Som ljuv musik!

Det är glädjande besked som nått våra breddgrader i veckan. Delvis på grund av detta kändes det plötsligt inspirerande att så här i efterhand göra en post om en favorit som konsumerades förförra lördagen.

Anledningen till att buteljen knäcktes var dock en helt annan. Med vetskapen om att det dryga 60mil längre norrut satt ett gäng och provade en massa goda nollsjuor, så var jag tvungen att söka tröst i något från distriktet och årgången.




2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en tät och lila/purpurröd färg. Doften är stor och kryddig med en tydlig fruktsöt ton. Jordgubbar, kirsch, smörkola och marsipan. Nyrostat kaffe med vit choklad, nötter, lavendel och rosor. En känsla av vanilj samt gummi och sedan örter. Ett modernt anslag och ett mycket parfymerat intryck blir det jag tar med mig.

Smaken är mycket ren och frisk men också viskös. Minerallitet, jordgubbar, hallonsoda och kolasnören. Lakrits, syrlighet och nästan äpplekart. Kryddor, apelsinlikör, örter och en tuttifruttikaraktär med karameller av typen "supersura". Enormt gott med en intensiv och väldigt lång eftersmak som sitter i ordentligt.

För att vara ett vin gjort av 100% Grenache från snart hundraåriga stockar, så känns vinet inte alls så svulstigt, eldigt och intensivt som det ibland kan göra. En aning ny ek används vid lagringen och kanske är det den som ger den lite krämiga strukturen åt vinet. Att Robert Parker gillar Janasse och "Cuvée Chaupin" är nog välkänt vid det här laget men med årgång 2007 är han gladare än någonsin. Från fatprovets 95-99 poäng slutade han så småningom i oktober 2009 på 98 poäng med följande rader:

”A cold terroir and sandy/clay soils have given the wine an extraordinary amount of acidity and freshness that serve it well in buttressing the fabulously concentrated, massively extracted, old vine Grenache. This blockbuster wine possesses enormous richness and density as well as an incredibly unevolved, young personality. Everything is there, including awesome aromatics, unbelievable layers of kirsch, raspberries, licorice, incense, and blacker fruits, and a finish that goes on for close to a minute. However, I would age this wine for 2-4 years and drink it over the following two decades or more. It is a tour de force in old vine Grenache as well as one of the vintage’s most compelling wines.”

I december skrev han så i Hedonist’s Gazette om ett antal omprovade 2007or och ansåg då "Cuvée Chaupin" vara värd hela 99 poäng. Jag är inte lika odelat positiv utan anser nog att det får räcka med 96/97 poäng från mig. Inte för att jag är besviken men jag har provat så många 2007or vid det här laget att jag inte riktigt kan se varför Bob skulle anse detta vara så extremt mycket bättre än många andra viner med ungefär samma framtoning från årgången. Jag har ett antal obloggade 2007or som mer än väl matchar det här vinet även om det också finns de som inte gör det. Ett makalöst bra vin är det givetvis.

För att försöka summera intrycken så upplevde jag denna flaska ganska annorlunda gentemot det smakprov jag fick under sommaren som gick. Då minns jag vinet som betydligt mörkfruktigare med mer lakrits och fikon samt en betydligt jordigare och delvis maskulinare stil. Så här drygt tio månader senare blir intrycket av vinet betydligt slankare, bärigare och rödare. Även friskare med en ganska påtaglig syra som inte stör mig utan snarast balanserar upp vinet men något överraskad är jag ändå. Anledningarna till olikheterna kan vara många och att spekulera är onödigt men kanske var det kvällens sällskap som ånyo gjorde stort intryck…

En helt annan historia som det brukar heta men det har dykt upp en ny personlighet och favorit på min Châteauneufradar och jag ska be att få återkomma i ärendet lite längre fram. Även om representationen av spännande producenter från distriktet har ökat väsentligt på våra breddgrader de senaste tre åren, så finns det fortfarande en närmast outtömlig källa av aldrig sinande godsaker att upptäcka i södern – men nu ska vi glädjas åt att det i vårt land äntligen blivit ordning beträffande Janasse!

PS. Ikväll blir det hela tjugo viner från Alsace i glasen – ibland är det inte så dumt att vara Munskänk trotsallt! DS

Och julen varar väl till påska…

Tanken var att hålla en uppföljningsprovning på temat Châteauneuf-du-Pape och årgång 2007 före påsken men på grund av bristande ork och tid så blev det aldrig något med den saken. Rubriken var reserverad för just det planerade inlägget men eftersom provningen aldrig blev av i tid så skrinlades rubrikplanerna för framtida bruk… trodde jag.

För ett par veckor sedan damp det ned en förfrågan och inbjudan till Gomseglet. Vår vän vinimportören undrade om vi kunde tänkas vara intresserade av att besöka honom och hustrun under påskhelgen för en bit mat och lite gamla viner som de gärna ville bjuda oss på.


