigt. När jag kommer hem och provar ”rester” av vinet så har doften övergått i en närmast hysterisk ek kryddighet med nästan baconsvål. Jag gillar doften och även smaken men inte är det ett världsklassvin värt en extra ansträngning att söka efter. Kul dock att få ett vin som fortfarande lever. Jämfört med 1994an så kan man inte tro att det är samma vin eller ens producent. Stockarna 12år äldre och nu 15 000 flaskor producerade.


Så var omgång nummer ett avklarad och förväntningarna ökar eftersom vi nu räknar med stordåd. Fast med facit av de 97 poängen ovan så är jag allt lite bekymrad. Ska det här verkligen bli succé eller är Mästaren fullständigt ute och cyklar när det gäller storheten i Rhônes vita viner – eller hade Thomas Jefferson rätt? Att det vita Hermitagevinet är bäst i världen.



Flight 2 – Hermitage.

Vin 7
Färgen är guldgul med dragning åt orange/brons. Det doftar marsipan, likör, vax, fetma och karameller. Gummi, honung, viss rökighet med ett dammigt inslag. Mineraler samt köttighet med ett klart utvecklat drag. Komplexiteten ökar nu. Smaken är aningen uttorkad med lakritspastill och äpplen. Honung, kafferost och en viss bitterhet med ett eldigt avslut i eftersmaken. Okej men inte stort.
1998 Delas Frères, Hermitage Blanc "Marquise de la Tourette"
Inte så svårgissat. Mitt eget vin och jag vet vad jag ska förvänta mig. Inga överraskningar. Jämfört med mina minnesbilder av vinet som endast två år ungt, fördrar jag klart det minnet mot dagens prestation. Det blir ganska spännande och komplext emellanåt men inte så värst gott. Intressant med lite ålder men mer som pedagogik än njutning. Trots lite negativt omdöme kan det tyckas, så sätter jag 90 poäng. Helt korrekt, inte för gammalt fortfarande livfullt om än mot slutet på livscykeln. Det råder lite oklarhet från The Wine Advocates sida, hur vidare detta vin har fått 88-89 poäng eller 90-91 poäng. Man har nämligen lagt in bedömningen för det röda vinet under det vita och vise versa. Den som har tillgång kan själv undersöka saken men frågan är om även poängen är förväxlade eller endast texten. Det kvittar nästan. Häradet 88-91 känns ganska okej vilket som. Helt fel har han aldrig haft beträffande detta vin. Delas gör vinet på 90% Marsanne och 10% Roussanne med ungefär 20% nya ekfat för lagringen som varar 6 till 8 månader. Ungefär 10 000 flaskor per år buteljeras. Druvorna kommer från tre lägen på Hermitagekullen. Parker tycker det kan lagras som längst till 2014 vilket nog känns på gränsen.


Vin 8
Färgen är guldgul. Doften är massivt kryddig med rökig ekfatskaraktär och vaniljaromer. Mineraler, våt sten, sälta, musselspad och klart parfymerad i största allmänhet. Ljus choklad, mandellikör, gummi och nästan botrytis. Kaffe, konserverad frukt och ett drag som av mintpastiller. Mycket stor och enormt häftig doft. Smaken är viskös med gräddkola och ganska låg syra. Marsipan, honung och lakrits med en eldighet i eftersmaken. Kafferost, päron och en antydan till fatbeska. Gott men inte i paritet med doften.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc "Ex-Voto"

“Along with the late Thomas Jefferson, Guigal has always believed that white Hermitage is France’s greatest white wine. With his recent acquisitions of superb vineyard sites, he is hell-bent on proving to the world that Jefferson was correct – that white Hermitage is an amazing as well as long-lived wine.”


Så skriver Robert Parker om vinet. Dessutom drar han I med hela 96+ poäng i april 2007. Från fat var han än mer entusiastisk med 96-100 poäng. Vinet görs på 90% Marsanne och 10% Roussanne från två lägen - Les Murets och l’Ermite. Stockarna är mellan 40 och 90 år gamla. Vinet genomgår helt malolaktisk jäsning och vilar i 30 månader på nya ekfat. Inte konstigt att det doftar och smakar fat. Parker är ofta entusiastisk beträffande Guigals viner. Så även med detta vin som framgår. Dock vacklar han lite när han i juni 2007 provar vinet och efteråt skriver om det i Hedonist’s Gazette med 95 poäng som resultat.

