Utanför komfortzonen?

Det var väl så Michael Twelftree utryckte saken: “I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone.”



Nu är det kanske inte helt med sanningen överensstämmande att jag är utanför min ”komfortzon” när jag dricker vin gjort av Cabernet Sauvignon men någon utpräglad fantast eller älskare av denna druva är jag faktiskt inte. Det kan vara långt mellan gångerna för njutning och spontana glädjeyttringar. Sällan tycker jag vin smakar illa och att hävda att jag har svårt för Cabernet Sauvignon är kanske orättvist men det är definitivt inte min favoritdruva. Ofta tycker jag mig finna örtiga, bläckiga och gröna paprikainslag i viner gjorda av druvan. Samtidigt finns det oftast en läcker stallighet och kryddighet med cederträ i doften som tilltalar mig men i smaken brukar det bli lite murrigt och stramt. Jag saknar ofta den frukt och bärighet som tillexempel Grenache eller Syrah/Shiraz erbjuder. Alltför ofta blir det metalliskt och stramt när det handlar om Cabernet Sauvignon men framförallt Bordeaux - ungefär som att dricka ur en plåtmugg. Samtidigt kan dessa viner med mognadstoner tillhöra den största av upplevelser att konsumera.

Nya världen då? Nja, i princip lockar inte den heller med sina Cabernet Sauvignon baserade viner. Australien som är mitt favoritland brukar inte imponera med sina Cabbar och Sydafrika har jag helt vänt ryggen. Kvar står då Nord och Sydamerika med sina oftast välgjorda viner men i det ena fallet på tok för dyra och i det andra fallet alltför ovanliga och oftast atypiska viner kompletterade med lokala specialiteter som Malbec och Carmenère (trots sitt ursprung från klassisk mark).

Men så kom då månaden när tillfället uppenbarade sig och det inte gick att hålla tillbaks nyfikenheten. Två legendariska och kanske banbrytande viner för sina respektive ursprung och hemländer lanserades nyligen i ett av många förvirrande släpp i det allt svårare att överblicka och tillfälliga sortimentet.

Först i Argentina att göra vin med sikte mot toppen måste nog ändå Nicolás Catena anses vara. Han lär ha experimenterat en hel del och många ansåg nog honom galen i sin ambition att göra världsklassvin från Mendoza. Om han lyckats eller ej är inte jag rätt man att avgöra men de gånger jag provat Bodega Catena Zapatas viner så har de alltid fallit mig på läppen. Första gången jag provade Nicolás Catena Zapata var för sju år sedan och årgången var den numera berömda 1997an som vunnit flera prestigefulla tävlingar mot betydligt mer erkänt motstånd. Det var då ett ganska utvecklat vin men oerhört kraftfullt. Vid den tidpunkten upplevde jag det som ett av de bästa viner jag provat (dessutom skedde provningen helblint). Trots den positiva överraskningen har det aldrig blivit några inköp av vinet ifråga utan det har hela tiden kommit annat emellan – tills nu.

Pionjär i Kalifornien kan man kanske inte kalla Christian Moueix eftersom debuten med Dominus skedde så sent som med årgång 1983. Fast frågan är ändå om han inte gjorde något som idag känns unikt genom att producera ett vin från nya världen baserat på Cabernet Sauvignon (trots sin personliga berömmelse grundad på Merlot) i en stil som de flesta brukar anse mer Bordeaux än Bordeaux självt? Många är historierna om hur erfarna vinprofiler i blindprovningar utbrustit Bordeaux när de i själva verket haft Dominus i glasen. Tyvärr var jag inte med i en provning som hölls för fyra år sedan men jag har flera gånger hört berättas hur samtliga deltagare utan tvivel placerade 1991an i Médoc – även en av landets mest ansedda auktoriteter i just ämnet Bordeaux. Ett vin i en stil man uppenbarligen kan förvänta sig avviker en hel del gentemot övriga kultförklarade boutiqueviner från Kalifornien – eller?

Provade över två kvällar i helgen som gick:

2002 Dominus Estate, Napa Valley har en djup, tät och blodröd färg med inslag av sammetsrött. Det doftar först choklad, mocca, tobak och läder. En allmänt rostad och mörkt dov ton slår an första slaget. Sedan följer ett mer örtigt samt grönt inslag med paprika och oliver. För några sekunder är jag övertygad om att det kommer att bli som vanligt men då framträder en mer kryddig ton med kanel, cederträ och tryffel. Det rostade kaffet återvänder och sedan mer tobak, läder och svartvinbär. En viss sötmognad samt exotisk kryddighet, som från orienten, blir slutintrycket som avrundas med lite hederligt svettig sadel (av valfritt slag). Underbart god och klassisk doft som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Smaken är ren men först lite stram och bläckig med tydliga inslag av svarta vinbär och en oroande torr eftersmak. Även tanninerna känns torra men med en frisk och syrlig minerallitet som känns uppiggande. Eftersmaken är lång och närmast rostad men på ett elegant vis som mer leder mot tobak än kaffe. Sedan släpper vinet ifrån sig mer och övergår mot choklad, grädde, lakrits/salmiak och crème de cassis. En sälta med inslag av bitter lakrits växer fram och alltihop avslutas med ett väldigt elegant men också ruskigt gott slutintryck. Klassiskt!

Det här blev som kärlek vid första ögonkastet. Jag tror aldrig att jag tidigare har provat Dominus och därför tog nyfikenheten över från det sunda förnuftet. Inte direkt ett billigt vin och inte heller kanske tillräckligt moget för att visa sin fulla potential – men varför oroa sig över sådant när upplevelsen blev så fin och beslutet att korka upp visade sig så lyckosamt. Det här nästan överträffade mina förväntningar (eller rättare sagt förhoppningar) och resulterar i ett mycket positivt slutintryck. Skulle jag bli lurad i en provning om vinet dök upp blint? Troligen. Det finns något i smaken som antyder lite mer värme och fruktsötma än i de flesta Bordeauxviner men doften och helheten skriker ut Bordeaux så troligtvis skulle jag bli grundlurad i en blindprovning.

Robert Parker går så långt i sin bedömning från februari 2005 att han jämför med de legendariska årgångarna 1991 och 1994. Bäst sedan dess kallar han 2002an och delar ut 96 poäng. Absolut helt korrekt enligt min mening och jag lägger gärna på en pinne extra och slutar på 97 poäng sett över de två kvällarna. Intrycket jag fick är att vinet definitivt vinner på luftning och utvecklas åt det rundare och sötare hållet över tiden. Egentligen sker det ingen dramatisk förändring över loppet av de två kvällarna men intrycket är att det smakar som godast på slutet och det är alltid ett gott tecken. Ett mycket tilltalande vin som det är lätt att tycka om. Snyggt och prydligt och dessutom väldigt gott till mat.

2005 Bodega Catena Zapata, Mendoza ”Nicolás Catena Zapata” har en mörk och tät lilablå färg. Doften är direkt och stor med tydliga inslag av vanilj och kokos samt rostat kaffe. Plommon, choklad och syltig frukt med blåbär och mynta. Aprikos, marsipan och exotisk frukt i allmänhet samt en fetma i form av hudkräm parfymerad av blommor. Sedan finns det en annan dimension i doften i form av en köttighet av sällan skådat slag. Stall, svett, animaliskt, läder, brändhet, grillad biff och charkighet. En doft som snarast lurar mig att tro att det är Syrah i glaset. En ganska primär men oerhört spännande doft där säkert 24 månader på de nya faten påverkar slutresultatet en hel del. Antagligen tränger även Malbecdruvan (22%) igenom och sätter den köttiga prägeln på doften.

Smaken är stor och ren med frisk syra och tydliga inslag av körsbär och crème de cassis. Violpastill, minerallighet av typen stenkross/grus och därefter en frisk eftersmak av mentol, bärighet och kryddighet. Tanninerna upplevs först som väl tydliga och lite torra men detta ändras snabbt och därefter framstår smaken som betydligt mycket sötare med marsipan, choklad, nötter och kokt frukt. Det blir dock aldrig kladdigt eller svulstigt utan allt balanseras av den rika och rena fruktigheten samt en märkligt frisk och luftig kryddighet. Ett mycket snyggt och trevligt hantverk.

Skillnaden mot det föregående vinet kunde först inte vara större. Fast över tiden av de två kvällarna vinerna provas så förändrar sig detta mest. Från ett ganska outvecklat och lite kantigt vin till ett betydligt rundare och mer harmoniskt vin. Även i detta fall smakar sista glaset bäst och vid den tidpunkten är jag grymt imponerad av vinet. I början är jag lite mer fundersam och har svårare att uppskatta vinet och jag upplever det först lite ”enkelt” och anonymt. Inte i doften men väl i smaken. Doften är oerhört stor och ganska omtumlande. Smaken kommer först inte riktigt loss men när den väl gör det så smakar det rysligt gott. Skillnaden i ålder mot det föregående vinet är endast tre år men det upplevs som om det vore betydligt mer. I en blindprovning skulle jag lätt kunna gissa på upp till tio års skillnad. Definitivt ett ”gemmevin” som Dansken säger.

Bedömningar av Argentinska viner är det sällan man får läsa med Bobs underskrift. Istället är det idag Jay Miller som ägnar den Sydamerikanska kontinenten sin uppmärksamhet. Något han verkar göra med glädje. I detta specifika fall så gillar han innehållet så mycket att han i december 2008 slutar på hela 98 poäng. Har han då som vanligt tagit i för mycket tänker ni? Nja, sett över två kvällar så kan jag sträcka mig till 97 poäng men inledningsvis var det nog närmre 95 poängintervallet. Helt klart är att vinet garanterat vinner på lagring eller extremt lång dekantering. Gott smakar det hela tiden men den riktiga kicken sätter in först efter många timmars luftning. Något som inte alls är ett problem utan snarast en möjlighet. Sedan påverkas säkert intrycket av att det andra vinet är i en betydligt elegantare och mer lättbegriplig stil. Mot annat motstånd hade resultatet kanske blivit det omvända.

Vilket vin ska man då välja? Måste man välja?

Det handlar givetvis om tycke och smak men också den ekonomiska aspekten påverkar beslutet. Det är inga billiga viner. Prisvärt kan man aldrig kalla vin för femhundra respektive sjuhundra kronor. För den sanne entusiasten är det dock värt uppoffringen att köpa bägge vinerna. Lite beroende på perspektiv så får nog 495kr anses billigt för ett av de bästa viner som Argentina respektive den Sydamerikanska kontinenten har att erbjuda. Jämfört med mycket annat som kommer från gamla världen så anser jag nog att prislappen för 2005 ”Nicolás Catena Zapata” är helt okej. Faktiskt även i jämförelse med övriga jämlikar från den nya världen.

Med tanke på vad Kaliforniska kultcabbar idag kostar så framstår de 699 kronorna för 2002 Dominus Estate som billigt. Om man dessutom jämför med de prestigefulla kelgrisarna från Médoc och den östra stranden så framstår priset som löjligt billigt och närmast ett fynd. Inte för att jag är helt objektiv i mitt omdöme men nog är Dominus ett fullgott alternativ till mången dyrare Bordeaux.

Men om man nu måste välja?

Ja, då blir mitt råd till den som vill ha ett matvänligt och okontroversiellt toppvin att välja 2002 Dominus Estate. För den som vill chansa, i förhoppning om att bli rikligt belönad om tio år, kan välja 2005 ”Nicolás Catena Zapata”. Vill man luras i blindprovningar kan man välja vilken som. Få kommer att gissa rätt på ursprunget.

Om man vill bli rikligt belönad per omgående och anser att det endast får kosta 365kr så har jag ett tredje alternativ. Ett vin som öppnades kväll nummer två som kontrollvin för de bägge berömdheterna. Ett vin som direkt satte sig i förarsätet och förpassade de andra två till passagerare i baksätet. Nu blev det åka av:

Ofta undrar jag över varför jag gillar Aussies så mycket och om det är fel på mig eller om mitt omdöme blir helt grumlat när jag får Shiraz från Down Under i glaset. När jag är som mest fundersam och tvivlen växt sig starka brukar jag plocka fram något som jag tidigare uppfattat som gott just för att utmana och få bekräftelse på min goda (eller dåliga) smak.

Därför känns det extra roligt att 2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz inte bara står upp mot motståndet utan snarast slår knockout. Det här är ett sjuhelvetes gott vin som inte tilltalar den intellektuella sidan men väl den hedonistiska. Fast visst kan vin handla om njutning och direkta upplevelser istället för framtida förhoppningar? Visst kan det få smaka sött och saftigt med massor av ved, fat och tjära i näsan? Visst kan det vara läckert med asfalt, grillat kött och rökiga dieselångor som väller fram ur glaset? Visst smakar det mumma med jordgubbslikör, aprikospuré och choklad i munnen efter alla tanniner?

Jag tycker så och därför känns det härligt att återigen få uppleva vilken glädje (och rus) det här vinet ger mig. Kanske inte ett vin för alla men för dem som är villiga att gå utanför sin ”comfort zone” så utlovar jag en okomplicerad men extremt njutbar upplevelse i sann hedonistisk anda!

Stairway to Heaven!

Nej, jag har varken gått över till att blogga på engelska eller skriva om musik utan det hela handlar som vanligt om vin – om än himmelska sådana.

Då förstår ni att detta inlägg inte kommer att avhandla Led Zeppelins gamla slagdänga. Det här ska handla om en helt annan himlafärd. Våra lokala rockhjältar i Malmö – Wilmer X – sjöng om ”Pontiac till Himmelen” och kanske hade även den titeln kunnat fungera som rubrik. Nu handlar det inte heller om bilar men det är faktiskt en jänkare vid rodret mot vår väg till himmelska höjder.



Kan man köpa lycka? Nu sägs förvisso att Robert Plant i texten till ”Stairway to Heaven” anspelade på att en kvinna alltid får det hon vill ha, utan att ge något tillbaka men nog kan man tolka texten som att hon köper lycka? För oss vinfantaster så är det nog det som alla inköp syftar till – att hitta lyckan och njutningen i flaskan. Upplevelsen behöver inte vara fulländad men visst är det extra roligt när man känner sig upprymd och tillfredställd efter att ha provat ett vin som leder tanken mot just perfektion. Vem kan då guida oss mot den upplevelsen? Ja, några av oss sätter tilltron och hoppet till Robert Parker medan andra väljer alternativa vägar. Några tycker säkert att vi valt fel väg och hamnat på den ”mörka sidan” men under alla omständigheter så är just jakten på bekräftelse ännu ett tema och ursäkt för en vinprovning. Av alla tänkbara teman så duger detta minst lika bra.

I månaderna januari och augusti brukar vi i Gomseglet hålla provningar med uteslutande poäng och kvalitetstema. Tanken är att utmana oss själva men även våra kritiker för att fastställa deras trovärdighet och vår samstämmighet. Kan vi lita på dem och vem tror vi mest på? Nu brukar det oftast handla om endast en kritiker när vi samlas i Gomseglet då Parker är lite av husguden för många i vårat gäng. Alla medlemmar delar dock inte uppfattningen att Bob är störst eller bäst men alla brukar tycka att temat är kul och att vinerna oftast är goda. Alltså inte så svårt att samla gruppen inför nya utmaningar.

Uppgiften denna gång var kristallklar. Om vi ställer tolv viner på bordet som alla har fått från 90 till 100 poäng av Mästaren själv, kommer vi då att få en resa som leder mot total perfektion? Alla vinerna var denna gång bedömda av Parker och inte av hans medhjälpare (eller lakejer som några föredrar att kallar dem) vilket skulle säkerställa att ingen diskussion kunde uppstå kring den ene eller andre kritikerns personliga smak. Tolv viner bedömda i ett poängsintervall från 90 till 100 poäng. Den snabbtänkte har redan insett att det endast blir elva steg och därför fanns det en ”dubblett” med i uppställningen. Ett vin som alltså har fått samma antal poäng som ett annat vin i startfältet.

För majoriteten av gruppen var samtliga viner okända – helt blint således. Däremot visste vår provningsansvarige exakt vilka vinerna var men inte i vilken ordning de skulle serveras. Ett tag var tanken att köra dem som en trappa från 90 till 100 men detta ändrades sedan till att bli en helt slumpvis ordning (vilket övriga gruppen även hade vetskap om). Själv hade jag bidragit med tre av vinerna samt lämnat förslag på några andra så för mig var inte provningen helt blind. Även någon annan hade bidragit med vin men för de flesta var det helt okända vatten. Något som (det alltid gör) visade sig lärorikt – man ska inte ha förutfattade meningar när det handlar om vin. Låter man sinnena sköta sitt utan influenser av etiketter och förhandskunskap så blir det oftast bäst – och roligast.

Tretton personer runt bordet kanske ses som otur men det drabbade då inte denna provning. Allt från glada amatörer till branschfolk och Munskänkar med styrelseuppdrag samt en fördelning i åldersspann som får anses som bred. Dessutom både kvinnor och män – inte bara en massa gubbar som sover med Parkers alster under huvudkudden.

