Kramplösande droppar?

Att tala om skrivkramp vore nog lite högtravande men märkligt nog upplever jag nu någon slags déjà vu när jag tänker tillbaks ett år i tiden. Minns att bloggandet kändes allt annat än inspirerande då men efter en grillkväll med Noons 2004 Eclipse som sällskap kom lusten åter och allt kändes plötsligt förlösande. Efter en flaska av samma vin från årgång 2005 fullständigt exploderade skrivlusten och ett långt utkast om min idol Drew Noon kom igång men det förblev ett utkast. Jag är skyldig en del trogna anhängare en lång härlig post om honom men inte idag – en annan gång. Följ istället länken till min favorit hemsida samt ta några minuter och njut av bildspelet ”4 Seasons” under fliken ”high noon” (glöm inte att ha ljudet på). Visst blir man lite sugen på att byta jobb?

Detta kommer istället att handla om en annan aussielegend – Roman Bratasiuk och hans Clarendon Hills. Förutom att han piffat upp sina buteljer och etiketter (fast jag gillar de gamla bättre) har äntligen hans hemsida genomgått en rejäl ansiktslyftning. Det behövdes. Ett tag trodde jag att han lagt ner verksamheten men efter att hans viner för ett tag sedan återintroducerades på den svenska marknaden och hans hemsida nu kommit ikapp, så ser framtiden genast ljus ut.


Roman Bratasiuk är vinentusiasten som under 80talet drabbas av lusten att göra sitt eget vin. Utan någon formell utbildning färdigställde han så sin första årgång 1990 med minst sagt små medel. Läs historian här (fascinerande). Det stora genombrottet kom när han döpte om sin Syrah från 1994 till Astralis och chockhöjde priset men samtidigt sålde slut dem omgående. Medan han fick ett stort genomslag internationellt och omnämndes i samma sammanhang som de stora Europeiska ikonerna förblev han närmast okänd på hemmaplan. Hur var det nu med profet i sin egen hemstad?

Just Astralis brukar anses tillhöra det absoluta toppskiktet och nämnas i samma andetag som Grange och Hill of Grace. Själv har jag aldrig förstått varför det är just dessa tre som anses främst av Australiens alla viner. Jag tycker det finns minst ett dussin andra viner som borde vara lika - eller till och med intressantare (utan att själv ha smakat dem alla). I vilket fall som helst har jag under åren fått prova en del viner från Clarendon Hills som alltid varit spännande - framförallt som mogna. Vinerna sägs ofta gå i en mer europeisk stil. Detta kanske beror på att Roman själv älskar de klasiska Franska vindistrikten (fast jag tycker nog att det jag har provat varit allt annat än ”europeiskt”).

Roman buteljerar druvorna solitärt och blandar aldrig druvor fån olika marker. Enkelt utryckt så innehåller varje butelj vin från just den mark och av den druva som etiketten beskriver. Han lär vara en mästare på att hitta bra råmaterial och vingårdarna som ligger i McLaren Vale är oftast belägna på hög höjd och planterade med gamla stockar, som alla har sitt ursprung från prephylloxera anfäder. Följande text är hämtad från hemsidan och ger lite perspektiv på alla generaliseringar om Australiensiska viner som industriprodukter:

”In fact, pre-phylloxera vines are the dinosaurs of viticulture. They exhibit the entire wealth of their gene pool - unlike cloned varieties which have been pre-programmed to survive in cool regions, high salinity, arid conditions, or infected soils. Cloned varieties are typically limited in their subsequent flavour expressions – whereas pre- phylloxera vines produce an expression that reflects the varied and syncopated climatic conditions of the areas in which they are grown. They are also extremely sensitive to all conditions in every season, and they react in individual ways.”

Handplockade druvor, vildjäst, inga tillsatser och ingen klarning eller filtrering – kort och gott ganska naturliga och hantverksmässiga viner. När 1994 Astralis lanserades i Amerika så skrev Parker följande intressanta rader i sin recension:

“One of Australia's most renowned boutique wines has finally made it to America's shores. Proprietor Roman Bratasiuk clearly knows what he is doing. These are all minimally processed, super-concentrated, explosively rich wines that have been bottled with no fining or filtration. Unlike so many Australian wines that are products of overly-zealous oenologists (gobs of added acidity in addition to multiple filtrations), these are what great old-vine Australian wines are all about.”

Ett vin som har bland den märkligaste provningshistoriken av alla på CellarTracker är 2002 Clarendon Hills "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard". Faktiskt talar 50% av omdömena om ett felaktigt och defekt vin och övriga är inte så positiva heller. Vissa verkar dock ha fått helt okej dricka i flaskorna – jag tillhör dem som inte klagar…

Jag har provat fyra flaskor av vinet och visst minns jag från något tillfälle en närmast spritsig och kolsyreaktig känsla men också minns jag ett mycket säreget vin som inte liknar något annat jag provat. Detta vin brukar även omtalas som ett av Clarendon Hills mest publika viner med termer som ”crowd pleaser” och Bob har till och med använt ord som dekadent… ; )

“It is among the finest Grenache-based wine made outside of France's Southern Rhone Valley.”

