Då förstår ni att detta inlägg inte kommer att avhandla Led Zeppelins gamla slagdänga. Det här ska handla om en helt annan himlafärd. Våra lokala rockhjältar i Malmö – Wilmer X – sjöng om ”Pontiac till Himmelen” och kanske hade även den titeln kunnat fungera som rubrik. Nu handlar det inte heller om bilar men det är faktiskt en jänkare vid rodret mot vår väg till himmelska höjder.
Kan man köpa lycka? Nu sägs förvisso att Robert Plant i texten till ”Stairway to Heaven” anspelade på att en kvinna alltid får det hon vill ha, utan att ge något tillbaka men nog kan man tolka texten som att hon köper lycka? För oss vinfantaster så är det nog det som alla inköp syftar till – att hitta lyckan och njutningen i flaskan. Upplevelsen behöver inte vara fulländad men visst är det extra roligt när man känner sig upprymd och tillfredställd efter att ha provat ett vin som leder tanken mot just perfektion. Vem kan då guida oss mot den upplevelsen? Ja, några av oss sätter tilltron och hoppet till Robert Parker medan andra väljer alternativa vägar. Några tycker säkert att vi valt fel väg och hamnat på den ”mörka sidan” men under alla omständigheter så är just jakten på bekräftelse ännu ett tema och ursäkt för en vinprovning. Av alla tänkbara teman så duger detta minst lika bra.
I månaderna januari och augusti brukar vi i Gomseglet hålla provningar med uteslutande poäng och kvalitetstema. Tanken är att utmana oss själva men även våra kritiker för att fastställa deras trovärdighet och vår samstämmighet. Kan vi lita på dem och vem tror vi mest på? Nu brukar det oftast handla om endast en kritiker när vi samlas i Gomseglet då Parker är lite av husguden för många i vårat gäng. Alla medlemmar delar dock inte uppfattningen att Bob är störst eller bäst men alla brukar tycka att temat är kul och att vinerna oftast är goda. Alltså inte så svårt att samla gruppen inför nya utmaningar.
Uppgiften denna gång var kristallklar. Om vi ställer tolv viner på bordet som alla har fått från 90 till 100 poäng av Mästaren själv, kommer vi då att få en resa som leder mot total perfektion? Alla vinerna var denna gång bedömda av Parker och inte av hans medhjälpare (eller lakejer som några föredrar att kallar dem) vilket skulle säkerställa att ingen diskussion kunde uppstå kring den ene eller andre kritikerns personliga smak. Tolv viner bedömda i ett poängsintervall från 90 till 100 poäng. Den snabbtänkte har redan insett att det endast blir elva steg och därför fanns det en ”dubblett” med i uppställningen. Ett vin som alltså har fått samma antal poäng som ett annat vin i startfältet.
För majoriteten av gruppen var samtliga viner okända – helt blint således. Däremot visste vår provningsansvarige exakt vilka vinerna var men inte i vilken ordning de skulle serveras. Ett tag var tanken att köra dem som en trappa från 90 till 100 men detta ändrades sedan till att bli en helt slumpvis ordning (vilket övriga gruppen även hade vetskap om). Själv hade jag bidragit med tre av vinerna samt lämnat förslag på några andra så för mig var inte provningen helt blind. Även någon annan hade bidragit med vin men för de flesta var det helt okända vatten. Något som (det alltid gör) visade sig lärorikt – man ska inte ha förutfattade meningar när det handlar om vin. Låter man sinnena sköta sitt utan influenser av etiketter och förhandskunskap så blir det oftast bäst – och roligast.
Tretton personer runt bordet kanske ses som otur men det drabbade då inte denna provning. Allt från glada amatörer till branschfolk och Munskänkar med styrelseuppdrag samt en fördelning i åldersspann som får anses som bred. Dessutom både kvinnor och män – inte bara en massa gubbar som sover med Parkers alster under huvudkudden.
För majoriteten av gruppen var samtliga viner okända – helt blint således. Däremot visste vår provningsansvarige exakt vilka vinerna var men inte i vilken ordning de skulle serveras. Ett tag var tanken att köra dem som en trappa från 90 till 100 men detta ändrades sedan till att bli en helt slumpvis ordning (vilket övriga gruppen även hade vetskap om). Själv hade jag bidragit med tre av vinerna samt lämnat förslag på några andra så för mig var inte provningen helt blind. Även någon annan hade bidragit med vin men för de flesta var det helt okända vatten. Något som (det alltid gör) visade sig lärorikt – man ska inte ha förutfattade meningar när det handlar om vin. Låter man sinnena sköta sitt utan influenser av etiketter och förhandskunskap så blir det oftast bäst – och roligast.
Tretton personer runt bordet kanske ses som otur men det drabbade då inte denna provning. Allt från glada amatörer till branschfolk och Munskänkar med styrelseuppdrag samt en fördelning i åldersspann som får anses som bred. Dessutom både kvinnor och män – inte bara en massa gubbar som sover med Parkers alster under huvudkudden.
Hur gick det då? Ja, härefter följer en redovisning av vinerna i den ordning de serverades med mina intryck först. Därefter vinets namn och Parkers åsikter med efterföljande funderingar och redovisning av gruppens slutsatser. Hoppas det kan bli kul läsning även för den som inte fascineras av siffror:
Vin 1
Färgen är djup och mörkt svartröd. Doften är stor med kryddighet från kanel och orienten. Söt och varm fruktkompott med jordgubbar, vanilj och gräddkola samt en viss mognadston. Blodighet och köttighet med lakrits och violer samt choklad. En doft som framkallar suckar och stön från många håll runt bordet. Smaken är tjock och viskös med en varm och gräddig struktur. Koncentrerad fruktighet och en aning eldig med sviskon, körsbärslikör och blåbärssylt som sedan leder mot en lång och nästan lite tuff eftersmak med värme och klart rostade inslag. Kanske lite låg syra. Eftersom jag har tre viner med i startfältet är jag nästan med en gång 200% säker på att detta är ett av dem. Något som visar sig stämma. Kanske håller jag därför igen med betyget och stannar på 94 poäng som förmodligen borde ha varit en poäng mer. Jag är lite tveksam till helheten men det beror nog mest på förhandskunskap.
2005 Mollydooker, South Australia "Two Left Feet"
Kanske lite chockerande att detta vin kom först ut i startfältet. Inte desto mindre kommer det här vinet på tredje plats i provningen när gruppens röster sammanräknas. En favorit och ett vin som gruppen rankar betydligt över de 94 poäng som Parker delade ut i juni 2006. Så bespottad har sällan en producent blivit som Mollydooker blev när deras 2005or lanserades. Milkshake, alkoläsk och Pina Colada var det många som skrek. Vid lanseringen till den ringa kostnaden av 122.- riksdaler. Jag har själv tillhört tvivlarna men alltid gillat just det här vinet. Jag inbillar mig att tricket är att vänta ut den, efter buteljeringen, så överdådiga frukten och låta dessa viner få en aning av mognad. Då släpper den värsta fruktbombskänslan och en mer komplex karaktär framträder. Återigen visar det sig att vi som vinprovare mår bäst av att inte veta vad som finns i glasen. Jag som vet vad vi provar ligger nästlägst i poäng. Gruppen tycker som följer: 94 / 97 / 97 / 96 / 97 / 96 / 98 / 98 / 98 / 93 / 98 / 97 / 95 vilket ger ett snittbetyg på 96,5 poäng. Ganska kul faktiskt att ett så ”simpelt” vin kan leverera så mycket glädje – dessutom som fösta vin i uppställningen. Inte ofta vin nummer ett slutar topp tre i en provning. Inte heller nämns Australien med självklarhet som vinets ursprung. Eftersom jag går ut hårt och anser mig säker på vinet så är det ingen annan som gissar på dess ursprung. Däremot hör jag aldrig Australien nämnas med bestämdhet under provningen.
Vin 2
Färgen är ljus och svagt tegelröd. Doften stor och animalisk med massor av kött och rökt korv samt en medicinalkänsla av gasbinda med lite höstlöv och ved. Tjära, blodig biff, och en aning grillad karaktär med kryddor och värme. Peppar, nejlika och julkryddor i allmänhet. Komplex doft. Smaken är frisk med körsbär och slånbär. En viss känsla av uttorkad frukt samt nästan citrusinslag i den kärva och vrånga eftersmaken. Även smaken har ett klart medicinalt inslag. Efter lite jämkning slutar jag på 91 poäng som inte betyder att jag ogillar vinet men speciellt insmickrande och gott är det inte. En del tycker givetvis tvärtemot. Min gissning leder först till Bourgogne i doften men sedan lurar smaken iväg mig till Norra Rhône på grund av sin ofta alltför syrliga Syrahfrukt.