Hur gick det då? Ja, härefter följer en redovisning av vinerna i den ordning de serverades med mina intryck först. Därefter vinets namn och Parkers åsikter med efterföljande funderingar och redovisning av gruppens slutsatser. Hoppas det kan bli kul läsning även för den som inte fascineras av siffror:

Vin 1
Färgen är djup och mörkt svartröd. Doften är stor med kryddighet från kanel och orienten. Söt och varm fruktkompott med jordgubbar, vanilj och gräddkola samt en viss mognadston. Blodighet och köttighet med lakrits och violer samt choklad. En doft som framkallar suckar och stön från många håll runt bordet. Smaken är tjock och viskös med en varm och gräddig struktur. Koncentrerad fruktighet och en aning eldig med sviskon, körsbärslikör och blåbärssylt som sedan leder mot en lång och nästan lite tuff eftersmak med värme och klart rostade inslag. Kanske lite låg syra. Eftersom jag har tre viner med i startfältet är jag nästan med en gång 200% säker på att detta är ett av dem. Något som visar sig stämma. Kanske håller jag därför igen med betyget och stannar på 94 poäng som förmodligen borde ha varit en poäng mer. Jag är lite tveksam till helheten men det beror nog mest på förhandskunskap.
2005 Mollydooker, South Australia "Two Left Feet"
Kanske lite chockerande att detta vin kom först ut i startfältet. Inte desto mindre kommer det här vinet på tredje plats i provningen när gruppens röster sammanräknas. En favorit och ett vin som gruppen rankar betydligt över de 94 poäng som Parker delade ut i juni 2006. Så bespottad har sällan en producent blivit som Mollydooker blev när deras 2005or lanserades. Milkshake, alkoläsk och Pina Colada var det många som skrek. Vid lanseringen till den ringa kostnaden av 122.- riksdaler. Jag har själv tillhört tvivlarna men alltid gillat just det här vinet. Jag inbillar mig att tricket är att vänta ut den, efter buteljeringen, så överdådiga frukten och låta dessa viner få en aning av mognad. Då släpper den värsta fruktbombskänslan och en mer komplex karaktär framträder. Återigen visar det sig att vi som vinprovare mår bäst av att inte veta vad som finns i glasen. Jag som vet vad vi provar ligger nästlägst i poäng. Gruppen tycker som följer: 94 / 97 / 97 / 96 / 97 / 96 / 98 / 98 / 98 / 93 / 98 / 97 / 95 vilket ger ett snittbetyg på 96,5 poäng. Ganska kul faktiskt att ett så ”simpelt” vin kan leverera så mycket glädje – dessutom som fösta vin i uppställningen. Inte ofta vin nummer ett slutar topp tre i en provning. Inte heller nämns Australien med självklarhet som vinets ursprung. Eftersom jag går ut hårt och anser mig säker på vinet så är det ingen annan som gissar på dess ursprung. Däremot hör jag aldrig Australien nämnas med bestämdhet under provningen.

Vin 2
Färgen är ljus och svagt tegelröd. Doften stor och animalisk med massor av kött och rökt korv samt en medicinalkänsla av gasbinda med lite höstlöv och ved. Tjära, blodig biff, och en aning grillad karaktär med kryddor och värme. Peppar, nejlika och julkryddor i allmänhet. Komplex doft. Smaken är frisk med körsbär och slånbär. En viss känsla av uttorkad frukt samt nästan citrusinslag i den kärva och vrånga eftersmaken. Även smaken har ett klart medicinalt inslag. Efter lite jämkning slutar jag på 91 poäng som inte betyder att jag ogillar vinet men speciellt insmickrande och gott är det inte. En del tycker givetvis tvärtemot. Min gissning leder först till Bourgogne i doften men sedan lurar smaken iväg mig till Norra Rhône på grund av sin ofta alltför syrliga Syrahfrukt.
1995 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Jag har har provat vinet förut och i vertikalprovningen i Göteborg framstod vinet som godare med en viss förhoppning om framtiden. Den här buteljen känns betydligt mer utvecklad och närmast över kanten. I efterhand kan jag erkänna att tanken på Södra Rhône faktiskt dök upp men att den så syrliga frukten kändes alltför vrång för att kunna komma från rankor under söderns sol. Där ser man så fel man kan ta. Övriga gruppen gissar på Pinot Noir och Bourgogne samt som mig på Syrah och Norra Rhône. Någon nämner Chateauneuf-du-Pape men det framstår inte som det vanligaste förslaget. En spännande vadslagning utbröt mellan ett äkta par innan ursprunget avslöjats. Det var länge sedan jag hörde från vår vän Vinimportören och kanske beror det på att han just nu befinner sig på en världsomsegling? Han var nämligen övertygad om att det inte var Bourgogne i glaset. Parker då? I januari 2003 delade han ut 92 poäng efter att tidigare ha varit positivare. Kanske var vinet mer lovande i sin ungdom. Som grupp betraktad uppskattade vi dock detta mer än Bob även om jag och någon till var mer tveksamma. Gruppens resultat: 91 / 92 / 91 / 94 / 92 / 95 / 94 / 94 / 94 / 92 / 97 / 95 / 93 med snittbetyget 93,4 poäng. Min gissning är att många förfördes av vinets tydligt utvecklade karaktär och mognad men vinet hamnar trots detta nästsist i provningen.

Vin 3
Färgen är rubinröd. Doften är stor med klara inslag av dill och ”gurkburk”. Örter, mentol, nagellack och apelsinskal i chokladmousse toppad med vaniljkräm. Nästan som Grand Marnier "Triple Orange" med körsbär. Nötter och cigarrtobak som växer fram efterhand. Doften utvecklas konstant och ju längre tid i glaset desto komplexare och ljuvligare blir aromerna. Jätteläckert. Smaken är ren och gräddig med mintchoklad och apelsinlikör. Ganska tuff syra i den långa och lite eldiga eftersmaken. Viss beska och gummi samt tuggtobak med svartvinbär och körsbär. En spännande smak av soja och sjögräs framträder alltmer vilket tillsammans med den allt komplexare doften jagar upp mina poäng från inledande 92/93 till hela 96 poäng. Vinner klart gentemot övriga viner av att stå i glaset. Riktigt gott. Givetvis tror jag att vi befinner oss i Australien och att det kan vara Chester Osborn som hållit sig framme med sin "The Dead Arm".
2001 Henschke, Eden Valley "Mount Edelstone Shiraz"
Inte helt rätt men bra gissat om jag ska vara självgod. Även de flesta övriga provare gissar rätt på ursprunget. Senast jag provade vinet tyckte jag mycket om det men det har en ganska säregen stil som säkert inte alla uppskattar. Jag tycker att vinet har en enorm komplexitet som bara ökar med tiden. Alltid ett gott tecken. Parkers omdöme med de 95 poängen från oktober 2004 stämmer mycket väl överens med mina egna. Kanske är vinet lite väl utvecklat för att jag ska tror på en ljusare framtid. Även om jag tror att vinet håller ett tag till kan jag inte tänka mig att det blir godare. Det här polariserar gruppen och trots att vi som grupp betraktat gillar det bättre än föregående vin så hamnar vi faktiskt under Parkers betyg: 96 / 94 / 93 / 90 / 93 / 97 / 94 / 95 / 97 / 93 / 91 / 98 / 93 och ett genomsnitt på: 94,2 poäng vilket ger en tredjeplats från slutet. Orättvist anser jag ; )

Vin 4
Färgen är djupt sammetsröd. Doften är först rökig med fat, tjära och kafferost, nästan espresso. Fatvanilj, tobak, kryddor med kanel som mest framträdande. Sedan en blodighet med medicinalkaraktär och klara animaliska inslag. En läcker och tilltalande doft. Smaken är ren och koncentrerad med fruktighet och varma rostade toner som ger en viss kaffebeska. Fat och grillade inslag med en antydan till gräddighet. Avslutet är dock lite rått och kärvt med nästan ett outvecklat intryck. Det känns som om vinet inte är färdigt eller att det helt knutit sig. Inte så tilltalande som helhet. Det blir 92 poäng och med en viss bävan inför att det nog kan vara mitt andra egna vin i startfältet – det känns onekligen så.
2001 Artadi, Rioja "Pagos Viejos"
Tyvärr har jag rätt. Detta är mitt vin nummer två. Jag har under en tid noterat allt mer tveksamma omdömen på CellarTracker om vinet. Även mina tidigare erfarenheter av Artadis viner bekräftas. De kan vara ljuvliga som riktigt unga för att sedan tappa allt och falla platt till marken. Jag har hittills inte provat ett enda moget vin från firman som varit riktigt gott eller helt tilltalande. Det känns som om vinerna rasar samman. Det kan kanske också vara så att detta helt enkelt befinner sig långt inne i tunneln och behöver många år till för att leverera sin potential. Onekligen kommer jag att vara mycket tveksam till fler inköp av Artadis viner. Det märkliga är att firman får fantastiska betyg år ut och år in av världens kritiker. Inte minst av Parker som i april 2004 delade ut hela 97 poäng. Ett betyg som vi inte kommer i närheten av som grupp: 92 / 93 / 90 / 98 / 90 / 92 / 93 / 94 / 91 / 94 / 88 / 91 / 92. Ett genomsnitt på 92,2 poäng med en klar jumboplacering. Trist på ett vin som jag hade vissa förhoppningar om. Dessutom det vin som tydligast faller ut jämfört med Parkers hyllning. Däremot lurar modern Tempranillo oss åter mot Syrah och Rhône. Märkligt hur invanda mönster är svåra att bryta. Ingen uppenbar Spansk känsla alls i det här vinet. Det enda som får mig tro att detta är mitt vin är ljust att inget av de övriga känns som troliga alternativ. Plus att jag får lite tråkig ”Artadikänsla” över vinet.

