El Clásico? Kanske inte - men ett mästarmöte och en aha-upplevelse i alla fall!

Vem skulle vilja ha varit i Figos kläder när han återkom i Realtröjan till Camp Nou för att möta klubben han svek? Nästan etthundratusen åskådare på läktaren och biljardbollar, knivar, glasflaskor samt ett avhugget grishuvud som kastades in på plan. Då inser man att det är mer triviala bekymmer att vända ut och in på huruvida ett vin är värt sina 95 poäng eller inte…

Stackars Zlatan om han senare i karriären sneglar åt Madrid. (För den som vill veta mer om El Clásico går det bra att läsa här.)





Men nu ska detta handla om ett annat mästarmöte. Av någon anledning har jag alltid gillat att duellera Clos des Papes mot Domaine du Vieux Télégraphe. Kanske för att de tillsammans med Chateau de Beaucastel var de första riktigt bra producenterna från Chateauneuf du Pape som jag kom i kontakt med. För ett tag sedan provade jag årgång 2000 av Clos des Papes och blev djupt imponerad. Därför dags för en Domaine du Vieux Télégraphe från samma årgång. Just den sistnämndas vin från årgång 1998 är ett av de mest spännand viner från distriktet som jag har provat. En 1998a som däremot svikit mig är just Clos des Papes. Alltså dags för en utmaning dem emellan för att se om de låga förväntningarna för den ene bestod och om förhoppningarna för den andre skulle besannas – men tänk vad konstigt det blev.

1998 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ljus tegelröd färg med en orange kant. Doften är direkt ur flaskan stor och utvecklad. Nästan en känsla av Sherry och nötter med lite oxiderade drag. Sedan stall, läder, tobak, örter och garrigue. Det kommer mer frukt och sötma ju längre tiden lider. Nästan övermogen söt likörlik fruktighet och även ganska mycket lakrits med lite vaniljsötma som av fat (vilket inte förekommer). Rökighet och sälta men också friskhet som av rosor. Doften blir mer och mer komplex med ljus choklad, kanel, ingefära (pepparkaka) samt kryddnejlika och torkad frukt. Underbart spännande att sitta och sniffa på. Hur läckert som helst.

Smaken är enormt charmig och Pinot Noir lik med klara drag av jordgubbslikör och sylt. Kryddig och lite eldig med aningen för mycket torkad frukt. Kola, nötter (mandel) med en rostad karaktär. Tjära, lakrits och violpastill med citrusfruktighet och torkade apelsinskal. Det finns en härlig friskhet och lätthet i smaken men som ändå är oerhört söt och rund. Bra och lång eftersmak med ett intryck av Marc de Framboisé som dröjer sig kvar. Läckert, utvecklat och mycket trevligt att smaka på. Alla liknelser vid en mogen Bourgogne stämmer med detta vin.

Jag är helnöjd. Mina förväntningar var ganska lågt ställda eftersom jag haft en del tråkiga upplevelser med just det här vinet. Inköpt för nio år sedan på egendomen till det facila priset av 115.- FFR (då ca:150kr) vilket ju får betraktas som ett klipp. På Systembolaget kostade vinet 224kr när det lanserades strax efteråt. Det säger lite om distriktets popularitet och utveckling. Hursomhelst var vinet då enormt läckert och bland det godaste jag provat. Sedan hände något och vinet har aldrig sedan dess tilltalat mig lika mycket – tills denna gång då. Plötsligt stämmer allt. Det rör sig förvisso om helt andra intryck än för nio år sedan men väl så trevliga. Den mognad vinet har nu räcker långt för mig. Jag behöver inte mer även om jag tror att det är riskfritt att lagra det här vinet i tio år till.

Parker skriver följande i sitt omdöme från oktober 2000:

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right.”

Jag tror att Vincent dragit det längsta strået. Åtminstone just nu. Tidigare har sympatierna legat hos Bob som alltid varit lite negativ till just denna årgången av Clos des Papes. Skulle vara kul att veta vad han anser idag om han provar om vinet. Jag höjer mina tidigare ganska låga poäng och även Parkers 90 poäng med fyra och landar precis som Jeb Dunnuck på 94 väldoftande och välsmakande poäng. Gott dricka det här!

2000 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape "La Crau" har en klar, ljus purpurröd färg med dragningar åt tegelrött. Doften känns först lätt sluten och lite rå. Det lossnar efterhand och mer animaliska och blodiga toner letar sig ur glaset. Mörk, dov frukt med svartvinbär och körsbär. Hav, tång, sälta och rökig torv – nästan som en Single Malt Whiskey. Tjära, lakrits och violer med lite enbär och inslag av olja/diesel. Det är en betydligt mörkare, mer bränd och tyngre doft i det här vinet. Inte helt utvecklat men väldigt spännande. Det finns nog mycket kvar för framtiden.

