Mot himmelska höjder eller rakt ned i avgrunden?

Så var det då äntligen dags för säsongsupptakt i Gomseglet och i vanlig ordning startade allt med en kvalitetsbedömningsprovning. Tolv viner och en uppgift att bedöma vinerna utifrån dess kvalitet men även att gissa på druva/or, ursprung och årgång. Nästan som ett trebetygsprov hos Munskänkarna - fast med skillnaden att kvalitén här står i centrum…

Nja, kanske ska man inte vara så krass eftersom det där med kvalitet kan upplevas oerhört olika – tillsist är det ändå subjektivt vad man anser vara av hög kvalitet eller inte. Roligt var denna gång att vi tyckte ganska olika men i vanlig ordning tyckte jag nog att det stämde ganska bra mellan mig och The Wine Advocate's kritiker - dock med något undantag.



Precis som vid den här tidpunkten förra året var utgångspunkten röda viner bedömda från 90 till 100 poäng (samt ett extra vin) av Robert Parker men med undantaget att Jay Miller den här gången bedömt två av vinerna istället för chefen. Alltså tolv viner serverade helt blint för gruppen och i slumpvis ordning (endast provningsledaren visste vinerna men inte ordningen). Absolut det roligaste sättet att prova vin på – kasta sig helt ut i det okända och våga hamna i tassemarkerna. Samtliga fjorton provare lämnade in sina poäng och gissningar efter att ha provat vinerna i lugn och ro - men sedan med dallrandes nerver inväntat det spännande facitet.

Vinerna beskrivs i den ordning de ställdes på bordet. Först mina egna bedömningar och tankar samt allmänna funderingar och därefter en presentation av gruppens bedömning. Mycket siffror men också mycket nöje att försöka läsa ut mönster. Inte så seriöst och livsavgörande som det kan synas utan mer en ursäkt för att arrangera ännu en vinprovning - dessutom ett roligt söndagsnöje:

Vin 1
En ljus och klarröd färg med en först ganska söt och kola/knäckig dominerad doft. Sedan mer kryddor och korv samt svaga animaliska inslag med rök, höstskog/pinjeskog och röda bär. Lite blodig och rostad med en aning medicinalkaraktär. Smaken är ren och bärig med både tydlig syra fast även en sötvarm smak och antydan till eldighet. Kolasnören, knäck, kanel och bitter lakrits med fin frukt och inslag av lingon. Ganska gott och i min värld väldigt typiskt för Pinot Noir och nya världen. Borde komma från Kalifornien och varför inte 2006 – en Hansel?
2007 Calera, Central Coast - Pinot Noir
Det blir 92 goda poäng som kunde ha blivit högre om eftersmaken bara suttit i lite längre. Smaken klingar ut för snabbt. Hursomhelst ett trevligt vin i sin stil och för sin prisklass ett i mitt tycke klart roligare alternativ än äkta vara från Bourgogne. Robert Parker tyckte i augusti 2010 att vinet var värt 91 poäng med konsumtion under kommande fem år. Inte helt tokigt. Vinet har enligt samme man vilat i 16 månader på fransk ek med rikligt av stjälkar inkluderade under jäsningen. Övriga gruppen höll alla utom en med om Pinot Noir men med lite olika alternativ på ursprung. Fem stycken befann sig i Bourgogne. Betyget blev 92, 93, 93, 91, 92, 90, 92, 92, 90, 92, 91, 94, 93 (saknas en provare) med genomsnittet 91,9 poäng som slutresultat. Ett av gruppens mest förenande viner.