“There was no doubting that Guigal’s Ex Voto was a white Hermitage. It was beginning to reveal a slightly oxidized character. I have no doubt that the top 2003 northern Rhône red wines will age for decades, but even the finest whites will need to be tracked carefully as this vintage has virtually no acidity, but possesses amazing extract. More and more I am opting to drink them during their first decade of life.”

Från början ansåg han att 2004 till 2054 var bra som konsumtionsfönster. Andra kritiker då? Det finns följande att läsa från International Wine Cellar.

2003 E. Guigal Ermitage Blanc Ex-Voto Very rich, waxy aromas of apricot, honey, smoked nuts and camphor. Offers compelling pear and apricot fruit, with superb framing acidity for the vintage contributing shape and structure. Offers outstanding chewiness and solidity, and finishes with superb length and spice. This fruit was harvested on August 22 with 15. 5% potential alcohol! A great white Hermitage in the making.”
Vem av herrarna som avsmakar Rhône hos IWC vet jag inte men det resulterade i 93-95 poäng.

Svaret alla väntar på – Mina Vinare då? Det blir 95 poäng med ett litet frågetecken. Riktigt så gott och häftigt som jag förväntat mig var det inte. Som väl var blev det bättre…


Vin 9
Färgen är klar och ljust gul. Det doftar återigen marsipan och mandel. Aprikoser, rosor och vanilj. Hudkräm och smörkola med inslag av fat och örter. Mineraler, kalk, våt sten och kisel. Även ett animaliskt drag. Fin doft. Smaken är intensiv och mycket ren. Mineraler, druva, lakrits och beska av apelsinskal. En lätt ek krydda med en lång fin fast lite tuff eftersmak med päron, vanilj och vitpeppar. Mycket fräscht och gott.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Nu är jag allt lite överraskad. Detta är ett vin jag sällan gillar speciellt mycket. Detta smakprov gör mig dock riktigt glad. Kanske inte provningens största vin men väl ett av de renaste och fräschaste. Känns både gott nu och som om utvecklingen kan bli spännande. Problemet med dessa viner är att de ofta genomgår en märklig omvandling till mycket murrigare och orenare viner efter ett tag. Hoppas inte detta gör så. Det smakar gott nog nu. Jag sätter 94 poäng och det är exakt samma som Bob gjorde i februari 2008. Detta är basvinet i portföljen och vinet görs på 100% Marsanne. Ungefär 1/3 av vinet ligger på ny ek i 10 till 12 månader.

Jag funderar efter provningen på om jag inte provat detta vin nyligen. Visst är det så. I januari hade vi vår ”kalibreringsprovning” och då var vinet med. Läser man om mina intryck här kan man knappast tro det är samma vin. Jag är själv förvånad över hur olika intrycken är. Inte ens färgen och renheten stämmer överens. Tror inte att jag är ensam om att vara förvånad. Jag ska be att få återkomma med en teori lite längre ned i texten.


Vin 10
Färgen är guldgul. Det doftar inte förvånande marsipan, mandel, aprikos och smörkola. Rostat kaffe, honung, vax och en lätt dammig minerallitet. Smaken är intensiv med mineraler, torkad tropisk frukt, rosenvatten och närmast parfym. Eftersmaken är dramatiskt lång med honung, päron och fat. Ett stort vin.
2000 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "Le Méal"
Även detta vin visste vi skulle dyka upp under provningen. Precis som Ex-Voto. Lite överraskad över att denna känns intensivare än Ex-Voto är jag dock. Däremot tycker jag inte att den doftar bättre men den är storleken större i smaken. Ett riktigt maffigt vitt vin som förtjänar sitt goda renommé. Alldeles gott vet jag däremot inte om jag tycker att det smakar. Föregående vin är nästan lika bra men friskare. Det här känns som ett vin man borde sitta länge med under en hel måltid och njuta av. Vinet kommer precis som namnet antyder från läget Le Méal. Stockarna är mer än 50år gamla och vinet vilar till 50% på nya fat. Jag hamnar lite avvaktande på 96 poäng och inser att det är ett maffigt vin men är ändå inte helt såld på det. Parker är naturligtvis nöjd och satte 97 poäng i juni 2003. Från fat var han även med detta vin i intervallet 96-100. Långlivat anser han det vara med rekommenderad konsumtion mellan 2007 och 2053. Detta känns också mer långlivat än Ex-Voto.