Smaken är något torr och stram med lakrits och rökighet. Återigen torv, jord och Whiskeykaraktär. Ganska tuff munkänsla med bitterhet och kryddighet samt medicinalkaraktär. Mörkfruktigt och intensivt men med en besvärande avsaknad av syra och frukt som gör att det nästan torkar ut i munnen. Soja, plommon och mörk choklad ju längre tid vinet får i luft. Mer Portvinslik karaktär mot slutet vilket även leder till en något sötare framtoning. Kanske lite för oharmonisk.

Det är inte helt enkelt för mig att avgöra vad jag egentligen tycker. Å ena sidan tycker jag att vinet är väldigt spännande, välgjort och lovande om än oförlöst. Å andra sidan tycker jag detta bli lite för torrt och dammigt vilket gör att det föregående vinet upplevs som mycket livligare och även godare. Kanske är det fel tidpunkt att dricka detta nu? Ytterliggare ett par års lagring gör nog susen. Minns 1999an provad i våras som betydligt mer harmonisk och den underbara 1998an för något år sedan var kalasgod. Vieux Télégraphe är en producent vars viner har ett rykte om sig att behöva ganska lång tid för att komma loss – något som en i somras provad (men obloggad) flaska av 2005an verkligen bekräftade. Snacka om oförlösta droppar.

Märkligt nog borde denna tjugohundra ha varit lite sötare och mer hedonistisk i sin framtoning. Just årgång 2000 är känd för sin omedelbara och öppna stil. Fast när det gäller Vieux Télégraphe kan man aldrig vara så säker. En ganska egen stil och inte så publik som många av de nyare producenternas viner är. Parker var i februari 2003 positiv med 91 poäng och jag håller med honom men kan faktiskt tänka mig ytterligare en pinne och slutar på en kompromiss med 92 poäng. Förmodligen kommer vinet att vinna ytterliggare på att ligga några år.

En underlig känsla av att jag känner igen karakteristiken i detta vin gör sig under kvällen påmind. Då tänker jag inte på likheter med övriga årgångar av samma vin. Nej, det är någonting annat. Lakritsen, sältan och den animaliska nästan blodiga tonen. Visst är det Clos Saint Jeans viner jag tänker på? Jag minns plötsligt Vincent Maurels ord när jag besökte dem i somras om att La Crau är välkänt för sin varma och lite brända karaktär med just blodighet och lakrits som kännetecken. Plötsligt slår det mig att för första gången någonsin hittar jag något som kan liknas vid jordmån. Jag brukar inte fundera så ofta på det utan mer hänga upp det kring producentstilar och lite grövre generaliseringar. Kanske har jag hittat något som gör att jag i mitt referensbibliotek nu kan lägga till en minnesbild, som gör att jag kanske kommer att kunna identifiera någon slags La Crau karakteristik i framtiden? Visst har jag känt skillnad på de olika producenternas vinstilar tidigare men för första gången känns det som om jag hittat något som faktiskt förenar två producenter – jordmånen? Nu är förvisso La Crau ganska stor och det förekommer säkert ganska mycket variation även inom detta lieu-dit.

Det skulle vara grymt kul att sätta upp en duell mellan Clos Saint Jean och Vieux Télégraphe någon gång i framtiden. Eftersom Clos Saint Jeans viner har en tendens att vara mer tillgängliga så får ett sådant möte ske med antingen olika årgångar eller vänta tills Vieux Télégraphe hinner ikapp. Den som däremot avfärdar Clos Saint Jean som någon slags modernist eller extremt manipulerande egendom vet nog inte vad den missar. Jag återkommer med information som omkullkastar en del fördomar som omger producenten. Till och med Parker förmedlar delvis felaktig information om jag ska tro vad Vincent Maurel berättade för mig.

En annan reflektion. Så oerhört motiverande det är att prova lite äldre och mognare viner från Chateauneuf du Pape – det gör att det känns mer befogat att låta 2003, 2004, 2005, 2006 och nu 2007 ligga ett tag till. Kul ska det bli om tre/fyra år när det börjar bli dags att verkligen njuta av en fantastisk serie lyckade årgångar från favoritdistriktet.

Hoppas att Zlatan lyckas ikväll och att vi slipper se honom i situationer som denna i ett kommande El Clásico (det är nämligen så Realsupportrarna hävdar att det brukar sluta):