När jag dessutom nu inte heller kunde prova Bordeaux 2005 med Niklas så får man trösta sig med något annat. En riktig favorit och klassiker bland svensk vinelit och journalistkår. Alltid lika uppskriven och sällan ifrågasatt - Château Giscours!
Ibland hörs resonemang i stil med att poängbedömningar för Bordeauxvin ska alltid ses som lite hårdare än viner från andra regioner och länder. Som om 90 poäng från Bordeaux skulle vara mer värt än 90 poäng från Spanien, Australien eller Södra Rhône. Till och med jag har gått på det emellanåt och undrat om det inte ligger något i det. Fast sista tiden har jag nog åter konstaterat att det inte är så utan mer etikettdrickarnas sätt att försvara sig.
2000 Château Giscours, Margaux, har en mörk och aningen tegelröd färg.
Doften är först stor med fat och rostat kaffe i massor. I nästa sniff är det mer köttiga aromer med en kryddighet som känns angenäm. Lite mognad i form av tappenade - svarta oliver. Animaliska och söta mogna toner med choklad som tilltar under kvällen och mot slutet tydliga aromer av våt tobak. Mycket typisk, klassisk och behaglig doft. Kanske lite grön paprika mot slutet som stör. Vegetativ är fel ord men pikanta gröna och örtiga drag. Cabernet Franc? Klassisk stallighet och rökighet i sista sniffen.
Smaken är ren med lite syrliga körsbärsdrag och ett inslag av svarta vinbär. Harmoniska och mogna tanniner. En aning metallisk och bläckig smak som sen ger lite bitter choklad. Kaffe och violpastill med en behaglig fet struktur som tilltar ju längre vinet är i kontakt med luft. Vinner klart på luftning. Lakrits som också tilltar mot slutet. Gott med mycket typisitet och hederlighet. Klart gräddiga svartvinbärsinslag som slutkläm.
Ett klassiskt och prydligt Bordeauxvin som känns bra att både dricka till maten och njuta länge av efter avslutat måltid. Omtumlande och häftigt är det inte. Klart drickbart nu men klarar naturligtvis många år till i källaren. Bättre kanske det inte blir men kanske intressantare? För mig ett vin i 92/93 poängnivån. Parker avslutade sitt tredje och sista omdöme på 92 poäng i april 2003. Dessförinnan hade han från fat bedömt vinet till 89-91 första gången och 91-93andra gången.
Doften är först stor med fat och rostat kaffe i massor. I nästa sniff är det mer köttiga aromer med en kryddighet som känns angenäm. Lite mognad i form av tappenade - svarta oliver. Animaliska och söta mogna toner med choklad som tilltar under kvällen och mot slutet tydliga aromer av våt tobak. Mycket typisk, klassisk och behaglig doft. Kanske lite grön paprika mot slutet som stör. Vegetativ är fel ord men pikanta gröna och örtiga drag. Cabernet Franc? Klassisk stallighet och rökighet i sista sniffen.
Smaken är ren med lite syrliga körsbärsdrag och ett inslag av svarta vinbär. Harmoniska och mogna tanniner. En aning metallisk och bläckig smak som sen ger lite bitter choklad. Kaffe och violpastill med en behaglig fet struktur som tilltar ju längre vinet är i kontakt med luft. Vinner klart på luftning. Lakrits som också tilltar mot slutet. Gott med mycket typisitet och hederlighet. Klart gräddiga svartvinbärsinslag som slutkläm.
Ett klassiskt och prydligt Bordeauxvin som känns bra att både dricka till maten och njuta länge av efter avslutat måltid. Omtumlande och häftigt är det inte. Klart drickbart nu men klarar naturligtvis många år till i källaren. Bättre kanske det inte blir men kanske intressantare? För mig ett vin i 92/93 poängnivån. Parker avslutade sitt tredje och sista omdöme på 92 poäng i april 2003. Dessförinnan hade han från fat bedömt vinet till 89-91 första gången och 91-93andra gången.
