Detta fick jag lära mig för två veckor sedan under en Bourgogneprovning. Kan Grenache vara Zen? Varför inte. Skalet är ju tunnare och druvan på sättovis delikatare. Att sedan alla inte behärskar den är ett annat problem. I de regioner i världen druvan har djupa traditioner brukar ofta resultatet dock bli bra. Mina senast provade viner visade sig nog vara Zen. Inte kväll nummer ett men däremot kväll nummer två.
Efter nästan två veckors avhållsamhet kändes lusten och förväntningarna närmast överdrivna över att äntligen få dricka och dissekera vin igen – gud så skönt!
Nåja, lite har jag allt smakat men det har inte varit med varken en frisk hals eller speciellt stor njutning utan snarast mer som ett måste och tvång. Två stackars flaskor som hustrun förmodligen uppskattat mest. När så halsbesvären kändes som bortblåsta måste ju dessa två nyligen inköpta och omdebatterade Spanjorer provas.
Bodegas Alto Moncayo med sina 2006or är det givetvis jag syftar på. Efter att provat om de bägge 2005orna med kort intervall så kändes det mycket spännande att med de intrycken färskt i minne få jämföra med den ett år yngre och nyligen lanserade årgången. Att sedan The Wine Advocate med Jay Miller kvällen före släppt sitt omdöme om lillebror Veraton gör ju inte saken mindre angelägen. Återigen 93 poäng av Jay och prisvärdet verkar det inte råda tveksamheter om från hans sida. Själv har ju både jag och en av läsarna på min blogg, Johan, haft lite dubier över utvecklingen av framförallt 2005 Veraton. Känns som den fallit samman som ett korthus - fort har det dessutom gått. Men… kanske kommer hoppet åter efter denna drabbning?Vad nu? Regnade det så mycket i Spanien 2006? Var det verkligen så kallt? I svarta glas eller med ögonbindel gissar jag att många efter att ha doftat på vinerna skulle gissa på kraftigt ekad nya världen Chardonnay. Kanske till och med efter att ha smakat på dem – kanske… fast efter en stund så lugnar allt ner sig och det känns genast mer bekant igen. Helt okej känns det dock inte. Ur form? Dålig hals? Kass årgång? En av mina favorit Chardonnayer från nya världen känns inte långt borta. Läs om den här.
2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Veraton”
Färgen är klar och mörkt purpurröd. Doften är stor med en parfymerad och ekkryddighet som först känns löjligt påflugen. Som en superekad nya världen Chardonnay. En sedan kemisk och rå stallig doft med terpentin och tydliga animaliska drag. Kryddor i mängder med peppar och tryffel samt violer. Blommigt med inslag av gummi, jord, kola och korv. Härlig doft. Älska den - eller hata den.
Smaken är först enormt rödbärig med en friskhet som känns lite abnorm efter den så tydligt ekdominerade doften. Nu ska det tilläggas att smaken i sig är tydligt influerad av ekfat också men med en friskhet som för mig först känns lite märklig. Nästan blommig med violpastill, persika och tropisk fruktighet. Hallon och mineraler med tydlig sötlakrits i avslutet. Kanske en aningen störande beska i slutet som inte känns helt harmonisk. Blåbär med vaniljsocker i kolasås känns som en naturlig association kväll nummer två. Gott? Javisst!
Jag är mycket konfunderad. Efter att ha provat fem flaskor av detta vin i årgång 2005 och mot slutet bestämt mig för att det nog är humbug så är jag efter två kvällars provande helt såld igen på detta vin. Snacka om hedonism och fullständig hänryckning. Han måste vara en trollkarl den gode Cris Ringland. Så ohyggligt gott och fjäskigt inställsamt detta är. Fast med 20005an i färskt minne är det inte utan att varningsklockan ljuder. Jag avstår nog ett större inköp men att ha några flaskor av detta hemma för (som i kaffereklamen) det oväntade besöket är nog en bra idé. Om man provat vinet helt blint? Faktiskt är att en extraherad nya världen Pinot Noir skulle ligga farligt nära tillhands i en blindprovning. Till och med en Zinfandel av eldigare slag skulle kunna bete sig som detta vin. Jays poäng då? Jag sätter 92 poäng men då är jag sjukligt misstänksam efter mina erfarenheter med 2005an. Annars hade nog 93 poäng känts lågt.
