Raketbränsle till en smygstart?

Ibland förbannar jag min avsaknad av principfasthet. Min hustru är betydligt envisare och ståndaktigare. Har hon beslutat sig för något så lyckas hon nästan alltid att genomföra projektet utan avvikelser. Själv är jag lite flexiblare… beslut är ju till för att omprövas brukar jag resonera och lyckas därför få lite friare spelrum – men det finns tillfällen då jag önskar att jag hade lite starkare karaktär.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om en massa 2007or som omprovats på hemmaplan. Ursprungsplanen var att lugnt och sansat skriva om mina producentbesök i Chateauneuf du Pape och först efter den fullständiga redogörelsen släppa mina intryck av de omprovade vinerna. Som den observante läsaren noterat höll inte det löftet speciellt länge. Ett av vinerna lyckades jag dock mörka med ett frågetecken men övriga tre fick se offentlighetens ljus. Jag har därefter lyckats hålla några till borta från bloggen men inte från korkskruven. Två som däremot inte kommer att undanhållas och som får fungera som en smygstart följer härefter. Att det är raketbränsle i buteljerna årgång 2007 har det hittills inte rått några tvivel om (väl på hemmaplan vill säga).



Två producenter som jag knappast tror behöver någon närmare presentation är Domaine La Barroche och Domaine de la Janasse. Den som ändå behöver en introduktion eller vill veta mer får antingen vänta tills min semesterrapportering är färdig (2011 kanske…?) eller besöka Sørens hemsida här.



2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée" har en klar purpurröd färg. Doften är först lite ”smutsig” och drar åt mäsk samt malört till. Lakritspulvret är inte långt borta. Lite kvistar och örter med ett klart jordigt inslag. Jag blir oerhört nervös. Inte doftade det så här i Malmö eller hos Julien? Har han blandat ihop årgångarna tänker jag? Självklart inte. Korken visar ju tydligt att det är en 2007a. Kokosen och fetman från tidigare intryck är som bortblåsta. Det kommer däremot en köttig och klart animalisk doft som ger ett mycket klassiskt intryck. Kryddor (peppar?) och enbärsris med tallbarr och lite nötiga aromer som om julen stod för dörren. Kanel, rom och pomerans med lite kryddnejlika. Lim och marsipan. Kanske också ett uns av svettigt omklädningsrum? Spännande men också lite oroande. Kommer det kanske ändå inte lite choklad och kokos mot slutet? Dag två är det en mycket stillsam men homogen doft som drar åt Italien till. En mer dov framtoning än tidigare doftprov.

Smaken är direkt ganska frisk och syrlig men med en viss strävhet. Körsbär och örtighet samt ett inslag av citrus. Mjuka men märkbara tanniner med aprikoser, vanilj och rondör. Tropisk fruktighet med svartvinbär och en lång fin eftersmak men också en eldighet som är ganska påtaglig. Apelsinskalsbeska som faktiskt är ganska pikant och som ger vinet en viss komplexitet men även ett äldre intryck än 2007 . Torkad frukt med samtidig fräschör av syrlig frukt. Gott men inte lika gott som det smakade hos Julien. Dag två är syran mildare men samtidigt känns smaken mindre direkt och mer balanserad fast samtidigt lite för utvecklad. Märkligt.

Jag har lite svårt att knyta ihop säcken. Nu gäller det att tänka till innan jag sätter sammanfattningen på pränt.

Jag tycker om vinet och jag hittar inget som är felaktigt. Problemet är att mina två tidigare smakprov har lovat så mycket mer. Intrycket från provningen i Malmö var ett extremt lovande vin med ett närmast Shirazlikt karaktärsdrag från Australien. Intrycket från mitt besök hos Julien lämnade efter sig ett grymt gott och fruktigt vin. Jag upplever plötsligt att denna flaska doftar och smakar mer som tidigare årgångar av Fiancée har gjort. Jag har aldrig ritigt varit en anhängare till denna cuvée men blev så imponerad, först i Malmö och sedan på plats att jag räknade med att bli omvänd. Nu är jag plötsligt väldig osäker. Är det fel på flaskan? Är det fel på mig? Troligen varken eller. Jag tror att vinet redan startat en process och genomgår en förvandling. Förhoppningsvis kommer det att bli ett bra slutresultat men med tanke på den stora andelen Syrah så är jag lite orolig för att vinet kanske antar en skepnad som mer hör hemma i norra Rhône än i den södra delen. Syrliga Cornas och Crozes Hermitage viner vill jag inte ha. Även om vi formulerar oss olika så har jag noterat att Finare Vinare har ungefär samma intryck som mig. Lär gärna mer om det här.

Jag gillade smakprovet så mycket i Malmö att det blev 94 poäng och hos Julien var jag och nosade på 95/96 men denna flaska får nöja sig med 92 poäng. Parker kommer snart med sina nya omdömen men från fat belönades vinet med 90-93 poäng. Wine Spectator landade på 94 poäng. Som det uppförde sig nu, är det ett vin i en stil som inte helt hör ihop med mig. Den som har sina preferenser i nordligaste och mellersta Italien kommer säkert inte att bli besviken. Jag drar inte så stora växlar på grund av det här just nu, utan accepterar att denna butelj levererade något som jag inte förväntade mig. Kanske är ordningen återställd redan nästa gång eller så väntar ett nytt spännande resultat?