2003 Château Giscours, Margaux, har en mörk röd färg. Tätare än årgång 2000.
Doften är ännu större än det äldre vinet och mer direkt och först påfluget. Massor av svart frukt, fat, stall, gödsel och animaliskhet – som en Syrah. Lakrits och mörka bläckiga toner med cederträ och mogen ost. Blåbärsfruktig med en köttig och fet arom som från kokos. Gummi och smörkola med kryddighet som kanel och kardemumma. Efter lång luftning lugnar doften ner sig men jag föredrar klart denna framför årgång 2000. Inte riktigt nya världen men farligt nära. En Shiraz från Mitolo ligger inte långt bort tankemässigt. Härligt. Rökig och klart fatdominerad doft som slutintryck.
Smaken är först förvånansvärt syrlig och fruktklen. Som om man blir blåst på konfekten. Klart oharmoniska och lite gröna tanniner som stör mig kopiöst. Smaken känns stram och ogin med en rå lingonsyrlighet och gräsighet. Örtig och kärning med klart vegetativa inslag. Dessutom fatbeska som inte alls känns bra. Inget kul. Jag är ganska konfunderad och besviken. Men se – plötsligt händer det. Efter flera timmar börjar det här smaka bättre och bättre med mer smörkola, svartvinbärsfrukt, kaffe, mörk choklad, vanilj och mer fruktsöta toner. Lakrits och violpastill med ganska tuffa men goda tanniner. Mycket märkligt. Vinner ännu mer än föregående vin på luftning. Dessutom är det tydligt att ju högre temperaturen blir i glaset desto godare smakar vinet. Tvärtemot mina idéer om hur det ska vara. Sedan kommer åter den lite torra och oharmoniska känslan tillbaks. Dessutom med gröna och vegetativa inslag.
Helhetsintrycket blir lite svajigt. Ett vin som uppför sig så här känns inte pålitligt. Kanske helt fel tidpunkt eller felhanterat av mig? Skulle kanske ha luftat det mycket tidigare? Är det den atypiska årgången? Jag vet inte men konstigt känns det. Klart annorlunda upplevelse och inte så klassiskt typiskt Bordeaux som det äldre vinet. Tveksamt om man hade gissat rätt på ursprunget i en blindprovning. Känns faktiskt lite som ett vin från Sydafrika – utan avlopps karaktär. Sätta ett betyg blir svårt. Först är jag kring 90 poäng och sedan uppe på 92 men får nog återgå till de ursprungliga 90 poängen. Fast om tio år kanske det här är hur gott som helst, eller så smakar det förfärligt? Jag avvaktar definitivt vidare smakprov. Det är den mycket goda doften som håller uppe betyget. Inte smaken. Parker slutade på 90 poäng även han i april 2006. Dessförinnan hade han satt 91-94 två gånger från fat. Något har uppenbarligen stört honom också.
Hade jag fått välja hade jag kombinerat doften från 2003an med smaken från 2000an – då hade det blivit ett kalasvin. Nu blir det två ganska okej och ordinära viner. Inte spännande och häftiga. Man kan fundera kring ett betyg om 90 respektive 92/93 om det bara blir ett ordinärt vin? Självklart inte. Om man stirrar sig blind på The Wine Advocates typiskt amerikanska sätt att utrycka sig så är ju allt över 89 poäng ”An outstanding wine of exceptional complexity and character. In short, these are terrific wines.” Så även dessa två.
Problemet är ju bara att över 95 poäng lyder formuleringen: ”An extraordinary wine of profound and complex character displaying all the attributes expected of a classic wine of its variety. Wines of this caliber are worth a special effort to find, purchase, and consume”
Det är skillnad på skit och pannkaka!
Det finns så mycket bra vin i den förra kategorin från Australien, Södra Rhône och Spanien för 1/3 av priset och då är valet enkelt för mig. Om man sedan är beredd att betala ”Bordeauxpriser” för vin från områdena ovan så är man i ”extraordinary wine” klassen. Det gör valet ännu enklare.
Doften är ännu större än det äldre vinet och mer direkt och först påfluget. Massor av svart frukt, fat, stall, gödsel och animaliskhet – som en Syrah. Lakrits och mörka bläckiga toner med cederträ och mogen ost. Blåbärsfruktig med en köttig och fet arom som från kokos. Gummi och smörkola med kryddighet som kanel och kardemumma. Efter lång luftning lugnar doften ner sig men jag föredrar klart denna framför årgång 2000. Inte riktigt nya världen men farligt nära. En Shiraz från Mitolo ligger inte långt bort tankemässigt. Härligt. Rökig och klart fatdominerad doft som slutintryck.