Själv tvekade jag inte en sekund utan svarade per omgående att jag i alla fall hade tid och gärna kom som gäst. För ett tag trodde jag att chansen hade glidit mig ur händerna och att provningen redan var fulltecknad. Tydligen hann jag in i tid med mitt svar och därför var jag en av de både lyckliga och tacksamma Gomseglarna som fick avnjuta en fantastisk samling viner i trevligt sällskap med en efterföljande Boeuf Bourgogne som också den var magnifik.

Det var länge sedan jag var så förväntansfull inför en provning och inte blev jag besviken.

Vinerna serverades i flighter om sex med två extraviner på slutet. Samtliga viner i de sex flighterna serverades helblint och i en ordning med en pedagogisk indelning. De två extravinerna serverades helt öppet. Ingen poänginsamlig eller dissekerande av Parkers omdömen utan mer en diskussion beträffande vinernas ursprung och mognadsgrad. Nedan följer mina provningsnoteringar och tankegångar med efterföljande facit med allmänna funderingar och observationer.

Uppvärmning – Den vita flighten:

Vin 1
Färgen är klar och ljust gröngul med inslag av guldnyans. En örtig och gräsig doft men också fatvanilj och rökighet. Fetma, vax och gummi med mineraler av sten/grus. Riktigt läcker doft. Smaken är ren med krisspigg frukt och nästan brödighet. Tropisk frukt med citrus, gräs och örter. Kafferost och ekkryddighet. Gott och smakrikt i en tillgänglig stil. Chardonnay eller Bordeaux? Kanske rentav Soave?
2003 Château Montus, Pacherenc du Vic-Bilh Sec
Nja, det blev ju inte så bra gissat. Fast å andra sidan är det nog inte många som skulle gissa rätt på det här. Jag visste faktiskt inte att Alain Brumont gjorde en torr vit Château Montus. Druvan i vinet är Petit Courbu och jag tror aldrig att jag tidigare hört talas om den eller provat den. Normalt brukar det vara Petit Manseng och Gros Manseng man förknippar med området. Ingen stor produktion med sina 20 000 buteljer årligen. Jag tycker att det här smakar riktigt gott och jag upplever en hög kvalitet i vinet. För mig ett 92 poängs vin som passar min smak extremt väl. Mig veterligen aldrig bedömt av Parker. En kul och överraskande inledning på kvällen tycker alla.

Vin 2
Färgen är ljust laxrosa eller närmast orange. Doften direkt oxiderad med mandelmassa, moget äpple och svamp. Rostad karaktär med kaffe, nougat och röda bär samt ett blommigt inslag. Intressant och spännande. Smaken är oxiderad med uttorkad fruktighet och övermogna äpplen. Mandel, skalbeska, pomerans och örtighet. Klart moget vin eller så är vi i Jura. Gissar dock på norra Rhône eller övermogen Bourgogne. Svårt när vinet är så här utvecklat.
1991 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Gissningen gick hem men vinet smakar direkt inte godare för det. Intressant och som substitut till Sherry fungerar det perfekt. Under den starkt oxiderade ytan finns det en fruktighet som ändå lyser igenom och gör vinet spännande. Det blir 87 poäng men mer av akademiskt intresse. Det här vinet brukar kunna uppträda lite hur som helst även i unga år så jag är inte helt säker på att det endast är åldern som tagit ut sin rätt. Parker på 90 poäng vid senaste smakprovet 1996 och med ett dricksfönster angivet fram till och med 2009. Det var nog på håret. Ingens favorit.

Inledande röda uppmjukningsflighten – Den enkla?

Vin 3
Färgen är ljust sammetsröd. Doften är örtig med kanel, järn, stall och bläckighet. Kardemumma, metall, svett och läder med inslag av höstskog. Gräs, medicinalinslag och choklad med torkad frukt och svamp. Ganska mogen och förförisk doft. Smaken är stram med svartvinbär, örter och torkad frukt. Kännbara tanniner och ett uttorkat intryck med starkvinstoner. Utvecklat, korrekt och ganska gott. Kan det vara något annat än Cabernet Sauvignon eller Bordeauxblandning från antingen just Bordeaux eller annars Italien?
1993 Château Vannières, Bandol
Ja, det kunde det. Inte första eller sista gången som Mourvedre lurar mig eller någon annan till klassisk mark i Bordeaux. En i gruppen gissar tillslut rätt och det är ganska imponerande, speciellt som de första tre röda vinerna hör ihop – så mycket berättar vår provningsledare. Jag provade ganska nyligen årgång 1998 av samma vin och det var ingen kul upplevelse. Det här smakar mycket godare och är faktiskt mindre utvecklat. Klassisk producent som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Kanske det ”tunnaste” och minst koncentrerade vinet under kvällen men gott doftar och smakar det. För mig ett vin värt 90 poäng men man ska inte förvänta sig ett storslaget vin utan ett mer matvänligt och elegant vin. Jag är osäker på den exakta druvsammansättningen men Mourvedre brukar dominera med ett inslag av Grenache. Ej bedömt av Parker men yngre årgångar har börjat bedömas av Neal Martin i The Wine Advocate med ganska fina betyg som resultat.