Vin2
En blandning av purpurrött och rubinrött i färgen med en fin lyster. Doften är stor och rökig med inslag av våt skog, jordkällare, grusväg och rostade fat. Choklad, kaffe, svamp samt svett och en aning gasbinda. En ganska elegant och utvecklad doft. Smaken är varm och solmogen med bra syra och koncentration. Svartvinbär och lakrits med markerade tanniner och stramhet. Ett ganska tufft men gott vin med lång eftersmak i en ren och mörk stil. Växer efterhand. Skulle kunna vara en Merlotdominerad blandning från Bordeaux och det fina året 2005 eller så är det en lurig Tempranillo från Toro och Spanien?
2001 Irene Alemany, Penedès "Sot Lefriec"
Inte helt fel med gissningarna eftersom detta enligt uppgift är ett vin gjort av 50% Merlot, 40% Cabernet Sauvignon och 10% Carignan. Att sedan vinet kommer från Penedès var lite oväntat men kanske ännu mer överraskande att vinet snart är 10 år gammalt. Det känns absolut inte. Ett ruskigt välgjort och välsmakande vin som säkert kan ligga ett bra tag till. Från mig 94 poäng som nog kunde ha blivit ännu högre om provningen fortskridit längre. Robert Parker tycker däremot redan i april 2004 att det fick räcka med 93 poäng och att det ska drickas upp senast 2012. Han är dessutom mycket positiv till vinet i sitt omdöme. En riktigt kul överraskning från en producent som var helt okänd för mig. Det här vinet ledde till spridda skurar av gissningar från Nebbiolo till Grenache, Syrah och Mourvèdre. Flera dock på Merlot/Cabernetspåret och länder som just Spanien och Frankrike men även USA och Italien. Tydligen ett svårgissat vin men kvalitén var vi ganska överrens om med följande rad: 95, 95, 94, 92, 94, 96, 90, 94, 95, 90, 94, 92, 93, 97 och 93,6 poäng i genomsnitt. Återigen ett ganska homogent resultat gentemot Robert Parker.

Vin 3
Färgen är djup och tät åt det lilaröda hållet till. Doften stor och rökig med kaffe, lakrits och mynta samt inslag av bubbelgum, jordgubbar, blåbär och vanilj. En varm och rostad doft med syltiga inslag av russin/korinter. Svettig och djurisk dessutom. Smaken är mycket koncentrerad med svartvinbär, hallon och blåbär. En bra syra med en frisk och god eftersmak som ger en härlig gräddighet med aprikoser och en aning mynta. Mycket gott i smaken men lite oförlöst i doften. Skulle kanske kunna vara en Tempranillo av modernt snitt från Toro eller en lite syrarikare Shiraz från Australien och 2006?
2004 Bodega Catena Zapata, Mendoza - Malbec "Adrianna Vineyard"
Tja, kanske blir en blandning av Spanien och Australien lika med Argentina? Med facit i hand inte helt ologiskt men att druvan var Malbec fanns inte i sinnevärlden. Däremot slog tanken mig att det skulle kunna vara en Sydamerikan men modet räckte inte hela vägen. Ett väldigt gott vin som däremot känns lite knutet och jag skulle tro att upplevelsen blir ännu större om något år. Jag slutar på en kompromiss av 95 poäng just för att jag känner mig lurad på det där riktigt extra man söker för ett högre betyg. Ett av de två viner som kollegan Jay Miller har bedömt och i december 2007 slutade Jay på 97poäng vilka inte alls känns helt felaktiga – de är absolut inom räckhåll. De flesta övriga provare precis som mig på Tempranillospåret och då även Spanien. Några mer åt Shiraz och Australien men även Cabernet och Grenache som förslag men dock en provare som satte världsdelen men inte landet eller druvan – svårt som sagt. Dock ett vin som förenar hyfsat med endast 3 poäng som differens: 93, 92, 94, 93, 95, 95, 95, 94, 92, 94, 95, 94, 94, 94 och 93,8 poäng i genomsnitt. En bit kvar till Jay dock men inte är det något fel på vinet – tvärtom.

Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är påtagligt rökig och grillad med inslag av svamp, kryddor och örter. Peppar, svett, källare och en stekt karaktär. Animalisk och sötmogen. Smaken är syrlig och rå med svartvinbär, körsbär och lingon. Stram och uttorkad frukt med en utpräglad torr karaktär men även mörkfruktighet så som plommon. Trevligt men kanske lite för kort i rocken och på väg utför. Måste vara Côte Rôtie och en svagare årgång, kanske 1995?
1998 Rene Rostaing, Côte-Rôtie "Cuvée Classique"
Ja, den gissningen är man ganska nöjd med. De grillade tonerna är så typiska att det blir karakteristiskt. Brukar även få Bordeauxvibbar av det här men denna gång höll jag emot lusten att per automatik utbrista Bordeaux. Känns lite äldre än 1998 dock och ett vin som detta borde hålla bättre men även om det känns lite för utvecklat så gillar jag det tillräckligt för att ge 90 poäng. Lyssnar man till Robert Parker så slutade han i februari 2001 på 89 poäng. Nästan hela gruppen gissar på Syrah med något undantag men sedan varierar buden när det gäller ursprung och ålder. Ingen publikfriare som man säger utan gruppen nöjer sig med ganska försiktiga 91, 90, 89, 90, 90, 92, 90, 91, 93, 91, 90, 80, 90, 88 och 89,6 poäng i genomsnitt. Återigen ganska konsistent gentemot Robert Parker. Dock är detta det vin av alla i startfältet som flest tycker minst om.

Vin 5
Även detta vin har en ganska ljus och klar tegelröd färg. Doften är dock kryddigare och varmare med solmogen fruktighet och tydliga inslag av garrigue och kryddighet. Utvecklad med drag av tryffel, choklad och fikon samt kanel. Även en viss medicinalkaraktär. Smaken är ren och koncentrerad med mogen frukt och viskös munkänsla. Lakrits, violpastill och gräddighet med fikon och torra tanniner i eftersmaken. Mycket gott men lustigt tanninrikt med tanke på att det borde vara en Châteauneuf-du-Pape med ålder – kanske 1999?
2001 E. Guigal, Châteauneuf-du-Pape
Inte så dumt gissat faktiskt men jag ska ärligt erkänna att jag vara farligt nära att ändra mig till Nebbiolo och Piemonte. Det var länge sedan jag upplevde så tydliga tanniner i ett vin från området men det stör inte smaken i övrigt. Riktigt gott och framförallt blir vinet godare ju längre det står i glaset. Inte första gången en Châteauneuf-du-Pape med ålder från Guigal imponerar. Som unga tycker jag inte riktigt att de håller fanan högt men med just 8-10 års ålder så börjar det hända saker. Absolut värt 94 poäng och jag dricker det igen vilken dag som helst. Robert Parker på 92 poäng i februari 2004 och rekommendationen att dricka vinet före år 2016. Inte alls så tokigt. Gruppens gissningar blir väldigt spridda med Syrah som vanligaste gissning men även Bordeauxdruvorna och Tempranillo samt faktiskt just Nebbiolo och så då givetvis Grenache som alternativ. Inte så enkelt med utvecklade viner syns det. Ett ganska omtyckt vin med följande rad: 92, 95, 93, 93, 94, 92, 96, 91, 94, 96, 91, 95, 98, 95 och fina 93,9 poäng i snitt. Stor spridning med ett genomsnitt som överträffar Parker.

Vin 6
Färgen är ganska klar och purpurröd. En söt doft med inslag av järn/mineral samt choklad och kola. Bärig med hallon och viss jordighet samt en aning slutet i doften. Kanske även en antydan till svett. Smaken är ren och syrlig med lingon och röda bär i allmänhet. Vanilj, körsbär och blåbär samt en ganska tuff och rå eftersmak. Inte helt angenäm. Det här vill jag ha till en Priorat eller något annat lurt från Spanien. Eller kanske även Toscana? Årgång 2004?
2005 Pierre Gaillard, Côte-Rôtie
Det var inte helt uppenbart men med facit i hand så borde den tuffa syran ha gett vissa indikationer. Doften var dock en aning för otypisk för mig. Ett inte helt njutbart vin men ändå välgjort och helt korrekt. Det räcker långt med 91 poäng för min del. Faktiskt inte helt fel med tanke på Robert Parkers 90 poäng i februari 2008. Dock beskriver han vinet som om det vore värt betydligt mycket mer än så. Hursomhelst är det endast tre provare som gissar rätt på druva och ursprung. Övriga alternativ är Bordeauxblandning från Italien, Nebbiolo samt Grenache/Syrah blandning och då Châteauneuf-du-Pape. Inte helt enkelt tydligen. Ett vin som någon i gruppen tycker är perfekt och några som gillar det mycket men även en del skeptiker som mig. Förmodligen det vin som ger mest spridda skurar med följande rad: 92, 92, 92, 96, 91, 93, 100, 95, 91, 93, 90, 94, 95, 93 och 93,3 poäng i snitt. Ganska omtyckt gentemot Parkers bedömning.