Smaken är först förvånansvärt syrlig och fruktklen. Som om man blir blåst på konfekten. Klart oharmoniska och lite gröna tanniner som stör mig kopiöst. Smaken känns stram och ogin med en rå lingonsyrlighet och gräsighet. Örtig och kärning med klart vegetativa inslag. Dessutom fatbeska som inte alls känns bra. Inget kul. Jag är ganska konfunderad och besviken. Men se – plötsligt händer det. Efter flera timmar börjar det här smaka bättre och bättre med mer smörkola, svartvinbärsfrukt, kaffe, mörk choklad, vanilj och mer fruktsöta toner. Lakrits och violpastill med ganska tuffa men goda tanniner. Mycket märkligt. Vinner ännu mer än föregående vin på luftning. Dessutom är det tydligt att ju högre temperaturen blir i glaset desto godare smakar vinet. Tvärtemot mina idéer om hur det ska vara. Sedan kommer åter den lite torra och oharmoniska känslan tillbaks. Dessutom med gröna och vegetativa inslag.
Helhetsintrycket blir lite svajigt. Ett vin som uppför sig så här känns inte pålitligt. Kanske helt fel tidpunkt eller felhanterat av mig? Skulle kanske ha luftat det mycket tidigare? Är det den atypiska årgången? Jag vet inte men konstigt känns det. Klart annorlunda upplevelse och inte så klassiskt typiskt Bordeaux som det äldre vinet. Tveksamt om man hade gissat rätt på ursprunget i en blindprovning. Känns faktiskt lite som ett vin från Sydafrika – utan avlopps karaktär. Sätta ett betyg blir svårt. Först är jag kring 90 poäng och sedan uppe på 92 men får nog återgå till de ursprungliga 90 poängen. Fast om tio år kanske det här är hur gott som helst, eller så smakar det förfärligt? Jag avvaktar definitivt vidare smakprov. Det är den mycket goda doften som håller uppe betyget. Inte smaken. Parker slutade på 90 poäng även han i april 2006. Dessförinnan hade han satt 91-94 två gånger från fat. Något har uppenbarligen stört honom också.
Hade jag fått välja hade jag kombinerat doften från 2003an med smaken från 2000an – då hade det blivit ett kalasvin. Nu blir det två ganska okej och ordinära viner. Inte spännande och häftiga. Man kan fundera kring ett betyg om 90 respektive 92/93 om det bara blir ett ordinärt vin? Självklart inte. Om man stirrar sig blind på The Wine Advocates typiskt amerikanska sätt att utrycka sig så är ju allt över 89 poäng ”An outstanding wine of exceptional complexity and character. In short, these are terrific wines.” Så även dessa två.
Problemet är ju bara att över 95 poäng lyder formuleringen: ”An extraordinary wine of profound and complex character displaying all the attributes expected of a classic wine of its variety. Wines of this caliber are worth a special effort to find, purchase, and consume”
Det är skillnad på skit och pannkaka!
Det finns så mycket bra vin i den förra kategorin från Australien, Södra Rhône och Spanien för 1/3 av priset och då är valet enkelt för mig. Om man sedan är beredd att betala ”Bordeauxpriser” för vin från områdena ovan så är man i ”extraordinary wine” klassen. Det gör valet ännu enklare.
9 kommentarer:
Poäng ja. Jag fattar inte grejen. Gillar man smaken av Bordeaux och kanske just precis den här stilen som Giscours levererar så kanske man sätter 99 poäng. Man kanske sedan sätter 75 poäng på Deux ex Machina 03. För att man inte gillar den stilen.
Poängbedömning är helt subjektivt. Att hålla på och tro att det finns någon slags objektiv kvalitet är bara att ljuga för sig själv.
Det finns ingen som har en helt neutral smak, allra minst Parker själv.
Kan man sitta och dela ut 99 poäng hit och 100 poäng dit om man inte har smakat de stora årgångarna av de största och mest legendariska vinerna? Parker har ju gjort det, men hur många av våra svenska kritiker har det?
Det största problemet med poäng är att detta: Den kritiker som delar ut högst poäng får mest uppmärksamhet. Det är hans/hennes poäng som vinbutiksägaren refererar till och detta i sin tur bygger upp den personens rykte. Detta genererar i sin tur fler läsare och större intäkter till recensenten i fråga.