1995 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Jag har har provat vinet förut och i vertikalprovningen i Göteborg framstod vinet som godare med en viss förhoppning om framtiden. Den här buteljen känns betydligt mer utvecklad och närmast över kanten. I efterhand kan jag erkänna att tanken på Södra Rhône faktiskt dök upp men att den så syrliga frukten kändes alltför vrång för att kunna komma från rankor under söderns sol. Där ser man så fel man kan ta. Övriga gruppen gissar på Pinot Noir och Bourgogne samt som mig på Syrah och Norra Rhône. Någon nämner Chateauneuf-du-Pape men det framstår inte som det vanligaste förslaget. En spännande vadslagning utbröt mellan ett äkta par innan ursprunget avslöjats. Det var länge sedan jag hörde från vår vän Vinimportören och kanske beror det på att han just nu befinner sig på en världsomsegling? Han var nämligen övertygad om att det inte var Bourgogne i glaset. Parker då? I januari 2003 delade han ut 92 poäng efter att tidigare ha varit positivare. Kanske var vinet mer lovande i sin ungdom. Som grupp betraktad uppskattade vi dock detta mer än Bob även om jag och någon till var mer tveksamma. Gruppens resultat: 91 / 92 / 91 / 94 / 92 / 95 / 94 / 94 / 94 / 92 / 97 / 95 / 93 med snittbetyget 93,4 poäng. Min gissning är att många förfördes av vinets tydligt utvecklade karaktär och mognad men vinet hamnar trots detta nästsist i provningen.
Vin 3
Färgen är rubinröd. Doften är stor med klara inslag av dill och ”gurkburk”. Örter, mentol, nagellack och apelsinskal i chokladmousse toppad med vaniljkräm. Nästan som Grand Marnier "Triple Orange" med körsbär. Nötter och cigarrtobak som växer fram efterhand. Doften utvecklas konstant och ju längre tid i glaset desto komplexare och ljuvligare blir aromerna. Jätteläckert. Smaken är ren och gräddig med mintchoklad och apelsinlikör. Ganska tuff syra i den långa och lite eldiga eftersmaken. Viss beska och gummi samt tuggtobak med svartvinbär och körsbär. En spännande smak av soja och sjögräs framträder alltmer vilket tillsammans med den allt komplexare doften jagar upp mina poäng från inledande 92/93 till hela 96 poäng. Vinner klart gentemot övriga viner av att stå i glaset. Riktigt gott. Givetvis tror jag att vi befinner oss i Australien och att det kan vara Chester Osborn som hållit sig framme med sin "The Dead Arm".
2001 Henschke, Eden Valley "Mount Edelstone Shiraz"
Inte helt rätt men bra gissat om jag ska vara självgod. Även de flesta övriga provare gissar rätt på ursprunget. Senast jag provade vinet tyckte jag mycket om det men det har en ganska säregen stil som säkert inte alla uppskattar. Jag tycker att vinet har en enorm komplexitet som bara ökar med tiden. Alltid ett gott tecken. Parkers omdöme med de 95 poängen från oktober 2004 stämmer mycket väl överens med mina egna. Kanske är vinet lite väl utvecklat för att jag ska tror på en ljusare framtid. Även om jag tror att vinet håller ett tag till kan jag inte tänka mig att det blir godare. Det här polariserar gruppen och trots att vi som grupp betraktat gillar det bättre än föregående vin så hamnar vi faktiskt under Parkers betyg: 96 / 94 / 93 / 90 / 93 / 97 / 94 / 95 / 97 / 93 / 91 / 98 / 93 och ett genomsnitt på: 94,2 poäng vilket ger en tredjeplats från slutet. Orättvist anser jag ; )
Vin 4
Färgen är djupt sammetsröd. Doften är först rökig med fat, tjära och kafferost, nästan espresso. Fatvanilj, tobak, kryddor med kanel som mest framträdande. Sedan en blodighet med medicinalkaraktär och klara animaliska inslag. En läcker och tilltalande doft. Smaken är ren och koncentrerad med fruktighet och varma rostade toner som ger en viss kaffebeska. Fat och grillade inslag med en antydan till gräddighet. Avslutet är dock lite rått och kärvt med nästan ett outvecklat intryck. Det känns som om vinet inte är färdigt eller att det helt knutit sig. Inte så tilltalande som helhet. Det blir 92 poäng och med en viss bävan inför att det nog kan vara mitt andra egna vin i startfältet – det känns onekligen så.
2001 Artadi, Rioja "Pagos Viejos"
Tyvärr har jag rätt. Detta är mitt vin nummer två. Jag har under en tid noterat allt mer tveksamma omdömen på CellarTracker om vinet. Även mina tidigare erfarenheter av Artadis viner bekräftas. De kan vara ljuvliga som riktigt unga för att sedan tappa allt och falla platt till marken. Jag har hittills inte provat ett enda moget vin från firman som varit riktigt gott eller helt tilltalande. Det känns som om vinerna rasar samman. Det kan kanske också vara så att detta helt enkelt befinner sig långt inne i tunneln och behöver många år till för att leverera sin potential. Onekligen kommer jag att vara mycket tveksam till fler inköp av Artadis viner. Det märkliga är att firman får fantastiska betyg år ut och år in av världens kritiker. Inte minst av Parker som i april 2004 delade ut hela 97 poäng. Ett betyg som vi inte kommer i närheten av som grupp: 92 / 93 / 90 / 98 / 90 / 92 / 93 / 94 / 91 / 94 / 88 / 91 / 92. Ett genomsnitt på 92,2 poäng med en klar jumboplacering. Trist på ett vin som jag hade vissa förhoppningar om. Dessutom det vin som tydligast faller ut jämfört med Parkers hyllning. Däremot lurar modern Tempranillo oss åter mot Syrah och Rhône. Märkligt hur invanda mönster är svåra att bryta. Ingen uppenbar Spansk känsla alls i det här vinet. Det enda som får mig tro att detta är mitt vin är ljust att inget av de övriga känns som troliga alternativ. Plus att jag får lite tråkig ”Artadikänsla” över vinet.
Vin 5
Färgen är djupt röd och tät. Doften är stor med rökta fikon och söt varm frukt. Rostad med jordiga och mineraldrivna toner samt ett nästan bränt inslag. Kanel, jordgubbar, kaffe och ett blodigt drag av kött. Animaliskt med svettigt omklädningsrum men samtidigt parfymerad och blommig som av rosor. Fantastiskt läcker och komplex doft. Växer hela tiden. Smaken är ren med varm, söt och koncentrerad fruktighet. Homogen och harmonisk med en antydan till eldighet men en balanserad syra. Jordgubbar, choklad och kokos i en fenomenalt bra och intensivt lång eftersmak. Kola, körsbär och en rostad köttighet. Enorm smak och ohyggligt gott. Fulländningen känns nära. Fast vad kan det vara? Kanske en riktigt välstrukturerad Aussie Shiraz - Amon-Ra? Det blir 98 starka poäng från mig med snudd på ytterligare en pinne.
2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia"
Riktigt kul det här. En gammal favorit i repris. Bättre har 2003an aldrig smakat. Jag har provat denna åtskilliga gånger förut och i princip alltid gillat den men tidigare smakprov har känts betydligt tuffare och hårdare. Ytterliggare ett par år kommer att göra susen och då blir det säkert ett ännu komplexare vin. Att Tempranillo kan leverera sådan urkraft. Till skillnad mot föregående Spanjor så har denna aldrig underpresterat. Fantastiskt kul. Fler förslag på ursprung är Rhône men även Bordeaux. Ett vin som i min värld överträffar Parkers 96 poäng i betyg från augusti 2006. Även detta vin polariserar en del. Det blir nog för mycket vin för vissa men för den som premierar potenta och kraftfulla viner är det en vinnare. Kommer dock först på en sjätteplats men det beror främst på den stora nivåskillnaden i poäng från de två lägren: 98 / 100 / 95 / 93 / 95 / 93 / 96 / 96 / 93 / 98 / 96 / 93 / 94 och ett snitt som hamnar i nivå med Parkers poäng, nämligen 95,4 pinnar.
Vin 6
Färgen är mörkt sammetsröd. Doften är stallig med örter och läder som från hästsadel. Rostad med kaffe, jord, svett och svartvinbärsfrukt. Djurisk och blodig med grillat kött och nästan vedspis. Gummi, körsbär och en aning sötma av mogenheten. Mycket läcker och klassisk doft med klart begynnande mognadskomplexitet. Smaken är ren med svartvinbärsfruktighet och lite torkad frukt samt markerade tanniner. Fat, kaffebeska samt kola och körsbär med lite grillat kött i den aningen råa och torra eftersmaken. Nästan citrus syra i avslutet. Nja, doften lovar mer än smaken kan hålla. Det blir 92 poäng och baserat på intrycken av sandiga tanniner och den klassiska framtoningen anar jag att även detta är ett av mina bidrag till provningen (vilket visar sig vara korrekt).
2000 Poliziano, Toscana IGT "Le Stanze"
Färgen är djupt sammetsröd. Doften är först rökig med fat, tjära och kafferost, nästan espresso. Fatvanilj, tobak, kryddor med kanel som mest framträdande. Sedan en blodighet med medicinalkaraktär och klara animaliska inslag. En läcker och tilltalande doft. Smaken är ren och koncentrerad med fruktighet och varma rostade toner som ger en viss kaffebeska. Fat och grillade inslag med en antydan till gräddighet. Avslutet är dock lite rått och kärvt med nästan ett outvecklat intryck. Det känns som om vinet inte är färdigt eller att det helt knutit sig. Inte så tilltalande som helhet. Det blir 92 poäng och med en viss bävan inför att det nog kan vara mitt andra egna vin i startfältet – det känns onekligen så.
