Ett vin ändrar kanske inte kvalitet på samma sätt utan påverkas mer av årgångens karaktär. Fast vissa gör alltid mediokert vin oavsett förutsättningarna. En del egendomar väcks ur sin törnrosasömn och får nytt liv med nya ägare och dynamiska eldsjälar. Kanske gäller det även mitt vin.
Jag köpte två flaskor för sex år sedan just för att jag föll för förklädnaden. Förmodligen vinvärldens mest maskulina förpackning och pondusen lyser lång väg. Fin stamtavla och renommé samt bra ranking på listan – 2éme Cru Classé. Även ursprunget i sig förpliktigar till hög status. Bara namnet i sig inger ju respekt. Långt, omständligt, svåruttalat och dessutom bekräftas ju både det aristokratiska och manliga med ordet Baron i mitten.
Vinet köptes innan jag la så stor vikt vid Parker och poäng så efter jag gått över till ”andra sidan” kontrollerade jag givetvis poängen – 90 pinnar. Nej, nu har han nog fel blev första tanken. Ett så fint vin? Åren har gått och aldrig har jag kommit loss att prova vinet men nu med dryga tretton års mognad kändes det som det var dags. Jag har ju haft flera positiva bekantskaper sedan tidigare med andra årgångar och den yngsta av dem alla – 2004an – var enligt mig ett av de bästa vinerna på Malmömunskänkarnas Bordeauxfestival för ett par år sedan. Klart att villfarelsen om de undervärderade 90 poängen förföljde mig fram till första smakprovet. Hur gick det då?
Om det räckt med att dofta på vinet så hade saken varit klar. Så här gott doftar inte många viner. Precis som man vill att en mogen Bordeaux ska dofta. Om nu det är en god doft? Anna-Lena Brundin var det länge sedan jag hörde något om men jag minns ett skämt hon brukade dra. Det med att liggandes i sängen, bekvämt och skyddat med näsan ovan sängtäcket, släppandes en riktig rökare under täcket och sedan inte kunna motstå frestelsen att lyfta på täcket för att känna hur den egentligen doftade – lite skamset. Kanske dofta är fel ord men lite så känns det med mitt vin. Det är en lite förbjuden och stallig doft som sitter i tomflaskan länge. Jag kan precis som i Anna-Lenas exempel inte motstå frestelsen att stoppa näsan i tomflaskans mynning under flera dagar efter det att den avslutats. Fantastsikt.
Nu räcker det knappast med att dofta på vin, de flesta av oss vill även smaka på de dyra dropparna. Hur smakar det då? Nja, det smakar vin. Det är väl bra? Kanske det men nu smakar ju även Bag in Box faktiskt vin och för priset av en av mina två flaskor får man nio liter hederligt gott rödtjut i plastpåse och kartongförpackning – och även det smakar vin.
Visst är Château Pichon-Longueville Baron lite mer komplext än tillexempel Raimat Abadia men det är väl inte riktigt det som allt handlar om – eller? Inte ens yttre faktorer kan ändra på det. Inte all världens leenden, levande ljus eller möraste viltkött kan ändra på saken. Inte ens goda vänners lag eller solnedgången på Österlen. Visst är det stämningshöjare som kan få det mest mediokra vin att smaka bra men det gäller ju även ett hederligt åttiokronorsvin. Faktum är att en halvbra Bordeauxblandning från Toscana gör jobbet lika bra eller bättre. Även en medelmåttig Tempranillo från Rioja eller Ribera del Duero levererar samma värde. Fast för etikettsfetischisten är det inte lika kul med dessa substitut.