Vin 5
Färgen är djupt röd och tät. Doften är stor med rökta fikon och söt varm frukt. Rostad med jordiga och mineraldrivna toner samt ett nästan bränt inslag. Kanel, jordgubbar, kaffe och ett blodigt drag av kött. Animaliskt med svettigt omklädningsrum men samtidigt parfymerad och blommig som av rosor. Fantastiskt läcker och komplex doft. Växer hela tiden. Smaken är ren med varm, söt och koncentrerad fruktighet. Homogen och harmonisk med en antydan till eldighet men en balanserad syra. Jordgubbar, choklad och kokos i en fenomenalt bra och intensivt lång eftersmak. Kola, körsbär och en rostad köttighet. Enorm smak och ohyggligt gott. Fulländningen känns nära. Fast vad kan det vara? Kanske en riktigt välstrukturerad Aussie Shiraz - Amon-Ra? Det blir 98 starka poäng från mig med snudd på ytterligare en pinne.
2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia"
Riktigt kul det här. En gammal favorit i repris. Bättre har 2003an aldrig smakat. Jag har provat denna åtskilliga gånger förut och i princip alltid gillat den men tidigare smakprov har känts betydligt tuffare och hårdare. Ytterliggare ett par år kommer att göra susen och då blir det säkert ett ännu komplexare vin. Att Tempranillo kan leverera sådan urkraft. Till skillnad mot föregående Spanjor så har denna aldrig underpresterat. Fantastiskt kul. Fler förslag på ursprung är Rhône men även Bordeaux. Ett vin som i min värld överträffar Parkers 96 poäng i betyg från augusti 2006. Även detta vin polariserar en del. Det blir nog för mycket vin för vissa men för den som premierar potenta och kraftfulla viner är det en vinnare. Kommer dock först på en sjätteplats men det beror främst på den stora nivåskillnaden i poäng från de två lägren: 98 / 100 / 95 / 93 / 95 / 93 / 96 / 96 / 93 / 98 / 96 / 93 / 94 och ett snitt som hamnar i nivå med Parkers poäng, nämligen 95,4 pinnar.

Vin 6
Färgen är mörkt sammetsröd. Doften är stallig med örter och läder som från hästsadel. Rostad med kaffe, jord, svett och svartvinbärsfrukt. Djurisk och blodig med grillat kött och nästan vedspis. Gummi, körsbär och en aning sötma av mogenheten. Mycket läcker och klassisk doft med klart begynnande mognadskomplexitet. Smaken är ren med svartvinbärsfruktighet och lite torkad frukt samt markerade tanniner. Fat, kaffebeska samt kola och körsbär med lite grillat kött i den aningen råa och torra eftersmaken. Nästan citrus syra i avslutet. Nja, doften lovar mer än smaken kan hålla. Det blir 92 poäng och baserat på intrycken av sandiga tanniner och den klassiska framtoningen anar jag att även detta är ett av mina bidrag till provningen (vilket visar sig vara korrekt).
2000 Poliziano, Toscana IGT "Le Stanze"

Även det här är ett vin jag provat många gånger förut. Ett vin som alltid har varit tilltalande och som jag alltid ansett bättre än Parkers lite låga 90 poäng från december 2002. Detta var för övrigt senaste (eller sista) gången han själv var med och bedömde Italiens viner. Den här gången tycker jag inte längre att han har helt fel. Med åldern visar sig avsaknaden av frukt tydligare än vad tidigare upplevelser gjort gällande. Visst går det här att spara ett tag till och vad man tycker om det har mycket med den personliga smaken att göra. Jag tycker att vinet litar för mycket till sin läckra doft. Vissa dock mycket mer positiva än mig men framförallt i jämförelse med Parker: 92 / 97 / 94 / 94 / 94 / 96 / 95 / 94 / 94 / 98 / 92 / 93 / 94 och en niondeplats med genomsnittet 94,4 poäng. Poliziano känns alltid som en stabil producent men speciellt upphetsande blir det sällan.

Vin 7
Färgen är ljus och klarröd. Söt, vaniljig och en aning bränd doft. Jordgubbslikör, kanel, tuttifrutti och vit choklad. Mineraler, kryddor och en frisk blommighet som närmast påminner om mentol. En aning jordig och varm karaktär. Spännande men lite sluten. Smaken är ren med mineralighet och en något eldig karaktär. Koncentrerad med mer av torkad frukt än sylt. Rökig och närmast grillad smak med tjära och fatinslag. En lång och intensiv eftersmak med gräddighet och lakrits samt gummi och violpastill. Ett enormt gott vin men med en något mindre doft än föregående viner. Poängintervallet blir först ganska stort men landar till sist på 96 poäng. Ett tag var betyget högre men även något lägre. Svårgissat. Grenache känns mycket troligt men frågan är om det kan vara Priorat eller något liknande?
2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina"
En aning pinsamt kanske. Visst borde jag kunna identifiera detta. Någon i gruppen är tvärsäker på ursprunget och sätter det klockrent. Jag som säkert provat detta vin minst fem gånger tidigare har inte en tanke på att det är det vin det är. Ödmjuk måste man vara. Om jag ska hitta en ursäkt så är det nog att doften inte en enda gång framkallar tankar på Mourvedre. Denna blandning innehåller ca: 40% av just den druvan men det känner jag inte alls. Ingen köttighet i doften men väl i smaken. Hela vinet utstrålar i all sin kraftfullhet en ganska stor lätthet och faktiskt även elegans. Personligen tror jag att vinet hade vunnit mera på att luftas längre än vad denna flaska gjordes. Min erfarenhet är att denna cuvée mår bra av minst ett dygns luftning. Parker är som bekant positiv med hela 99 poäng från oktober 2008. Jag har flera gånger tidigare varit på samma nivå men även ett par gånger just kring 96/97 poängstrecket. Ett personligt vin som inte alla uppskattar lika mycket: 96 / 95 / 97 / 94 / 95 / 95 / 97 / 97 / 95 / 93 / 97 / 92 / 93 vilket ger ett snitt på 95,1 poäng som är en bit ifrån Bobs närmast perfekta utdelning och ”bara” en sjundeplats.

Vin 8
Färgen är djupröd med dragning åt purpur. Enormt läcker och explosiv doft med ett dammigt, jordigt och mineralligt intryck. Rökigt med både cigarr och piptobak som avrundas med kaffe och choklad. Elegant men stort. Blommor, cassis, mint och lavendel. Köttig med solmogen och varm syltighet samt nästan tropisk fruktighet.
Fantastiska aromer är det sannerligen och överbetyget är definitivt befogat för doften. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, svartvinbär i en närmast likörlik koncentration. Gräddig textur med en viss eldighet och ganska tuffa och oborstade tanniner. En viss torrhet framträder efterhand vilket stör helheten. Russin och en känsla av papper i en lite tvär eftersmak stör mig och drar ner betyget i något som först verkade lova betydligt mera. Det blir 95 poäng tillsist men det är doften som håller uppe poängen. Först går tankarna åt norra Rhône men även Priorat dyker upp som ett alternativ tills det blir dags att diskutera vinerna. Då slår det mig plötsligt att detta nog är en slamkrypare och ett vin med väldigt höga poäng av Bob – det visar sig vara helt korrekt.
2007 Château de Saint-Cosme, Gigondas "Hominis Fides"
När vi ska diskutera vinerna inser jag att detta nog kan vara just det vin det är. Jag har en ganska avvikande uppfattning om Louis Barruols viner gentemot Parkers. Jag har flera gånger tyckt att hans viner har ett torrt och kärvt utryck som stör mig ganska rejält. Jag saknar harmonin i smaken som jag förväntar mig finna i denna typ av vin. Just denna gång gör det mig extra besviken. Jag bestämde mig för ett tag sedan att helt avstå vinerna från Saint-Cosme men när 2007orna dök upp efter sommaren var jag bara tvungen att prova just det här vinet. Dag ett upplevde jag vinet som godare än förväntat men sedan bara ökade upplevelsen om ett stort vin. Jag minns att jag dag tre fick en uppenbarelse av ett närmast magiskt vin och detta var före Parkers perfekta betyg i form av de 100 poäng han delade ut i oktober 2009. När jag denna kväll provar vinet är det ganska stor skillnad gentemot vad jag tyckte första gången. Antingen beror det på mig eller på vinet. Kanske hade även denna flaska behövt mycket mer luftning än vad den fick. Eller så är det så att Louis Barruols viner faktiskt inte passar min smak. Nu kan kanske 95 poäng synas högt men då ska ni veta att jag var nere på 92 poäng ett tag. Gruppens resultat blev som följer: 95 / 98 / 97 / 92 / 97 / 98 / 96 / 96 / 94 / 97 / 96 / 94 / 94 och ett snitt som blev högre än det föregående vinet med 95,7 poäng. Ett fint betyg men en bra bit kvar till perfektion. Det räcker dock till en femteplats.