2001 Artadi, Rioja "Pagos Viejos"
Tyvärr har jag rätt. Detta är mitt vin nummer två. Jag har under en tid noterat allt mer tveksamma omdömen på CellarTracker om vinet. Även mina tidigare erfarenheter av Artadis viner bekräftas. De kan vara ljuvliga som riktigt unga för att sedan tappa allt och falla platt till marken. Jag har hittills inte provat ett enda moget vin från firman som varit riktigt gott eller helt tilltalande. Det känns som om vinerna rasar samman. Det kan kanske också vara så att detta helt enkelt befinner sig långt inne i tunneln och behöver många år till för att leverera sin potential. Onekligen kommer jag att vara mycket tveksam till fler inköp av Artadis viner. Det märkliga är att firman får fantastiska betyg år ut och år in av världens kritiker. Inte minst av Parker som i april 2004 delade ut hela 97 poäng. Ett betyg som vi inte kommer i närheten av som grupp: 92 / 93 / 90 / 98 / 90 / 92 / 93 / 94 / 91 / 94 / 88 / 91 / 92. Ett genomsnitt på 92,2 poäng med en klar jumboplacering. Trist på ett vin som jag hade vissa förhoppningar om. Dessutom det vin som tydligast faller ut jämfört med Parkers hyllning. Däremot lurar modern Tempranillo oss åter mot Syrah och Rhône. Märkligt hur invanda mönster är svåra att bryta. Ingen uppenbar Spansk känsla alls i det här vinet. Det enda som får mig tro att detta är mitt vin är ljust att inget av de övriga känns som troliga alternativ. Plus att jag får lite tråkig ”Artadikänsla” över vinet.
Vin 5
Färgen är djupt röd och tät. Doften är stor med rökta fikon och söt varm frukt. Rostad med jordiga och mineraldrivna toner samt ett nästan bränt inslag. Kanel, jordgubbar, kaffe och ett blodigt drag av kött. Animaliskt med svettigt omklädningsrum men samtidigt parfymerad och blommig som av rosor. Fantastiskt läcker och komplex doft. Växer hela tiden. Smaken är ren med varm, söt och koncentrerad fruktighet. Homogen och harmonisk med en antydan till eldighet men en balanserad syra. Jordgubbar, choklad och kokos i en fenomenalt bra och intensivt lång eftersmak. Kola, körsbär och en rostad köttighet. Enorm smak och ohyggligt gott. Fulländningen känns nära. Fast vad kan det vara? Kanske en riktigt välstrukturerad Aussie Shiraz - Amon-Ra? Det blir 98 starka poäng från mig med snudd på ytterligare en pinne.
2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia"
Riktigt kul det här. En gammal favorit i repris. Bättre har 2003an aldrig smakat. Jag har provat denna åtskilliga gånger förut och i princip alltid gillat den men tidigare smakprov har känts betydligt tuffare och hårdare. Ytterliggare ett par år kommer att göra susen och då blir det säkert ett ännu komplexare vin. Att Tempranillo kan leverera sådan urkraft. Till skillnad mot föregående Spanjor så har denna aldrig underpresterat. Fantastiskt kul. Fler förslag på ursprung är Rhône men även Bordeaux. Ett vin som i min värld överträffar Parkers 96 poäng i betyg från augusti 2006. Även detta vin polariserar en del. Det blir nog för mycket vin för vissa men för den som premierar potenta och kraftfulla viner är det en vinnare. Kommer dock först på en sjätteplats men det beror främst på den stora nivåskillnaden i poäng från de två lägren: 98 / 100 / 95 / 93 / 95 / 93 / 96 / 96 / 93 / 98 / 96 / 93 / 94 och ett snitt som hamnar i nivå med Parkers poäng, nämligen 95,4 pinnar.
Vin 6
Färgen är mörkt sammetsröd. Doften är stallig med örter och läder som från hästsadel. Rostad med kaffe, jord, svett och svartvinbärsfrukt. Djurisk och blodig med grillat kött och nästan vedspis. Gummi, körsbär och en aning sötma av mogenheten. Mycket läcker och klassisk doft med klart begynnande mognadskomplexitet. Smaken är ren med svartvinbärsfruktighet och lite torkad frukt samt markerade tanniner. Fat, kaffebeska samt kola och körsbär med lite grillat kött i den aningen råa och torra eftersmaken. Nästan citrus syra i avslutet. Nja, doften lovar mer än smaken kan hålla. Det blir 92 poäng och baserat på intrycken av sandiga tanniner och den klassiska framtoningen anar jag att även detta är ett av mina bidrag till provningen (vilket visar sig vara korrekt).
2000 Poliziano, Toscana IGT "Le Stanze"
Även det här är ett vin jag provat många gånger förut. Ett vin som alltid har varit tilltalande och som jag alltid ansett bättre än Parkers lite låga 90 poäng från december 2002. Detta var för övrigt senaste (eller sista) gången han själv var med och bedömde Italiens viner. Den här gången tycker jag inte längre att han har helt fel. Med åldern visar sig avsaknaden av frukt tydligare än vad tidigare upplevelser gjort gällande. Visst går det här att spara ett tag till och vad man tycker om det har mycket med den personliga smaken att göra. Jag tycker att vinet litar för mycket till sin läckra doft. Vissa dock mycket mer positiva än mig men framförallt i jämförelse med Parker: 92 / 97 / 94 / 94 / 94 / 96 / 95 / 94 / 94 / 98 / 92 / 93 / 94 och en niondeplats med genomsnittet 94,4 poäng. Poliziano känns alltid som en stabil producent men speciellt upphetsande blir det sällan.
Vin 7
Färgen är ljus och klarröd. Söt, vaniljig och en aning bränd doft. Jordgubbslikör, kanel, tuttifrutti och vit choklad. Mineraler, kryddor och en frisk blommighet som närmast påminner om mentol. En aning jordig och varm karaktär. Spännande men lite sluten. Smaken är ren med mineralighet och en något eldig karaktär. Koncentrerad med mer av torkad frukt än sylt. Rökig och närmast grillad smak med tjära och fatinslag. En lång och intensiv eftersmak med gräddighet och lakrits samt gummi och violpastill. Ett enormt gott vin men med en något mindre doft än föregående viner. Poängintervallet blir först ganska stort men landar till sist på 96 poäng. Ett tag var betyget högre men även något lägre. Svårgissat. Grenache känns mycket troligt men frågan är om det kan vara Priorat eller något liknande?
2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina"
En aning pinsamt kanske. Visst borde jag kunna identifiera detta. Någon i gruppen är tvärsäker på ursprunget och sätter det klockrent. Jag som säkert provat detta vin minst fem gånger tidigare har inte en tanke på att det är det vin det är. Ödmjuk måste man vara. Om jag ska hitta en ursäkt så är det nog att doften inte en enda gång framkallar tankar på Mourvedre. Denna blandning innehåller ca: 40% av just den druvan men det känner jag inte alls. Ingen köttighet i doften men väl i smaken. Hela vinet utstrålar i all sin kraftfullhet en ganska stor lätthet och faktiskt även elegans. Personligen tror jag att vinet hade vunnit mera på att luftas längre än vad denna flaska gjordes. Min erfarenhet är att denna cuvée mår bra av minst ett dygns luftning. Parker är som bekant positiv med hela 99 poäng från oktober 2008. Jag har flera gånger tidigare varit på samma nivå men även ett par gånger just kring 96/97 poängstrecket. Ett personligt vin som inte alla uppskattar lika mycket: 96 / 95 / 97 / 94 / 95 / 95 / 97 / 97 / 95 / 93 / 97 / 92 / 93 vilket ger ett snitt på 95,1 poäng som är en bit ifrån Bobs närmast perfekta utdelning och ”bara” en sjundeplats.
Vin 8
Färgen är djupröd med dragning åt purpur. Enormt läcker och explosiv doft med ett dammigt, jordigt och mineralligt intryck. Rökigt med både cigarr och piptobak som avrundas med kaffe och choklad. Elegant men stort. Blommor, cassis, mint och lavendel. Köttig med solmogen och varm syltighet samt nästan tropisk fruktighet.
Fantastiska aromer är det sannerligen och överbetyget är definitivt befogat för doften. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, svartvinbär i en närmast likörlik koncentration. Gräddig textur med en viss eldighet och ganska tuffa och oborstade tanniner. En viss torrhet framträder efterhand vilket stör helheten. Russin och en känsla av papper i en lite tvär eftersmak stör mig och drar ner betyget i något som först verkade lova betydligt mera. Det blir 95 poäng tillsist men det är doften som håller uppe poängen. Först går tankarna åt norra Rhône men även Priorat dyker upp som ett alternativ tills det blir dags att diskutera vinerna. Då slår det mig plötsligt att detta nog är en slamkrypare och ett vin med väldigt höga poäng av Bob – det visar sig vara helt korrekt.