Vin 4
Färgen är klar och svagt tegelröd. Doften är stor och bläckig med rostade inslag och en metallisk karaktär som sedan övergår alltmer mot stall, dynga och multna löv. Kött, kanel och mörka dova inslag. Djurisk till tusen. Smaken är ren, bärig med lakrits, svartvinbär och körsbär. Ganska tuffa tanniner och mörkfruktigt med plommon som framträder mer efterhand. Ett lite rustikt vin som ger associationer åt Sydafrika till men även modern och experimentell Bordeauxblandning från Italien?
1994 Domaine Tempier, Bandol "Cuvée Spéciale Cabassaou"
Eftersom vi inte hade facit på det förgående vinet fortsätter de galna gissningarna. Som sagt Bandol och Mourvedre är inget man dricker för mycket av. Svårt att känna igen men med facit i hand så finns ju allt där som man ska söka efter. Detta är kanske den mest kända (och erkända) producenten i området. Gör ett antal olika cuvéer och just Cabassaou är Domaine Tempiers prestigecuvée gjord på nästan enbart Mourvedre. Högst personligt vin som kanske inte är helt okomplicerat att dricka. För min del imponeras jag av vinet och koncentrationen men besväras av de klart murriga tonerna. Det blir ändock 92 poäng från mig. Har bedömts lite då och då genom årens lopp i The WA och det finns en notering av Parker från 1997 om ett vin vid namn 1994 Domaine Tempier, Bandol "Cuvée Speciale" och jag gissar att det är samma vin. I så fall delar han ut lite låga 87 pinnar med konsumtion före år 2005 som rekommendation. Det är lite onödigt försiktigt. Det här håller flera år ännu. Kanske är han försiktig eftersom han anser årgången svår:

“While 1993 was a terrific year for this small Mediterranean appellation, 1994 was a difficult vintage in Bandol. Domaine Tempier's two cuvees of 1994 look impressive, especially their regular cuvee. Surprisingly, the 1994 Bandol Cuvee Speciale (90% Mourvedre) is more evolved than the Cuvee Classique. The Cuvee Speciale exhibits a spicy, sweet, garrigue (the earthy, Provencal herb melange of aromas) nose, good ripeness, and round, spicy, medium-bodied flavors. Plenty of Mourvedre's tree bark, animal fur, and leathery component is present in this wine, so tasters should be prepared for a provocative example of Bandol. It will drink well for 7-8 years.”

Vin 5
Färgen är klar och aningen tegelröd. Det doftar mycket och det doftar mentol, dill, konjak och nötter med en aning mynta, vanilj och choklad. Örter, lakrits, rök och ved med tjära och en aning klister. Inte helt okontroversiellt. Smaken är ren, fruktig med citrus, svartvinbär, bläck och körsbär. Lite konjak, apelsin och en sötsyrlig eftersmak med inslag av gräddighet. Rikt och runt i en klart sötare stil än de två föregående vinerna. Eftersom jag är övertygad om att vi har ett Cabernet Sauvignon tema tror jag fortsatt på detta fast nu från Australien eller kanske USA?
1992 Ridge, Contra Costa County "Mataro Evangelo Vineyard"
Självklart är det fortfarande Mourvedre i glaset men med en liten skvätt Zinfandel iblandad. Ett gott vin från en klassisk producent om än från den nya världen. Det är kul att jämföra detta mot de två föregående vinerna och stilen är verkligen olik dessa bägge. Den som påstår att vinerna från nya världen inte går att lagra ljuger. Av de tre är detta det smakrikaste och fruktigaste vinet men också det ungdomligaste. Mycket gott som resulterar i 93 poäng och jag tror att detta går utmärkt att spara ett tag till. Enligt vår provningsledare så görs inte längre detta vin av Ridge och han om någon borde veta. Parker har bedömt vinet i juni 1994 med 89 poäng som resultat och konsumtion fram till 2001 som rekommendation. Återigen en försiktig rekommendation. Detta håller och smakar gott nio år senare:

“Dark ruby-colored, with an intensely fragrant bouquet of black and red fruits, pepper, and spicy wood, this supple wine is medium to full-bodied, with loads of delicious glycerin-imbued, chewy fruit. A joy to drink, Ridge's 1992 Mataro (Mourvedre) should continue to drink well for 6-7 years. My instincts suggest this would be a flexible wine to serve with a multitude of dishes.”