1995 Château Pichon-Longueville Baron är djupt mörkrött och förvånansvärt tätt i färgen. Doften domineras först av ved, rök, rostade fat och stallaromer. Häst och läder med inslag av höstlöv och multen svamp. Kryddor med enbär, kanel och julmust. Mineraler och grafit med blyerts samt tjära och bläckighet. Grillad rå pepparbiff. Tyvärr utvecklas över tiden även en lite svagt grön paprika ton som drar ner mina annars helt positiva intryck. Säga vad man vill men visst doftar det gott och klassiskt. Sedan borde de mest kritiska förespråkarna av nya fataromer ta en sniff på det här. Jag har ingen aning om andelen ny ek – men låg är den inte.
Smaken är mörk i frukten med en kall och stålig framtoning. Svartvinbärssaft och körsbär. Det kommer en beska i eftersmaken som ger vinet ett klumpigt intryck. Förmodligen av den stora andelen ek som tar överhand. Eftersmaken är dessutom direkt syrlig med citrus och lingon. Träig och nästan fadd smak i mellanregistret som sedan åter slutar med syra och beska med ett lätt örtigt intryck och lakrits. Inte jättegott.
Nja, det blir väl sådär. Inte otäckt att dricka men inte heller speciellt minnesvärt. Naturligtvis finns det de som gillar detta mycket mer än mig. Vinet är klassiskt, korrekt men aldrig speciellt gott. Doften lämnar inte mycket i övrigt att önska – det är smaken som ställer till det. Robert Parker slutade lite lagom på 90 poäng i februari 1998. Han var positivare i början av vinets karriär med både betyg och omdömet som sådant. Jag tror att detta är ett vin som hade smakat bättre för ett par år sedan. Visst kommer det att klara flera år till i källaren men bättre blir det nog inte. Jag kan inte påstå att jag längtar efter nästa och sista buteljen. Känner mig ändå glad över det typiska och klassiska vilket med den härliga doften gör att 91 poäng känns bra. Helt okej alltså.
Visst är Château Pichon-Longueville Baron lite mer komplext än tillexempel Raimat Abadia men det är väl inte riktigt det som allt handlar om – eller? Inte ens yttre faktorer kan ändra på det. Inte all världens leenden, levande ljus eller möraste viltkött kan ändra på saken. Inte ens goda vänners lag eller solnedgången på Österlen. Visst är det stämningshöjare som kan få det mest mediokra vin att smaka bra men det gäller ju även ett hederligt åttiokronorsvin. Faktum är att en halvbra Bordeauxblandning från Toscana gör jobbet lika bra eller bättre. Även en medelmåttig Tempranillo från Rioja eller Ribera del Duero levererar samma värde. Fast för etikettsfetischisten är det inte lika kul med dessa substitut.
1995 Château Pichon-Longueville Baron är djupt mörkrött och förvånansvärt tätt i färgen. Doften domineras först av ved, rök, rostade fat och stallaromer. Häst och läder med inslag av höstlöv och multen svamp. Kryddor med enbär, kanel och julmust. Mineraler och grafit med blyerts samt tjära och bläckighet. Grillad rå pepparbiff. Tyvärr utvecklas över tiden även en lite svagt grön paprika ton som drar ner mina annars helt positiva intryck. Säga vad man vill men visst doftar det gott och klassiskt. Sedan borde de mest kritiska förespråkarna av nya fataromer ta en sniff på det här. Jag har ingen aning om andelen ny ek – men låg är den inte.
Smaken är mörk i frukten med en kall och stålig framtoning. Svartvinbärssaft och körsbär. Det kommer en beska i eftersmaken som ger vinet ett klumpigt intryck. Förmodligen av den stora andelen ek som tar överhand. Eftersmaken är dessutom direkt syrlig med citrus och lingon. Träig och nästan fadd smak i mellanregistret som sedan åter slutar med syra och beska med ett lätt örtigt intryck och lakrits. Inte jättegott.
