Det blev med ens uppenbart för mig varför jag älskar Châteauneuf-du-Pape så innerligt när jag dragit korken ur första buteljen och satte näsan över öppningen. Lantligt, rustikt och animalsikt med en fantastisk kryddighet och mustighet som ger mig ett sådant välbefinnande att det är svårt att tänka tanken, att det skulle finnas något annat distrikt i hela världen, som kan erbjuda samma glädje och charm.
Det andra vinet erbjöd inte direkt samma charm och generositet men det var bara en fråga om tid. Sedan kom de varma, söta och runda tonerna av choklad, fikon och orientaliska kryddor med en härlig fruktighet som mer tolkade den moderna och generösa sidan av distriktet.
2005 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en ganska mörk och djupröd färg. Doften är stor, direkt och enormt tilltalande med massor av garrigue, rökta och rostade toner. Animaliskt med blodighet, köttighet och örtighet. Läder, stall och tobak. Frisk kryddighet med mynta, lavendel och pinjeskog. Varm fikonkompott, choklad och syltade körsbär med inslag av nickelkola, jordgubbar och hallon. Jordighet och träighet som inte alls upplevs som besvärliga utan tvärtom som komplexa och sekundära. Man skulle kunna antyda en tanke åt det "funkiga och brettiga" hållet till - men ändå inte. Superläckert och mycket klassiskt. Full poäng!
Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!
Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!
Det här är en klassisk tolkning av distriktet med massor av karaktär men också i en stil som säkert inte går hem i alla kretsar. Samtidigt som vinet utstrålar all den karakteristik som man söker i ett klasiskt vin, så har det en tydlig sydländsk stil som man måste uppskatta för att fullt ut gilla vinet. För mig som redan är frälst är det en enkel match att älska vinet. Till maten dominerar det och vinner klart "matmatchen" mot det nästföljande vinet. Till höstens viltgrytor eller vårens lammrätter så är detta ett perfekt komplement. Om jag ska vara kritisk mot något så är det att vinet känns betydligt äldre än vad det är. Detta är ofta ett drag som jag finner hos just Pégaü och därför är jag heller inte speciellt förvånad att det gäller även en stram årgång som 2005. Jag har provat en hel del 2005or senaste året som jag ännu inte bloggat om och därför har jag något att jämföra med. I den jämförelsen framstår 2005 Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée" som ett av de tillgängligare vinerna och inte alls så tannindominerat som många av de övriga vinerna från denna årgång är. Jag gillar detta mycket och slutar på 95+ poäng vilka skvallrar om en lysande framtid. Mäster Bob har ännu inte bestämt sig eftersom han endast bedömt vinet från fat. I oktober 2007 skrev han om ett: “very different style of wine. It reveals a dark ruby/purple hue along with notes of tar, roasted meats, and Provencal herbs, which give it a certain savage/animal character. The wine is ruggedly constructed, concentrated, full-bodied, tannic, and firm in the finish.” Det skulle behöva ligga ända tills 2012 innan man kunde smaka det ansåg han och delade ut 92-94 poäng. Jag håller inte med och anser att detta är en 2005a som inte alls är otäck att dricka redan nu. Mina två tidigare smakprov i maj och juli 2009 stämmer väl överens med detta smakprov med den möjliga skillnaden att det senaste dryga halvåret gjort vinet ännu läckrare.
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har en klar och rubinröd färg med närmast en dragning åt tegel till. Doften är först knuten men släpper sedan loss ordentligt med massor av rökta fikon, kanel, muskot och choklad i en parfymerad och blommig stil. Mysk, orientalisk kryddbasar, tobak och mandellikör med en aning sälta och jordighet som kompletteras av salmiak och viol. Gjutjärnsgryta med lagerblad och enbär. Sedan mer allmän rökighet med diesel och köttighet samt rostade och rödbäriga jordgubbsaromer. Svartvinbärslikör och ett avslut med massor av garrigue, svett och typisitet. Superläckert!
Smaken är sötfruktig med jordgubbslikör, crème de cassis och kirsch som första och tydligaste inslagen. Sedan mer lakrits och kola med choklad samt en eldighet i avslutningen som skvallrar om en förmodat hög alkoholhalt. Rostade och peppriga toner med grillat kött och salmiak i den intensiva eftersmaken. Mörk och lite murrig frukt som framträder alltmer efterhand och som faktiskt drar ned intrycket något. Mandellikör, marsipan och en exotisk kryddighet som ger en ganska personlig prägel åt smaken. Avslutningen innehåller en aning beska som blir tydligare ju längre tiden lider. Malört?
Först är jag neutral och sedan lyrisk för att gå till ett mer frågande stadium. Vinet utvecklas konstant över tiden och det moderna, lite inställsamma stadiet försvinner efterhand och lämnar efter sig ett klumpigare och kärvare intryck som jag inte helt uppskattar. Sedan framträder ett allt komplexare vin i en stil som inte är helt lättbegriplig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det gamla talesättet "hur man än vänder sig, har man ändan bak" gäller inte för det här vinet. Det luras hela tiden och framstår som en riktig kameleont. Hade det inte varit för det andra vinet hade jag trott det var mig det var fel på. Nu är det kanske också så - men jag vill ändå påstå att det är vinet som luras med mig. Förhoppningsvis är det så att "gamla stockar" Grenache kan vara lite lurig och egen samt behöva tid på sig för att helt visa upp sin rätta potential.
Detta är femte gången jag provar vinet och faktiskt den gång jag ställer mig mest undrande. Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera över 2005an som alltid varit ett ljuvligt vin men också den senast provade 2007an som då uppträde allt annat än stabilt. Jag minns även provningen för ett år sedan då flera av Juliens 2006or framstod som allt annat än tillgängliga vilket då gjorde mig lite fundersam. Eventuellt har han lite att fundera över där i sin källare eller så är det så att allt handlar om tid och att det ordnar upp sig efterhand. Jag vacklar i min tro denna gång och slutar på 93 poäng. Parker tycks tycka tvärtemot mig. Från fat sensommaren 2007 och de 91-94 poängen har han ökat till 95 poäng från butelj sensommaren 2008 och därefter i Hedonist’s Gazette höjt till 96 poäng sommaren 2009. Vem som får rätt återstår att se men troligtvis väger Bobs rutin tyngst.
7 kommentarer:
Tackf rö den lägesrapporten av 2005 Pégau. Det har ju varit mycket snack om lagringsbehov, de där tuffa tanninerna och att Laurence nog kanske tog för mycket juice till Cuvée Laurence, men det här låter ju underbart. Tänk om man skulle...
Angående 2006 Pure så har jag inte smakat sedan Julien var i Sverige förra våren. Men viner som håller på sådär som kameleonter brukar väl må bäst av att få vila lite? Förhoppningsvis landar det rätt skönt med lite lagring...
Om jag ska gissa, baserat på vad jag tror om din smak, så kommer du inte att lida om du provar en 2005 Pegau. Visst har den tanniner men inte så att de blir jobbiga. Problemet är snarast att den känns utvecklad med lite torr frukt fast ändå söt på något lustigt vis. Jag provade Cuvée Laurence på egendomen i somras och var måttligt imponerad. Alltför oxiderad i stilen för att passa mig. Häftig i doften men i smaken tycker jag den ordinära buteljen är bättre.
I och för sig tror jag inte att det skadar att lagra 2005 Pegau i många år ännu men så värst jobbig är den inte nu heller.
Däremot är jag mycket fundersam beträffande 2006 Pure. Tror också att den mår bra av att sparas och inte heller jag har provat vinet sedan Julien var i Sverige men som den beter sig nu blir jag allt en aning bekymrad.
Sitter i skrivandets stund med resterna från gårdagen och medan Pegau fortsätter att imponera så går det åt motsatt håll för Pure. Inte för att det smakar direkt illa men bättre är det sannerligen inte. Jag hoppas på en sämre flaska och otur helt enkelt men alldeles lugn är jag inte.
/ MV
MV,
av de årgångar av Pure och Fiancee jag provat om de senaste året har alla smakat till de sämre än när man provade de strax efter inköpen. Jag tror inte heller de kommer smaka som de gjorde vid inköp utan de har utvecklats till det sämre helt enkelt och iof så är det väl inte de enda vinerna som gör det, men visst är det synd när de var så goda tidigare. Nybuteljerade var de sanslöst goda,man skulle druckit upp större delen av lagret då, och inte bara lagra för lagrandets skull.
/Johan
MV,
av de årgångar av Pure och Fiancee jag provat om de senaste året har alla smakat till de sämre än när man provade de strax efter inköpen. Jag tror inte heller de kommer smaka som de gjorde vid inköp utan de har utvecklats till det sämre helt enkelt och iof så är det väl inte de enda vinerna som gör det, men visst är det synd när de var så goda tidigare. Nybuteljerade var de sanslöst goda,man skulle druckit upp större delen av lagret då, och inte bara lagra för lagrandets skull.
/Johan
Hej Johan!
Såg din kommentar om Kalleskes Grenache och den låter ju verkligen spännande. Ska se om jag kan få tillfälle att prova en flaska.
Beträffande 2006 Pure så kom jag direkt att tänka på 2007 Terroir. Jag hade mycket svårt att först förstå kritiken mot det vinet och jag minns hur du upplevde flera besvikelser på rad.
I höstas provade jag om vinet vid ett par tillfällen och var mycket undrande. Plötsligt stämde allt som du hade upplevt. Det var inte direkt roligt att upptäcka och inte smakade det så gott heller. Förstår precis liknelsen med uppspritad saft.