En stor bidragande orsak till poänginflationen vi upplever nu.
Hej Svempa Imp!
Tänk att jag visste att detta skulle hända. Kalla det provocerande eller vad du vill men så fort poäng kommer upp till diskussion blir det galet och personligt. Självklart inser jag att bara antydan att Bordeaux inte skulle vara finare än alla andra viner brukar få det att ta skruv. Dessutom den svenska kelgrisen Giscours.
Visst har du helt rätt i att poäng är helt subjektivt precis som smaken i sig själv. Jag har alltid argumenterat för att den egna smaken måste vara allenarådande och styrande i val av vin. Det är jättekul att prova alla viner men det är bara få man verkligen tar till sig och verkligen gillar. Vilken typ av vin det är spelar mindre roll, bara man följer sin egen övertygelse. Vissa älskar Bordeaux för den upplevelse det ger. Andra gillar vin från South Australia för den upplevelse det ger. Problemet jag har är bara att den förra kategorin alltid anser sig ha en finare och bättre smak en den som gillar ”vulgoviner” från nya världen – det resonemanget klarar jag inte.
Parker har definitivt inte en neutral smak. Däremot passar hans smak mig ypperligt. Ibland blir det fel men förhållandevis sällan. En risk jag är beredd att ta. Denna inställning har många i vårt vinland så svårt att acceptera. Istället slänger man ur sig hur många stjärnor, glas och postryttare ett vin fått men om det handlar om 100 poängskalan blir det genast problem. Den klassiska 20 poängskalan synes dock alltid gå bra.
Att Parker släppt delar av världens vindistrikt till andra bedömare har nog med att göra att han förutom tidsbrist säkert även inser att andra kanske gör ett bättre jobb täckandes de områden han själv inte riktigt kan till sig på ett rättvist sätt.
Håller med dig om att Parker nog har bättre förutsättningar än vad många av svenska vinjournalister har men man ska inte förringa deras insatser heller. De gör nog i grunden ett styvt jobb och har ett ärligt uppsåt. Problemet jag har är i så fall att jag tycker att de har en lite för auktoritär och överlägsen ton och att ofta etiketten verkar vara lika viktig som innehållet.
Poänginflation eller inte men visst behövs lite vägledning? Själv har jag gott om oinspirerade viner som sällan lockar till konsumtion, inköpta på egna meriter och diverse svenska vinjournalisters hausse. Sedan jag började renodla mina inköp till att följa en kritiker har det blivit mycket bättre. Inte så att jag anser att Parker är Gud och den Allsmäktige utan mer att hans omdömen och palett stämmer väl med vad jag själv tycker. Det är också därför jag konsekvent sätter poäng på allt jag dricker. För att hela tiden utmana honom och verifiera min egen palett. Att kalibrera mig konstant. Visst kan det bli för tekniskt och tråkigt för vissa men för mig ger det hela tiden en utmaning i vindrickandet.
För mig saknar det egentligen helt betydelse var i världen vinet växt, i vilken jordmån, hur det har vinifierats, hur det har lagrats, hur länge det lagrats, om det är biodynamiskt eller ej ibland nästan även vilken druvan eller druvorna är. Det som räknas till sist är hur vinet smakar och om jag tycker om vinet eller ej. Självklart är det andra av intresse och vikt för att sedan förstå varför man gillade något eller inte men inte i första hand. Det spelar för mig ingen roll att ett vin kommer från Margaux, är gjort på i huvudsak Cabernet Sauvignon och Merlot, har legat så och så länge på den och den typen av fat. Antingen är det gott eller inte. Visst kan upplevelsen ändra över tiden och med mognad men det är också lite av tjusningen. Att kunna erkänna och konstatera att man bedömde något fel på grund av orsaker man inte förstod då.
Jag har från början tydligt deklarerat vad min blogg handlar om, se:
http://mina-vinare.blogspot.com/2008/06/en-mission.html
Även budskapet i rubriken har en viktig betydelse:
Var det något gott i flaskan?
Hoppas att bilden klarnar och att poäng inte ska ses som status eller det enda rätta utan mer ett alternativt sätt att se på vin och den upplevelse det ger. Jag samlar inte på poäng utan upplevelser. Andra behöver inte poäng för sina upplevelser och det respekterar jag lika mycket. Jag har som jag skrev i en tidigare kommentar lärt mig genom åren att vi all har vår subjektiva uppfattning om vin och vad vi söker i vårt vindrickande. Låt då mig få ha mitt sätt och tro på vad vin handlar om. Jag tål att andra inte delar min väg men inte att bli sedd på som paria av Smakpolisen!