Nja, det blir väl sådär. Inte otäckt att dricka men inte heller speciellt minnesvärt. Naturligtvis finns det de som gillar detta mycket mer än mig. Vinet är klassiskt, korrekt men aldrig speciellt gott. Doften lämnar inte mycket i övrigt att önska – det är smaken som ställer till det. Robert Parker slutade lite lagom på 90 poäng i februari 1998. Han var positivare i början av vinets karriär med både betyg och omdömet som sådant. Jag tror att detta är ett vin som hade smakat bättre för ett par år sedan. Visst kommer det att klara flera år till i källaren men bättre blir det nog inte. Jag kan inte påstå att jag längtar efter nästa och sista buteljen. Känner mig ändå glad över det typiska och klassiska vilket med den härliga doften gör att 91 poäng känns bra. Helt okej alltså.
Visst är tonen lite negativ. Visst spetsar jag till saker och ting. Mitt problem är bara det att jag är så fruktansvärt trött på alla dessa viner som förväntas vara lysande, klassiska och oantastliga bara för sitt ursprung och sin tradition. Nej, hellre då en ulv i fårakläder än ett gammalt trött, lamt och slappt får i lyxförpackning.
Som om status och berömmelse kan vinna över talang och skickligt hantverk!
7 kommentarer:
Jaha där ser man. Pichon B från 1995 har jag inte druckit och det verkar som om jag inte missat något. Jag har druckit andra Brx från 1995 med goda erfarenheter. Leovillarna, Pontet C och diverse andra 2cru till 5 cru.1995
är ju annars en bra årgång lite mer lätttillgänglig än 1996. Medans jag ändå skriver (tonåringen kommer hem snart) så får jag tacka för den utförliga rapporten från Gomseglatsen, vilka viner !!!. Drack i lördags ett vin som en kamrat kom släpandes på Wild Duck Creek Estate, Heathcote, Alans Cabernet, Vat 1. Årgång år 2000. Känner du till detta ?. Har aldrig hört talas om det men gott var det. Det är ju för väl att man inte känner till allt/Cullen
Nej, inte har du missat mycket enligt min uppfattning. 1996 lär vara bättre. Nu är det ju knappast något fel på vinet i sig men inte heller är det speciellt minnesvärt. För egen del hade jag tusen gånger hellre provat Wild Duck Creek. Tyvärr har jag aldrig fått provat de vinerna. Jag fick en kommentar för några månader sedan av en läsare som tipsade att de var på väg till Sverige. Jag kollade upp det för ett tag sedan och det visar sig stämma om allt går som planerat lät importören hälsa. Detta är riktig kult. Nästan ockult. Mest känt är nog Muck Duck som lär vara en mycket extrem Shiraz. Ska man tro det man läser så verkar Mollydooker framstå som mesiga i jämförelse. Lite ovanligt för att komma från Victoria. Normalt är det ju Barossa Valley och McLaren Vale som är kända för denna typ av viner.
Gör gärna ett besök på deras hemsida: http://www.wildduckcreekestate.com/index.html
Jag hade gärna bytt vinupplevelse med dig!
/ MV
1995 Pichon Baron har jag aldrig provat - dock föll jag rejält för deras 1997:a.
Rent generallt: Kan det inte vara så att du helt enkelt inte gillar mogna viner? Nästan alla dina högpoängare (97-99 p) är ju Shirazer och Chateauneufer från absolut tidigast 2003. Du vill ha den unga primära frukten - och det är väl inget fel i det.
Jag vill inte heller betala bara för prestige - och det låter nästan som om du placerar alla Bordeauxälskare där. Jag har haft några av mina största besvikelser i Bordeaux - hos viner som kostade skjortan. Mouton 1989 kunde man lika gärna koka glögg på - varenda årgång av Sociando Mallet smakar grön paprika (hur kan Parker älska det år efter år?). Men å andra sidan är mina absolut största vinupplevelser också i Bordeaux. Den elegans och komplexitet som fanns i Lynch Bages 1983 eller Gruaud Larose 1990 kommer jag aldrig kunna hitta i en tre år gammal chateauneuf.
Hej MMM!