Jag har förövrigt provat om 2007 Terroir ytterliggare en gång sedan senast. Jag förstår inte alls kritiken mot det vinet utan bibehåller mina positiva intryck och 94 poäng (okej då – kanske 93). Precis så ska ett vin smaka från Chateauneuf du Pape som är gjort av nästan ren Grenache i en årgång som 2007. Visst gränsar det till starkvin och likör – men det är liksom meningen…

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape har en djupröd, mörk och tät färg. Doften är först helt tillknäppt. Inte mycket som letar sig upp ur glaset. Precis som på plats hos Janasse händer det först inte mycket när man stoppar näsan i glaset. Nästan lite dammigt och ofräscht. Efter ungefär 20 minuter börjar det däremot att hända saker. Choklad, mörka och mogna körsbär med rikligt solmogna jordgubbar som gör sig påminda. Sedan kommer vanilj och kolatoner med en klart söt helhetskänsla som nog gör att Janasse´s 2007or kommer att upplevas som kontroversiella. Det finns en karaktär av mineraler och våt grusväg i bakgrunden och det gör att åtminstone inte jag upplever vinet som för sött eller endimensionellt i doften. Det är faktiskt en ganska nyanserad och komplex doft även om den är sötfruktig. En rökighet och klart grillad karaktär gör sig påmind i bakgrunden med animaliska inslag. Rostat kaffe är det nog också som pockar på och visst finns det ett drag av orientens kryddbasarer? Kanel och muskot. Ljus choklad. Väldigt lovande. Dag två har mer finstämda nyanser utvecklats och med lite mognad kommer nog aromerna i det här vinet att vara rena fullträffen.

Smaken är mycket fyllig och sötfruktig med massor av lakrits och svartvinbärsgelé. Hur gott som helst. Mjuk och rund smak med en viss eldighet men aldrig klumpighet. Kola och körsbär med vaniljkräm och karameller. Helt ljuvligt ren fruktighet med jordgubbsylt och vaniljkräm samt en topping av chokladsås. Mycket smak och mogen frukt. Visst finns det drag av nya världen i allt det här men varför inte? Ren, ren och åter ren frukt som tilltalar mig mycket. Förmodligen högre alkoholhalt än vad jag upplever. Mycket lång eftersmak. Allt är snyggt paketerat. Det finns inget i smaken som sticker ut eller gör det värt att klaga på. Givetvis kunde det ha varit mer av allt men det finns inget som inte borde vara där. Den känslan förstärks ännu mer kväll två. Ett mycket balanserat och rent vin att smaka på. Härligt friskt men ändå koncentrerat och rikt. Jättegott.

Att summera intrycken för det här vinet känns bra mycket lättare än för det föregående. Ett mycket gott, tillgängligt och välproportionerligt vin. Renheten i både doft och smak är det bestående intrycket. Kanske inte det mest ursprungstypiska men vad gör väl det. Jag tycker att detta är så gott och välgjort att kvalitetsintrycket hamnar på 94/95+ poäng och det är lite högre än min uppfattning på plats. Då fick det räcka med 94 poäng. Robert Parker är mycket positiv och drar till med 93-96 poäng för fatprovet och tar till superlativen:

“The 2007 Chateauneuf du Pape is Sabon’s finest example of this cuvee I have yet tasted. It boasts a fabulous blue/purple color as well as a gorgeous nose of creme de cassis, kirsch, licorice, incense, and spice. Deep, full-bodied, and multilayered with excellent purity, depth, and length, it should drink beautifully for 20 years.”

Problemet är att detta vin lätt hamnar i bakvattnet på de två prestigecuvéerna som är fullständigt glimrande år 2007. Det är lätt att glömma bort det här vinet med tanke på all fokus på de andra två. Det är verkligen synd. Ett annat mer delikat problem är att 2007 Côte du Rhônes "Les Garrigues" är lika bra eller till och med bättre. Då pratar vi om ett vin som är ca: €10.- billigare. Att Janasse tillhör eliten är ingen nyhet men jag tror att de drar det längsta strået av alla år 2007. Jag vet faktiskt inte vem som ska utmana dem. Jag ser då över hela portföljen - från Côte du Rhônes till prestigevinerna.

Det kommer säkert att debatteras vem som gjort den bästa bascuvéen av alla år 2007. Usseglio, Clos Saint Jean eller kanske rent av Janasse? Då glömmer man att flera producenter bara gör en Cuvée. Ta Clos des Papes som exempel. Ingen bascuvée i världen kommer att överträffa deras 2007a. Nu har jag inte provat vare sig Charvin eller Vieux Donjon men jag har svårt att se att de skulle matcha Clos des Papes. Det finns dock en riktig ”Dark Horse” som den uppmärksamme kanske redan har noterat. Inte flaskan med ? på bilden. Den producenten gör mer än en cuvée. Nej, jag tänker på en producent som endast gör två viner. En Côte du Rhônes och en Chateauneuf du Pape. Kanske inte bättre än Clos des Papes men väldigt mycket billigare. Man får mer än 2 ½ flaskor av hans vin för samma pengar som en Clos des Papes går lös på. Den som orkar hänga med får snart svar på frågan.

PS. Ikväll provas det 2007 från granndistriktet. Faktiskt lite smäckrare än Påvens viner i samma årgång. DS