Även denna producent hyllas av Bob:

“Along with Gerard and Jean-Louis Chave, Chapoutier is producing the finest expressions of white Hermitage. His single vineyard cuvees are to die for if you like these eccentric, idiosyncratic, mammoth dry whites.”

“The amazing 2000 Ermitage Le Meal possesses huge levels of glycerin, intensity, and concentration, the likes of which I have never before tasted in a dry white Hermitage.”


Vin 11
Färgen är närmast orange. Det doftar våt hund. Nybadad jä**a pudel. Så trist. Vi är förvarnade men man vill ju ändå tro att det inte stämmer – men det gör det. Riktig hederlig korkdefekt känns det som. Trist. Vinet ifråga kommer som en överraskning. Vi vet inte att det ska ingå i provningen vilket gör skadan mer hanterlig. Men av provningens alla viner så känns det för jäkligt att det är just detta vin som är defekt. Jag smakar inte ens på det. Det gör jag däremot när jag kommit hem.
1998 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "L'Orée"
Detta vin har Robert Parker gett 99 poäng och självklart hade det varit roligt att få smaka det. Dessutom som det uppnått någon sorts mognad. Nu fick jag ju smaka - men inte ett korrekt vin. Vinet är defekt. Fast väl hemkommen med hela glasets innehåll orört så ”vispar” jag runt vinet kraftigt i flera omgångar. Tillslut släpper det värsta i doften och det går att skönja vad som döljer sig därbakom. Det går att känna ungefär samma aromer som övriga viner men det doftar naturligtvis orenare. Smaken är givetvis också oren med ett slutet intryck. Dock går det att smaka söta päron, honung, marsipan, aprikoser, nötter och pomerans. Samt en beska som är omöjlig att säga var den kommer ifrån.

Jag vågar knappt skriva det men kan det vara så att dessa, så kallade biodynamiska viner är fullständigt opålitliga? Det finns en unkenhet i detta vin som får mig att starkt fundera på om den avskalade och naturliga processen ger ett så skört vin att det blir för svårhanterligt. Att man får ojämna viner och kraftiga flaskvariationer? Som om det är mer än slumpen som ställer till det? Jag har upplevt alltför många gånger att diverse biodynamiska viner haft ett så unket och orent drag över sig att det knappt går att skilja från en defekt. Flera Chante-Alouette har passerat revy genom åren och ofta med blandade känslor. Jämför man mina intryck från flaskan i denna provning med senaste flaskan i januari så kan det senare smakprovet upplevas som en helt annan produkt. Som om det är en flaskvariation utan dess like. Som om att ingen kan garantera vad resultatet väl blir i den individuella flaskan? Inte vet jag men ibland känner jag mig nästan sjukligt misstänksam.

Visst brukar man kunna vifta runt glaset ihärdigt nog för att få bort en del defekter men knappast om det är en riktig korkdefekt. Jag säger inte att det är något lurt bara att jag inte är så förvånad över att just ett vin från Chapoutier beter sig som detta vin gjorde. Nu vet jag att korken såg allt annat än frisk ut men det i sig behöver ju inte betyda att det är korkdefekt. Min fundering är snarast om det är en rad olyckliga omständigheter som ger det här resultatet. Dålig kork, dålig hantering, luft som nått vinet med starkt oxidation som resultat. Bakterier som man inte fått bort. En sämre del av ett fat. Det måste ju finnas en mängd faktorer utöver ren korkdefekt som kan ställa till det. Var för sig eller tillsammans. Varför är jag inte förvånad att denna misstanke ofta rör en viss typ av vin? Jag tycker att man ofta upplever en äkta korkdefekt som något man omöjligen kan få bort. Något som sitter i även om man skulle köra vinet i matberedaren för att vispa runt det ordentligt. Att defekten snarast ökar med tiden. Att den blir värre och värre - inte att den minskar eller försvinner för att tiden går och man roterar glaset kraftigt.