Vin 7
Färgen är ljust purpurröd. En stor och enormt nyansrik doft av choklad, kola, örter, kanel och jordgubbar med ett blommigt och parfymerat slut. Syltburk och nästan honungslika aromer med aprikoser och fikon samt svartvinbär i en likörlik stil. Känslan av enormt mogen frukt som långsamt mosats till kompott blir det avslutande intrycket. Fantastiskt rik och samtidigt elegant doft som är svår att sluta fascineras av. Smaken är mycket rik och koncentrerad med en klart viskös munkänsla. Choklad, fikon, kanel och exotisk frukt. Lakritskola, gräddighet, plommon, vingummin samt en friskt avslutande minerallitet. Superstort med en enorm eftersmak och koncentration. På gränsen till för mycket eldighet och sötma som drar ner helhetsintrycket något. Absolut en Châteauneuf-du-Pape och troligen från 2007 men vilket producent?
2007 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape "Réserve des Deux Frères"
Inte så konstigt att man inte kände igen producenten. Detta är första smakprovet för min del av just denna cuvée i årgång 2007. Det är dessutom ett aningen extremt vin. Det lustiga är att det direkt är så uppenbart vilket vin som är det mest kompletta och utan tvekan det kvalitativt bästa vinet. Flera provare suckar av vällust redan när de doftar på vinet – andra provare förfasas över vinets rikedom. Självklart ett vin som polariserar en hel del. Jag sätter 99 poäng och tycker möjligen att det finns en störande sötma i smaken som inte helt tilltalar i långa loppet. Det är ett ruskigt gott vin men kanske är det aningen för mycket. Av alla provade toppviner från årgång 2007 så är nog detta det mest extrema hittills. Jag är nöjd med att fått smaka vinet och jag gör gärna om det om fem till tio år men just nu räcker det faktiskt med de 5cl jag fick i glaset. Det finns mer balanserade och mindre sötfruktiga hundrapoängare från distriktet att njuta av. Robert Parkers ganska självklara 100 poäng i den här provningen med rekommendation att dricka vinet redan nu och fram till 2029. I princip ett vin gjort av enbart Grenache som vilat på en mix av både nya och 1, 2 samt 3år gamla Bourgognefat. Ett ganska häftigt vin som nästan alla provare lyckas placera på samma ställe men med lite olika åsikter om dess kvalitet: 100, 96, 99, 98, 99, 98, 95, 97, 97, 94, 99, 99, 98 (saknas en provare) och starka 97,6 poäng i snitt som blir provningens högsta betyg men bara med 0,1 poängs marginal!

Vin 8
Färgen är tät och mörkt blåröd med nästan svarta inslag. Doften är först rökig och rostad med inslag av gummi och bläck samt kaffe och pepparmint. Enormt mycket svartvinbärslikör och blommighet med aningen gröna drag så som paprika. En stor doft. Smaken är ren och koncentrerad med en frisk syrlighet av hallon och jordgubbar som sedan efterföljs av en likörlik svartvinbärsfrukt. Ett gott vin. Så mycket svartvinbär och antydan till paprika borde ju höra hemma i Chile eller kanske en Cabernet Sauvignon från USA? Årgång 2006?
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"
Lite genant kanske att inte jag sätter det här vinet. Ett vin jag förmodligen provat ett tiotal gånger. Lustigt nog får jag aldrig känslan av att detta hör hemma i Australien. Egentligen är alla indikatorer på plats men jag missar uppenbarligen dem. Dessutom är mitt minne kring detta vin betydligt mycket mer förknippat med mörka och lite hårda toner i en ungdomligt oförlöst stil. Det här smakprovet är väldigt gott och tillgängligt. Absolut värt 95 poäng. Inte så långt ifrån Parkers 96 poäng i oktober 2006. Övriga provare ganska villrådiga och endast tre hittar rätt. Övriga i Argentina, USA och även Spanien samt till och med Frankrike. Uppenbarligen svårgissat. Kvalitén verkar dock enklare att enas om: 96, 94, 97, 98, 95, 95, 97, 99, 96, 96, 96, 96, 97 (saknas en provare) och 96,3 poäng i genomsnitt. Ganska bra faktiskt.