Kritiken på CellarTracker verkar mest handla om efterjästa buteljer och jag måste hålla med om att det funnits en märklig spritsighet i någon av flaskorna jag provat men som sedan avtagit efterhand i karaffen. Doften har alltid varit felfri. Istället för efterjäsning har jag mer upplevt den spritsighet som ofta finns i ung och nybuteljerad Riesling från framförallt Tyskland. Eftersom vinet omges av negativa omdömen och jag själv haft en del dubier bestämde jag mig för att dricka upp resterande lager våren 2008 men då den flaska jag drack först var helt lysande fick jag mina tvivel. Nu tog dock ångesten återigen överhand och korkskruven sattes obönhörligen i nästsista flaskan – tyvärr… eller inte?

2002 Clarendon Hills, McLaren Vale "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard" har en mörk tegelröd färg. Doften är närmast obstinat. Det doftar som om någon hällt ut en stor spann med nyplockade hallon på en stengrund och sedan hoppat upp och ned på dem med ren frenesi så att allt blivit till en puré. Det doftar inte hallon - det stinker hallon! Helt makalöst. Om man ska försöka översätta termen hedonistiskt i doft så är detta ett skolboksexempel. Knockout! Blygsamt är det inte. Vit choklad och parfym samt vårblommor följer i nästa våg. KIRSCH! Inlagd gurka med mandel och rostat kaffe samt en släng av dammig grusväg. Söt, stor och likörlik doft som inte alla skulle tycka om. Tryffel och oliver. Rökig av tobak. Jag älskar det. Som en läcker och len Armagnac till körsbärspralinen. Knuten är ingen gångbar term i det här fallet. Full pott. Sur filmjölk kanske någon annan skulle sammanfatta det?

Smaken är inte alls skum. Ingen spritsighet eller jäst känsla. Helt korrekt med väldigt ren frukt. Söt är närmast en underdrift. En sockermätare hade nog drabbats av panikångest om den kom inom en radie av en meter från glaset men den friska syran är helt i balans med resten. Renaste körsbärsfrukt med massor av syltiga (och syndiga) toner av choklad och vaniljkräm. Noisette med pistageglass - mosade jordgubbar och sötlakrits i en härlig kompott. Likörlik, viskös och fet munkänsla Så gott!

Kladdigt är fel term men visst finns det en hedonistisk karaktär i vinet som inte alls känns akademisk eller klassisk. Om man vill så skulle man kunna säga att detta skiljer traditionalisterna från modernisterna. Jag blir väldigt glad och upprymd när jag dricker det här vinet. Inte så intellektuellt men bisarrt gott. Min fru är van vid min smak men även hon utbrister spontant att detta är något mycket annorlunda och spännande. Körsbär är hennes enda beskrivning - den räcker långt, väldigt långt!

Om jag skulle följa hjärtat skulle poängen bli extremt hög. Glädjen och lustfylldheten gör att det känns som om det inte kan bli roligare än så här att dricka vin. Om man endast ser till en ögonblicksbild och glömmer all analys så är detta en fulländad upplevelse. Nu inser jag att framtiden kanske ändå ligger bakom det här vinet och att det finns ett lite märkligt drag i smaken som gör att 95 poäng får räcka trots euforin. Helt rumsrent och okontroversiellt smakar det inte. Kanske är sötman och syltigheten lite för uppenbar? Senaste buteljen renderade hela 96/97 poäng. Beträffande Mästaren och 2002an så nöjde han sig med 94 poäng en gång i tiden. Tidigare årgångar har varit uppe och nosat på 96-98 från fat. Bobs recension av 1996an skvallrar lite om vad det handlar om för typ av vin:

“Two of the most decadent wines made on planet Earth are the limited production (about 900 cases of each) of Old Vine Grenache. In 1996, there are three offerings, but I only tasted two, the Blewitt Springs and Kangarilla Vineyard. The Blewitt Springs is the first wine I have ever tasted that may be almost too rich to drink. Consequently, I have a slight preference for the 1996 Kangarilla Vineyard.”

Nyligen släppte Parker lite noteringar om äldre årgångar av Australiensiska viner. Ett visst missnöje med just Clarendon Hills och Grenachecuvéerna kunde utläsas i hans noteringar:

“The lesson with respect to these Clarendon Hills Grenaches is to drink them during their first 6-8 years of life.”

Jag noterar att Roman Bratasiuk skriver följande på sin hemsida:

“The Kangarilla vineyard offers majesty in both extension and girth. The depth of savoury, but fresh fruit within the extract remains with this vineyard for well over 15 years. Cleanliness and character define this site. More backward than the Blewitt Springs or Onkaparinga – it is almost the slowest maturing wine in the varietal domain.”

Jag tror att Roman lurat oss alla. Detta vin håller länge ännu. Om man ska vara kritisk mot CellarTracker så är detta ett sådant tillfälle. Varför känns det som om det nästan alltid är amerikaner som klagar över dåliga och förstörda flaskor? Är det den grå marknaden eller är det dålig hantering av vinerna? Jag vet inte men jag börjar faktiskt tappa tålamodet. Den närmast helgonförklarade Eric LeVine och hans CellarTracker har fått utstå en del kritik nyligen. Några anser att den stora massan som ger sina omdömen på sidan har svårt att återge sin egen åsikt och istället drabbas av någon slags masspsykos. Ingen vågar avvika. Alla tycker lika. Om jag inte hade köpt mina flaskor före det att jag läste omdömena på CellarTracker så hade det nog aldrig blivit någon affär. Vem vågar köpa ett vin som hälften anser vara defekt?

Om någon undrar så kommer det snart mera – både från Australien och Clarendon Hills. Först lite Roussillon dock och därefter Chateauneuf du Pape.