2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Alto Moncayo”
Färgen är klar och mörkt purpurröd men något djupare än föregående glas. Doften är stor och kryddig med ekfat, söt frukt, ljus choklad och kafferost. Faktiskt är att nya världen Chardonnay känns ännu tydligare i doften på detta vin. Syltade körsbär och bärkompott med vanilj och mint. Mörkare fruktighet än det föregående vinet. Apelsin och aprikos med Digestive kex. Kokos, baconfett, skokräm och backelit. Om tanken på Australien förekom i förra vinet är det endast en västanfläkt mot detta vin. Blint tror jag att 9 av 10 provare hade funderat på en betydligt sydligare kontinent än Europa. Inte lika insmickrande som Veraton men väl så god doft.
Smaken innehåller allt som lillebror har fast i större utsträckning. Choklad, örtighet, kryddor, söta bär med kola och kryddig ek. Smörighet med baconfett och sötlakrits. Faktiskt lite mint även i smaken. En aningen störande eldighet i eftersmaken. Tanninerna känns i detta vin tillskillnad mot det föregående vinet. Ganska lång eftersmak med mineraler och kokos som mot slutet närmast ger en känsla av Cappucino. Riktigt gott.
Färgen är klar och mörkt purpurröd men något djupare än föregående glas. Doften är stor och kryddig med ekfat, söt frukt, ljus choklad och kafferost. Faktiskt är att nya världen Chardonnay känns ännu tydligare i doften på detta vin. Syltade körsbär och bärkompott med vanilj och mint. Mörkare fruktighet än det föregående vinet. Apelsin och aprikos med Digestive kex. Kokos, baconfett, skokräm och backelit. Om tanken på Australien förekom i förra vinet är det endast en västanfläkt mot detta vin. Blint tror jag att 9 av 10 provare hade funderat på en betydligt sydligare kontinent än Europa. Inte lika insmickrande som Veraton men väl så god doft.
Smaken innehåller allt som lillebror har fast i större utsträckning. Choklad, örtighet, kryddor, söta bär med kola och kryddig ek. Smörighet med baconfett och sötlakrits. Faktiskt lite mint även i smaken. En aningen störande eldighet i eftersmaken. Tanninerna känns i detta vin tillskillnad mot det föregående vinet. Ganska lång eftersmak med mineraler och kokos som mot slutet närmast ger en känsla av Cappucino. Riktigt gott.
Faktiskt är att storebror känns ännu mera nya världen men det är samtidigt ett större vin. Godare? Det beror nog på de personliga preferenserna. Jag tycker nog att detta är lite mer i allt gentemot Veraton men samtidigt tror jag att man måste ha en viss immunitet mot eldighet och sötkladdighet för att gilla detta vin bättre än lillebror. Jag kan tycka att det för min egen del skulle kännas tryggare att investera i detta vin. Speciellt med tanke på den ett år äldre årgången. 2005an av detta vin känns mycket stabilare än Veraton. Om detta kommer att gälla 2006orna också kan inte jag svara på idag men mitt betyg blir två poäng högre - 94 poäng. Kanske är det återigen min misstänksamhet som gör att jag ändå kommer att avstå fler inköp. Det finns ju så mycket vin att spendera pengarna på.
Kväll nummer två plockar jag fram lite gamla skivor och laddar om CD-växlaren. Tar fram en skiva som jag avgudade vid inköpstillfället men som sedan legat några år utan att spelas så frekvent. Beror kanske delvis på att hustrun inte riktigt delar min åsikt om dess storhet men kanske också på det faktum att albumet kändes lite lättköpt efter ett tag. Fast nu känns det återigen så där hänförande och helt lysande. Det känns så självklart att jag en gång köpte det. Förhoppningsvis gäller det samma en dag mina 2005or av dessa viner.
En helt annan reflektion. The Wine Advocate släppte nyligen sin utgåva 181 med viner från Australien, Österrike, Södra Rhône (exkluderande Chateauneuf du Pape), prisvärda Spanjorer och så då årgång 2006 i Bordeaux. Noterade att 2006 Chateau Margaux fick 93 poäng av Robert Parker. Samma poäng som 2006 Veraton fick av Jay Miller. Om man nu tittar på Systembolagets hemsida och prislistan gällande för primörerna av årgång 2006 så kan man sätta ihop följande lilla räkneexempel:
48 flaskor 2006 Veraton eller 1 flaska 2006 Château Margaux?