Nästa röda flight – den enklare…

Vin 6
Färgen är mörk, tät och nästan lilaröd. Det doftar köttigt, bläckigt och rökigt med tjära och ved. Svartvinbär, stall, läder, rostade fat och blå/mörk frukt. Sedan blodigt och mer animaliskt med lite ost i avslutningen. Underbar doft. Smaken är nästan gräddig med lakrits, violpastill och svartvinbärs frukt. Tuffa tanniner och påtaglig stramhet men också friskt med bra syra och mineraler. Citrus, vinbärsblad och en antydan till beska i eftersmaken. Otroligt robust vin. Mogen Malbec? Alternativt något från sydvästra delen av Frankrike - Tannat?
1986 Mas de Daumas Gassac, Vin de Pays de l'Hérault
Herregud vad svårt det kan vara. Ett vin som är 24 år gammalt och ser ut som om det vore nybuteljerat och uppträder som om det hade högst fem års ålder! Det här är nästan sensationellt. Jag har aldrig provat ett så gammalt vin som jag har upplevt så här ungt och outvecklat. Vinet är ganska välkänt i Frankrike och man brukar hitta det på hyllorna i de finare vinbutikerna. Inte brukar det var speciellt billigt heller. Jag vet faktiskt inte om vinet tas in i Sverige av någon importör men helt klart ett vin att fundera på och i så fall stoppa det längst in i vinförådet. En blandning av 75% Cabernet Sauvignon och resterande andel består av Malbec, Merlot, Syrah, Cabernet Franc, Pinot? samt Tannat. Jag är positiv med 93+ poäng och anser seriöst att det behöver ytterligare tid och mognad. Ytterst sparsamt representerat i The Wine Advocates databas. Robert Parker har ändå erfarenheter av vinet. I sin recension av årgång 1995 skriver han bland annat:

“I have had the pleasure of buying, cellaring, and drinking all of the Mas de Daumas Gassac reds since 1978. They have always been very good, but I am unimpressed with the rustic tannin that remains in so many vintages I purchased and cellared. The wines have always possessed good depth and robustness, but they are best drunk in their first 5-6 years of life when they are exuberant, fiery, and mouthfilling. To my taste, the roughness of the tannin becomes exaggerated with long term aging. There have been refinements to the wines' style, as the tannin in recent vintages is somewhat sweeter in the top years, which may auger well for more harmonious development past 7 or 8 years of age.”

Senaste årgångarna har dock börjat dyka upp igen men med ganska ljumma betyg. Intressant historia har Mas de Daumas Gassac dock och följande utdrag står David Schildknecht för i en av sina recensioner:

“When Languedoc pioneer Aime Guibert planted his first vines in 1972 and crushed his first Mas Daumas Gassac red in 1978, he was convinced that, improbable though it must have seemed to virtually any other observer at the time, his property and wine would gain worldwide renown. And it did. But a lot of even less predictable changes including grands vins have come to the Languedoc in the last thirty years which Guibert never imagined.”

“As such, it cannot be said that any other Languedoc growers of note have followed Guibert’s lead in blend or style. These wines appear destined to remain anomalies, while the reputation of the Terraces du Larzac area and the Languedoc as a whole has risen to prominence thanks to a focus on Mediterranean varieties and a style far removed from the “classic Medoc vinification” that Guibert still advertises and that his early mentor the famed Emile Peynaud had in mind. Ironically, the tag line used in Guibert’s promo materials is “Wine as it used to be” (Un vin comme autrefois).”

Vin 7
Färgen är mörk, tät och närmast svartröd. Doften är enormt rökig med kolgrill, vedspis och rostade toner. Stall, diesel och mycket komplexa aromer av aska och en aning tobak. Det är svårt att hitta någon direkt frukt bland all rökighet men jag älskar doften. Smaken är ren, fruktig och söt med en aning mandel och apelsinskal. Nötighet med citrus och jordighet av mineraler. Koncentrerad och lite rå i stilen med en påtaglig syra och tanniner i pulverform. En riktig jävla käftsmäll är vad det är. Häftigt och personligt med en härlig komplexitet - men vad är det? Jag är helt nollställd och det enda som dyker upp som alternativ är Aglianico eftersom jag tänker på den Terra di Lavoro jag nyligen provade.
1995 Domaine de Trévallon, Vin de Pays des Bouches-du-Rhône
Om det förra vinet var sensationellt så är detta en supersensation. En blandning bestående av 60% Syrah och 40% Cabernet Sauvignon. Jag har aldrig provat vinet förut och ännu mindre känt till något om dess historia. Namnet klingar bekant men jag har inga referenser till vinet eller funderat på dess existens. Detta är grymt häftigt men inte helt okontroversiellt. Det är långtifrån alla som denna kväll uppskattar vinet så som jag gör. För mig är det 96+ poäng och en av de roligaste upplevelserna på länge. Historien om egendomen och dess ägare är än mer intressant än föregående historia. Robert Parker skriver i en av sina Rhôneböcker att Domaine de Trévallon är en av hans största upptäckter under sin karriär. I The Wine Advocates databas går det bara att hitta omdömen om årgång 1990 (94p) men jag misstänker att det finns noteringar om fler årgångar i tidigare böcker. Historien är närmast bisarr med bortsprängda berg för att hitta det optimala läget för vinrankorna och planteringarna. Besök gärna hemsidan men ett utdrag om hur man upptäcktes följer här:

“Aubert de Vilaine, from the Domaine de la Romanée Conti, in Burgundy, was the first person to be impressed with our wines, back in 1978, during a tasting in Beaumanière. He mentioned it to his importer in the United States, who loved it and began buying our red wines, recalled Eloi and Floriane Dürrbach. This importer told Robert Parker about us, who then tasted our '82 vintage. He really loved it. In fact, ours was the first wine made in the Alpilles that Robert Parker ever wrote about. That was in 1984. It is since then that the name of Trevallon began to forge its reputation. But we were better known abroad than in France.”

