Omtag och famntag!

När det kommer till vin så finns det inget som gör mig så upprymd som att prova ett vin man tidigare blivit djupt berörd av – spänningen, förväntan och minnesbilderna - tillsammans gör de att jag njuter extra mycket vid ett sådant tillfälle.

Just ett sådant tillfälle inföll för ett par veckor sedan då jag ånyo provade två viner som jag verkligen gillade första gången jag provade dem. Sedan har jag faktiskt provat det ena av vinerna ytterliggare två gånger. Första gången jag hade nöjet att prova vinerna var en mörk kväll i mars och då i sällskap av ytterliggare fyra viner. Det rör sig om slattarna jag fick från Bristly Wine Agents sortimentsprovning i Stockholm. Två kvällar senare och sextio mil söderut satt jag då med sex PET-flaskor och drack slattar som producenterna haft med sig till Sverige. Gratisprover skulle kanske någon vilja kalla det men för mig handlar det om vänskap. Jag har haft nöjet att lära känna Gabriel och umgås privat med familjerna samt även prova vin tillsammans. Med tanke på Finare Vinares inlägg och den ganska hätska debatten som följde så kan det vara på sin plats att förtydliga detta. Jag har dock ingen som helst tanke på att "skriva upp" viner från hans sortiment om jag inte gillar dem – jag har en ganska rättfram syn på detta och precis som Fantomen så är jag hård mot de hårda!

Allvarligt talat så har jag aldrig blivit erbjuden varuprover från något håll och inte heller har jag sörjt över detta. Dessutom är vinerna jag skriver om oftast slutsålda eller svåra att få tag på och inte heller tar jag mig på sådant allvar att jag tror mig skapa hype eller efterfrågan på marknaden. Därför tänker jag helt utan omsvep hylla de viner jag gillar och just ett sådant tillfälle är det idag:



2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en ljus och klarröd färg. Doften är söt av bär så som jordgubbar och hallon. Grillade toner med tydlig örtighet och kryddighet. Garrigue, lakrits, mjölkchoklad och vanilj. Nötter, kolasnören, kokos och Kirsch med en parfymerad avslutning. Allt en Grenache ska dofta!

Smaken är lika druvtypisk med hallon, jordgubbar och Kirsch i en bärig och syltig stil. Vanilj, aprikoser, ljus choklad och kryddighet med en antydan till slånbär mot slutet. Efterhand mer torkad frukt och något som för mig kan vara urtypiskt för distriktet – Stroh Rom. Gott såklart!

Kanske tycker jag att vinet inte till fullo svarar upp emot mina höga förväntningar men inte heller gör det mig besviken. Det är ett fantastiskt charmigt vin i en klart hedonistisk stil och man måste ha en karaktär som Fantomen för att stå emot det här. Visst är vinet modernt och förföriskt men denna gång tycker jag nog att jag upplever ursprungskaraktären tydligare gentemot förra gången. Gott är det och dessutom i en tillgänglig stil. Kanske ingen långliggare i källaren men det är knappast något problem – det finns liksom inte mycket att vänta på. Aningen dyr i inköp gentemot en del andra viner men samtidigt är det lite av en raritet så är man biten av distriktet och druvan är det inte mycket att beklaga sig över. Denna gång blir det 94/95 poäng vilket är ett snäpp lägre än senast.

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en ljus och klar purpurröd färg. Doften är enormt stor med inslag av grillat kött, nyrostat kaffe, choklad och örter. Primär frukt och bärighet med jordgubbar, hallon, blåbär och Kirsch i mängder – närmast syltighet. Mineraler, rök, tobak och cigarrlåda efter flera timmars luftning. Nötter och grillkol samt tuttifruttikarameller. Blommig och parfymerad med violpastill och vanilj. En underbart sensuell och förförisk doft. Även en aning gödselstack som pikant krydda mot slutet.

Smaken är ren och intensiv med en tydlig hetta av alkohol. Inte så störande som man kan tro då allt bärs upp av en intensiv fruktighet och bärighet. Jordgubbar, hallon, Kirsch samt aprikospuré med lakrits och karameller – allt blandat med lavendelkulor. Peppar och kolaremmar i en lång och massiv eftersmak. Honung och mandellikör i en allt tilltagande eftersmak av enbär och lagerblad. Enormt läckert.

Jag är så såld på det här vinet. Jag har svårt att sätta fingret på vad det exakt är som tilltalar mig. Förmodligen är det mystiken och sensualismen i vinet som gör att jag är så betagen av dess karaktär. Det kan säkert upplevas som för mycket och för sötsliskigt för vissa medan andra säkert förfasas över eldigheten och det helt felaktiga intrycket av lagring på nya fat (vilar på 3-5år gamla demi-muids). Det finns en modern känsla även i det här vinet men egentligen är det ganska traditionellt. Om jag ska vara typiskt svensk och gnällig så kan jag uppleva att vinet är så gott och inställsamt att det säkert finns en hake. Blir det godare och mer komplext?

Strunt samma – om man bara lever i nuet och bortser från analyser om mognad och utveckling samt sekundära aromer så är detta vinet essensen av just vin. Det är förföriskt gott och njutbart. Senast jag blev lika tagen av ett vin var då jag första gången provade 2005 Noon Eclipse. Det var en närmast religiös upplevelse som sällan har upprepats. När jag hällde upp ett glas "Charles Giraud" till hustrun, som helt ovetandes om vad som var i glaset, utbrast "är det Noon?" blev jag helt övertygad om min egen upplevelse – det här är lika uttrycksfullt och läckert som det Drew Noon åstadkommer i sina bästa stunder.

Är det då 100 poäng? Kanske. Fast ska jag vara helt ärlig så gnager något i bakhuvudet och antyder att detta nog ändå är för bra för att vara sant. Därför räcker det återigen med 97/98 poäng – fegis som jag är. En dag kommer kanske dessa att kännas löjligt låga eller helt uppåt väggarna… men just nu får det bli min samlade bedömning.

Har det jag skriver något värde? Ja, det är ju upp till er som läser. Jag ska därför även tillägga att jag till dags dato provat ett tjugofemtal till trettiotal viner från 2009 och södra Rhône. Av dessa tillhör "Charles Giraud" absolut topparna (provad fyra gånger).

Music maestro – en annan favorit. Världens bästa musikvideo – garanterat!