Vin 9
Färgen är djupt blodröd och tät. Det doftar pepparkaka, örter och källare. Rostade och bläckiga toner med svettig hästsadel i bakgrunden. Kanel och varmrostad samt en aning grön ton längst där bak. Fikon, svett, tobak och läder med en skvätt nagellack och konjaksfat. Doften känns övertydlig med hänseende på ursprung. Smaken är något stram med torkad frukt samt en lite låg syra. Kola, choklad och något brända samt råa toner i eftersmaken som i sig är lång men en aning torr. Köttig och charkig med svartvinbär men som trots rikedomen ger ett lite vrångt intryck. Torrextrakt skulle man kunna sammanfatta det med. Ett vin som inte kan kallas generöst men som förmodligen är lovande. Helt njutbart är det inte och 94 poäng blir slutintrycket. Bordeaux känns givet som gissning och i så fall ganska ung sådan.
2005 Clos Fourtet, Saint Émilion Grand Cru
För min egen del blir detta ytterliggare en besvikelse. Jag kan inte påstå att jag provat överdrivet många 2005or från Bordeaux men de jag har provat har på senare tid upplevts som extremt hårda och aviga. Förmodligen är det helt fel att ens fundera på konsumtion just nu. Jag köper sällan Bordeauxvin men när primörerna lanseras brukar jag ha svårt att stå emot trycket. Just årgång 2005 var en sådan då jag hängde på tåget. Jag hoppas verkligen att det lossnar inom rimlig tid. Tur att man har annat gott och tillgängligt att njuta under tiden man väntar. Parkers höga 98 poäng från april 2008 känns just nu avlägsna. Visst är Clos Fourtet ett bra vin men jag hade hoppats på en betydligt större upplevelse än den här. Gruppen som helhet inne på samma spår med en åttonde plats och följande rad: 94 / 98 / 94 / 93 / 95 / 96 / 94 / 97 / 96 / 91 / 93 / 95 / 95 och ett genomsnitt på 94,7 poäng.

Vin 10
Färgen är ljust sammetsröd. Doften är ganska stor med svamp(tryffel) och läder. Rökig med svettig sadel och mörkrostad choklad. Kaffe, nötter, dill och nagellack. Sedan lite ”gurkburk” och kokos. En klart nyanserad och tilltalande doft. Smaken är utvecklad men ren och kryddig med örter och choklad. Svartvinbär, körsbär i en frisk och lång samt god eftersmak. Kaffe, choklad och kola. Här är det lätt att förföras av finstämdheten. Det blir 94 väldoftande och smakande poäng. Gissning om ursprung faller bort och jag har inget riktigt bra förslag. En allmän känsla av Spanien är det närmaste jag kommer.
1999 Ridge, Sonoma County "Geyserville"
Det här var riktigt kul. Jag hade med detta vin som en kandidat till provningen men vår provningsledare avböjde (vilket jag nu förstår). Vi är nog många som köpte det här och syskonvinet för några år sedan och själv har jag aldrig ångrat mig. Få viner levererar sådan uppsida som Ridges viner. Jag har alltid gillat vinerna mer än Parker. Jag tycker nog att han är onödigt hård mot dessa. I oktober 2001 delade han ut 91 poäng som gruppen anser allt för låga. Vinet röstas fram som fjärde bästa med följande rad: 94 / 96 / 96 / 99 / 96 / 95 / 99 / 95 / 95 / 94 / 97 / 96 / 97 med ett snitt på 96,1 pinnar. Jag är mest försiktig och det beror nog på att jag tycker att vinet saknar lite koncentration. Dessutom tappar det fort i glaset. Något som blir uppenbart för alla ju längre kvällen lider. Hur som helst en kul överraskning.

Vin 11
Färgen är djupt sammetsröd med inslag av purpur. Det doftar fikon, jord och mineraler med närmast metalliska inslag – som järn. Tobak, jordgubbslikör och bränd frukt. Vulkanisk sten med rostat kaffe och choklad samt kola och sedan charkighet med svettigt omklädningsrum. Nu är vi garanterat på hemmaplan! Det smakar lakritslikör med gräddkola och superkoncentrerad fruktighet av jordgubbspaj. En närmast kolgrillad köttighet av rostad biff kommer i nästa svep med rökighet och choklad i en enormt lång eftersmak med aprikospuré. Ohyggligt gott och stort vin. Fenomenalt och betyget blir 99-100 men eftersom vi måste lämna in våra poäng utan intervall blir det 100 perfekta poäng på lappen. Fantastiskt! Givetvis tror jag att vi är i Chateauneuf-du-Pape och varför inte 2005 Deus ex Machina?
2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet"
Helt makalöst och fullständigt överraskande. Jag trodde inte för en sekund att detta var det vin det var. Vid vår provning i december var både guppen och jag mer reserverad med ett betydligt beskedligare betyg. Av denna provnings tretton deltagare var nio stycken med på decemberprovningen. Vi nio hade då ett medelbetyg om 96,3 poäng men denna kväll slutade vi samma nio på 98,2 poäng. Varför denna skillnad? Förmodligen beroende på hanteringen av vinet. Vid provningen i december öppnade jag flaskorna vid halvelvatiden och hällde dem på karaffer för att sedan direkt hälla tillbaks dem på sina originalflaskor. Ungefär en timme före provningen hälldes de åter på karaffer som de serverades ur. Denna butelj öppnades 36 timmar före provningen och hälldes då på karaff för att sedan stå i denna under alla 36 timmarna med endast en plastfolie över öppningen. Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är ganska imponerande och talande för vilka kvaliteter det här vinet besitter. Att klara alla dessa timmar och därefter leverera på detta vis är inget annat än imponerande. Det har gnällts en hel del ute i cyberrymden över detta vin och även ifrågasatts om vinet vinner på lagring eller rent av går att lagra över huvudtaget? Svaret behöver jag nog inte avge. Ett lysande vin och en värdig representant för sitt ursprung. Kommer på delad förstaplats i denna provning med följande rad: 100 / 99 / 99 / 93 / 99 / 96 / 96 / 98 / 99 / 97 / 100 / 96 / 94 och ett medelbetyg på 97,4 poäng. Det finns några provare som inte alls uppskattar detta lika mycket som oss nio vilka provade vinet i december. Jag har full förståelse för det och säkert handlar det om olika smakpreferenser. De som ligger lite lågt i betyg för detta vin gör även så på de andra två unga vinerna från samma region. För mig är det dock ett ”hallelujah moment”.

Vin 12
Färgen är djupt blodröd med blå kant. Doften är ljuvlig med metalliska och örtiga inslag samt rena likörtoner. Kirsch, apelsin, mint och nästan Konjaksaromer. Grillat kött, blodig biff, svett, animalsikt med kryddighet som närmast drar åt rökta aromer till med inslag av garrigue. En varm doft men samtidigt elegant och lätt. Fantastiskt läckert. Smaken är rik med blåbär, gräddighet och syltighet. Lakrits, vanilj, körsbär och violpastill. Fat och grillade toner med gummi och en viss örtighet. En aning beska i eftersmaken. Fantastiskt gott och rikt. Ett vin som ändrar sig lite i glaset och intrycket förändras vilket gör att mitt betyg vacklar något men tillslut drämmer jag i med hela 97 poäng som ligger hyfsat i mitten skall det visa sig. Ursprunget är svårare. Allt från Aussie Shiraz till modern Chateauneuf-du-Pape vilket visar sig galet.
2004 Ojai, Santa Barbara County "Syrah Thompson Vineyard"

Vilken dunderöverraskning detta är. Inte att Adam Tolmach kan göra vin utan att det går hem med så höga poäng av gruppen jämfört med Bob. Han var betydligt försiktigare i juni 2008 när han nöjde sig med 93+ poäng. Kanske var det plustecknet som gjorde att uppsidan i vinet tar det till en delad förstaplats i provningen tillsammans med föregående vin? Eller så är vi bedövade och tappar omdömet och faller i fällan att sista vinet alltid är bäst? Jag tror inte att det är så utan att vi helt enkelt uppfattar vinet som oerhört bra. Jag brukar gilla vinerna från Ojai och tycka att Parker är för hård mot dem. Jag har flera gånger undrat varför han alltid verkar lite återhållsam när han oftast prisar dem i sina texter. Det är som om han saknar något i vinerna för att ta i med de riktigt höga poängen. Något som gruppen definitivt gör med följande rad: 97 / 100 / 98 / 97 / 98 / 94 / 93 / 99 / 98 / 98 / 100 / 98 / 96 och ett genomsnitt på hela 97,4 poäng. Det kan vara ett så kallat förförarvin men ett ack så gott sådant. Absolut perfekt drickfärdigt men håller säkert i många år till. Det enda negativa är att jag inser mitt misstag att inte ha köpt och följt Adam Tolmach och hans Ojai genom åren.

Vad lär vi oss av allt det här? Vad är slutsatserna?

Egentligen inget revolutionerande, bara att den gamla devisen gäller ännu:

Smaken är som baken – delad

Det spelar ingen roll vad Parker eller någon annan kritiker tycker. Den personliga smaken och preferenserna väger alltid tyngst. Vin är subjektivt och att därför avge ett objektivt omdöme som alla kan lita till går inte. Alla kan omöjligt gilla samma viner.