“We were lucky. Some great French chefs, such as Raymond Thuillier, of the Oustau in Baumanière, Pierre Troisgros and Pierre Gagnaire soon included Trevallon wines on their wine menus. We now have more than 600 restaurant customers throughout France and our wines are available at restaurants all over the world.”

Så kan det gå - när Bob är på…

Nästa par – En stor och en liten…

Vin 8
Färgen klar och mörkt röd. Det doftar läder, stall, gasbinda och tryffel. Udda kombination måhända men väldigt spännande. Sedan doftar det mer hederligt plåster och lim med en markant rökighet av kolgrillad och vidbränd biff. Därefter korv och lagerblad. Doften är sannerligen lite udda men oerhört komplex. Smaken drar åt körsbär, violpastill och lakrits till. Klart mineralig och syrlig smak med svartvinbär, citrus och lakrits. Även i smaken en lite grillad köttighet. Mycket lång eftersmak med inslag av beska. Det borde vara Syrah eftersom alternativen börja kännas uttömda. Klassisk mark?
1990 E. Guigal, Côte-Rôtie "Brune et Blonde"
Med tanke på vem vi befinner oss hos är ju inte detta direkt oväntat. Däremot är jag lite överraskad över den så enormt stekta aromen i vinet. Nu ska ju Côte-Rôtie ha den karaktären men i ett tjugoårigt vin? Mycket läckert och imponerande. Möjligtvis tappar vinet väl snabbt i glaset och intrycket försämras något. Ändå 92 poäng och ett skolboksexempel på mogen Côte-Rôtie. Parker försiktigare med 90 poäng. Jag har provat detta vin ett antal gånger i sin ungdom. Minns en ung men god flaska avnjuten i Paris 1995 och hade jag då vetat att jag femton år senare skulle återstifta bekantskapen så hade jag nog haft vett att föra anteckningar på papper redan då. Kul.

Vin 9
Färgen är tät och mörkt röd. Det doftar klister, mynta, choklad och nötter. Starkt oxiderad och söt doft men ändå korrekt (tror jag). Konjaksfat och likörlika aromer med gummi, pomerans och svett men också något som kan liknas vid avslagen Coca-Cola. Högst personlig doft. Smaken är lite bitter med mandel, kryddor och apelsinskal. Svartvinbär och sötfruktighet. Spännande smak men inte så värst mångfasetterad. Med tanke på föregående vin så skulle man kunna gissa på en tolkning från den nya världen på samma druva. Eller en Spanjor?
1990 Ridge, Spring Mountain District "Petite Sirah York Creek"
Lite klurigt tema från vår provningsledare. Nu lär inte Petite Sirah och Syrah vara närbesläktade men ledtråden vi fick får ju sägas vara korrekt. Ett vin som delvis delar gruppen. Någon tycker att vinet är defekt andra gillar det mycket. Jag tror att vinet är korrekt men högst udda i sin stil och kanske är något lurigt med dess utveckling. Kvalitén finns där och gott smakar det men doften är sådan att man antingen gillar den eller avskyr den. Intressant är det och jag sätter återigen 92 poäng som mer beror på personligheten än "vill ha" faktorn. Även detta bedömt till 90 poäng av Parker fast redan år 1994. Då tyckte han att vinet hade lagringspotential till år 2019. Han skrev följande i sitt omdöme:

“Petite Sirah lovers will be delighted to hear that Ridge's 1990 York Creek Petite Sirah is a winner. Although backward and closed, it is hard to ignore its opaque purple color, and big, fleshy nose of licorice, cassis, and spicy oak. Full-bodied, with massively-concentrated flavors, this behemoth should be laid away for 4-5 years. As vertical tastings of Ridge York Creek Petite Sirah have proven, top vintages of this wine last for 18-25 years.”

Ett nytt par – Nu blir det enkelt…

Vin 10
Färgen är tät, mörk och blodröd. Doften är mörk, dov och rostad med tjära och violpastill. Stall, häst och lagerblad samt buljong och grillat kött med vedspis och kryddor. Medicinalkaraktär med gasbinda och ett något grönt inslag på slutet av paprika och örter. Klassiskt. Smaken är ren och koncentrerad med svartvinbär, körsbär och klart märkbara tanniner. Tuff syra och lång eftersmak med ett lite bläckigt slutintryck. Kanske en aning opolerad och vrång men ack så lovande. Nu måste det väl ändå vara Bordeaux eller en kopia från Italien?
1990 Château Bouscassé, Madiran "Vieilles Vignes"
Det går inte lysande denna afton men det är inte heller helt enkelt att gissa på dessa viner. Det här vinet börjar lite kärvt men under kvällens lopp utvecklas det mest positivt. Det blir godare och godare ju längre det står i glaset. Efter en något försiktigare inledning så landar jag avslutningsvis på hela 94+ poäng och jag tror definitivt att detta håller i många år ännu. Ett imponerande bygge som kräver en matbit till eller en ganska härdig provare. Sällan bedömt av Parker men det finns en notering (90p) om just årgång 1990 fast då bascuvéen (eller så är det "Vieilles Vignes" fast att detta inte framgår). Intressant är dock följande rad:

“Put this wine as a ringer in a blind tasting with top notch Bordeaux and see what happens!”