2007 Château de Saint-Cosme, Gigondas "Hominis Fides"
När vi ska diskutera vinerna inser jag att detta nog kan vara just det vin det är. Jag har en ganska avvikande uppfattning om Louis Barruols viner gentemot Parkers. Jag har flera gånger tyckt att hans viner har ett torrt och kärvt utryck som stör mig ganska rejält. Jag saknar harmonin i smaken som jag förväntar mig finna i denna typ av vin. Just denna gång gör det mig extra besviken. Jag bestämde mig för ett tag sedan att helt avstå vinerna från Saint-Cosme men när 2007orna dök upp efter sommaren var jag bara tvungen att prova just det här vinet. Dag ett upplevde jag vinet som godare än förväntat men sedan bara ökade upplevelsen om ett stort vin. Jag minns att jag dag tre fick en uppenbarelse av ett närmast magiskt vin och detta var före Parkers perfekta betyg i form av de 100 poäng han delade ut i oktober 2009. När jag denna kväll provar vinet är det ganska stor skillnad gentemot vad jag tyckte första gången. Antingen beror det på mig eller på vinet. Kanske hade även denna flaska behövt mycket mer luftning än vad den fick. Eller så är det så att Louis Barruols viner faktiskt inte passar min smak. Nu kan kanske 95 poäng synas högt men då ska ni veta att jag var nere på 92 poäng ett tag. Gruppens resultat blev som följer: 95 / 98 / 97 / 92 / 97 / 98 / 96 / 96 / 94 / 97 / 96 / 94 / 94 och ett snitt som blev högre än det föregående vinet med 95,7 poäng. Ett fint betyg men en bra bit kvar till perfektion. Det räcker dock till en femteplats.
Vin 7
Färgen är ljus och klarröd. Söt, vaniljig och en aning bränd doft. Jordgubbslikör, kanel, tuttifrutti och vit choklad. Mineraler, kryddor och en frisk blommighet som närmast påminner om mentol. En aning jordig och varm karaktär. Spännande men lite sluten. Smaken är ren med mineralighet och en något eldig karaktär. Koncentrerad med mer av torkad frukt än sylt. Rökig och närmast grillad smak med tjära och fatinslag. En lång och intensiv eftersmak med gräddighet och lakrits samt gummi och violpastill. Ett enormt gott vin men med en något mindre doft än föregående viner. Poängintervallet blir först ganska stort men landar till sist på 96 poäng. Ett tag var betyget högre men även något lägre. Svårgissat. Grenache känns mycket troligt men frågan är om det kan vara Priorat eller något liknande?
2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina"
En aning pinsamt kanske. Visst borde jag kunna identifiera detta. Någon i gruppen är tvärsäker på ursprunget och sätter det klockrent. Jag som säkert provat detta vin minst fem gånger tidigare har inte en tanke på att det är det vin det är. Ödmjuk måste man vara. Om jag ska hitta en ursäkt så är det nog att doften inte en enda gång framkallar tankar på Mourvedre. Denna blandning innehåller ca: 40% av just den druvan men det känner jag inte alls. Ingen köttighet i doften men väl i smaken. Hela vinet utstrålar i all sin kraftfullhet en ganska stor lätthet och faktiskt även elegans. Personligen tror jag att vinet hade vunnit mera på att luftas längre än vad denna flaska gjordes. Min erfarenhet är att denna cuvée mår bra av minst ett dygns luftning. Parker är som bekant positiv med hela 99 poäng från oktober 2008. Jag har flera gånger tidigare varit på samma nivå men även ett par gånger just kring 96/97 poängstrecket. Ett personligt vin som inte alla uppskattar lika mycket: 96 / 95 / 97 / 94 / 95 / 95 / 97 / 97 / 95 / 93 / 97 / 92 / 93 vilket ger ett snitt på 95,1 poäng som är en bit ifrån Bobs närmast perfekta utdelning och ”bara” en sjundeplats.
Vin 8
Färgen är djupröd med dragning åt purpur. Enormt läcker och explosiv doft med ett dammigt, jordigt och mineralligt intryck. Rökigt med både cigarr och piptobak som avrundas med kaffe och choklad. Elegant men stort. Blommor, cassis, mint och lavendel. Köttig med solmogen och varm syltighet samt nästan tropisk fruktighet.
Fantastiska aromer är det sannerligen och överbetyget är definitivt befogat för doften. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, svartvinbär i en närmast likörlik koncentration. Gräddig textur med en viss eldighet och ganska tuffa och oborstade tanniner. En viss torrhet framträder efterhand vilket stör helheten. Russin och en känsla av papper i en lite tvär eftersmak stör mig och drar ner betyget i något som först verkade lova betydligt mera. Det blir 95 poäng tillsist men det är doften som håller uppe poängen. Först går tankarna åt norra Rhône men även Priorat dyker upp som ett alternativ tills det blir dags att diskutera vinerna. Då slår det mig plötsligt att detta nog är en slamkrypare och ett vin med väldigt höga poäng av Bob – det visar sig vara helt korrekt.
2007 Château de Saint-Cosme, Gigondas "Hominis Fides"
När vi ska diskutera vinerna inser jag att detta nog kan vara just det vin det är. Jag har en ganska avvikande uppfattning om Louis Barruols viner gentemot Parkers. Jag har flera gånger tyckt att hans viner har ett torrt och kärvt utryck som stör mig ganska rejält. Jag saknar harmonin i smaken som jag förväntar mig finna i denna typ av vin. Just denna gång gör det mig extra besviken. Jag bestämde mig för ett tag sedan att helt avstå vinerna från Saint-Cosme men när 2007orna dök upp efter sommaren var jag bara tvungen att prova just det här vinet. Dag ett upplevde jag vinet som godare än förväntat men sedan bara ökade upplevelsen om ett stort vin. Jag minns att jag dag tre fick en uppenbarelse av ett närmast magiskt vin och detta var före Parkers perfekta betyg i form av de 100 poäng han delade ut i oktober 2009. När jag denna kväll provar vinet är det ganska stor skillnad gentemot vad jag tyckte första gången. Antingen beror det på mig eller på vinet. Kanske hade även denna flaska behövt mycket mer luftning än vad den fick. Eller så är det så att Louis Barruols viner faktiskt inte passar min smak. Nu kan kanske 95 poäng synas högt men då ska ni veta att jag var nere på 92 poäng ett tag. Gruppens resultat blev som följer: 95 / 98 / 97 / 92 / 97 / 98 / 96 / 96 / 94 / 97 / 96 / 94 / 94 och ett snitt som blev högre än det föregående vinet med 95,7 poäng. Ett fint betyg men en bra bit kvar till perfektion. Det räcker dock till en femteplats.
Vin 9
Färgen är djupt blodröd och tät. Det doftar pepparkaka, örter och källare. Rostade och bläckiga toner med svettig hästsadel i bakgrunden. Kanel och varmrostad samt en aning grön ton längst där bak. Fikon, svett, tobak och läder med en skvätt nagellack och konjaksfat. Doften känns övertydlig med hänseende på ursprung. Smaken är något stram med torkad frukt samt en lite låg syra. Kola, choklad och något brända samt råa toner i eftersmaken som i sig är lång men en aning torr. Köttig och charkig med svartvinbär men som trots rikedomen ger ett lite vrångt intryck. Torrextrakt skulle man kunna sammanfatta det med. Ett vin som inte kan kallas generöst men som förmodligen är lovande. Helt njutbart är det inte och 94 poäng blir slutintrycket. Bordeaux känns givet som gissning och i så fall ganska ung sådan.
2005 Clos Fourtet, Saint Émilion Grand Cru
För min egen del blir detta ytterliggare en besvikelse. Jag kan inte påstå att jag provat överdrivet många 2005or från Bordeaux men de jag har provat har på senare tid upplevts som extremt hårda och aviga. Förmodligen är det helt fel att ens fundera på konsumtion just nu. Jag köper sällan Bordeauxvin men när primörerna lanseras brukar jag ha svårt att stå emot trycket. Just årgång 2005 var en sådan då jag hängde på tåget. Jag hoppas verkligen att det lossnar inom rimlig tid. Tur att man har annat gott och tillgängligt att njuta under tiden man väntar. Parkers höga 98 poäng från april 2008 känns just nu avlägsna. Visst är Clos Fourtet ett bra vin men jag hade hoppats på en betydligt större upplevelse än den här. Gruppen som helhet inne på samma spår med en åttonde plats och följande rad: 94 / 98 / 94 / 93 / 95 / 96 / 94 / 97 / 96 / 91 / 93 / 95 / 95 och ett genomsnitt på 94,7 poäng.
Vin 10
Färgen är ljust sammetsröd. Doften är ganska stor med svamp(tryffel) och läder. Rökig med svettig sadel och mörkrostad choklad. Kaffe, nötter, dill och nagellack. Sedan lite ”gurkburk” och kokos. En klart nyanserad och tilltalande doft. Smaken är utvecklad men ren och kryddig med örter och choklad. Svartvinbär, körsbär i en frisk och lång samt god eftersmak. Kaffe, choklad och kola. Här är det lätt att förföras av finstämdheten. Det blir 94 väldoftande och smakande poäng. Gissning om ursprung faller bort och jag har inget riktigt bra förslag. En allmän känsla av Spanien är det närmaste jag kommer.
1999 Ridge, Sonoma County "Geyserville"
Det här var riktigt kul. Jag hade med detta vin som en kandidat till provningen men vår provningsledare avböjde (vilket jag nu förstår). Vi är nog många som köpte det här och syskonvinet för några år sedan och själv har jag aldrig ångrat mig. Få viner levererar sådan uppsida som Ridges viner. Jag har alltid gillat vinerna mer än Parker. Jag tycker nog att han är onödigt hård mot dessa. I oktober 2001 delade han ut 91 poäng som gruppen anser allt för låga. Vinet röstas fram som fjärde bästa med följande rad: 94 / 96 / 96 / 99 / 96 / 95 / 99 / 95 / 95 / 94 / 97 / 96 / 97 med ett snitt på 96,1 pinnar. Jag är mest försiktig och det beror nog på att jag tycker att vinet saknar lite koncentration. Dessutom tappar det fort i glaset. Något som blir uppenbart för alla ju längre kvällen lider. Hur som helst en kul överraskning.
Färgen är djupt blodröd och tät. Det doftar pepparkaka, örter och källare. Rostade och bläckiga toner med svettig hästsadel i bakgrunden. Kanel och varmrostad samt en aning grön ton längst där bak. Fikon, svett, tobak och läder med en skvätt nagellack och konjaksfat. Doften känns övertydlig med hänseende på ursprung. Smaken är något stram med torkad frukt samt en lite låg syra. Kola, choklad och något brända samt råa toner i eftersmaken som i sig är lång men en aning torr. Köttig och charkig med svartvinbär men som trots rikedomen ger ett lite vrångt intryck. Torrextrakt skulle man kunna sammanfatta det med. Ett vin som inte kan kallas generöst men som förmodligen är lovande. Helt njutbart är det inte och 94 poäng blir slutintrycket. Bordeaux känns givet som gissning och i så fall ganska ung sådan.
2005 Clos Fourtet, Saint Émilion Grand Cru
För min egen del blir detta ytterliggare en besvikelse. Jag kan inte påstå att jag provat överdrivet många 2005or från Bordeaux men de jag har provat har på senare tid upplevts som extremt hårda och aviga. Förmodligen är det helt fel att ens fundera på konsumtion just nu. Jag köper sällan Bordeauxvin men när primörerna lanseras brukar jag ha svårt att stå emot trycket. Just årgång 2005 var en sådan då jag hängde på tåget. Jag hoppas verkligen att det lossnar inom rimlig tid. Tur att man har annat gott och tillgängligt att njuta under tiden man väntar. Parkers höga 98 poäng från april 2008 känns just nu avlägsna. Visst är Clos Fourtet ett bra vin men jag hade hoppats på en betydligt större upplevelse än den här. Gruppen som helhet inne på samma spår med en åttonde plats och följande rad: 94 / 98 / 94 / 93 / 95 / 96 / 94 / 97 / 96 / 91 / 93 / 95 / 95 och ett genomsnitt på 94,7 poäng.
Vin 10
Färgen är ljust sammetsröd. Doften är ganska stor med svamp(tryffel) och läder. Rökig med svettig sadel och mörkrostad choklad. Kaffe, nötter, dill och nagellack. Sedan lite ”gurkburk” och kokos. En klart nyanserad och tilltalande doft. Smaken är utvecklad men ren och kryddig med örter och choklad. Svartvinbär, körsbär i en frisk och lång samt god eftersmak. Kaffe, choklad och kola. Här är det lätt att förföras av finstämdheten. Det blir 94 väldoftande och smakande poäng. Gissning om ursprung faller bort och jag har inget riktigt bra förslag. En allmän känsla av Spanien är det närmaste jag kommer.
1999 Ridge, Sonoma County "Geyserville"
Det här var riktigt kul. Jag hade med detta vin som en kandidat till provningen men vår provningsledare avböjde (vilket jag nu förstår). Vi är nog många som köpte det här och syskonvinet för några år sedan och själv har jag aldrig ångrat mig. Få viner levererar sådan uppsida som Ridges viner. Jag har alltid gillat vinerna mer än Parker. Jag tycker nog att han är onödigt hård mot dessa. I oktober 2001 delade han ut 91 poäng som gruppen anser allt för låga. Vinet röstas fram som fjärde bästa med följande rad: 94 / 96 / 96 / 99 / 96 / 95 / 99 / 95 / 95 / 94 / 97 / 96 / 97 med ett snitt på 96,1 pinnar. Jag är mest försiktig och det beror nog på att jag tycker att vinet saknar lite koncentration. Dessutom tappar det fort i glaset. Något som blir uppenbart för alla ju längre kvällen lider. Hur som helst en kul överraskning.
Vin 11
Färgen är djupt sammetsröd med inslag av purpur. Det doftar fikon, jord och mineraler med närmast metalliska inslag – som järn. Tobak, jordgubbslikör och bränd frukt. Vulkanisk sten med rostat kaffe och choklad samt kola och sedan charkighet med svettigt omklädningsrum. Nu är vi garanterat på hemmaplan! Det smakar lakritslikör med gräddkola och superkoncentrerad fruktighet av jordgubbspaj. En närmast kolgrillad köttighet av rostad biff kommer i nästa svep med rökighet och choklad i en enormt lång eftersmak med aprikospuré. Ohyggligt gott och stort vin. Fenomenalt och betyget blir 99-100 men eftersom vi måste lämna in våra poäng utan intervall blir det 100 perfekta poäng på lappen. Fantastiskt! Givetvis tror jag att vi är i Chateauneuf-du-Pape och varför inte 2005 Deus ex Machina?
2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet"
Helt makalöst och fullständigt överraskande. Jag trodde inte för en sekund att detta var det vin det var. Vid vår provning i december var både guppen och jag mer reserverad med ett betydligt beskedligare betyg. Av denna provnings tretton deltagare var nio stycken med på decemberprovningen. Vi nio hade då ett medelbetyg om 96,3 poäng men denna kväll slutade vi samma nio på 98,2 poäng. Varför denna skillnad? Förmodligen beroende på hanteringen av vinet. Vid provningen i december öppnade jag flaskorna vid halvelvatiden och hällde dem på karaffer för att sedan direkt hälla tillbaks dem på sina originalflaskor. Ungefär en timme före provningen hälldes de åter på karaffer som de serverades ur. Denna butelj öppnades 36 timmar före provningen och hälldes då på karaff för att sedan stå i denna under alla 36 timmarna med endast en plastfolie över öppningen. Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är ganska imponerande och talande för vilka kvaliteter det här vinet besitter. Att klara alla dessa timmar och därefter leverera på detta vis är inget annat än imponerande. Det har gnällts en hel del ute i cyberrymden över detta vin och även ifrågasatts om vinet vinner på lagring eller rent av går att lagra över huvudtaget? Svaret behöver jag nog inte avge. Ett lysande vin och en värdig representant för sitt ursprung. Kommer på delad förstaplats i denna provning med följande rad: 100 / 99 / 99 / 93 / 99 / 96 / 96 / 98 / 99 / 97 / 100 / 96 / 94 och ett medelbetyg på 97,4 poäng. Det finns några provare som inte alls uppskattar detta lika mycket som oss nio vilka provade vinet i december. Jag har full förståelse för det och säkert handlar det om olika smakpreferenser. De som ligger lite lågt i betyg för detta vin gör även så på de andra två unga vinerna från samma region. För mig är det dock ett ”hallelujah moment”.
Vin 12
Färgen är djupt blodröd med blå kant. Doften är ljuvlig med metalliska och örtiga inslag samt rena likörtoner. Kirsch, apelsin, mint och nästan Konjaksaromer. Grillat kött, blodig biff, svett, animalsikt med kryddighet som närmast drar åt rökta aromer till med inslag av garrigue. En varm doft men samtidigt elegant och lätt. Fantastiskt läckert. Smaken är rik med blåbär, gräddighet och syltighet. Lakrits, vanilj, körsbär och violpastill. Fat och grillade toner med gummi och en viss örtighet. En aning beska i eftersmaken. Fantastiskt gott och rikt. Ett vin som ändrar sig lite i glaset och intrycket förändras vilket gör att mitt betyg vacklar något men tillslut drämmer jag i med hela 97 poäng som ligger hyfsat i mitten skall det visa sig. Ursprunget är svårare. Allt från Aussie Shiraz till modern Chateauneuf-du-Pape vilket visar sig galet.