Vin 9
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och rostad doft av choklad, mint, kola och söta kryddor så som kanel och kardemumma. En viss sälta samt dillfrö/gurkinläggning med efterföljande jordgubbar kommer i nästa sniff. Rökigheten består. Smaken är ren och frisk men med ganska tuffa tanniner samt en stram mineralkaraktär. Svartvinbär i en lång och koncentrerad eftersmak. En aning knuten och outvecklad men full av potential. Finns bara två alternativ. Förmodligen en Shiraz från Australien eller en Tempranillo från Spanien och då i en modern stil. Årgång 2006 kanske och det får nog bli Shirazspåret som första förslag.
2004 Bodegas Aalto, Ribera del Duero "P.S. (Pagos Seleccionados)"
Inte helt oväntat och just den moderna Spanska stilen påminner för mig allt som oftast om det jag gillar med södra Australien och Shiraz. Jag är inte ensam om förväxlingen men hela sex provare sätter ursprunget klockrent. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 belönar med hela 98 poäng vilka då väckte en debatt om Spanien verkligen var så duktiga på att göra vin som Jays betyg antydde. Det gällde inte enbart detta vin utan mer generellt den rapport han då släppte. Jag har flera gånger ansett det vara ett felaktigt angrepp även om han som person förvånat med en ganska arrogant och lite vidlyftig stil. Själv når jag inte lika högt denna gång utan stannar på 96 poäng. Ett betyg som övriga gruppen tycker är för lågt: 98, 98, 98, 98, 96, 97, 98, 99, 100, 95, 93, 99, 98, 98 och 97,5 poäng i genomsnitt. Faktiskt provningens näst bästa vin enligt rådande demokratisk ordning. Slagen med endast 0,1 poäng av bröderna Usseglio.

Vin 10
Färgen är rubinröd med ganska blåa inslag. Det doftar rök, stall, läder och en hel del svett. Svartvinbär, blommor och animaliska inslag med hästsadel och gödsel. Det finns även ett drag av kloak och gasbinda vilket kanske inte upplevs helt positivt men i detta fall blir det bara ett pikant inslag som känns mycket klassiskt. Smaken är ren och frisk med bra syra och inslag av jordgubbar samt mynta. Svartvinbär, blyerts, grafit och en närmast rå bläckighet med sötlakrits och finmalda tanniner som ger en läcker stramhet åt hela paketet. Riktigt gott. Känns klassikt och mycket typiskt men en aning generösare än vad man kan vänta sig. Varm årgång eller nya världen. Plötsligt slår det mig att detta säkert är ett vin i gamla världens stil fast från den nya. Dominus 2003 kanske? Annars är det banne mig ett original från västra stranden.
2003 Dominus Estate, Napa Valley
Det blev plötsligt så uppenbart vad detta kunde vara för vin just på grund av kombinationen generositet och klass. Ett oerhört snyggt vin i en stil som jag blir väldigt tagen av och gärna dricker vilken dag som helst. Jämfört med 2002an så känns detta vin mer tillgängligt men också mer klassiskt och en aning stramare. Minst lika gott dock. Tipset är att dricka det yngre vinet i väntan på att 2002an får ännu lite mer mognad och tid i källaren. Jag gillar detta så mycket att 97 poäng tillslut känns logiskt. Robert Parker var i december 2005 en aning mer återhållsam med sina 95 poäng men likväl mycket entusiastisk i omdömet. Övriga provare betydligt mer villrådiga och gissningarna hamnar lite varstans. Spanien, Italien, Argentina, Australien och så då givetvis Frankrike. Dessutom är ingen av övriga provare positivare än mig och raden blir lite försiktiga 96, 94, 94, 95, 97, 92, 96, 95, 93, 92, 93, 95, 91 (saknas en provare) och 94,1 poäng i genomsnitt. Ganska okej men ändå lite reserverat.