Svaret på detta vågar jag mig på att gissa!

Vin 11
Färgen är mörkt röd och tät. Det doftar direkt förföriskt av grädde, viol och tuttifrutti. Nickelkola, aprikos, parfym, rosor, nötter och konjaksfat. Köttbuljong, mentol och sötma. Underbar doft. Smaken är frisk men syltig av körsbär, Crème de Cassis och gräddlikör. Mineraler och violpastill i en lång och elegant eftersmak. Detta smakar verkligen gott. Förmodligen en Bordeauxblandning från nya världen (eftersom jag fortfarande tror att vi är i Bordeaux på förra vinet). Australien eller USA?
1990 Ridge, Santa Cruz Mountains "Monte Bello"
Kalasgott vin som tar död på myten om att vinerna från nya världen inte går att lagra. Supersnyggt och elegant vin i en förföriskt god stil. I september 2000 höll man på Operakällaren i Stockholm en tävling om världens bästa rödvin från årgång 1990. Det lär ha varit 200 viner i det ursprungliga startfältet och hur det då gick för detta vin vet jag inte. Däremot vet jag att man fem år senare gjorde om provningen, fast med något färre viner (ca:170st) och då slutade detta vin på en delad åttondeplatts tillsammans med 1990 Le Pin. Ingen annan Bordeaux (eller Bordeauxblandning för den delen) kom före. Läs mer här. Ganska intressant. Parker försiktig med endast 93 poäng i oktober 1993. Själv tycker jag att 96 poäng blir utmärkt för detta mycket goda vin.

Sista paret – De säkra korten…

Vin 12
Färgen är ganska tät och mörkt röd. Det doftar mycket, det doftar viol, mynta, lavendel, rosor och minerallitet. Stall, svett, rök och tjära. Örter, vit choklad och närmast grillad lakrits. Sedan även apelsinlikör. Otroligt rika aromer. Smaken är först fruktig av svartvinbär, aprikoser och körsbär. Violpastill, mandellikör, choklad, grädde och smörkola. Ganska tuffa tanniner med kryddighet och en rik eftersmak. Ett inte helt enkelt vin att gissa på i alla sin storhet. Antingen en Priorat, annan Spanjor eller till och med Amarone?
1995 Clarendon Hills, McLaren Vale "Blewitt Springs Grenache Old Vines "
Det kunde man ju ha förstått med facit i hand. Fast lite överraskande att en femton år gammal Aussiegrenache är så här pigg och kraftfull. Clarendon Hills har ju annars på senare tid fått kritik för att vinerna inte håller för lagring. Då har man inte provat denna butelj – det är uppenbart. Detta blir generellt gruppens favorit och det vin som rent allmänt upplevs som kvalitativt bäst. En rolig överraskning. Jag är mycket högt i mina poäng först men tycker sedan att vinet blir lite för mycket och landar på 96 poäng tillsist. Ett klart imponerande bygge men också ett vin som kanske mer kommer till sin rätt som "provningsvin". Parker skyhögt med hela 97 poäng redan i april 1997 och följande omdöme (i urval):

“Based on the strength of his 1994s, proprietor Roman Bratasiuk was named one of my "Wine Producers of the Year" in issue #108. He has produced what could be called the Chateau Rayas of Australia - only more concentrated!”

“The 1995 Old Vine Grenache Blewitt Springs (made from 90-year old vines) is one of the greatest Grenache wines I have ever tasted - from anywhere!”

Vin 13
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften är fantastisk med stallighet, choklad, nötter och syltade jordgubbar. Mognadstoner med kanel, örter och sviskon. Rök, tjära, rostad och djurisk med läder och närmast gödselaromer. Djurkadaver, rosor och hallonsylt i en märklig förening. Otroligt läckert. Smaken är ren, syltig med torkad frukt och gräddig lakritslikör. Violpastill, kolasnören, salmiak och en koncentrerad samt mycket lång eftersmak med tydliga starkvinsinslag. Ruskigt läcker och fantastiskt gott. Det här måste väl ändå vara hemma?
1994 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Så skönt att äntligen känna sig hemma och dessutom med en av mina favoriter. Det ska sägas med en gång att hela gruppen är långtifrån lika entusiastisk som mig. Även Parker är mer tveksamt inställd med försiktiga 91 poäng i augusti 1996. Han tillägger förvisso att detta är ett av distriktets bästa viner i årgång 1994. Jag tycker att han har rätt i det men helt fel med poängen. Jag tycker att detta är värt 96 mycket starka poäng och endast den lite torra frukten förhindrar ett ännu högre betyg. För mig är detta perfekt moget och otroligt gott att dricka nu. Detta hade gärna fått legat i min källare.

