Kungen och jag!

Under en semesterresa till Toscana 2002 besökte vi Biondi-Santi. En klassisk producent och på förhand kändes det som det kanske skulle bli svårt att få till ett personligt besök. Märkligt nog brukar många gånger just de mest kända och prestigefulla producenterna också vara de mest gästvänliga. Så även denna gång. Visst var vi välkomna. Efter sedvanlig rundvandring och provsmakning (1997an!) så tackade vi för oss. Just då höll man på att packa en mycket flott, svart Mercedeslimousin ute på gården. Privatchauffören beredd och färdig att resa satt en parant madam i bilen. Försiktigt frågade vi vår guide om det var ägaren själv som skulle ut och åka? Jodå, visst var det Franco Biondi Santi som skulle ut och resa. Precis i det ögonblicket uppenbarade sig en lång och ståtlig gentleman i beige linnekostym som log vänligt emot oss. Vår dotter som då var dryga året gammal drog naturligtvis mannens uppmärksamhet till sig. Säga vad man vill - men barnkära är de, Italienarena – ”Bella Bambina” ni vet.

Självklart ville han krama och hålla i dottern och visst gick det bra. Försynt undrade jag om det gick för sig att ta en bild? Såklart, nickade den stilige gentlemannen. Fast inte skulle vi stå där på uppfarten utan givetvis skulle vi ta bilden inne i trädgården. Så skede och det blev naturligtvis ett kul minne att bära med sig. Efteråt fick vi en broschyr från egendomen som var mycket fin och påkostad men uppenbarligen några år gammal. På en av sidorna skriver man stolt att en av beundrarna av Biondi-Santis viner är den svenske Kungen Carl Gustav. Detta understryks dessutom av bildbevis. Självaste Kungen på bild med Franco. Därav att jag brukar skoja med vinkompisarna att det är Kungen och jag som finns på bild med Franco Biondi Santi!



Fast nu ska detta inte handla om den Svenske Kungen utan en annan gammal bekant – Kungen från Barossa Valley – Kungen över alla Gudar!

2006 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley, har en närmast svartlila färg som är mycket tät. Doften är först enormt syltig och bärig, nästan som bubbelgum. Blåbär och björnbär i en förening som drar åt det nästan vulgära till. Sedan kommer kryddig och rostad ek med en närmast köttig frukt som är påträngande. Lite identitetslöst men fullständigt hänförande. Enormt påfluget. Efterhand gummi och vitpeppar som inte alls antyder ett ursprung från nya världen utan snarast norra Rhônedalen. Lagerblad, kaffe, vit choklad, violer, malört och en jordig mineralton som känns närmast örtig och vild. Viltkött och svettigt omklädningsrum. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer mörka toner utvecklas det. I början handlar det mer om hallonsyrliga aromer.

Smaken är mycket frisk men samtidigt enormt koncentrerad. Tjock, viskös - kalla det vad ni vill men typiskt Ben Glaetzer gräddig är den. Hallon i massor och en kärnighet som påminner en del om den känsla jag kan få i Italienska viner som domineras av körsbärskärnighet fast detta är friskare. Bärig och syltig men aldrig sötkladdig. Som 2002an fast ännu syrligare och närmast dominerande karaktär av tuffa syror. Tanninerna finns nog där men är i princip omöjliga att skönja. Gräddkola och kaffe med lakritslikör. Violpastill och en aning eldig eftersmak med en liten varning för medicinalton. Gott, balanserat men inte alldeles tillgängligt eller hedonistiskt.

Helheten ger mig associationer till samma vin i årgång 2005. Ett vin som jag aldrig riktigt har blivit övertygad om som ett stort vin. Lite av samma karaktär som jag hittat i Bens viner som han gör åt Mitolo. Tufft är fel ord men lite ”besvärligt” är det allt att dricka denna 2006a. Nu är ju detta vin endast 2 ½ år gammalt. Precis som 2005an var första gången jag provade den. För att jämföra med de två tidigare årgångar jag nyligen provat – 2002 och 2003 – så känns både denna och 2005an som mindre goda och njutbara. Förhoppningsvis är det ungdomen som spökar. De två föregående provade jag aldrig som lika unga viner så jag kan inte riktigt jämföra intrycken. Jag gissar att många som har lite fördomar om vinerna från Australien och Barossa Valley i synnerhet skulle kunna gilla och acceptera detta vin. Friskt, syra och balans. Inga sötkladdiga smaker även om frukten och viskositeten finns där. Jag sitter hela kvällen med en liknelse i tanken åt en dessert vi brukar göra. Till denna brukar vi köpa frysta hallon som vi sedan kokar/reducerar och sedan passerar för att endast behålla vätskan och sortera bort kärnor och fruktkött. Just så upplevs detta vin – som en hallonreduktion.

Med tanke på tidigare inlägg om detta vin och den efterföljande debatten är det knappt så jag vågar mig på en poängbedömning – fast feg är jag inte, så självklart ska jag ge ett omdöme i numeriska termer. Idag ett vin som jag sätter 95/96 poäng på. Jay Miller gick ut hårdare i oktober 2007 och satte hela 97-100 poäng som fatprov. Han tycker dessutom att det bör konsumeras mellan 2017 till 2040. Som vinet smakar idag har jag svårt att acceptera den högre nivån men om vinet utvecklas åt samma håll som 2002an och 2003an så kan jag tänka mig att det om några år inte alls är osannolikt att Millers poäng är rätt. För mig känns det dock lite svårt att skönja den nivån idag. Fast jag är ju bara en glad amatör!