Varken eller. Jag tar 33 flaskor 2006 Alto Moncayo istället – oavsett poäng!
PS. Albumet är “By the Grace of God” med The Hellacopters. DS
Kväll nummer två plockar jag fram lite gamla skivor och laddar om CD-växlaren. Tar fram en skiva som jag avgudade vid inköpstillfället men som sedan legat några år utan att spelas så frekvent. Beror kanske delvis på att hustrun inte riktigt delar min åsikt om dess storhet men kanske också på det faktum att albumet kändes lite lättköpt efter ett tag. Fast nu känns det återigen så där hänförande och helt lysande. Det känns så självklart att jag en gång köpte det. Förhoppningsvis gäller det samma en dag mina 2005or av dessa viner.
En helt annan reflektion. The Wine Advocate släppte nyligen sin utgåva 181 med viner från Australien, Österrike, Södra Rhône (exkluderande Chateauneuf du Pape), prisvärda Spanjorer och så då årgång 2006 i Bordeaux. Noterade att 2006 Chateau Margaux fick 93 poäng av Robert Parker. Samma poäng som 2006 Veraton fick av Jay Miller. Om man nu tittar på Systembolagets hemsida och prislistan gällande för primörerna av årgång 2006 så kan man sätta ihop följande lilla räkneexempel:
48 flaskor 2006 Veraton eller 1 flaska 2006 Château Margaux?
Varken eller. Jag tar 33 flaskor 2006 Alto Moncayo istället – oavsett poäng!
PS. Albumet är “By the Grace of God” med The Hellacopters. DS
12 kommentarer:
Hej MV!
Hade faktiskt tänkt korka en Alto Moncoya själv i lördags men det blev en amarone (som var sådär) till älgsteken ist. Det låter då bra att vinet verkar vara i samma klass som årgång 2005. Då behöver jag inte korka min flaska och kan best några till av Alto Moncoyan och hoppar helt Veraton tror jag. Hade bara best en flaska för att prova. Var den lite klenare än föregående årgång eller lika häftig?
Hej Johan!
Lite klenare kanske man kan kalla det. Mer röda bär. Stilen är ungefär densamma som i 2005orna men jag saknade lite av den mörka frukten som den årgången innehåller. Om man gillade Alto Moncayo bättre än Veraton i årgång 2005 så lär det gälla lika för 2006orna. Det känns som om den stora skillnaden är Veraton. Faktiskt hade 2006an ett elegant drag över sig (hur konstigt det än låter). På sätt och vis tror jag att det vinet har lättare att charma sin publik än vad storebror har. Den är mer av kontroversernas vin som man antingen gillar väldigt mycket eller fullständigt avskyr.
Prova dem gärna sida vid sida om du har möjlighet. Det var ganska kul. Speciellt kväll nummer två då dels min form var bättre men även vinerna som nog vann på att konsumeras långsamt.
Ha det bra!
/ MV
God morgon!
Ser att Domaine La Barroches viner släps idag på systembolaget och är lite sugen. Har aldrig porovat dessa, hur står dom sig? Har läst lite om Pure på olika bloggar och det vinet verkar ju riktigt upphåsat men däremot dom andra två vinerna verkar sådär enligt olika bloggare. Testat dom? Hur är stilen? Hur står dom sig mot tex Clos Saint Jean eller Clos Des Papes?
Hej!
Hur i hela världen kan Du klassificera viner, som Du beskriver som "gott och fjäskigt inställsamt" resp "man måste ha en viss immunitet mot eldighet och sötsliskighet" som varande stora viner - med parkerterminologi "outstanding". Det förefaller ju snarare handla om en recension av alko-läsk. :-P
Hej igen Johan!