Jag refererar till en annan provning där detta vin från årgång 1991 förekom som ett då 15år gammalt vin:

“Deep yellow colour. Delicious dishcloth feeling, like a good Chenin Blanc from Loire. Wool and soap. A broad, special taste of linoleum and over-mature apples.”


Det uppskattades dock av den provningsgruppen och betraktades som korrekt.


Vin 12 (Extravin)
Färgen är ljust gul. Det doftar mineraler, våt sten och örter. En närmast Sauvignon Blanc lik grönhet med boxbum. Gräs, rosor och friskhet. Det smakar även friskt och ganska minerladrivet. Druvor, smörkola, ljus choklad och en aning beska. Lite kort eftersmak med låg syra.
2004 Château La Nerthe, Châteauneuf-du-Pape Blanc
Klart att man är besviken med tanke på det föregående vinet. Kan inte riktigt glädja mig åt detta vin. Kanske var det onödigt att slänga in det som kompensation. Jag kan inte helt fokusera på vinet eftersom jag vet vad det är och att det kom in som en reserv i ett startfält det inte riktigt passar in i. Det blir en udda filur i det här sammanhanget. Ganska god smak men trist doft. Jag hamnar på 89 poäng. Det är lägre än Parkers lite väl generösa 93 poäng i februari 2007. Kan inte helt köpa hans beskrivning av vinet. Jag tycker det känns ganska enkelt. Förmodligen kommer vinet helt fel i provningen. Dessutom finns det lite bitterhet när det avslöjats vad det defekta vinet innehöll. Hursomhelst, en blandning på Grenache Blanc, Roussanne, Bourboulenc och lite Clairette. Säkert en del fat.


Ja ha… är man då omvänd och helsåld på det här?

Nej. Jag hävdar fortfarande att man klarar sig långt på Chardonnay, Riesling och de övriga Alsacedruvorna. Jag behöver inte mer än så när det gäller vita viner. Kanske lite trångsynt men varför krångla till det? Visst finns det mycket annat spännande i vitvinsväg men de nämnda utgör någon slags fundament som räcker långt för mig. Ett av provningens viner stod dock ut. Ett vin som jag gärna skulle vilja stoppa in i samlingen. Prisvärt, friskt och riktigt läckert – idag vill säga. Frågan är vad som händer med bara några års ytterliggare mognad? Går den samma väg som de brukar så avstår jag helst. Vinet i sig är dock riktigt njutbart redan idag och i min smak fungerar det säkert utmärkt till mat. Vinet i fråga är 2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette". Kvällens stora överraskning för mig. Jag brukar vara måttligt imponerad men denna flaska var helt i min smak.


Avslutningsvis. Jag brukar ha den största respekt för Robert Parkers förmåga att vägleda mig i mina vinköp. När det gäller den här typen av vin så hjälper inte hans vägledning lika mycket. Jag har faktiskt lite svårt att uppskatta de extremt positiva omdömena och skyhöga poängen. Det blir en stilfråga och då spelar det inte så stor roll för mig vad ens Robert Parker tycker. Däremot är det alltid ett nöje att läsa det han skriver. Ur en rapport (nr.133) från 2001, avhandlandes årgångarna 1998 och 1999, så skriver han följande lilla visdomsord:

“Condrieu: Make no mistake about it, Condrieu needs to be drunk within three years of the vintage. Anyone who says otherwise is a certifiable necrophiliac.”

Så sant, som det är sagt!


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,
Kul att läsa dina fina provningskommentarer! Vilket jobb du lägger ner. Du är inte helt nöjd med de vita Rhonevinerna, men du ger ändå höga poäng (95 poäng är högt, ett stort vin). Är det så att du inte riktigt gillar vintypen, men du är imponerad av kvalitén? Vit Hermitage bör som du skriver lagras länge, och jag gillar dem bäst när de är minst 15 år gamla (gäller bra årgångar) och Condrieu, ja, ju yngre desto bättre.