2004 Ojai, Santa Barbara County "Syrah Thompson Vineyard"
Färgen är djupt sammetsröd med inslag av purpur. Det doftar fikon, jord och mineraler med närmast metalliska inslag – som järn. Tobak, jordgubbslikör och bränd frukt. Vulkanisk sten med rostat kaffe och choklad samt kola och sedan charkighet med svettigt omklädningsrum. Nu är vi garanterat på hemmaplan! Det smakar lakritslikör med gräddkola och superkoncentrerad fruktighet av jordgubbspaj. En närmast kolgrillad köttighet av rostad biff kommer i nästa svep med rökighet och choklad i en enormt lång eftersmak med aprikospuré. Ohyggligt gott och stort vin. Fenomenalt och betyget blir 99-100 men eftersom vi måste lämna in våra poäng utan intervall blir det 100 perfekta poäng på lappen. Fantastiskt! Givetvis tror jag att vi är i Chateauneuf-du-Pape och varför inte 2005 Deus ex Machina?
2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet"
Helt makalöst och fullständigt överraskande. Jag trodde inte för en sekund att detta var det vin det var. Vid vår provning i december var både guppen och jag mer reserverad med ett betydligt beskedligare betyg. Av denna provnings tretton deltagare var nio stycken med på decemberprovningen. Vi nio hade då ett medelbetyg om 96,3 poäng men denna kväll slutade vi samma nio på 98,2 poäng. Varför denna skillnad? Förmodligen beroende på hanteringen av vinet. Vid provningen i december öppnade jag flaskorna vid halvelvatiden och hällde dem på karaffer för att sedan direkt hälla tillbaks dem på sina originalflaskor. Ungefär en timme före provningen hälldes de åter på karaffer som de serverades ur. Denna butelj öppnades 36 timmar före provningen och hälldes då på karaff för att sedan stå i denna under alla 36 timmarna med endast en plastfolie över öppningen. Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är ganska imponerande och talande för vilka kvaliteter det här vinet besitter. Att klara alla dessa timmar och därefter leverera på detta vis är inget annat än imponerande. Det har gnällts en hel del ute i cyberrymden över detta vin och även ifrågasatts om vinet vinner på lagring eller rent av går att lagra över huvudtaget? Svaret behöver jag nog inte avge. Ett lysande vin och en värdig representant för sitt ursprung. Kommer på delad förstaplats i denna provning med följande rad: 100 / 99 / 99 / 93 / 99 / 96 / 96 / 98 / 99 / 97 / 100 / 96 / 94 och ett medelbetyg på 97,4 poäng. Det finns några provare som inte alls uppskattar detta lika mycket som oss nio vilka provade vinet i december. Jag har full förståelse för det och säkert handlar det om olika smakpreferenser. De som ligger lite lågt i betyg för detta vin gör även så på de andra två unga vinerna från samma region. För mig är det dock ett ”hallelujah moment”.
Vin 12
Färgen är djupt blodröd med blå kant. Doften är ljuvlig med metalliska och örtiga inslag samt rena likörtoner. Kirsch, apelsin, mint och nästan Konjaksaromer. Grillat kött, blodig biff, svett, animalsikt med kryddighet som närmast drar åt rökta aromer till med inslag av garrigue. En varm doft men samtidigt elegant och lätt. Fantastiskt läckert. Smaken är rik med blåbär, gräddighet och syltighet. Lakrits, vanilj, körsbär och violpastill. Fat och grillade toner med gummi och en viss örtighet. En aning beska i eftersmaken. Fantastiskt gott och rikt. Ett vin som ändrar sig lite i glaset och intrycket förändras vilket gör att mitt betyg vacklar något men tillslut drämmer jag i med hela 97 poäng som ligger hyfsat i mitten skall det visa sig. Ursprunget är svårare. Allt från Aussie Shiraz till modern Chateauneuf-du-Pape vilket visar sig galet.
2004 Ojai, Santa Barbara County "Syrah Thompson Vineyard"
Vilken dunderöverraskning detta är. Inte att Adam Tolmach kan göra vin utan att det går hem med så höga poäng av gruppen jämfört med Bob. Han var betydligt försiktigare i juni 2008 när han nöjde sig med 93+ poäng. Kanske var det plustecknet som gjorde att uppsidan i vinet tar det till en delad förstaplats i provningen tillsammans med föregående vin? Eller så är vi bedövade och tappar omdömet och faller i fällan att sista vinet alltid är bäst? Jag tror inte att det är så utan att vi helt enkelt uppfattar vinet som oerhört bra. Jag brukar gilla vinerna från Ojai och tycka att Parker är för hård mot dem. Jag har flera gånger undrat varför han alltid verkar lite återhållsam när han oftast prisar dem i sina texter. Det är som om han saknar något i vinerna för att ta i med de riktigt höga poängen. Något som gruppen definitivt gör med följande rad: 97 / 100 / 98 / 97 / 98 / 94 / 93 / 99 / 98 / 98 / 100 / 98 / 96 och ett genomsnitt på hela 97,4 poäng. Det kan vara ett så kallat förförarvin men ett ack så gott sådant. Absolut perfekt drickfärdigt men håller säkert i många år till. Det enda negativa är att jag inser mitt misstag att inte ha köpt och följt Adam Tolmach och hans Ojai genom åren.
Vad lär vi oss av allt det här? Vad är slutsatserna?
Egentligen inget revolutionerande, bara att den gamla devisen gäller ännu:
Smaken är som baken – delad
Det spelar ingen roll vad Parker eller någon annan kritiker tycker. Den personliga smaken och preferenserna väger alltid tyngst. Vin är subjektivt och att därför avge ett objektivt omdöme som alla kan lita till går inte. Alla kan omöjligt gilla samma viner.
Däremot önskar man att det gick att beskriva och bedöma kvalitet utan att den personliga smaken får inflytande men det är jäkligt svårt. Jag läste nyligen en kommentar från Robert Parker i en tråd på hans forum Bulletin Board som är tänkvärd. Mästaren har en ödmjukare inställning till vin än vad de flesta tror:
“but the fascinating thing about being a wine lover is that we also remain students of this craft.....and following the evolution of wines over decades is indeed priceless learning...”
Utan att försöka göra vetenskap av det så är det nyttigt att ha övningar som denna emellanåt. Det är ett oerhört kul sätt att prova vin på och lärorikt är det också. Det är fascinerande att se hur vissa viner sammanför individers smak medan andra viner polariserar på motsvarande vis. Naturligtvis gäller det även om man ska våga lita på Parker eller någon annan kritiker. Stämmer paletterna inte överens så spelar det ingen roll hur många poäng, getingar, solar eller postryttare ett vin får av kritikerna.
Jag förundras ofta över att många i forum, på bloggar och andra sammankomster älskar att slå ner på just Parker och hans poäng samt närmast verkar finna glädje i att håna honom. Om man nu finner hans åsikter så felaktiga måste det väl vara bättre att nonchalera honom än att ständigt häckla och förringa honom. Berätta istället vem som är ett bättre föredöme och ledstjärna. Alternativt strunta helt i kritikerna.
Själv känner jag en stor respekt för Robert Parker och hans kunnande. Ofta stämmer min uppfattning om vad som är ett gott vin med hans åsikter. Ibland inte men förvånansvärt ofta. Jag vågar lita till hans smak när jag osmakat gör inköp av vin. Ibland blir det nitlott och ibland blir det jackpott. Ibland missar jag viner jag förmodligen gillat bara för att jag sneglat för mycket på Parkers åsikter men i det stora hela är jag nöjd med hans tjänster. Konstigare än så är det inte – jag köper en konsumentvägledning och så länge jag får valuta för pengarna är jag nöjd. Den dagen jag anser hans tjänster utan värde får jag hitta andra vägar. Om jag nu skulle anse honom ha fel så må det vara hänt men jag behöver då inte heller konstant berätta detta för omvärlden. Bättre då att förmedla något positivt.
För att inte hamna i fällan att uppleva vin genom kritikerns gom måste man utmana och utvärdera sin skeppare och styrman. Så länge han verkar navigera i den riktning man själv vill är allt bra men den dagen han blir en snedseglare är det dags att hoppa av skutan. Därför detta eviga tjatande om Bob och hans lakejers poäng. Inte för att dricka poäng eller bräscha med hundrapoängare.
Också därför känns det så skönt i en provning som denna att de viner jag normalt gillar och i många fall även upptäckt genom Parker även är de viner som faller mig mest i smaken. Om jag tyckte att vinerna smakade apa så skulle jag ha ett problem.
Ska jag vara lite analytisk och försöka hitta några slutsatser så kommer jag fram till följande observationer.
Ta ett vin som 2005 Mollydooker "Two Left Feet". Om det pressenterades öppet för en avogt inställd grupp provare så skulle det säkert avfärdas som trams och läskeblask. Serverat helblint för en grupp provare utan förhandskunskap så upplevs det som tredje godaste vinet med kvaliteter större än namnkunnigare (för att inte tala om betydligt dyrare) viner från Bordeaux, Rioja och Rhône. Det är enkelt att raljera över något man tror sig veta en massa om men det är svårare att avfärda något som bevisligen lurar sinnena när de inte är preparerade med fördomar.
Viner i en viss stil som de lite yngre vinerna från södra Rhône går inte hem hos alla. Förmodligen är det en fråga om smak. Jag har full förståelse för att man kan ogilla dess karaktär och därmed avfärda dem som kvalitativt sämre. Vad som händer om tio år är dock svårare att säga och därför bör man nog också vara försiktig att helt döma ut dem.