Du har en ”poäng” i att det ibland delas ut höga poäng för att sälja sig själv och sin produkt. Ett problem som jag nog snarast kopplar samman med dagstidningsjournalistiken än den seriösa vinkritiker skaran. När Parker kallar 2000 DRC Richebourg för ett ”Bistro vin” och sätter 85 poäng gör han det nog inte för att det råder poänginflation. Ur HG november 2007:
“but several bottles of the 2000 DRC Richebourg proved to be reminiscent of a straightforward bistro-styled red wine. Unfortunately, it does not sell for a bistro wine price, and it reinforces my disappointment with this vintage for the DRC.”
Ha det så gott!
Jag tycker det finns en tendens att vinet fråntas sin roll som måltidsdryck i Parkers poängvärld. En monster-Chateauneuf med 16.5% alkohol och kirchsötma får 99 poäng. Det är väl ganska klart att det slår ihjäl allt i en vinprovningssituation - men det måste vara ganska hopplöst att servera mat till. Bordeaux, och i ännu högre grad Bourgogne med högre syra och total torrhet lyfter till mat - men upplevs "austere" i vinprovningen.
Hej MMM!
Visst har du en poäng med din kommentar om vinet som måltidsdryck. Jag vill inte att du ska uppfatta mitt svar som argt eller surt utan se det som min syn på vinet och upplevelsen det ger. Om jag ska vara lite provocerande så kan jag tycka att det fungerar lika bra med mineralvatten, öl eller till och med Bag in Box till mat. Varför konstra till saker och ting? Om jag bara söker sällskap av vin som måltidsdryck så finns det ju snabba genvägar till en perfekt kombination mellan mat och vin. Följ den gyllene regeln att komplettera mat från ett land och region med ett vin från samma region så brukar slutresultatet bli bra. Typiska rätter från Alsace kompletteras väl bäst med just vin från Alsace och så vidare?
Jag provar och dricker inte vin i första hand som en måltidsdryck utan för att vinet i sig ger mig en upplevelse lika viktig eller faktiskt viktigare än maten. Ett vin måste klara sig på egna meriter i min värld. Tänk om jag faktiskt tycker att en monster Chateauneuf med 16,5% alkohol faktiskt är så gott att jag gärna låter vinet ta över måltiden i sig och stå för den stora upplevelsen? Att maten får komplettera vinet. Givetvis fungerar det inte så för mig i alla lägen men när jag söker en stor upplevelse i vin så får faktiskt maten finna sig i att spela andra fiol.
Att sedan just en monster Chateauneuf med 16,5% alkohol skulle vara hopplös att servera mat till köper jag inte riktigt. Det finns massor av mat som jag tycker passar alldeles utmärkt till. Likaväl som det finns slankare viner som fungerar utmärkt till vissa maträtter men inte klarar sig på egen hand.
Sedan köper jag inte heller resonemanget att ett vin med högre syra lyfter till mat. Visst dämpas ofta torrheten och syran i vissa viner när de serveras till mat. Fast är det som är meningen? I så fall kan jag rekommendera mycket billigare och syrligare alternativ än Bordeaux och Bourgogne till mat.
Nyss hemkommen från en riktigt kul provning med hyfsat gamla viner så är jag ännu mera övertygad om min tillit till Parker. Visst dök det upp något vin som jag tycker Parker missbedömt men överlag stämmer hans omdömen mycket väl med mina – fast hans i något fall är 14 år gamla. Ett av kvällens bästa viner tror jag dock inte han har bedömt. En Bordeaux från 1959 som var allt annat än sur och tunn. Jag kan inte låta bli att fundera på hur denna smakade som ung. Att servera den till mat hade gått jättebra men det vore synd på ett så gott vin. Bättre att åtnjuta det som den dryck det är och ta något annat till maten.
Vi ser alla olika på vin och den upplevelse vi söker men döm aldrig andra på schabloner som hela tiden används av dem som tror sig veta bättre. Jag hoppas kunna göra ett inlägg om dagens provning snart som ytterliggare ett bevis för min övertygelse. Även en 1994 Sassicaia var med och syran som fanns i det vinet behövs det mycket mat för att döva – fast visst, för den som går igång på etiketter var det säkert bra.
