söndag, september 05, 2010

Porten till Sultanens palats – den alternativa versionen!

När hustrun och jag reste på bröllopsresa bar den till Afrika. Först safari och strapatser, därefter lata dagar i lä på Zanzibar.

Vi hade drömt länge och sparat våra pengar under lång tid. Bröllopet blev en budgetvariant och svärfar fullgjorde (nästan) sin plikt – snåljåp som han är. Efter att ha varit ett par i trettonårstid så var ju morgongåva inte aktuellt. Alltså räckte pengarna till en resa som blev ett minne för livet.

Den som besökt Nairobi vet vilken märklig känsla som sprider sig i kroppen. Storstad och landsbygd på en och samma gång. Skyskrapor och vägar av grus i en märklig förening. Dessutom den märkliga känslan av utanförskap. Att integrera sig och inte väcka uppmärksamhet är i det närmaste omöjligt. Man kan säga att jag sedan dess har förståelse för det utanförskap de människor känner som kommer till vårt land utifrån fjärranländer.

Hursomhelst, när vi anlände till Zanzibar kändes det mer bekvämt. Även om miljön var exotisk och knappast påminde om våra kvarter, så upplevde vi en enorm trygghet och hjärtlighet. Då, 1996, var knappast ön ett charterresmål utan mer ett paradis för backpackers. Själv lämnade vi ryggsäckarna hemma men beblandade oss glatt med resten av besökarna på ön.

Vattenhålet blev ”Afrikan House” som var någon slags kulturcentrum och kafé på en och samma gång. Huset kunde liknas vid en utbombad ruin i en krigszon och inredd med loppisfynd ifrån Myrorna. Endast en ölsort fanns till förfogande och herrtoaletten saknade lås – det fanns ingen dörr att fästa låset vid.

Fast allt detta spelade ingen roll – känslan att sitta i ett gammalt bilsäte med en öl i handen och speja ut över indiska oceanen, full av fiskebåtar som sakta återvände hem med sin fångst, var i det närmaste obetalbar. Lägger man till närvaron av månen och solen på en och samma gång så blev det närmast overkligt. I öster - natthimmel med både måne och stjärnor – i väster solnedgång och en blodröd himmel – allt på samma gång. I det läget övervägde jag att bli religiös.

Varför nu denna inledning? Jo, en sak viste jag redan då och en sak letade jag efter – Sultanpalatset. Originalportarna pryder nämligen numera ett annat palats – Château Cos d'Estournel.



1990 Château Cos d'Estournel, St. Estèphe har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad men med ganska gröna toner som av paprika och örter. Kryddig med lakrits, ingefära och plommon. En tydlig stallighet med läder, rök och tjära. Animalsikt, bläckigt med en känsla av plåtburk och tenn. Oliver, tryffel, tapenade och rökt skinka. En aning choklad, kaffe och toffee med en pikant orientalisk kryddighet som ligger över hela härligheten. Klassisk, komplex och fängslande doft.

Smaken är frisk med körsbär och svartvinbärsfrukt samt besk som bitter choklad. Ganska rund smak men ändå med mineraler och en stram avslutning. En aning bläckighet och gummitoner med en inte helt angenäm grönhet och örtighet som sedan ger en sälta i eftersmaken som påminner om musselspad. Klassisk kaffesump avrundar det hela.




Gott? Jovars, men betänker man vad vinet kostar idag och dess status i vinvärlden så kan jag inte låta bli att få en viss bitterhet i eftersmaken. 1995 betalde jag 320kr för den här flaskan och i dagens penningvärde är det väl helt okej. Vad vinet betingar i värde idag har jag ingen aning om men det känns egentligen ganska oväsentligt. Det känns liksom inte aktuellt med ett nytt inköp så frågan är rent hypotetisk. Klassiskt är vinet och gott smakar det men inte är det så speciellt omtumlande utan istället lämnar det ett slags intetsägande efter sig. Till mat är det njutbart men sedan tar nöjet slut och istället längtar jag genast efter något som fyller ut gommen istället för att snörpa ihop den.



Det blir 93 poäng eftersom doften är i det närmaste felfritt klassisk och riktigt läcker att sitta och sniffa på. Smaken är också klassisk och därmed dras helhetsintrycket ner till just 93 poäng.

Bob skrev en gång i tiden om en av de bästa Cos d’Estournelen i efterkrigstiden och slutade i februari 1997 på 95 poäng. Då skrev han bland annat:

“In contrast to the 1989, the 1990 is a spectacular wine, and, along with the 1986, 1982, and 1953, one of the four finest Cos d'Estournels made in the post-World War II era. Bruno Prats believes it is the finest wine he has ever made. In the most recent tasting, the 1990 was even better than in the past, charming me as well as other tasters with its flashy display of opulent Merlot (about 40% of the blend) mixed with ripe Cabernet Sauvignon. It was one of the more forward 1990s in the tasting, which no doubt accounted for its precocious showing.”