"Cote Rotie nörden"

Mina Vinare sa...

Hej!

Huvudet på spiken så att säga. Jag uppskattar kvaliteten i vinerna. Stora viner med intensiva aromer och smaker. Självklart begriper jag att en kritiker som Parker delar ut höga poäng.

I mitt fall så gillar jag inte helt stilen. Det har jag aldrig gjort. När det kommer till vita viner har jag något annorlunda preferenser gentemot röda viner. Jag har som bekant inga problem att dricka stora mulliga Australiensare med tydliga fat och hög alkoholhalt.
Vita viner däremot vill jag ha antingen väldigt friska och med tydlig (fast balanserad) syra. Fat är inget problem men som komplement vill jag då ha mer vanilj och söt/tropisk frukt som balanseras av citrus och syra. Även betydligt sötare stilar så som Pinot Gris och Gewürztraminer går hem hos mig.

De vita från Rhône ger mig inte riktigt ovanstående intryck och då blir jag inte lika nöjd med avseende på mina personliga preferenser. Däremot är kvaliteten oerhört hög i vinerna – det känner jag. Så ska det tilläggas att doften som Ex-Voto levererade passade mig som handen i handsken. Helt fantastiskt spännande och läcker. Sedan lever inte smaken helt upp till förväntningarna i mitt fall.

Kanske är det också så att de behöver 10/15år för att leverera andra och mer sekundära aromer och smaker och kanske hade intrycken blivit annorlunda då. Där brister mina erfarenheter. Visst har jag provat +10årig vit Hermitage men inte av toppkvalitet.

Tack för positiv kritik.

Vet inte om ”Vinimportören” låter trevligare som alias än Côte Rôtie nörden. Det får du avgöra ; )

/ MV

MMM sa...

Hej MV! Tack för en betydligt prydligare sammanställning än vad jag rörde ihop. Vi verkar vara ganska överens! Jag är, som du, mer attraherad av viner med fräschör och syra - och det är nog därför vi båda gillade Chante Alouetten så mycket.

Det var kanske inte helt seriöst av mej att såga Ex Voto - men jag reagerade känslomässigt på de överdrivna faten. Klart att det är ett kvalitetsvin, min inte min påse.

Jag klurar också på att vinerna hade vunnit en del på att drickas ur mer lämpade glas. Provningsglasen är ganska små (i alla fall mina) - och så här ekade viner vinner ofta mycket på att serveras ur mer mer "ballongaktiga" glas.

Mina Vinare sa...

Hej MMM!

Visst var Chante Alouetten fräsch och ovanligt pigg i syran gentemot övriga viner. Jag funderar på om det är den yngre åldern som gör att den stack ut bland Hermitagevinerna. En varning dock. Förra gången jag provade vinet gav det ett helt annat intryck. Mycket mer Chardonnay och nya världen. I sig inte fel men jag upplevde då vinet som mycket klumpigare och ofräschare.

Ex-Voto var enligt mitt förmenande makalös i doften. Smakmässigt lite mindre spännande dock. Inget riktigt särdrag eller något som stack ut. Kanske är den i det läget att den behöver ligga några år nu i väntan på utvecklig. Eventuellt hade den varit mer livlig som ett yngre vin för ett par år sedan.

Glas är ju alltid ett bekymmer. Nästan allt smakar bättre hemma i stora kupor men jag är så van vid mina provningsglas att jag inte riktigt reflekterar över det. Men visst är sannolikheten stor att flera av vinerna hade vunnit på ”riktiga” glas.

En annan tanke som slog mig är att det skulle ha varit kul att fått en eller två av de bästa i respektive flight och matchat dem mot helt andra typer av vin. Typ Riesling, Chardonnay osv. Kanske hade de då stuckit ut på ett annat och mer positivt sätt. Nu blev vinerna väldigt lika varandra och då är det endast kvalitetsaspekten som särskiljer. Nu är väl ofta kvalitet subjektivt och därför uppfattar man som individuella provare vinerna olika.

Ha det bra!

/ MV