lördag, maj 28, 2011

Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:



2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.



2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.




2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!




Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!



4 kommentarer:

Frankofilen sa...

Har du förresten provat 2008 Eclipse? Du som har lite äldre årgångar att jämföra med, vad tycker du om den i sådant fall?

Mina Vinare sa...

Jodå, jag har provat 2008an ett par gånger men det var ganska omgående när vinet först lanserades i Beställningssortimentet. Det är ett tag sedan (säkert minst ett år) och mitt intryck kanske inte är helt relevant.

Tyckte då att vinet var alltför sötfruktigt och saftlikt i strukturen. Det var nästan så att jag upplevde smaken av socker och det är aldrig angenämt i ett vin. Det var en ruskigt varm årgång och dessutom svår att hantera för odlarna och är det någon årgång under senare år jag rent generellt skulle passa mig för i södra Australien, så är det just 2008.

Ett smakprov kan aldrig skada men jag tror inte att du får riktigt den upplevelse som jag tror du fått med någon av de tidigare årgångarna som 2004, 2005 eller 2006. 2007an är mer stram och tillknäppt än de övriga tre men ändå ett bra vin. Om du provar så vill jag gärna veta vad du tycker.

Lycka till!

Frankofilen sa...

Har en flaska inköpt av ren nyfikenhet, så smakprov kommer vad det lider. Kanske inget att spara på?

Mina Vinare sa...

Spara kan du säkert göra men fråga är vad du vinner på det. Vill du prova stilen och bilda dig en uppfattning om vinet kan du lika gärna prova nu. Att spara ett par år har nog ingen större betydelse. Ett råd är dock att dekantera/lufta vinet rejält. Det går utmärkt att göra ett dygn i förväg eller åtminstone på morgonen samma dag vinet ska drickas. Jag har provat vin från Noon som varit öppnat i flera dagar och det märks knapp någon skillnad. Du ska absolut inte vara rädd för att följa vinet över ett par dagar.