Barroche har jag provat men inte så värst många av de olika cuvéerna. Pure i 2004, 2005 och 2006 har alla provats och de är givetvis alla viner som passar mig. Favoritdistriktet och 100% Grenache – kan inte bli fel för mig. Tycker att 2004an blev lite av en besvikelse för mig. Inte för att jag tror att det har så mycket med vinet att göra utan att det nog är årgången som så. Jag tycker de flesta 2004or jag provat varit lite för gröna och örtiga i stilen. Dessutom något kantiga och lätt vresiga. Nu provade jag om 2004 Clos des Papes för ett tag sedan och den har då verkligen kommit loss. Kanske vänder det nu för mig med årgång 2004?
Kan inte påstå att 2004 Pure är vresigt men lite för tunt i mellanregistret och aningen örtigt utan den där riktigt goda frukten som tilltalar mig. Såg att det eventuellt skulle dyka upp en laddning 2004 Pure hos den svenska importören Kolla med dem om du är intresserad av ett smakprov. 2005an är lysande. Ett riktigt gott och personligt vin. Just den har en del likheter med Clos des Papes kan jag tycka. Väldigt rent i stilen men med tydlig varm frukt. 2006an är mycket modern och inställsam i stilen. Trots att den är god nu så mår den säker bra av några år i fred så att den får utveckla lite mer sekundära karaktärsdrag. Jag tycker det blev lite för mycket lakrits och lite för lite frukt för att nå upp till 2005ans nivå. Ett bra vin är det hursomhelst.
Sedan har jag provat 2004 och 2005 Fiancée men den blandningen tilltalar mig mindre (50% Grenache och 50% Syrah). Just 2004an var inte alls så imponerande medan 2005an kändes betydligt bättre. Mycket modernt snitt dock med nästan lite nya världen varning och tydligt inslag av kokos. Gott men inte riktigt CndP i min stil (trots min svaghet för nya världen).
Tycker inte att Barroche och Clos Saint Jean har så mycket gemensamt i stilen. Då ligger säkert Clos des Papes närmare – när det gäller Pure.
De andra har jag inte testat men prova gärna några av dem som släpps. Det är väl 2006or och de är ju generellt mycket tillgängliga. Förstår att många gillar dem och han börjar kanske hitta stilen nu. Har ju endast gjort vin på egendomen sedan 2003 så lite inkörning kanske har behövts.
Lycka till!
/ MV
Hej Anonym!
Visst är det lite alkoläsk – men gott! Allvarligt talat så tycker jag inte alls att det är så motsägelsefullt.
Jag gillar stora viner med mycket frukt och smak. Finns det sedan en hög alkoholhalt som ligger bakom all frukten så stör det inte mig. Jag har aldrig hängt upp mig på vad som står på etiketten. Är det 16% så är det. Bara frukten håller emot. Gör den inte det blir det katastrof. Ibland viker frukten med mognad och finns då bara alkoholen kvar blir det allt annat än kul. Ännu värre är om vinet aldrig haft så mycket frukt men kanske ”bara” 12,5% alkohol. Det kan smaka bra mycket värre än en stor stöddig extraherad och fruktrik bamse Aussie med 17,5% alkohol.
Visst kan man skönja en viss eldighet i 2006 Alto Moncayo. Just den lite klenare frukten i årgången gör att det finns lite varningstecken på att detta inte håller hela vägen. Jag avstår faktiskt denna årgången helt. Gott och inställsamt är det dock. Om man tycker som jag gör vill säga. Är man det minsta känslig mot eldighet och fruktsötma så ska man givetvis avstå. Den egna smaken går sällan att lura – om det inte står något fint och dyrt på etiketten förståss.
Jag hoppas det är tydligt vilken typ av vin jag föredrar och gillar? Att jag skulle inbilla mig att alla tycker som mig har aldrig varit aktuellt. Problemet är snarast att jag inte verkar få tycka som jag vill för den Smakpolis jag brukar varna för. Den som läst mina inlägg flitigt borde nog förstå vid det här laget vad termologin bakom uttrycken betyder.
Vill du veta vad jag anser vara allt annat än fjäskigt och inställsamt? Vad som jag tycker är motsatsen till eldigt och sötsliskigt? Jo, det är viner från Loire gjorda på Cabernet Franc. Värre finns inte enligt min mening. Torrt, snipigt, örtigt, grönt, stjälkigt, bleckigt och vrång vresighet. Dessutom smakar det som någon hällt ut rester från pennvässaren i ett glas tranbärsjuice som garanterat är gjort på sockerfri kemisk blaska. Kanske på sin höjd 12,5% alkohol. Det är inte inställsamt och gott enligt mina preferenser – det är bara illasmakande junk som vilken Bag in Box som helst från nya världen skulle skicka till de sälla jaktmarkerna.