Viner med mognad och mer utvecklad karaktär verkar gå hem hos gruppen. Jag tänker då främst på 2000 Poliziano "Le Stanze" och 1999 Ridge "Geyserville". Vissa gillar dem mer men ingen direkt ogillar dem. Vi tycker dessutom bättre om dem än vad Parker gjort när han provade dem. Varför? Troligtvis upplevs mognad och utveckling som kvalitet och då kompenserar detta för avsaknad av frukt och koncentration - drag som jag inbillar mig att Parker premierar när han bedömer kvalitet. En fälla som är lätt att gå i. Tänk hur bra de viner med hög koncentration och fruktighet kommer att utvecklas om allt går väl, något som oftast glöms bort när man avfärdar unga viner som fruktbomber och alkoläsk.
Vi uppfattar också de viner i det lägre betygsintervallet som bättre än vad Parker gör och de i det högre som generellt sämre än den samme. Varför? Återigen så tror jag att mognaden i de två ovan gör att vi tycker att det smakar "kvalitet" och då ökar poängen, vilket också gäller för 1995 Château de Beaucastel (även om jag personligen avviker). Beträffande 2004 Ojai "Syrah Thompson Vineyard" och 2005 Mollydooker "Two Left Feet" så är de riktiga förförarviner och då hänger sinnena inte med. Vi uppfattar dem som mjuka, runda, fruktiga och rätt upp och ned – goda, vilket gör att kvalitetsegenskaperna blir svårare att identifiera och vi charmas så till den milda grad att vi inte ser bristerna (om de nu finns). Vad gäller 95 poängsvinet 2001 Henschke "Mount Edelstone Shiraz" så är det svårt att utläsa något mönster för det är ett personligt "älska eller hata" vin och då fungerar inte riktigt de normala kvalitetskriterierna.
Vinerna på den övre halvan upplevs alla som sämre av oss jämfört med Parker. Beträffande 2001 Artadi "Pagos Viejos" så är det något lurt med vinet. Det är helt enkelt inte i form och jag betvivlar att det någonsin kommer i form. Alla utom en provare är långt ifrån Bobs höga 97 poäng. Kanske ett olycksfall i arbetet av Mästaren? 2003 "Numanthia" är egentligen det enda vinet som upplevs nära sitt betyg. Vänta ett par år till så kommer säkert även tvivlarna att ändra sig och då tror jag att vi åter skulle få ett betyg som överträffade förväntningarna. 2007 Mas de Boislauzon "Cuvée du Quet" klarar sig bra och att vi skulle ha fått 100 pinnar i genomsnitt för ett vin är högst osannolikt. De andra två vinerna från södern är ganska långt ifrån sina höga betyg och jag gissar att det till stor del beror på gruppens sammansättning. Det är som jag tidigare varit inne på att denna typ av vin är svår att ta till sig. Men även jag som normalt gillar vinerna är lägre än Parker. Sist och delvis mest förvånande är att 2005 Clos Fourtet klarade sig relativt sett dåligt gentemot Parkers 98 poäng. Gissningsvis beroende på att det vinet är helt tillknäppt och inne i en fas som det förhoppningsvis kommer ur som en skön svan. Säker är jag inte men 2005 är ganska ungt för en stor Bordeaux. Kanske kommer det aldrig att bli ett 98 poängsvin men godare kommer det alla gånger att smaka.
Till maten serverades blint en trio som jag tyvärr inte hade vare sig kraft eller ork att ta noteringar om men ur minnet så var det yngsta det godaste men det äldsta det intressantaste. Alla tre var dock mycket bra men de hamnade nog alltför mycket i skuggan av kvällens huvudrollsinnehavare.
Godast var kanske ändå …
Vad lär vi oss av allt det här? Vad är slutsatserna?
Egentligen inget revolutionerande, bara att den gamla devisen gäller ännu:
Smaken är som baken – delad
Det spelar ingen roll vad Parker eller någon annan kritiker tycker. Den personliga smaken och preferenserna väger alltid tyngst. Vin är subjektivt och att därför avge ett objektivt omdöme som alla kan lita till går inte. Alla kan omöjligt gilla samma viner.
Däremot önskar man att det gick att beskriva och bedöma kvalitet utan att den personliga smaken får inflytande men det är jäkligt svårt. Jag läste nyligen en kommentar från Robert Parker i en tråd på hans forum Bulletin Board som är tänkvärd. Mästaren har en ödmjukare inställning till vin än vad de flesta tror:
“but the fascinating thing about being a wine lover is that we also remain students of this craft.....and following the evolution of wines over decades is indeed priceless learning...”
Utan att försöka göra vetenskap av det så är det nyttigt att ha övningar som denna emellanåt. Det är ett oerhört kul sätt att prova vin på och lärorikt är det också. Det är fascinerande att se hur vissa viner sammanför individers smak medan andra viner polariserar på motsvarande vis. Naturligtvis gäller det även om man ska våga lita på Parker eller någon annan kritiker. Stämmer paletterna inte överens så spelar det ingen roll hur många poäng, getingar, solar eller postryttare ett vin får av kritikerna.
Jag förundras ofta över att många i forum, på bloggar och andra sammankomster älskar att slå ner på just Parker och hans poäng samt närmast verkar finna glädje i att håna honom. Om man nu finner hans åsikter så felaktiga måste det väl vara bättre att nonchalera honom än att ständigt häckla och förringa honom. Berätta istället vem som är ett bättre föredöme och ledstjärna. Alternativt strunta helt i kritikerna.
Själv känner jag en stor respekt för Robert Parker och hans kunnande. Ofta stämmer min uppfattning om vad som är ett gott vin med hans åsikter. Ibland inte men förvånansvärt ofta. Jag vågar lita till hans smak när jag osmakat gör inköp av vin. Ibland blir det nitlott och ibland blir det jackpott. Ibland missar jag viner jag förmodligen gillat bara för att jag sneglat för mycket på Parkers åsikter men i det stora hela är jag nöjd med hans tjänster. Konstigare än så är det inte – jag köper en konsumentvägledning och så länge jag får valuta för pengarna är jag nöjd. Den dagen jag anser hans tjänster utan värde får jag hitta andra vägar. Om jag nu skulle anse honom ha fel så må det vara hänt men jag behöver då inte heller konstant berätta detta för omvärlden. Bättre då att förmedla något positivt.
För att inte hamna i fällan att uppleva vin genom kritikerns gom måste man utmana och utvärdera sin skeppare och styrman. Så länge han verkar navigera i den riktning man själv vill är allt bra men den dagen han blir en snedseglare är det dags att hoppa av skutan. Därför detta eviga tjatande om Bob och hans lakejers poäng. Inte för att dricka poäng eller bräscha med hundrapoängare.
Också därför känns det så skönt i en provning som denna att de viner jag normalt gillar och i många fall även upptäckt genom Parker även är de viner som faller mig mest i smaken. Om jag tyckte att vinerna smakade apa så skulle jag ha ett problem.
Ska jag vara lite analytisk och försöka hitta några slutsatser så kommer jag fram till följande observationer.
Ta ett vin som 2005 Mollydooker "Two Left Feet". Om det pressenterades öppet för en avogt inställd grupp provare så skulle det säkert avfärdas som trams och läskeblask. Serverat helblint för en grupp provare utan förhandskunskap så upplevs det som tredje godaste vinet med kvaliteter större än namnkunnigare (för att inte tala om betydligt dyrare) viner från Bordeaux, Rioja och Rhône. Det är enkelt att raljera över något man tror sig veta en massa om men det är svårare att avfärda något som bevisligen lurar sinnena när de inte är preparerade med fördomar.
Viner i en viss stil som de lite yngre vinerna från södra Rhône går inte hem hos alla. Förmodligen är det en fråga om smak. Jag har full förståelse för att man kan ogilla dess karaktär och därmed avfärda dem som kvalitativt sämre. Vad som händer om tio år är dock svårare att säga och därför bör man nog också vara försiktig att helt döma ut dem.
Viner med mognad och mer utvecklad karaktär verkar gå hem hos gruppen. Jag tänker då främst på 2000 Poliziano "Le Stanze" och 1999 Ridge "Geyserville". Vissa gillar dem mer men ingen direkt ogillar dem. Vi tycker dessutom bättre om dem än vad Parker gjort när han provade dem. Varför? Troligtvis upplevs mognad och utveckling som kvalitet och då kompenserar detta för avsaknad av frukt och koncentration - drag som jag inbillar mig att Parker premierar när han bedömer kvalitet. En fälla som är lätt att gå i. Tänk hur bra de viner med hög koncentration och fruktighet kommer att utvecklas om allt går väl, något som oftast glöms bort när man avfärdar unga viner som fruktbomber och alkoläsk.
