Karneval?

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.



Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:

Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.

Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!