Samma känsla kom över mig med 2006 Pure. Dock är doften riktigt läcker och antyder inga problem men smaken förändrades otroligt fort. Det blev lite för mycket alkohol och eldighet som dominerade totalt och skapade en obalans som inte känns angenäm.
För bara drygt en månad sedan provade jag åter en flaska 2007 Terroir och denna var precis lika bra och god som jag minns vinet från förra våren och sommaren.
Jag vill inte spekulera och fantisera men det känns som om det föreligger en viss ojämnhet med den gode Juliens viner. Självklart kan man själv ha både bra och dåliga dagar men jag har sällan upplevt en sådan variation mellan olika buteljer som jag har gjort med Barroches viner. Undantaget är 2005 Pure som alltid varit strålande och sjukligt gott. Lite oroligt kommer det förmodligen att kännas nästa gång en kork ska dras ur en sådan flaska.
Ha det gott!
/ MV
Hej MV,
Fraser som "Mäster Bob" och "troligtvis väger Bobs rutin tyngst" låter nästan osjälvständigt i mina öron. Det var också en känsla jag fick de få gånger jag var med i Gomseglet. En bra Parkerrating var en direkt förutsättning för att ens komma med i provningarna. En del av provingarna var helt baserade på poängen (idag provar vi viner med 93-95 parkerpoäng, ungefär).
Jag håller med om att jag har varit för fokuserad på de negativa aspekterna i min blogg, och det är något jag kommer att ändra på, men jag vänder mej mot detta blinda följande (jag kommer härmed inte att hänvisa till några andra bedömningar på min blogg).
Just Pegau har jag absolut inget emot, och Pure har jag aldrig provat. Det hade varit kul om ni hade utmanat poängen ibland. Varför inte en Clos Saint Jean vs La Tache som vi har gnabbat om tidigare.
Inga hard feelings här heller/
Mattias
Hej MMM!
Kul att det där med Mäster Bob och Mästaren äntligen väckte en reaktion. Henrik Schyffert gjorde succé med sin föreställning ”The 90's - Ett försvarstal” och det genomgående temat i den föreställningen var ju ironi.
Jag hoppas innerligt att läsaren av min blogg insett att hänvisningarna till Parker inte alls har med hjältedyrkan att göra utan kan ses som en provokation.
Jag tycker att Robert Parker är den absolut bäste kritikern av alla. Inte för att hans poäng är viktigare eller mer korrekt än någon annans utan för att Robert Parker är den överlägset mest nyfikne och entusiastiske kritikern av dem alla (som jag känner till).
Fokus i Sverige tycks oftast riktas emot hans genomslagskraft som kritiker och hans påverkan på världsmarknadspriserna för vin. Självklart ligger det en sanning i att han har ett stort inflytande men det är knappast oförtjänt.
Medan många kritiker under årens lopp ägnat sig åt snobberi så har Parker faktiskt bidragit med en hel massa gott för nya och unga producenter i icke etablerade distrikt runt om i världen. Detta tycks upplevas som ett hot av många och märkliga krafter tycks ägna all sin energi åt att smutskasta hans intentioner.
Vill man dra paralleller så kan det liknas vid religiösa rörelser som träter i det oändliga om vem som har den rätte guden.
Alla mina hänvisningar till Mästaren och Mäster Bob ska ses som en provokation och ironi i den ständiga debatten om vem som har rätt och vem som har fel. Självklart tycker jag att Robert Parker oftast har rätt och att han är en enormt duktig kritiker. Ibland tycker jag att han har fel. Så länge ingen annan kritiker enligt mitt förmenande gör ett bättre jobb så kommer Parker att vara den kritiker som jag följer – Du ska inga andra Gudar hava jämte mig…
Ta det inte personligt men följ ett gott råd och sök andra kritiker som du kan följa så kommer säkert ditt vindrickande att bli trevligare. Varför köpa en massa vin baserat på Parkers omdömen som du ändå anser vara odrickbart skräp? Du som uppenbarligen gillar Bourgogne borde väl följa Allen Meadows och Burghound istället. Varför inte IWC och Tanzer som omväxling. Kanske rentav Decanter?
Jag är just hemkommen från en vinprovning med i huvudsak Gomseglare och under kvällen har det varit ytterst lite prat om Parker. En sak som dock belystes med ohygglig precision är det faktum att han som kritiker alltid varit nyfiken och legat i framkant med sin entusiasm i att upptäcka nya viner. Ibland kanske lite för mycket för hans eget bästa. Feg är han sannerligen inte.
Beträffande dina åsikter om Gomseglet så får de stå för dig. Om det är så du uppfattat saken så har du förmodligen rätt. Jag kan nog inte övertyga dig om annat.
En La Tache mot Clos Saint Jean vilken dag du vill. Kanske kommer vi att tycka olika och hamna i den eviga debatten om vem som har rätt och vem som har fel.
Osjälvständig känner jag mig inte men respekt för dem som provar professionellt har jag definitivt. Speciellt om de har provat vin i 40år.
Skicka en kommentar