Nu finns det säkert undantag. Säkert kommer jag en dag att smaka ett otroligt gott vin från Loire gjort på Cabernet Franc. Det är därför jag tycker det är så kul med vin. Att aldrig veta säkert. Det hade varit kul om fler tycket så och inte dömde hunden efter håren.
Ha det så gott!
/ MV
Får helt enkelt prova en flaska av Barroche, Bristly har fått in några flaskor Pure 2004. Måste också säga att jag håller med dig till punkt och pricka i det du skriver till anonym. Tack så mycket för ditt utförliga svar. Som alltid.
Hej igen Johan!
Tack för stödet.
Fick faktiskt först en tanke om att det är en av vinkompisarna som skojar med mig. En del av dem vet vilka ömma tår de ska trampa på. Fast sedan tänkte jag att om det nu inte är som så, så vore det ju dumt att inte försvara sig. Sedan tänkte jag att om det nu är en ur något av vingängen som luras så är det ändå inte fel med ett klargörande och deklarerande av min ståndpunkt!
Lycka till med Barroche.
Ha det bra!
/ MV
Kul att höra vad du tyckte, både med tanke på dina preferenser och dina erfarenheter av nollfemmorna. Visst får man aussievibbar? Men att du skulle passa helt på en 94-poängare under trehundringen trodde jag inte ;-) Inte ens någon flaska till grillsäsongen?
Hej Frankofilen!
Klart man är sugen! Fast det kommer så mycket bra vin hela tiden. Dessutom är årets semester planerad för ett besök till södra Frankrike och med 2007orna hägrandes behöver man nog hålla i slantarna. Sedan kom ju nya Australienrapporten i förra veckan och den jakten börjar ju nu. Nej, seriöst så tycker jag inte det känns som jag har så mycket att jaga där heller. Sedan kunde Alto Moncayon nästan lika gärna ha varit med i den rapporten för visst är det mycket Aussie i den.
Jag har bestämt mig för att detta år ska vigas åt Södra Rhône och årgång 2007. Det har högsta prioritet och då får faktiskt till och med Alto Moncayo kalla handen.
Ha det så bra!
/ MV
Hej MV
Jag har inte varit någon flitig läsare av din blogg tidigare, men lär bli det framöver. Du skriver kunnigt och engagerat. Passusen om smakpolis låter mig ana, att du fått kommentarer likt min förut, och att du håller på att ledsna på dem. Den var inte illa ment utan mer skrivet i ögonblickets inspiration.
Mellan din och min vinvärld tycks det ju skilja ett helt universum. I min värld finns det inget hemskare än den marmeladton som f.a. utmärker många viner från down under. Sötma och godistoner i röda viner är för mig en anomali som jag inte kan hantera. I min värld skall ett rött vin ha struktur och ryggrad men samtidigt vara komplext. En liten gnutta elegans skadar inte heller. Vinets främsta uppgift skall vara att lyfta och komplettera en måltid och förstärka den totala upplevelsen vid bordet. Det skall inte som en Hulk Hogan äntra bordet som om det vore en wrestlingring och där göra mos och rent hus med allt som finns därpå.
Värderingarna på din planet är givetvis lika riktiga som värderingarna på min, och det skall bli intressant att framöver få ta del av dem.
Vänliga hälsningar
Lascases
Hej igen Lascases!
Du så är välkommen så till min blogg. Tack också för positiv respons – visst har du rätt angående Smakpolisen och att jag fått liknande kommentarer tidigare (många gånger blir det).