Ha det gott!
Du har rätt i att vinupplevelsen ibland går utanför allt vad måltid heter. Min största vinupplevelse i livet - utan tvekan 100 poäng för mej - var La Tâche. Att äta mat till den skulle kännas helt malplacerat.
När man kokar ner allt så är det nog så att jag inte håller med om dina slutsatser (i bloggposten) - ergo - jag håller inte med Parkers poängsättning i Södra Rhone. Men det är ju en fråga om smak, som sagt. Således framstår inte Chateauneuf som så värst prisvärt för mej - speciellt inte högpoängarna som överträffar t.ex Las Cases i pris nuförtiden på den fria marknaden.
Sassicaia verkar vara en notorisk underpresterare i provningar - den brukar alltid komma sist när den slängs in med prismässigt jämbördiga viner. Aldrig provat själv dock.
Hej igen!
Det fina med vårat vinintresse är att vi får tycka som vi vill. Du behöver inte hålla med mig i mitt resonemang – vi kan ha helt olika uppfattning om vad som är gott eller inte men ändå gemensamt älska vin.
Just Chateauneuf du Pape är nog ett sådant område som delar folk i två grupper. Själv har jag alltid tyckt mycket bra om distriktet och på senare år har det förstärkts ännu mera. Delvis tror jag det beror på att det hela tiden dyker upp nya producenter som börjar buteljera själva och på så sätt skapar ett ständigt flöde av nya spännande viner. Jag känner för egen del att Bordeaux är mera statiskt och ”mossigt”. Nu vet jag att det sker ägarbyten och nya friska tag tas för att återuppliva gamla trötta egendomar men jag orkar inte riktigt hänga med i svängarna. Jag har fullt upp med de distrikt och områden som ligger mig varmare om hjärtat.
Jag anar ofta dock att det finns en hel del personer som ofta vill antyda att man aldrig kan jämföra poäng för ett Bordeauxvin med samma poäng för ett vin av annat ursprung. Den tesen har jag själv trott på men det gör jag inte längre. Det finns för mig bara en skala och den är lika oavsett ursprung. Sedan kan man dock generellt tycka bättre om vin av ett visst ursprung och därför personligen värdera poängen högre – det vill säga tycka bättre om ett 95 poängsvin från Bordeaux än ett 95 poängsvin från Australien. Själv anser jag att prisvärdet är så mycket större i viner från andra distrikt och länder än Bordeaux och Bourgogne. För övrigt tycker jag även de Kaliforniska vinerna är helt fel prissatta. Nästan ännu tokigare än de två Franska distrikten.
Sassicaia har jag provat några gånger men aldrig tyckt det varit speciellt bra eller gott. Just 1994 är väl inte den största årgången men även bättre årgångar tycker jag har underpresterat.
Kan glädja dig med att ett Bordeauxvin blev min favorit i gårdagens provning!
/ MV
Jag är också förtjust i Chateauneuf-du-Pape, och har inte provat någon av de högst rankade - därför blir det lite konstigt när jag försöker tala ner viner jag aldrig provat. Dock har jag provat två viner med höga poäng som var i princip odrickbara: (den berömda) Clos Sainte Jean 2005 (93 poäng) och Janasse Chaupin 2000 (94 poäng) - utan att vara defekta. Klart man börjar undra hur det står till med Parkersmaken... Någon allvarlig diskrepans måste det vara i hur jag och han vill ha sina viner. En av de bästa jag provat var La Nerthe 1991 med 78 Parkerpoäng. Iofs blir det billigare att handla vin efter inverterade Parkerpoäng ;-).
I Bordeaux tycker jag han är klockrent i samklang med min smak dock.
Att använda en skala inverterat är faktiskt en variant. Det gör jag med Munskänken ; )
När de sätter höga betyg på Aussie anar jag ugglor i mossen och avstår (om inte Parker är på samma linje förståss)!
Lite skoj men även lite alvar faktiskt. Ibland kan omdömen vara vägledande fast inverterat.
Ha det!
Visst är det härligt vi alla tycker olika! Måste ju ändå betyda vi bejakar våra personliga preferenser framför att tycka om "rätt" viner!
Skicka en kommentar