Vin 11
Färgen är mörk och blåröd. En rökig och dammig samt något sluten doft med tjära och tydliga inslag av stall, läder, hästsadel samt blodighet. En aning oren i doften med inslag av bläck. Smaken är frisk med markerade tanniner och en mycket rå eftersmak av gummi och beska. Bitter och torr med närmast en träig munkänsla och obalanserad syra samt alltför stökiga tanniner. Inget vidare faktiskt. Kan det vara en Sagrantino di Montefalco eller rentav Tannat från Madiran? En udda årgång som 2003 kanske?
2005 Château Gazin, Pomerol
Det ante mig – en helt oförlöst och stökig Bordeaux såklart. Detta är inte kul alls. Jag upplever vinet obalanserat och hårt men visst finns det kanske kvalitet i vinet. Problemet är bara att jag inte alls tycker om det här och får kämpa hårt för att enbart försöka se till just kvalitet. Jag kan sträcka mig till 90 poäng men jag dricker helst inte vinet fler gånger – inte så länge det är i detta skick. Kanske sker det mirakel om 10/15 år men fan vet. Robert Parker avslutade på 94 poäng i april 2008 men har från fat legat mellan 90-94 vid olika tillfällen. Jag förstår mig inte alls på detta och i övriga gruppen är det enbart en provare som gissar rätt på ursprunget. Övriga förslag är Spanien och Priorat men även Frankrike och Syrah. De andra gillar det dock betydligt mycket mer än mig och faktiskt något mer än det föregående vinet: 97, 96, 94, 90, 92, 95, 96, 94, 94, 95, 93, 94 (saknas två provare) och 94,2 i genomsnitt.

Vin 12
Färgen är ljust purpurröd. Doften är stor, söt, klistrig och även misstänkt oxiderad. Örter, mjölkchoklad, kola, mosade hallon och gräddig körsbärskompott. Redan doften får mig att med 99% säkerhet veta vilket vin detta är. Smaken är inte helt ren men koncentrerad med inslag av lakrits, choklad och tuggtobak. Körsbärslikör, hostmedicin och eldighet samt en beska och hela tiden störande oxiderad karaktär som får mig att nu till 99,9% säkerhet veta vilket vin vi har i glaset – tyvärr, måste jag tillägga. Detta är i så fall tredje smakprovet på raken som har denna karaktär. Det måste vara Julien Barrots skapelse från 2007 innehållandes inte helt ”pure” Grenache?
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Detta är sorgligt tycker jag. Redan i december 2009 funderade jag på vad som var på gång. Därefter har jag provat om vinet en gång med ännu tveksammare resultat. Den flaskan upplevdes dessutom nästan efterjäst eller inte helt befriad ifrån sin tillsatta kolsyra. När nu denna butelj som inte kommer från mitt förråd uppvisar tydliga likheter med de övriga två måste jag undra vad som sker. Även en hel del rapporter på webben antyder liknande upplevelser och Robert Parker har även han uttryckt en viss förvåning. Hade jag inte smakat vinet vid två tidigare tillfällen under 2009 (bägge i sällskap med Julien) så hade jag trott att vinet skulle vara på detta vis – men det var sannerligen inte de två första smakproven. Det finns absolut inget gemensamt. Däremot finns det mycket gemensamt med de flaskor ”moonshine” som jag både provade hos Julien och även köpte med mig hem. Innehållet i de flaskorna härstammar ifrån Grenachemust som han inte lyckades jäsa torrt. Julien varnade mig för att han inte helt kunde garantera innehållet och det har tyvärr visat sig stämma. De två senast provade flaskorna har varit allt annat än korrekta. Jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över vad som även hänt med 2007 Pure – ska det vara så här?