Däremot önskar man att det gick att beskriva och bedöma kvalitet utan att den personliga smaken får inflytande men det är jäkligt svårt. Jag läste nyligen en kommentar från Robert Parker i en tråd på hans forum Bulletin Board som är tänkvärd. Mästaren har en ödmjukare inställning till vin än vad de flesta tror:

“but the fascinating thing about being a wine lover is that we also remain students of this craft.....and following the evolution of wines over decades is indeed priceless learning...”

Utan att försöka göra vetenskap av det så är det nyttigt att ha övningar som denna emellanåt. Det är ett oerhört kul sätt att prova vin på och lärorikt är det också. Det är fascinerande att se hur vissa viner sammanför individers smak medan andra viner polariserar på motsvarande vis. Naturligtvis gäller det även om man ska våga lita på Parker eller någon annan kritiker. Stämmer paletterna inte överens så spelar det ingen roll hur många poäng, getingar, solar eller postryttare ett vin får av kritikerna.

Jag förundras ofta över att många i forum, på bloggar och andra sammankomster älskar att slå ner på just Parker och hans poäng samt närmast verkar finna glädje i att håna honom. Om man nu finner hans åsikter så felaktiga måste det väl vara bättre att nonchalera honom än att ständigt häckla och förringa honom. Berätta istället vem som är ett bättre föredöme och ledstjärna. Alternativt strunta helt i kritikerna.

Själv känner jag en stor respekt för Robert Parker och hans kunnande. Ofta stämmer min uppfattning om vad som är ett gott vin med hans åsikter. Ibland inte men förvånansvärt ofta. Jag vågar lita till hans smak när jag osmakat gör inköp av vin. Ibland blir det nitlott och ibland blir det jackpott. Ibland missar jag viner jag förmodligen gillat bara för att jag sneglat för mycket på Parkers åsikter men i det stora hela är jag nöjd med hans tjänster. Konstigare än så är det inte – jag köper en konsumentvägledning och så länge jag får valuta för pengarna är jag nöjd. Den dagen jag anser hans tjänster utan värde får jag hitta andra vägar. Om jag nu skulle anse honom ha fel så må det vara hänt men jag behöver då inte heller konstant berätta detta för omvärlden. Bättre då att förmedla något positivt.

För att inte hamna i fällan att uppleva vin genom kritikerns gom måste man utmana och utvärdera sin skeppare och styrman. Så länge han verkar navigera i den riktning man själv vill är allt bra men den dagen han blir en snedseglare är det dags att hoppa av skutan. Därför detta eviga tjatande om Bob och hans lakejers poäng. Inte för att dricka poäng eller bräscha med hundrapoängare.

Också därför känns det så skönt i en provning som denna att de viner jag normalt gillar och i många fall även upptäckt genom Parker även är de viner som faller mig mest i smaken. Om jag tyckte att vinerna smakade apa så skulle jag ha ett problem.

Ska jag vara lite analytisk och försöka hitta några slutsatser så kommer jag fram till följande observationer.

Ta ett vin som 2005 Mollydooker "Two Left Feet". Om det pressenterades öppet för en avogt inställd grupp provare så skulle det säkert avfärdas som trams och läskeblask. Serverat helblint för en grupp provare utan förhandskunskap så upplevs det som tredje godaste vinet med kvaliteter större än namnkunnigare (för att inte tala om betydligt dyrare) viner från Bordeaux, Rioja och Rhône. Det är enkelt att raljera över något man tror sig veta en massa om men det är svårare att avfärda något som bevisligen lurar sinnena när de inte är preparerade med fördomar.

Viner i en viss stil som de lite yngre vinerna från södra Rhône går inte hem hos alla. Förmodligen är det en fråga om smak. Jag har full förståelse för att man kan ogilla dess karaktär och därmed avfärda dem som kvalitativt sämre. Vad som händer om tio år är dock svårare att säga och därför bör man nog också vara försiktig att helt döma ut dem.

Viner med mognad och mer utvecklad karaktär verkar gå hem hos gruppen. Jag tänker då främst på 2000 Poliziano "Le Stanze" och 1999 Ridge "Geyserville". Vissa gillar dem mer men ingen direkt ogillar dem. Vi tycker dessutom bättre om dem än vad Parker gjort när han provade dem. Varför? Troligtvis upplevs mognad och utveckling som kvalitet och då kompenserar detta för avsaknad av frukt och koncentration - drag som jag inbillar mig att Parker premierar när han bedömer kvalitet. En fälla som är lätt att gå i. Tänk hur bra de viner med hög koncentration och fruktighet kommer att utvecklas om allt går väl, något som oftast glöms bort när man avfärdar unga viner som fruktbomber och alkoläsk.

Vi uppfattar också de viner i det lägre betygsintervallet som bättre än vad Parker gör och de i det högre som generellt sämre än den samme. Varför? Återigen så tror jag att mognaden i de två ovan gör att vi tycker att det smakar "kvalitet" och då ökar poängen, vilket också gäller för 1995 Château de Beaucastel (även om jag personligen avviker). Beträffande 2004 Ojai "Syrah Thompson Vineyard" och 2005 Mollydooker "Two Left Feet" så är de riktiga förförarviner och då hänger sinnena inte med. Vi uppfattar dem som mjuka, runda, fruktiga och rätt upp och ned – goda, vilket gör att kvalitetsegenskaperna blir svårare att identifiera och vi charmas så till den milda grad att vi inte ser bristerna (om de nu finns). Vad gäller 95 poängsvinet 2001 Henschke "Mount Edelstone Shiraz" så är det svårt att utläsa något mönster för det är ett personligt "älska eller hata" vin och då fungerar inte riktigt de normala kvalitetskriterierna.

Vinerna på den övre halvan upplevs alla som sämre av oss jämfört med Parker. Beträffande 2001 Artadi "Pagos Viejos" så är det något lurt med vinet. Det är helt enkelt inte i form och jag betvivlar att det någonsin kommer i form. Alla utom en provare är långt ifrån Bobs höga 97 poäng. Kanske ett olycksfall i arbetet av Mästaren? 2003 "Numanthia" är egentligen det enda vinet som upplevs nära sitt betyg. Vänta ett par år till så kommer säkert även tvivlarna att ändra sig och då tror jag att vi åter skulle få ett betyg som överträffade förväntningarna. 2007 Mas de Boislauzon "Cuvée du Quet" klarar sig bra och att vi skulle ha fått 100 pinnar i genomsnitt för ett vin är högst osannolikt. De andra två vinerna från södern är ganska långt ifrån sina höga betyg och jag gissar att det till stor del beror på gruppens sammansättning. Det är som jag tidigare varit inne på att denna typ av vin är svår att ta till sig. Men även jag som normalt gillar vinerna är lägre än Parker. Sist och delvis mest förvånande är att 2005 Clos Fourtet klarade sig relativt sett dåligt gentemot Parkers 98 poäng. Gissningsvis beroende på att det vinet är helt tillknäppt och inne i en fas som det förhoppningsvis kommer ur som en skön svan. Säker är jag inte men 2005 är ganska ungt för en stor Bordeaux. Kanske kommer det aldrig att bli ett 98 poängsvin men godare kommer det alla gånger att smaka.

Till maten serverades blint en trio som jag tyvärr inte hade vare sig kraft eller ork att ta noteringar om men ur minnet så var det yngsta det godaste men det äldsta det intressantaste. Alla tre var dock mycket bra men de hamnade nog alltför mycket i skuggan av kvällens huvudrollsinnehavare.

Godast var kanske ändå …

För att återknyta till inledningen och det där med en blogg om musik. Om jag nu skulle skriva om musik – vad skulle jag då skriva om? Säkert skulle den här mannen få stort utrymme:

Trolltider!

En blogg om Julkalendrar vore kanske något nytt att satsa på men jag försäkrar att det inte är syftet med denna post. Rubriken till trots skall detta inte handla om en av SVT:s mest framgångsrika och populära Julkalendrar genom tiderna. Nej, istället skall detta handla om något så banalt som en kandidat till årets bästa vin 2010. Jul och vinter har vi fått så det räcker för de närmsta tio åren - global uppvärmning? I så fall får den gärna komma till Malmö nu.



Att årets bästa vin skulle avnjutas på årets första dag verkar ganska osannolikt. Ändå kändes det så den 1:e januari 2010. Nuförtiden är nyårsfirandet inte lika dramatiskt och intensivt som förr i världen. Visst festas det en del och klockan blir ofta sen med obligatorisk musikquiz och plattspisande. Fast hämtpizza och backhoppning avrundat med Ivanhoe fram på eftermiddagen var det många år sedan jag avnjöt. Nuförtiden blir det oftast rester och vanlig helglunk även på det nya årets första dag.

Självklart måste man avnjuta gott vin även en sådan dag och eftersom resterna detta år kändes som en perfekt matchning till lite Australiensiskt godis så föll valet på två viner jag väntat på att få prova. Egentligen var det ett vin som lockade mest men även det andra fick hänga med för jämförelsens skull. Två viner från samma årgång, samma producent och samma vinmakare – Christian Canute – men olika druvor.

Engelskan är ett trevligt språk men det har ett problem. Är "Uncle" mors eller fars bror? Eller är det bara en gammal farbror som vilken som helst? Inte vet jag men Christians "Uncle" är vinodlare i Barossa Valley och sedan 1998 även vinproducent med systersonen (eller är det brorsonen) Christian Canute från Rusden som ansvarig vinmakare.

James Hage är sjättegenerationens vinodlare i grund och botten och markerna han brukar har varit i familjens ägo sedan tidiga 1900talet. Det lite fåniga namnet Troll Creek Wines kommer från sägnen att det lever ett troll under en av broarna i vingården. Fånigt kan man däremot inte använda som begrepp för vinerna man producerar – åtminstone inte i årgång 2004. Fast producera och producera. Det handlar knappast om industriell produktion när man gör ungefär 1200 flaskor Shiraz och 600 flaskor Cabernet Sauvignon. Numera gör man även en klassisk blandning på de två samt ett rosévin gjort av Cabernet Franc. Den totala produktionen uppgår till 4200 buteljer årligen.

Egentligen var det meningen att endast öppna Shirazen men det gick inte att motstå att dra korken även ur Cabben. Nu kom det dock att bli så att den sistnämnda fick finna sig i att stå i skuggan av den förstnämnda. Redan när jag stoppade näsan i den nyöppnade flaskan Shiraz insåg jag att något stort var på gång - men först…

2004 Troll Creek, Barossa Valley - Cabernet Sauvignon har en mörkdjup och röd färg. Doften är söt med mynta, choklad och marsipan. Mandel, körsbär, kaffe och stallighet. Sedan svett, tepåse, rostade fat och läder med svartvinbärsgelé och Cremé de Cassis som med tiden övergår mer mot Calvados och äpplen till. Kaffesump, lakrits, ost och en aning grön paprika. Det kan synas konstigt men doften är trevlig och i mina ögon ganska typisk för druvan.

Smaken är ren och krispigg med cassis samt körsbär. Frisk med mynta, kaffe och citrus samt vanilj med marsipan. En aning gräddkola, choklad, äpple och en lite lustig sötsur känsla med minerallitet.

Jag är i grund och botten ingen Cabernetkille och ännu mindre så när druvan kommer från Australien. Det finns undantag och detta är delvis ett sådant. Vinet vinner definitivt över tiden och betyget från dag ett på 93/94 poäng ökar till kväll nummer två, som då slutar på hela 96 poäng. För mig är det alltid ett gott tecken när vinet smakar bättre dag två. Helt klart finns det potential. Kanske inte en stil som alla uppskattar men gillar man rikare och större varianter av Cabernet Sauvignon så är detta ett enormt bra alternativ. The Wine Advocate har bedömt via Jay Miller som delade ut 93 poäng i oktober 2007 med följande omdöme:

“The 2004 Cabernet Sauvignon (only 50 cases produced) was aged in equal proportions of one-year-old French and American oak. It offers a splendid bouquet of smoke, mineral, mulberry, and blackberry liqueur. On the palate it reveals the silky, elegant character that Canute is able to extract from Barossa Valley fruit. Supple, ripe, and forward, the flavors are intense, layered, and long. Drink this savory Cabernet over the next 10-12 years.”

2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz har en mörk, djup, tät och sammetsröd färg. Doften är enormt stor med kirsch, jordgubbssylt, aprikos och minerallitet. Sten, rostad choklad och vaniljblom med fatkryddighet och grillat kött. Kaffe, rök, tjära, asfalt och kryddighet av lavendel som avslutas med klart animaliska inslag. Hur läcker och inställsam doften än är så är det smaken som gör att upplevelsen om ett extraordinärt vin framträder

Det smakar choklad, kaffe, svartvinbärslikör, hallon och jordgubbar i en lång och koncentrerad men aningen eldig eftersmak. Björnbär, blåbär och drottningsylt. Smaken är ohyggligt ren och fin. Viskös med gräddighet och harmonisk med ett enormt bett i gommen. Lakrits, violpastill och karameller. Tänk om alla fick uppleva det här!

Några skulle säkert tycka att det vore förfärligt men flera tycka att det smakade som nektar. Jag som gillar denna typ av vin och är ganska van vid den, är i ett tillstånd av lycka och eufori. Så här skulle nog en blandning av Amon-Ra och Greenock Creeks viner smaka om man gjorde ett hopkok. Det är svulstigt, syltigt och kanske till och med syndigt men också rent, fokuserat och enormt fräscht. Jag tycker att Jay Miller är en riktig fegis när han i oktober 2007 nöjer sig med endast 95 poäng. I min värld är vi nära perfektion. Över två dagar slutar medelvärdet på 98 poäng. Drygt tre veckor senare provade jag om en flaska med i stort sett samma intryck och resultat. Jay Miller skrev:

“The 2004 Shiraz was sourced from 40- to 60-year-old vines. The wine spent 30 months in French and American oak, 30% new. Opaque purple-colored, it exhibits aromas of toasty oak, spice box, saddle leather, licorice, blueberry, and chocolate. Sleek and racy on the palate in spite of its ample size, the flavors reveal succulent blue fruit and chocolate, and a long, savory finish. Give it 3-5 years in the cellar and drink it through 2024.”

Ska man vara kritisk mot något så är det att typisiteten är för stor. Jag inbillar mig inte för en sekund att man skulle bli lurad av det här i en blindprovning. Den är övertydlig och ska man gilla det här bör man nog redan vara frälst. Jag tror inte att den oinvigde delar min uppfattning om att detta är världsklass men för den nyfikne kunde det nog vara en upplevelse utöver det vanliga!

Phar Lap – eller "här kommer alla tvåhundranittioen poäng på en och samma gång"!

“Having the Black Guts in your cellar is like having Phar Lap in your stable. It is an absolute honour to deliver this wine every year as it never falls short of fulfilling my expectations. It comes out fighting every year and never finishes second.”

Så beskriver Christian Canute med egna ord sin skapelse "Black Guts Shiraz". Att de tre senaste årgångarna av vinet samtliga belönats med 97 poäng av The Wine Advocate och Jay Miller kanske betyder att Christian på sätt och vis har rätt i att vinet är av yppersta klass. Kanske av sådan klass att de amerikanska konkurrenterna försöker preparera det med arsenik – samma öde som bevisligen drabbade Phar Lap.



Allvarligt talat så tror jag inte att de behöver gå så långt. De amerikanska konsumenterna verkar ha vänt Australien ryggen och helt tappat intresset. Själv klagar jag inte. Det är faktiskt ganska befriande att få ha Aussies så här lite för sig själv, nu när alla andra helst bara verkar vilja dricka viner från påvligare områden.

För mig har alltid "Black Guts" stått högt på önskelistan och när så möjligheten att lägga vantarna på de tre senaste årgångarna dök upp tvekade jag aldrig. Självklart var jag tvungen att ganska omgående prova dem, sida vid sida, under loppet av tre kvällar i början av januari. En ganska intressant erfarenhet med tanke på att årgångsskillnaderna borde få en chans att lysa igenom.

Christian Canute har som så många andra berömda australiensiska vinmakare gått vägen via Rockford och Rocky O’Callaghan för att sedan börja göra vin i egen regi. Däremellan hann han med ett stopp hos David Powell och Torbreck. Pappa Dennis och mamma Christine köpte vinmark i Barossa Valley 1979, mest som en hobby och för att låta barnen få utrymme för lek och spring. Att sonen Christian 1998 skulle lansera eget vin från markerna under etiketten Rusden hade de nog aldrig föreställt sig. Förvisso hade Dennis tillsammans med sin gode vän Russel, gjort ett fat för egen konsumtion redan 1992 baserat på Cabernet Sauvignon men det var mest för det egna nöjet. Dessförinnan hade man som de flesta andra sålt sin skörd till de stora och dominerande vinfirmorna i området. Även idag säljer man halva skörden till uppköpare men av den resterande delen gör man vin i världsklass – åtminstone om man gillar Aussies…

Robert Parker skrev i oktober 2006 följande rader om Christian och hans tallang:

“If you haven’t yet noticed, Christian Canute is one of Australia’s finest young mavericks. At the ripe old age of 28, he’s doing work that suggests someone with twice as much experience.”

Några visdomsord från The Wine Advocate's nuvarande (men snart utbytte) Australienexpert – Jay Miller:

“Christian Canute’s signature style of winemaking usually pays off with distinctive wines unlike anything else coming out of Barossa Valley.”

Förutom "Black Guts Shiraz" som varit prestigevinet lanserade man nyligen ett vin vid namn Sandscrub som görs av Shiraz från de äldsta stockarna i markerna. Nu handlar det knappast om massproduktion utan endast 40 lådor görs av vinet. Rusden gör ganska många olika viner men utöver de två nämnda är det Boundaries och Chookshed som är de mest berömda. Boundaries är ett vin gjort av Cabernet Sauvignon och Parker har liknat det vid Colgins viner samt högklassig Bordeaux. Chookshed är något så ovanligt som ett vin gjort av Zinfandel och detta jämför Bob med Turley och det innebär kanske att elegansen som övriga viner är kända för inte återfinns i Chookshed. Men nu ska det handla om…

2006 Rusden, Barossa Valley - “Black Guts Shiraz” har en klar purpurröd färg. Doften är stor och parfymerad med kokosfett, diesel och klart rökiga inslag av tjära och kafferost. Mintchoklad, ved, örter och en aning medicinalkaraktär som sedan övergår i mer stalliga och djuriska toner. Något outvecklad och knuten i sin ändå rättframma stil.

Smaken är ren och frisk med svartvinbär, körsbär och en pikant pepprig karaktär, En aning beska i eftersmaken som innehåller både sötma och syrlighet i form av citrus och lingon men även choklad, smörkola och mörkare sötfruktighet. Kryddor, pepparmint, kaffe och lakrits följer sedan.

Ett vin som på något lustigt vis är både finlemmat och elegant samtidigt som det är lite tungt i gumpen och en aning klumpigt. Gott är det - och mycket Aussie är det - men inte i en stil som direkt tilltalar mig. Det kan vara årgången och det kan vara avsaknaden av utveckling som gör att detta blir det minst intressanta vinet av de tre årgångar jag provar. Kanske kommer tiden att göra vinet mer harmoniskt men just nu kan jag inte skönja Jay Millers höga 97 poäng från december 2009. Jag nöjer mig med 94 starka poäng som inte alls smakar illa. Självklart ska detta provas igen men då får det nog bli först efter några års ytterliggare lagring. Jay Millers omdöme lyder som följer:

“The 2006 Black Guts Shiraz competes favorably with its predecessors. The wine spent 30 months in 10% new American oak, 25% new French oak, and 65% old French barrels. Purple in color, it displays scents of cedar, lavender, incense, rosemary, smoked meat, and blueberry. Plush on the palate with a sense of elegance, this incredibly intense, savory, impeccably balanced Shiraz has layers of flavor, and is amazingly light on its feet.”

2005 Rusden, Barossa Valley - “Black Guts Shiraz” har en mörk, tät och närmast blodröd färg. Doften är minst sagt rik med rök, tjära, fat och mörkrostad choklad. Kaffe, stål, järn och mineralighet som av krossad sten. Blåbär, cassis och kirsch. Sedan massor av djuriska drag med välhängt viltkött, grillad pepparbiff, rökt kött, blodighet och en svettig stallighet. Fy skäms så läckert! Sälta och grillad lakrits. Så här ska riktigt vin dofta. Det blir självklart utan avdrag när betyget ska summeras.

Smaken är i princip lika rik som doften med en ren och intensivt koncentrerad smak av cassis och gräddighet med choklad. En lång, lång eftersmak med en viss eldighet. Hallon, jordgubbar, kryddor och mineralighet som ger ett friskt intryck i allt det varma och lite syltiga. Det är som att dricka hallonsoda till en hårt kolgrillad biff - lustfyllt och gott!

Jösses så bra det här vinet är. Allt vad jag vill ha. Det är i stunder som denna jag inser varför jag älskar viner från Australien. De skänker i sina bästa stunder så mycket direkt njutning att livet leker. Dessutom med en enorm pondus och framtidstro om att det bara kommer att bli bättre. Potentialen känns stor men det är väldigt gott att njuta redan nu. Jag har hävdat det förut men repeterar det igen. När det blir som i detta fall känns likheten med stor och muskulöst modern Bordeaux från östra stranden större än vad många kan eller vill tro. Kanske avslöjar eldigheten olikheterna just nu men om sådär fem till tio år, undrar jag om det inte skulle gå att luras i en blindprovning. Jag tar i och höjer Jays 97 pinnar med en och slutar på 98 mycket övertygande poäng. Den som vill ha en avvikande mening kan läsa på CellarTracker. Vad Jay ansåg i februari 2009 följer här:

“The flagship wine is the 2005 Black Guts Shiraz, sourced from estate Shiraz vines yielding a meager 1 to 1.5 tons of fruit per acre. It was aged for 30 months in 35% new French and American oak and 65% in old French barriques. Saturated purple in color, it offers up its characteristic sexy, kinky, exotic bouquet of smoke, wild blueberry, meat, game, mineral, and bacon. Layered, succulent, and exceptionally long, this already complex Shiraz will evolve for several years with a prime drinking window from 2012 to 2025.”

2004 Rusden, Barossa Valley - “Black Guts Shiraz” har en djupt mörkröd färg som kanske drar lite åt det tegelröda hållet till. Doften är fenomenal med rökighet av fat och vedspis. Körsbär, ljus choklad, blommor, vanilj och espresso. Kola, blåbär och sedan betydligt mer utvecklade och komplexa aromer av chark, svamp/tryffel, tobak och läder. Även gurkburk och nagellack med mer luft. Otroligt läckert och spännande men klart annorlunda än de övriga två årgångarna. Mer utvecklat kort och gott.

Smaken är ren och syrlig med en intensivt koncentrerad eftersmak med peppar, apelsinskal och citrus. Syran är påtaglig. Svartvinbär, en aning gräddighet samt örtighet med kanel och ingefära, nästan som en pepparkaka. Syran och örtigheten är bestående och det ger vinet ett ovanligt karaktärsdrag för att komma från Barossa Valley.

Ett mycket spännande vin och dessutom gott. Inte så värst fläskigt eller svulstigt utan snarast elegant och friskt men med massor av doft och smak. Inget blygsamt vin men inte heller den fruktbomb man skulle kunna förvänta sig. Jag gissar på att många som normalt sätt har invändningar mot viner från Australien skulle kunna acceptera det här. Det är ett stort vin men inget klumpigt vin och det kommer säkert att hålla samt utvecklas i många år framöver. Om man ska fundera på poängen så känns först Jays 97 ganska rätt men faktum är att jag tycker att intrycket försämras något över tiden så 96 poäng får bli mitt bidrag. Jay Millers omdöme från oktober 2007 är som följer:

“Rusden’s flagship is the 2004 Shiraz “Black Guts,” sourced from a vineyard planted in 1959. It was aged for 30 months in barrel, 10% new American, 25% new French, with the balance used French. Purple-colored (but not as saturated as many of its Barossa peers), it delivers a stunning perfume of mineral, gunpowder, roasted meat, blueberry, and chocolate. This is followed by a full-bodied, velvety-textured Shiraz with gobs of layered fruit, terrific intensity and balance, and a very long finish. It will develop for 6-8 years and drink well through 2025.”

Det är ganska kul att prova samma vin från tre intilliggande årgångar. Skillnaderna är mycket större än vad jag hade förväntat mig. Jag har svårt att tro att åldersskillnaden skulle spela någon roll eftersom det endast skiljer två år. Däremot verkar väderleken ha spelat roll. De bägge svalare åren 2004 och 2006 har definitivt gett elegantare och mer finlemmade viner medan varmare 2005 uppenbarligen gett vinet mer kraft och muskler. Även sötare och fruktigare toner. Hittills har jag nästan alltid föredragit 2004 i Barossa Valley före de övriga men i detta fall ser det just nu ut som om 2005 är den bättre och framfusigare årgången – fast det är förståss en smaksak.

Det där med att “Black Guts Shiraz” liknas vid Phar Lap och aldrig slutar två vet jag inte om jag håller med om. Visst har 2005an kapacitet men faktum är att jag dagen innan detta smakprov provade två andra viner signerade Christian Canute, där det ena i mitt tycke överglänste denna trio. Då handlade det om två viner från Onkelns marker i kvantiteter som är så små att det närmast kan liknas vid husbehov. Det var omtumlande att prova något som jag upplevde som 2010års bästa vin redan på årets första dag - fast det är en helt annan historia som det brukar heta.

I min källare…

… råder det just nu kaos. För snart åtta år sedan flyttade vi in i vårt hus. Ambitiöst lovade jag vännerna att vi skulle ha både inflyttningsfest och nyårsfest i ett slag – men först skulle jag bara fixa källaren. Nu kanske det löftet snart blir verklighet. Kanske kan vi ha vår inflyttningsfest och nyårsfest till årsskiftet 2010/2011 – drygt åtta år senare.


Anledningen till den låga aktiviteten på bloggen beror främst på att all ledig tid och kraft sedan mitten av december ägnats åt källaren och dess renovering. Förhoppningsvis återvänder vardagen snart. Om allt går som planerat så kommer normaltillstånd åter att råda i mars men f*n vet … Bonusen blir att förutom TV och hobbyrum för barnen så kommer den gamla bastun och duschen att ha omvandlas till ett rum för pappa och hans viner.

Jag hoppas att de som väntat orkar vänta lite till. Gott om goda viner att skriva om finns det sannerligen.