Buskul – Ett gott slut!

Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…

Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:

För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.

"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."

Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?

Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.



Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har först en ganska ljus och påtagligt utvecklad färg. Sedan både mörknar och tätnar färgen i glaset och även om kanten är lite brun så är färgen tätare.

Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.

Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?

Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!

Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.

Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.

Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka

Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!

Länge leve Kungen – en god fortsättning!

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…



Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.



Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

Galaxer i mina braxer!

Far och son Viret är nog inte som alla andra. Antingen är de blindgalna eller så är de bara extremt smarta marknadsförare. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro men efter att för första gången ha mött dem i Oz och James Vinäventyr, så var jag nog ganska säker på det förstnämnda - men efter att nu ha smakat deras viner, så tänker jag att så här bra vin kan ingen göra som inte är vid sina sinnes fulla bruk.



Domaine Viret ägnar sig åt kosmologisk vinodling och framställning i kommunen Saint Maurice sur Eigues (inte långt ifrån Vinsobres). Även om kommunen har rätt till appellationen Côtes du Rhône Village, så är det inget Domaine Viret använder sig av i årgång 2007 i alla fall. På etiketten står det tydligt utskrivet Vin de Table de France. De bakomliggande orsakerna till detta vill jag inte ens spekulera i men kanske använde de utomjordingar i vingården eller något annat obskyrt.

Egendomen har funnits inom släkten sedan länge men det var först under åttiotalet som tankarna på ekologisk vinodling tog sin form genom pappa Alain och efter sonen Philippes begynnande studier i slutet av samma decennium, omvandlades det hela till naturlig kosmokulturell vinodling. I slutet av nittiotalet avlutade Philippe studierna och 1999 skapade man sin "Cave Cathédrale". Därefter var det slut med att lämna skörden till kooperativet och istället började man buteljera vin under eget namn. Att man sedan år 2007 lyckades varumärkesskydda "Cosmoculture" får ju mig att fundera på om det trotsallt bara är ett PR-trick.

Vad handlar det hela då om? Ja, inte ska jag försöka förklara det i detalj men kort kan man sammanfatta det med att principerna går tillbaks till Inka och Mayakulturerna. Man menar att på vissa platser kan man dra nytta av den kosmiska energin, för att på så vis få naturliga och hälsosamma vinrankor. Fast egentligen bottnar det hela i vanliga biologiska och biodynamiska principer för att uppnå så bra viner som möjligt, utan en massa konstlade ingrepp i processen.

Även för den arkitekturiskt intresserade finns det mycket kul att ta del av och här handlar det såvitt jag förstår istället om Egyptiska influenser. Man saluför en förfärlig massa olika viner och bara att försöka får grepp om dessa är en nästan övermäktig uppgift. Frågan är ju då om allt är humbug eller om vinerna faktiskt smakar bra?

Av de viner jag har provat så är det definitivt så att jag måste svara ja på den frågan.

Denna gång handlar det om 2007 Les Collonades, ett vin gjort på en blandning av Grenache (100-åriga stockar), Mourvèdre samt Carignan som lagrats i 24 månader på en kombination av betongtankar och ekfat.

2007 Domaine Viret, Vin de Table de France "Les Colonnades" har en tät och djupt blåröd färg. Doften är väldigt "biodynamisk" om ni förstår vad jag menar. Reduktiv skulle också kunna vara en bra beskrivning men man måste ge det tid i karaff och efterhand framträder allt renare aromer så som körsbär, hallon och jordgubbar. Massor av örter och kryddor med inslag av både gödselstack och häststallar – blodigt och animalsikt är också ett intryck som kommer över mig. Jord, järn och minerallitet i allmänhet samt rostat kaffe men också en sötaktig chokladkaraktär och blommighet. Spännande och läcker men också en aning utmanande. Ju längre tiden lider framträder dock mer klassiska drag av svartvinbär och läder.

Smaken är betydligt mindre kontroversiell och mer klassisk från början. Ren, frisk och koncentrerad. Röda bär i allmänhet men också ett mycket mineraliskt utryck i form av sten och dammig grusväg. Körsbär och hallon som i kombination med mat känns enormt läskande och fruktigt men aldrig kladdigt. Läckert och uttrycksfullt och väldigt insmickrande fast på ett slankt vis. Svartvinbär och mer framträdande tanniner efterhand och utan mat känns smaken plötsligt mycket stramare och kärvare.

Det här känns som ett utpräglat matvin. Egentligen gillar jag inte det uttrycket men i detta fall är det så uppenbart. Det är som om kryddorna och det feta i maten lyfter fram den söta frukten och bärigheten i vinet men utan det komplementet, så framstår vinet som betydligt torrare och stramare. Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt. Normalt så gillar jag inte när ett vin är beroende av mat för att framträda positivt men samtidigt är vinet gott på egen hand - fast på ett annat vis

Hethetsintrycket blir positivt och det är ett seriöst vin i en stil som tilltalar mig utan att för den sakens skull golva mig. Känns som en mix av klassisk Châteauneuf-du-Pape och något från Roussillon. Att sätta betyg i form av poäng är inte självklart men sett till helheten samt det första mycket positiva intrycket till maten, så blir det nog bra med 93/94 poäng. Helt klart mer än godkänt och troligen ett vin att spara för framtiden och kanske då i första hand till den "fina middagen".

Att det handlar om seriösa viner som kommer från firman kan jag lova. Några som provat och bittert fått uppleva hur det kan gå om inte haspen är på, är Oz Clarke och James May. Roligare än så här blir det knappast och för den som vill, går det att leta sig bakåt till avsnittet före, där man introducerar egendomen. Se och njut: