Another One Bites the Dust!

Förmodligen Sveriges mest överprisade viner men resten av Europas (och världens?) mest prisvärda viner. Undra om det är de svenska vinimportörerna som har oförskämt höga avanser eller om det är vårt system med ett vin och spritmonopol som ställer till det? Inte vet jag men synd är det att prisbilden ser ut som den gör i Sverige för den kategori viner som nog måste betraktas som det mest prisvärda på marknaden. Gårdagens vin kostade 112kr omräknat i svenska devalverade kronor när det inköptes på plats av kompisen för dryga två år sedan. Den svenska importören vill ha hela 219kr i restaurangsortimentet för den årgång man nu marknadsför. Den danska nöjer sig med 129dkr men med dagens taskiga kurs blir det ungefär det samma för oss - brödrafolket i öst.

Chateauneuf du Pape och södra Rhônedalen känns hetare än någonsin i vårt avlånga och vinterkalla land. Vi jagar alla tänkbara obskyra producenter från distriktet. Hittar vi en “prisvärd” Chateauneuf du Pape så är tillfredsställelsen total. Prisläge mellan 150kr och 300kr och gärna i beställningssortimentet eller Privatimport så är saken biff. Även grannappellationerna går hem. Faktiskt också de angränsande regionerna i hela södra Frankrike är heta nu. Det tycks räcka med att det är Grenache och Carignan i flaskan för att succén ska vara given. För mig känns det mest märkligt - fenomenet alltså.

Under tiden passerar obemärkt en massa riktigt bra viner med Côtes du Rhône på etiketten förbi. Lustigt nog noterade jag ett inlägg just igår när jag konsumerade mitt vin på en grannblogg som avhandlade ett vin från denna så underskattade appellation. Det första jag brukar kolla i en vinlista på restaurang är om man har någon bra Côtes du Rhône från en intressant årgång. Har man det brukar mitt val vara givet. Mer ”pang för pengarna” än så får man knappast. Det finns gott om importörer i Sverige som har bra sådana viner i sin portfölj men märkligt nog hamnar de alltid hos restaurangerna. Varför inte hos Systembolaget? Är det prisbilden som är fel? Är det ointresse från Monopolet eller rent av från importörernas sida? Bara på andra sidan sundet är bilden en helt annan. Prisvärdet bra och utbudet bättre. Beror det på att den danske konsumenten är bättre upplyst? Mer vaken? Vet inte men marknaden ser annorlunda ut.

Côtes du Rhône är ju en appellation som främst härstammar från den södra delen av Rhônedalen och vem borde då inte vara bäst lämpad än producenterna från just Chateauneuf du Pape att göra vin med detta ursprung på etiketten? De flesta producenter har mark som på grund av gränsdragningar råkat hamna just utanför det så åtråvärda huvuddistriktet. Chateau Beaucastel är ett lysande exempel med sin Coudoulet de Beaucastel vars rankor bara står på andra sidan motorvägen. Alltså Côtes du Rhône och inte Chateauneuf du Pape.

Exemplen är många på berömda producenter i Chateauneuf du Pape som också erbjuder strålande viner med Côtes du Rhône på etiketten till ofta 1/3 av priset. Även med en kvalitet som är lika hög eller till och med högre än de ”prisvärda” Chateauneuf du Pape vinerna som så många jagar. Tyvärr får vi svenska vinälskare sällan ta del av dem. Detta är viner som får mig att drömma om möjligheten att ”kasta” mig i bilen och köra till distriktet och lasta bagaget fullt med lådor av prisvärt, högkvalitativt och matvänligt vin - Côtes du Rhône!

2003 Domaine de la Vieille Julienne, Côtes du Rhône har en ljus och klarröd färg, Nästan med ett skimmer av orange i kanten. Doften är ljuvlig. Garrigue måste dofta så här. Gummi, bakelit, rökt lakrits, fikon, höstlöv och rotfrukter. Animaliskt med en svag kola och choklad arom som sedan ger ett kryddigt och pepprigt intryck med välhängt viltkött. Läder, kafferost, stål, mineraler, örter, balsamvinäger, rosor och parfym. Hallon och jordgubbslikör med lite hederligt svettigt omklädningsrum som rundar av det hela. Så himla gott! Kanske lite liten för de astronomiska poängen men jösses vad fin doften är. Nästan med en lätthet och mineralighet som påminner mer om vitt än rött vin.

Smaken är friskt bärig med mineraler och sötlakrits. En aning fikon och enbär med kryddiga och syltiga jordgubbar som ger en fin och otroligt ren eftersmak. Spänstigt och rysligt gott. Hallon och kirsh med en lätt rökig känsla som påminner om flinta, sten och grus om man nu kunde äta det. Another one bites the dust – fast direkt översatt då – en annan biter i damm och jord. Citronte och en exotisk känsla som är svår att definiera. Mums.

Allt detta för 112 riksdaler!

Helheten lämnar efter sig en känsla av ett vin som är matvänligt och friskt på ett mycket charmerande vis. I en blindprovning med väsentligt mycket dyrare Pinot Noir från Bourgogne skulle detta vin klara sig galant. Just Bourgogne känns närmare tillhands än Chateauneuf du Pape eller Rhône rent generellt. Kanske beror det på att de äldsta stockarna i vingården har den respektingivande åldern av plus 100år (som för övrigt är planterade just framför egendomen). Domaine de la Vieille Julienne är kanske bekant för läsaren av min blogg vid det här laget men ett besök på deras hemsida är att rekommendera. Förra gången länkade jag till den svenska importören och därför måste jag i rättvisans namn länka till den danska i detta inlägg. Hursomhelst ger jag vinet 91/92 poäng. Det saknas lite kraft och koncentration för att nå de riktigt höga höjderna. Inte heller eftersmaken har den längd som de mer rika vinerna från huvuddistriktet erbjuder. Kanske är inte heller lagringspotentialen och framtiden lika lovande. Ändå tycker jag att Parker var lite väl lågt med sina 89 poäng i februari 2006. Rent allmänt tycker jag att han ibland är lite för försiktig med sina betyg för denna typ av viner – som om appellationen gör att han automatiskt håller igen något. Sedan är det kanske också så att i en provning mot sina större och mer koncentrerade storasyskon så lyser det ”enklare” ursprunget igenom.

Notera att det kan vara lite förvirrande om man gör efterforskningar om detta vin. Det finns tidigare benämningar som Vieilles Vignes och numera Lieu Dit Clavin men det är samma vin, bara olika namn. Dock ska man inte blanda ihop dessa med jubileumsutgåvan av egendomens 100års firande med cuvéen 2005 Côtes du Rhône la Bosse som är något helt annat – vilket även gäller priset. Inget prisvärde där inte.

Även att rekommendera bland mina favoriter är Côtes du Rhône vinerna från Domaine de la Janasse, Fonsalette (Chateau Rayas) och Clos du Caillou om ni inte redan hittat dem – men visst finns det många fler än dessa.

Skulle nu inte detta räcka som lockbete så säger jag bara årgång 2007 - You Ain't Seen Nothing Yet!