I juni 2009 publicerades så en nytagning på samma vin och då fick det räcka med 94 poäng och följande omdöme:

“Not as concentrated as the 1982, or as most of the vintages made since 2001, the 1990 Cos has reached full maturity. It exhibits sweet berry fruit intermixed with spice box, herbs, and spring flowers. Expansive, round, and sensual, with wonderful purity as well as lushness, this irresistible wine can be enjoyed over the next 6-10 years.”

Jag har ganska mycket vin i källaren som håller minst 94poängsnivå och förmodligen får man en låda av dessa för priset av en flaska 1990 Château Cos d'Estournel – är då valet svårt?

Kill your darlings!

PS. Lite amerikansk brittpop kan väl vara på plats? DS


7 kommentarer:

Ulrik sa...

:-

Mina Vinare sa...

?

Ulrik sa...

Jag förstår ditt frågetecken, men jag läste de två senaste posterna utan att se kommentarerna under den första. Och tyckte det var en komisk kontrast mellan din egna stil och den kopierade. Trodde det var poängen med de två versionerna. :-)

Oavsett syftet så gillar jag den översta bäst. Har du fler Cos 90, så så byter jag gärna med någon av alla högscorande aussies jag har här. Mest eftersom jag aldrig provat en högklassig BDX från 90, och aldrig skulle köpa en för de pengarna ;-)

keep up the good work!

PS. Är inte kl 02:30 hos er???

Mina Vinare sa...

Hej Ulrik!

Jo, klockan är sen men jag är B människa vilket betyder att jag är en nattuggla.

Smaken är som baken och säkert gillar andra vinet avsevärt bättre än mig men jag har svårt att förstå storheten i vin som detta.

Något byte lär det inte bli eftersom jag inte har fler flaskor men om jag hade haft, så hade jag ändå hållit hårt i dem. Kanske kommer vinet att bli mycket bättre med ytterligare lagring och kanske hade vinet smakat ännu bättre vid ett senare tillfälle. Vem vet men en sak är säker, jag köper inte Bordeaux för den goda sakens skull…

Mitt tipps är at du sparar dina Aussies i tio år och då njuter dem i närmast oförändrat skick men med lite mindre fläskighet – det kommer i alla fall inte att smaka grönt ; )

/ MV

PS. Tack för uppmuntran. DS

Winepunker sa...

:-)

Guran i vinkällaren sa...

Javisst var priset 320 pix och flera av mina noteringar liknar de som "plitats" ned - no further comments on that. Upplevelsemässigt håller jag med om att vinet inte riktigt når höga höjder - flera av mina provarkollergor har aldrig sett nån storhet i Cos utan höjer andra viner av 2:a cru till skyarna - de från St-Julien i stället. Själv har jag av årg. 1990 Ch. Gazin från Pomerol som egen favorit - inköpt primör i Köpenhamn för c:a 145 kr/but. - mkt. drickbar idag (Latour 1990 /345 kr/but. får vänta). Provade dock en Cos -82 förra veckan som bara var såå bra - med passande etikett - doft och smak av orientaliska kryddor, med smälta tanniner, underbar fruktsötma och lång elegant eftersmak - ett vin som med ålder har åka berg- och dalbana - mest upp just nu. Jag säger bara - var inte rädd för "mogna" viner.

Mina Vinare sa...

Hej Guran!

När jag började intressera mig på allvar för vin så var det årgång 1985/1986 som gällde för Bordeauxvinerna. Tyvärr begrep man ju inte då att det hade varit en bra affär att köpa de klassade slotten utan pengarna las istället på ”härtappade” Bordeauxer. Sedan kom årgång 1990 och då hade jag redan tappat intresset för Bordeaux och hade inget fokus alls på vinerna.

Så här 15-20 år senare känns det ju lite bittert. Det hade varit klart kul att lite oftare kunna plocka fram mogen Bordeaux av den högre skolan.

Därför är min erfarenhet nästan obefintlig när det gäller de viner du berättar om. Jag tror dig dock och ger dig rätt i att man inte ska vara rädd för mogna viner men jag blir ganska ofta lite besviken men när det blir bra är det ofta den roligaste upplevelse man kan ha med vin. Sedan behöver vinerna inte vara gamla utan det räcker med att de är mogna.

Ha det bra!

/ MV