Det konstiga är att vinet ändå smakar gott. En provare utryckte saken så att det var det godaste defekta vin han någonsin provat! Några provare upplever vinet som perfekt och flera andra tycker uppenbarligen om vinet – vilket även jag gör men eftersom mina referensramar är påverkade av tidigare intryck så blir det ”bara” 92 poäng från mig. Det kan verka bisarrt att dela ut så höga poäng för ett vin man inte är nöjd med men samtidigt är vinet grymt spännande och faktiskt svårt att låta bli att dricka. Jag har aldrig förr varit med om ett vin som detta. En flaska hade kunnat avfärdas som defekt eller udda men tre på raken?

Inte så konstigt att majoriteten av provarna gissar på att vi har en Amarone i glaset och kanske är det mitt problem – att det påminner så mycket om övermogen Amarone att jag inte gillar det? Parkers 99+ poäng känns avlägsna i mitt fall men totalt sett går det hem hos gruppen med följande betyg: 100, 95, 97, 95, 92, 100, 90, 93, 98, 95, 95, 96, 92, 96 och 95,3 i genomsnitt. Ett ytterst märkligt vin och jämfört med den helt magiskt goda 2005an känns det som om vinerna inte kommer ifrån samma planet.

Vad lär man sig av allt det här då? Är det värt ansträngningen att sätta upp provningar som dessa och är det värt allt siffertrixande? Absolut tycker jag. För att det ska bli riktigt lyckat och givande bör man definitivt prova helblint och gärna då i slumpvis ordning. Vilken skala eller metod man använder samt vilken referens man har spelar mindre roll. Det fungerar ju utmärkt att använda 0-20 poängskalan och exempelvis Munskänken som referens. Även att rösta på godaste vinet i rangordning och helt utelämna poängen fungerar bra. Nöjet ligger i att hitta gemensamma favoriter och mindre omtyckta viner men även de skillnader som individuella provare upplever sinsemellan. Man ska givetvis inte göra vinprovning till tävling och matematik men att då och då utgå från den kvalitativa upplevelsen skadar absolut inte. Hos Munskänkarna och andra vinsällskap premieras kunskapen att kunna identifiera druva/or, ursprung samt ålder. Varför är detta viktigare än att bedöma ett vins kvalitet? Kanske för att kvalitet är subjektivt och inte en exakthet så som de egenskaper man faktiskt med bestämdhet kan bevisa?

För min del fungera framförallt Robert Parker enormt bra som referens men även Jay Miller gör jobbet för mig med ganska stor samstämmighet. De övriga medarbetarna är jag dock sällan lika kalibrerad mot. Viktigast är att veta vems smak den egna stämmer överens med och om man då hela tiden utmanar denne med ett positivt resultat som följd så är man oftast i trygga händer. Sedan måste man givetvis själv våga utforska okända marker och upptäcka saker man inte hade en aning om.

Analyserar jag resultatet från provningen så visar sig ett antal intressanta mönster. De sex viner belönade med 95 till 100 poäng av Bob och Jay är samma viner som jag själv rankar högst i provningen – med undantag för 2007 Pure - men det beror nog på helt andra saker än Bob och mig.

De sex viner som experterna rankar mellan 89 till 94 poäng är samtliga bland de viner jag tycker mindre om även om flera av dem framstår som mycket goda.

Visst skiljer sig poängen något men i stort kan jag vara trygg med att Parkers högpoängare tilltalar min smak och ganska riskfritt köpa de vinerna om jag har turen att hitta dem och ekonomin för att lösa dem. Svårare än så är det faktiskt inte.

Flera gånger har jag blivit anklagad för att vara poängdrickare men det kan jag aldrig acceptera. Tolv viner serverade helt blint och resultatet av mitt eget tyckande är ganska slående. Det brukar vara så även om det givetvis också finns undantag.

Även jämfört med gruppen stämmer det ganska väl överrens. Det finns individuella skillnader och avvikelser mellan både provare och kritiker. Det är nog precis så det ska vara och konstigt vore det väl annars. Dock är det så att gruppens tre favoriter alla ligger i experternas 96-100 poäng intervall och även här inser man att ett vin av hög kvalitet förenar – oavsett druva, ursprung och ålder.