Jag tycker nog både 1998an och 2004an har varit bättre än denna 1995a. De enda årgångar jag provat av detta vin.
Sedan har du delvis rätt i att jag hellre vill ha mina viner lite yngre och livfullare än vad kanske många andra föredrar. Inte för jag har något problem med mogna viner i sig utan mer för att jag inte gillar när det bara blir mognad kvar och allt annat är borta. Tro mig, jag har samlat vin hyfsat länge och i början vågade jag knappt röra flaskorna innan de nått sin 10års dag. Tyvärr var det inget lyckat recept. Om jag hade haft källaren full av toppviner från Bordeaux årgång 1982 så kanske. Att inbilla sig att ett från början mediokert vin ska mogna till något stort är nog att hoppas på för mycket. Visst kan man bli förvånad emellanåt men det är i mitt fall långt mellan gångerna. Man ska aldrig ta något för givet.
Ett stort vinminne för mig var en 1982 Gruaud Larose för drygt sju år sedan. Den som köpte dessa som unga är bara att gratulera. Att köpa dem på andrahandsmarknaden idag är för mig uteslutet. Sedan är väl också just 1982an en av få topprestationer för slottet under modern tid. Det jag minns var den intensiva frukten i form av renaste svartvinbär. Det var ett ohyggligt gott och läckert vin. Till saken hör att just frukten fanns kvar och var så intensiv. DÅ spelar det ingen roll om vinet är 2, 5, 10, 20 eller 50 år gammalt.
Tyvärr är mina flesta minnen av toppvinerna från Bordeaux inte de bästa. Förmodligen har jag alltid fått prova fel årgångar. Har provat några Médoc 1er cru av dåliga 70-tals årgångar och det har varit allt annat än kul. Årgångar som 71, 72, 74 och 75. Helt meningslöst.
Kan lova dig att komplexiteten i en tre år ung CndP är mångfalt större än något av de vinerna.
Vi var några stycken från ett av våra vingäng som ett tag funderade på att starta en egen sidoavdelning bara för att ha kul. Vi skulle bara prata, röka cigarr och dricka gamla viner. Vet du vad ”arbetsnamnet” var? Nekrofilklubben! Nu blev det aldrig av. Lite synd för trevligt hade det säkert varit men stora vinupplevelser tror jag aldrig att det hade blivit.
Dricka döda viner får andra göra.
Håll ut, så kommer det snart en post om tre viner från södra Rhône. Alla äldre än årgång 2003. Två av dem väldigt bra!
Må väl!
/ MV
På tal om Shiraz från Heathcote i allmänhet och Wild Duck Creek i synnerhet:
http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Region=VICTORIA&Grape=286
Ganska säker på att du skulle digga dessa rediga 'monster';)
Till mat blir de mer hanterbara, men att bara sippa rakt upp och ned...inte min grej.
Bägge är köpta i aussie-land.
Hej Vinosapien!
Härlig läsning. Skulle gärna ha provat Wild Duck Creek. Visst verkar de var lite för mycket men sugen på ett smakprov är jag. Vinea Marson har jag aldrig hört talas om men jag är generellt lite tveksam när det kommer till Victoria och även Western Australia. Tycket det blir lite för anonymt och könlöst som vilket nya världen som helst. Tycker Barossa och McLaren Vale har ett eget utryck som tilltalar mig mycket.
Sedan ska man aldrig säga aldrig. Just Heathcote brukar kunna överraska med väldigt bra viner. Lite av problemet än nog också att få av vinerna från Victoria får den uppmärksamhet de förtjänar. Inte bara av importörer utan även av kritiker. Det går säkert att fynda på plats och hitta okända producenter som gör underskattade viner.
Fortsätt gärna skicka fler tipps om spännande viner. Om Wild Duck Creek kommer till Sverige ska jag absolut göra ett försök att komma över minst ett smakprov.
Ha det bra!
tja,
wild duck crfeek år på g genom divine
Skicka en kommentar