Extra vin – Som om det behövdes…

Vin 14

1995 Clos Erasmus, Priorat
Färgen är djupt rubinröd och tät. Det doftar först massor av tobak, läder, cigarrlåda och tjära. Sedan kokos, katrinplommon, bigarråer och svartvinbär samt te. Det doftar som en mix av Amarone och Portvin. Läckert men ganska speciellt.

Smaken är intensiv med tydlig körsbärssyrlighet och kompottlik fruktighet. Kola, choklad och kryddighet med sviskon, katrinplommon och allmänt torkad fruktighet i den fina eftersmaken. Även lite associationer till lagerblad och te i smaken. Mycket gott men doften är nog ändå den stora behållningen.

Inte så utvecklat som åldern gör gällande. Klarar säkert många år till i en källare utan att mattas överhuvudtaget. Efter de föregående vinerna så känns detta vinet yngre på något lustigt vis. Jag slutar precis som Robert Parker på 96 poäng men hans är från februari 2000 med följande omdöme:

“The 1995 Clos Erasmus's levels of extract and richness are nearly off the chart. Only 280 cases were produced of this wine, which tips the scales at 14.6% alcohol. The wine had been open for 24 hours before I tasted it, yet it revealed no signs of oxidation or fruit deterioration! This is not a wine for the shy. It is a huge, massive, powerhouse example with a dense, port-like purple color, and aromas of macerated black fruits intermixed with minerals and French oak. Huge in the mouth, with extraordinary purity, this wine is almost too much of a good thing - but I loved it! Give it 4-5 years of cellaring and drink it over the following two decades.”

Extra vin – I bakvänd ordning…

Vin 15

1999 Diebolt-Vallois, Champagne "Blanc de Blancs Fleur de Passion"
Färgen ljust halmgul med fin mousse. Det doftar smörkola, choklad och nötter med kafferost och nästan lite mandellikör.

Smaken är mycket ren och fräsch med smörkola, mineraler och citrusinslag. Grus/sten men också en lite fruktsöt eftersmak av melon och honung samt nickelkola.

Lite tokigt naturligtvis att avsluta kalaset med Champagne men efter allt rödvin smakar det underbart gott och friskt. Den ibland så jobbiga syran i denna dryck stör nu inte det minsta. Det blir lite svårt dock att seriöst ge sig på en djupanalys efter alla dessa viner men jag upplever det som solida 94 poäng vilka kanske inte är helt "nyktra" vid denna tidpunkt.

Nuvarande WA experten på området - Antonio Galloni - har provat en senare årgång och är nöjd. Ännu roligare är att den nya Australienexperten - Lisa Perrotti-Brown - är nöjdare med sitt smakprov. Det bådar gott inför framtiden!

En fantastisk afton naturligtvis. Förutom goda och intressanta viner så var efterföljande måltid med sina spännande berättelser ur verkligheten minst lika givande. Det är kul att få lite insikt i spelet bakom kulisserna och att höra alla gamla rövarhistorier och givetvis är det frestande att återge dem här på bloggen men det ska jag inte göra.

Tack C och K för en riktigt trevlig provning och kväll tillsammans. Jag gör om den när som helst!

En kort reflektion beträffande vinerna och poäng. Antingen har det gått inflation i Parkers skala eller så har han missbedömt flera av vinerna. Fast kanske är det så att jag förförs av utvecklingen och mognaden i vinerna och lägger på ett par poäng extra. Kanske har vi båda rätt – fast på var sitt sätt?

En sak är säker. Lärdomen av denna provning är att man borde lämna nyckeln till källaren hos en person med vilja av stål och en orubblig karaktär. Sedan skulle denna person vägra att återlämna nyckeln de närmsta tio åren och under tiden fick man leva på Bag in Box. Belöningen om tio år skulle förmodligen vara njutbar.

Åter i zonen!

Efter några irrfärder kändes det skönt att vara åter i "komfortzonen" och inte blev det sämre av att bekräftelsen först blev total.




Det blev med ens uppenbart för mig varför jag älskar Châteauneuf-du-Pape så innerligt när jag dragit korken ur första buteljen och satte näsan över öppningen. Lantligt, rustikt och animalsikt med en fantastisk kryddighet och mustighet som ger mig ett sådant välbefinnande att det är svårt att tänka tanken, att det skulle finnas något annat distrikt i hela världen, som kan erbjuda samma glädje och charm.

Det andra vinet erbjöd inte direkt samma charm och generositet men det var bara en fråga om tid. Sedan kom de varma, söta och runda tonerna av choklad, fikon och orientaliska kryddor med en härlig fruktighet som mer tolkade den moderna och generösa sidan av distriktet.

2005 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en ganska mörk och djupröd färg. Doften är stor, direkt och enormt tilltalande med massor av garrigue, rökta och rostade toner. Animaliskt med blodighet, köttighet och örtighet. Läder, stall och tobak. Frisk kryddighet med mynta, lavendel och pinjeskog. Varm fikonkompott, choklad och syltade körsbär med inslag av nickelkola, jordgubbar och hallon. Jordighet och träighet som inte alls upplevs som besvärliga utan tvärtom som komplexa och sekundära. Man skulle kunna antyda en tanke åt det "funkiga och brettiga" hållet till - men ändå inte. Superläckert och mycket klassiskt. Full poäng!

Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!

Det här är en klassisk tolkning av distriktet med massor av karaktär men också i en stil som säkert inte går hem i alla kretsar. Samtidigt som vinet utstrålar all den karakteristik som man söker i ett klasiskt vin, så har det en tydlig sydländsk stil som man måste uppskatta för att fullt ut gilla vinet. För mig som redan är frälst är det en enkel match att älska vinet. Till maten dominerar det och vinner klart "matmatchen" mot det nästföljande vinet. Till höstens viltgrytor eller vårens lammrätter så är detta ett perfekt komplement. Om jag ska vara kritisk mot något så är det att vinet känns betydligt äldre än vad det är. Detta är ofta ett drag som jag finner hos just Pégaü och därför är jag heller inte speciellt förvånad att det gäller även en stram årgång som 2005. Jag har provat en hel del 2005or senaste året som jag ännu inte bloggat om och därför har jag något att jämföra med. I den jämförelsen framstår 2005 Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée" som ett av de tillgängligare vinerna och inte alls så tannindominerat som många av de övriga vinerna från denna årgång är. Jag gillar detta mycket och slutar på 95+ poäng vilka skvallrar om en lysande framtid. Mäster Bob har ännu inte bestämt sig eftersom han endast bedömt vinet från fat. I oktober 2007 skrev han om ett: “very different style of wine. It reveals a dark ruby/purple hue along with notes of tar, roasted meats, and Provencal herbs, which give it a certain savage/animal character. The wine is ruggedly constructed, concentrated, full-bodied, tannic, and firm in the finish.” Det skulle behöva ligga ända tills 2012 innan man kunde smaka det ansåg han och delade ut 92-94 poäng. Jag håller inte med och anser att detta är en 2005a som inte alls är otäck att dricka redan nu. Mina två tidigare smakprov i maj och juli 2009 stämmer väl överens med detta smakprov med den möjliga skillnaden att det senaste dryga halvåret gjort vinet ännu läckrare.

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har en klar och rubinröd färg med närmast en dragning åt tegel till. Doften är först knuten men släpper sedan loss ordentligt med massor av rökta fikon, kanel, muskot och choklad i en parfymerad och blommig stil. Mysk, orientalisk kryddbasar, tobak och mandellikör med en aning sälta och jordighet som kompletteras av salmiak och viol. Gjutjärnsgryta med lagerblad och enbär. Sedan mer allmän rökighet med diesel och köttighet samt rostade och rödbäriga jordgubbsaromer. Svartvinbärslikör och ett avslut med massor av garrigue, svett och typisitet. Superläckert!

Smaken är sötfruktig med jordgubbslikör, crème de cassis och kirsch som första och tydligaste inslagen. Sedan mer lakrits och kola med choklad samt en eldighet i avslutningen som skvallrar om en förmodat hög alkoholhalt. Rostade och peppriga toner med grillat kött och salmiak i den intensiva eftersmaken. Mörk och lite murrig frukt som framträder alltmer efterhand och som faktiskt drar ned intrycket något. Mandellikör, marsipan och en exotisk kryddighet som ger en ganska personlig prägel åt smaken. Avslutningen innehåller en aning beska som blir tydligare ju längre tiden lider. Malört?

Först är jag neutral och sedan lyrisk för att gå till ett mer frågande stadium. Vinet utvecklas konstant över tiden och det moderna, lite inställsamma stadiet försvinner efterhand och lämnar efter sig ett klumpigare och kärvare intryck som jag inte helt uppskattar. Sedan framträder ett allt komplexare vin i en stil som inte är helt lättbegriplig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det gamla talesättet "hur man än vänder sig, har man ändan bak" gäller inte för det här vinet. Det luras hela tiden och framstår som en riktig kameleont. Hade det inte varit för det andra vinet hade jag trott det var mig det var fel på. Nu är det kanske också så - men jag vill ändå påstå att det är vinet som luras med mig. Förhoppningsvis är det så att "gamla stockar" Grenache kan vara lite lurig och egen samt behöva tid på sig för att helt visa upp sin rätta potential.

Detta är femte gången jag provar vinet och faktiskt den gång jag ställer mig mest undrande. Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera över 2005an som alltid varit ett ljuvligt vin men också den senast provade 2007an som då uppträde allt annat än stabilt. Jag minns även provningen för ett år sedan då flera av Juliens 2006or framstod som allt annat än tillgängliga vilket då gjorde mig lite fundersam. Eventuellt har han lite att fundera över där i sin källare eller så är det så att allt handlar om tid och att det ordnar upp sig efterhand. Jag vacklar i min tro denna gång och slutar på 93 poäng. Parker tycks tycka tvärtemot mig. Från fat sensommaren 2007 och de 91-94 poängen har han ökat till 95 poäng från butelj sensommaren 2008 och därefter i Hedonist’s Gazette höjt till 96 poäng sommaren 2009. Vem som får rätt återstår att se men troligtvis väger Bobs rutin tyngst.