Vi uppfattar också de viner i det lägre betygsintervallet som bättre än vad Parker gör och de i det högre som generellt sämre än den samme. Varför? Återigen så tror jag att mognaden i de två ovan gör att vi tycker att det smakar "kvalitet" och då ökar poängen, vilket också gäller för 1995 Château de Beaucastel (även om jag personligen avviker). Beträffande 2004 Ojai "Syrah Thompson Vineyard" och 2005 Mollydooker "Two Left Feet" så är de riktiga förförarviner och då hänger sinnena inte med. Vi uppfattar dem som mjuka, runda, fruktiga och rätt upp och ned – goda, vilket gör att kvalitetsegenskaperna blir svårare att identifiera och vi charmas så till den milda grad att vi inte ser bristerna (om de nu finns). Vad gäller 95 poängsvinet 2001 Henschke "Mount Edelstone Shiraz" så är det svårt att utläsa något mönster för det är ett personligt "älska eller hata" vin och då fungerar inte riktigt de normala kvalitetskriterierna.
Vinerna på den övre halvan upplevs alla som sämre av oss jämfört med Parker. Beträffande 2001 Artadi "Pagos Viejos" så är det något lurt med vinet. Det är helt enkelt inte i form och jag betvivlar att det någonsin kommer i form. Alla utom en provare är långt ifrån Bobs höga 97 poäng. Kanske ett olycksfall i arbetet av Mästaren? 2003 "Numanthia" är egentligen det enda vinet som upplevs nära sitt betyg. Vänta ett par år till så kommer säkert även tvivlarna att ändra sig och då tror jag att vi åter skulle få ett betyg som överträffade förväntningarna. 2007 Mas de Boislauzon "Cuvée du Quet" klarar sig bra och att vi skulle ha fått 100 pinnar i genomsnitt för ett vin är högst osannolikt. De andra två vinerna från södern är ganska långt ifrån sina höga betyg och jag gissar att det till stor del beror på gruppens sammansättning. Det är som jag tidigare varit inne på att denna typ av vin är svår att ta till sig. Men även jag som normalt gillar vinerna är lägre än Parker. Sist och delvis mest förvånande är att 2005 Clos Fourtet klarade sig relativt sett dåligt gentemot Parkers 98 poäng. Gissningsvis beroende på att det vinet är helt tillknäppt och inne i en fas som det förhoppningsvis kommer ur som en skön svan. Säker är jag inte men 2005 är ganska ungt för en stor Bordeaux. Kanske kommer det aldrig att bli ett 98 poängsvin men godare kommer det alla gånger att smaka.
Till maten serverades blint en trio som jag tyvärr inte hade vare sig kraft eller ork att ta noteringar om men ur minnet så var det yngsta det godaste men det äldsta det intressantaste. Alla tre var dock mycket bra men de hamnade nog alltför mycket i skuggan av kvällens huvudrollsinnehavare.
Godast var kanske ändå …
För att återknyta till inledningen och det där med en blogg om musik. Om jag nu skulle skriva om musik – vad skulle jag då skriva om? Säkert skulle den här mannen få stort utrymme:
8 kommentarer:
Mv,
Låter som en trevlig provning. Roligt att få ta del av dina intryck, Hominis Fides hade jag köpt på mig ganska bra av men efter jag smakat av två flaskor så lämnade jag tillbaka resten, höll inte alls måttet enligt min smak.
Håller även med dig om Ojai, några flaskor varje år åker alltid in i källaren, har blivit lite av en favorit när det gäller Usa, tycker alltid Adam levererar. provat deras pino? Den är inte så dum den heller.
//Johan
Intressant genomgång, MV! Instämmer helt om 2007 Hominis Fides, vi har provat och visst var det gott - men vi har väldigt svårt att se alla de där 100 pinnarna. En besvikelse blir sällan rolig bloggpost att plita ihop, så flaskan förblev obloggad. 94 känns som lagom nivå när det gäller den objektiva kvaliteten. Eller så var det bara rotdag ;-)
Något som däremot fick oss att tända på alla cylindrar var Ch Saint-Cosmes 2007 Gigondas Tradition (92-93). Vilken struktur, vilka mineraler!
Kraft och elegans!
"If there's a bustle in your hedgerow..." osv.
Mycket trevlig frukostläsning, tack!
Imponerande med ett ungt vin som växer med en 36-timmarsluftning... Inget jag vågar mig på med mina unga barolo hur kraftfulla de än månde vara.
/Patrik
Puh, vilken genomgång, riktigt kul läsning.
Intressant med en påtitt av 2005 Clos Fourtet. Men som du skriver, bättre Bordeaux 2005 skall man nog ge tusan i att öppna nu.
Den gången jag smakade 2007 Quet i höstas var det från en nyöppnad flaska. Mörkt och mullrigt, men utan tvekan av hög kvalitet samtidigt som vinet kändes rätt obarmhärtigt lagringskrävande. Ändå intressant att ett grenachedominerat vin klarar så lång luftning.
Artadi har jag nästan ingen erfarenhet alls av, men jag går fortfarande och väntar på att den enklare 2004 Vinas de Gain skall visa något som motiverar de skyhöga betygen andra årgångar fått i WA. Senaste flaskan förra sommaren var rent ut sagt tråkig.
Jag provade Clos Fourtet '05 från fat tidigt och var vansinnigt imponerad, att de klivit in i en stum och bråkig fas nu är nog inte så konstigt. I princip alla '05:or skall man låta vara kan jag tänka.
Lite kul att du nämner Artadi som 'god ung, men klarar nog inte ålder'. Jag har haft mycket nöje med Pagos Viejos '05, läcker och tät med fina tanniner, ren frukt och massor av bitter choklad. Men den är absolut inget lagrinsprojekt, häll upp, drick och var glad. (WA säger mognad 13-30, jag säger knappast).
Hej Alla!
Ledsen för sen respons men dagen har faktiskt spenderat delvis i vårsolen – tro det eller ej men snön är snart helt borta och solen värmer gott.
Beträffande 2007 Hominis Fides så är det nog ett lite svårt vin att ta till sig. Jag minns mitt första smakprov i augusti med glädje och provad över tre kvällar blev det bara bättre och bättre. Detta var före Parkers 100 poäng så den vetskapen grumlade inte mitt omdöme då. Detta smakprov var dock inte lika kul. Jag vill inte döma ut Parkers 100 poäng ännu men jag är inte helt övertygad om att jag kommer att få uppleva dem i framtiden. Tycker att Barruols viner har en tendens att utvecklas åt fel håll eller så ska man vänta länge. Något som inte verkar gälla Ojai (fruktdag?). Har nog aldrig provat hans Pinot’er.
Om Barolo kan luftas i 36 timmar vågar jag inte uttala mig om men säkert går det bra. Problemet är nog att tanninerna och torrheten inte går att lufta bort utan snarast måste mogna i form. Något som kanske inte går att tvinga fram med luftning utan det är nog tålamod som krävs när det gäller Baroloviner.
Absolut ska Bordeaux 2005 få mogna i fred. Känns helt fel att vänta sig stora upplevelser just nu. Jag är ändå lite överraskad eftersom jag tyckte att både Pavie och Monbousquet 2005 var goda viner även om de också var allt för unga. Fourtet kändes lovande men inte direkt god.
Quet var lysande denna gång. Min första provade flaska (även den före Parkers 100 poäng) var lysande över loppet av tre kvällar så nog klarar den luftning men jag håller med om att det är lite överraskande. Många anser att det finns en risk med att lufta ung Grenache för länge eftersom den då ska ha en tendens att knyta och sluta sig helt. Kanske ska man lufta tillräckligt lång tid så att den hinner komma tillbaks igen. Nu har ju Quet en del Mourvedre i sig också vilket kanske gör att den gynnas av luft.
Artadi är ett sorgligt kapitel för min del. Jag har ingen gigantisk erfarenhet och att med bestämdhet uttala sig känns riskabelt. Minns dock en Vinas de Gain från 1999 som vid sex års ålder var ganska slapp och trött. Köpte 2003or i Spanien och vid tre års ålder var de supergoda. Senaste flaskan strök med nyligen och det var en stor besvikelse. Även 2004an av samma vin är ett mysterium. Provade även en 2003 Pagos Viejos vid tre års ålder som var kalasgod. Min 2001a var däremot inte god. Inte felaktig eller otäck men helt utan den charm och rikedom som man skulle förvänta sig av ett 97 poängsvin från en lysande årgång som 2001. Som sagt, misstänksam är jag och framtida inköp kommer att övervägas extremt noga. Bättre att hålla sig till Bodegorna i Ribera del Duero som sällan sviker.
Ha det bra!
/ MV
Jag kan inte låta förbi att fundera över om man ska ge en av Quet-2005:orna en mastodontluftning för att se vad som kan vänta runt kröken...
Varför inte. Om du gör det, så skulle det vara väldigt kul att få veta hur det gick. Tyvärr har jag själv inga 2005or. Av någon anledning blev det aldrig av att jag köpte några flaskor men av det enda smakprov jag gjort så minns jag vinet som oerhört primärt och knutet. Det var nog sensommaren 2008 jag provade vinet och då var det allt annat än genröst. Om du öppnar en så följ den och se hur den utvecklas över tiden. Jag väntar med spänning.
/ MV
Skicka en kommentar