Jag tål dem så du behöver inte vara rädd för att jag tar illa vid mig. Däremot har jag mycket svårt för när man generaliserar och avfärdar viner bara för att de inte uppträder som de mer klassiska vinerna gör. Nu förstår jag av din kommentar att vi nog tycker olika om vin och det är i sig inget problem – faktiskt bara kul. I de grupper jag provar vin med har vi ofta helt olika uppfattning om vad som är bra och gott. Inget problem. Det främjar bara diskussionen och dessutom lär man sig av varandra. Jag och speciellt en person tycker ofta helt olika om vinerna men det tolkar jag bara positivt. Vi är mycket bestämda i vår uppfattning och dessutom konsistenta. Det är nästan så att övriga gruppen på förhand kan gissa vad var och en av oss tycker om för vin och vilket vi inte tycker om. Vi tror på vår smak helt enkelt. Sedan blir man ibland lite överraskad över vad man tycker och ofta händer det när man provar blint. Därför försöker jag vara försiktig med att generalisera (vilket jag självklart gjorde beträffande min beskrivning av Loire och Cabernet Franc).
Jag håller med dig om att vissa viner ibland blir för stora till mat och att de mer klassiska vinerna kan framstå som godare och bättre som måltidsdryck. Fast mitt problem är också det omvända. Jag tycker det blir för slappt och trist med den typen av vin utan en passande måltid till. Under senare år har jag dessutom tappat lite av fixeringen kring kombinationen mat och vin. Förr var det nästan det viktigaste av allt. Jag kunde spendera mycket tid på att försöka optimera mat och dryck. Ofta med ett gott resultat.
När vi (hustrun och jag) väntade första barnet, så blev det lite väl mycket vin för mig ensam och till maten kunde man inte dricka allt, vilket slutade med att en flaska räckte långt längre än en måltid. Då insåg jag att ofta var det inte så speciellt kul med en del viner efter det att tallriken var tom. Ofta lite livlösa och trista. När det så var dags för barn nummer två (drygt 6 ½ år sedan) började mitt intresse för viner från Australien växa sig starkt och plötsligt började en flaska vin smaka lika bra och ofta bättre efter avslutat måltid.
Ska jag vara lite krass så kan jag kanske utrycka det som så, att nuförtiden blir ofta maten något som jag dricker vatten till och endast en måttlig mängd vin för att sedan njuta vinet långt efter avslutad måltid. Ibland till och med att det går att öppna en god flaska rödvin utan mat och sitta med som sällskap under en lång och mörk höstkväll? Kanske en bit salami och god skinka som sällskap efter en stund? Aldrig ost! Om man inte dricker portvin eller annat förstärkt vin förståss. Även en söt Alsace med Münster går bra. Rödvin och ost däremot fungerar inte alls för mig. Osten dödar ju alla smak och doftsinnen när det gäller röda viner. Snacka om bedövningsmedel (och ändå älskar jag ost).
Så för mig blir det sällan ett bekymmer med stora och marmeladiga Aussieviner. Inte heller riktigt eldiga och tuffa Chateauneuf du Pape viner ställer till med bekymmer för mig.
Allt detta är givetvis också en följd av mycket vinprovande. Jag kan så här med facit i hand inse att ett problem med mycket vinprovande och med en konstant utvärdering av kvalitet så blir fokus lite förskjutet. Många gånger hamnar vinet och dess kvalitet i första hand och för mig är det nästan alltid så att det är viner med höga Parkerpoäng och kanske för att vara lite elak ”amerikaniserade viner” som faller mig i smaken. Påfallande ofta med mycket frukt, mycket smak, viskösa och kanske rent av lite eldiga. Jag vet att det bryter mot gängse uppfattningar i Munskänkarnas Sverige men så är det. Jag skäms inte det minsta för att bli kallad Parkeriserad!
Sedan är det befriande att dricka vin bara för sakens skull men speciellt upphetsande blir det sällan. Jag menar på allvar att vilket vin som helst i världen fyller den funktionen. Även en Bag in Box. Att alltid analysera poäng och kvalitet är inte nödvändigt för mig men i särklass det roligaste jag vet. Att däremot vända ut och in på jordmån och ursprung är inte alltid så viktigt för mig. Ett gott vin är ett gott vin helt enkelt. Oavsett vad som står på etiketten.
Allt detta skriver jag bara för att det känns viktigt att klargöra min syn på vin. Jag håller faktiskt på att samla kraft för ett nytt inlägg om min syn på fenomenen i vinsverige så det här får väl bli en aptitretare inför det inlägget!
Ha det så bra och jag vill passa på att ge dig en stor eloge för din avlutning med värderingar och planeterna – det är viktiga saker och vitnar om respekt.
/ MV
Skicka en kommentar