Simply the Best – Better than all the Rest?

Att åldras med värdighet är nog något som alla vill. Både personligen men att det också gäller vinerna i samlingen får man förmoda. En som jag alltid tyckt varit ganska kul trots epitetet Rockmormor är Tina Turner. Kan väl inte påstå att hon är min favoritartist eller ens representerad i skivsamlingen men helt okej. Såg för ett tag sedan en nytagen bild av henne i en ”skvallertidning”. Inte så kul. Tydligen är hon ute på turné och har dammat av sin gamla Mad Max kostym! Den klädde henne nog bättre på åttiotalet. Inte så värst värdigt om jag ska vara ärlig.

Synd om musikerna som inte kan leva på skivförsäljning längre utan måste ut och turnera för att ha råd att fortsätta leva popstjärneliv. Hutlöst mycket tar de dessutom betalt. När jag i ett tidigare inlägg länkade till ett musikvideoklipp på YouTube så hade någon inom mindre än 12 timmar blockerat åtkomsten av rättighetsskäl. Snålt, ogint, ogeneröst och trist som en 2001 Fontalloro.

Fast nu ska detta varken handla om gamla artister eller sura viner utan en 99 poängare.

Efter ett antal smakprov av spännande viner från Chateauneuf du Pape årgång 2006 så tyckte jag att det var dags för den ultimata utmaningen. Ett nytt prov av vinet Mästaren rankat högst av alla 2006or från distriktet (hittills ska kanske tilläggas – några producenter har fortfarande inte buteljerat). Har han ånyo rätt eller är han helt fel ute? Självklart är det den personliga smaken som avgör men eftersom min smak ofta stämmer med Bobs (trots att det finns de som tvivlar och tror att det bara handlar om poäng) så lockades jag oerhört av att få bekräftelse. Alltså - dags för ett mirakel?


2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har en purpurröd färg. Doften… ja, hela kroppen fylls av vällust och det spritter så i benen att det är svårt att sitta still. Det doftar mycket. En först stor animalisk doft med rå köttighet och blodighet. Sten, vulkan (om man nu kunde dofta det), mineraler och rökt kött. Kafferost, asfalt och choklad. Rökighet och herbes de Provence med fikon, tobak och läder. Söta bär. Inte riktigt så mycket lakrits och diesel som jag minns från tidigare doftprov. Faktiskt något mer utvecklad. Härligt, härligt men farligt, farligt

Smaken är stor med en lite eldigt koncentrerad och kryddigt lång, lång eftersmak. Jordgubbssylt, kirsch och gräddig lakrits. Ganska tuffa tanniner och en klart animalisk smak av köttsaft. Jag saknar lite sötma och choklad gentemot tidigare smakprov. Detta är en typ av vinsmak som jag tror kan vara lite svår att förstå sig på. Det blir väldigt koncentrerat och intensivt men aldrig så sötfruktigt som en del andra viner från distriktet. Fast inte heller hårt och rustikt.

Nja, kanske inte. Inte riktigt 99 poäng idag. En sämre flaska, en sämre provare eller helt enkelt fel tidpunkt? Kanske behöver detta vin åldras lite nu och få den värdighet som det förtjänar? Jag tycker rysligt mycket om vinet men av de tre försöken var kanske detta den svåraste analysen. Första flaskan i augusti var enormt trög i starten för att dag två vara omvälvande. Flaska två i november var magisk men fick också mycket luft. Den gången var sällskapet och maten kanske en distraktionsfaktor men likväl var vinet kalasgott. Denna butelj fick drygt fyra timmars luft och provades över två kvällar. Visst är koncentrationen enorm och det borde borga för ett långt liv. Att han får rätt tillslut den gode Parker betvivlar jag inte men att däremot inget annat vin från årgången skulle vara bättre eller lika bra, känner jag allt lite skepsis inför.

Jag tror att den höga andelen Mourvedre spelar ett spratt. Det är en lite bångstyrig druva som ibland ger lite för robust och ruffig karaktär för att passa min smak. Just nu känns det som att Grenacheandelen hålls tillbaks något av Mourvedren och det gillar inte riktigt jag. Alla tidigare årgångar av vinet har imponerat på olika vis så jag känner ingen djup oro men det räcker inte längre än till 97 poäng den här gången. Kanske är det den superinställsamt goda 2006 Cuvée de mon Aïeul som ställer till det? I en ren kvalitetstävlan dem emellan så vinner nog Deus ex Machinan men ser man till njutning och rent nöje så smakar Farfars blandning godare.

Fast jag tror inte att miraklens tid är förbi.

Kanske inte förrän man sätter tänderna i en 2006 Clos des Papes?