Ett får i ulvakläder!

Nejdå, jag har inte blandat ihop det. Minns ni Porsche 924? Bilen vi skulle luras tro var en tysk sportvagn av yppersta spets när det i själva verket var en förklädd folkvagn. Lite så känns det med vinet detta ska handla om. Nu kanske man inte ska jämställa bilmodeller med vin. Vin är ju lite mer delikat och kan ändra karaktär med olika årgångar. Fast det gör väl bilmodeller också – ändrar karaktär med årgångar? Nu blev väl 924an till slut en bra bil i förhållande till pris och som så ofta i bilvärlden finjusteras allt och bristerna åtgärdas och mot slutet av sin livslängd brukar det bli ett bra resultat. Åtminstone kvalitetsmässigt.

Ett vin ändrar kanske inte kvalitet på samma sätt utan påverkas mer av årgångens karaktär. Fast vissa gör alltid mediokert vin oavsett förutsättningarna. En del egendomar väcks ur sin törnrosasömn och får nytt liv med nya ägare och dynamiska eldsjälar. Kanske gäller det även mitt vin.

Jag köpte två flaskor för sex år sedan just för att jag föll för förklädnaden. Förmodligen vinvärldens mest maskulina förpackning och pondusen lyser lång väg. Fin stamtavla och renommé samt bra ranking på listan – 2éme Cru Classé. Även ursprunget i sig förpliktigar till hög status. Bara namnet i sig inger ju respekt. Långt, omständligt, svåruttalat och dessutom bekräftas ju både det aristokratiska och manliga med ordet Baron i mitten.



Vinet köptes innan jag la så stor vikt vid Parker och poäng så efter jag gått över till ”andra sidan” kontrollerade jag givetvis poängen – 90 pinnar. Nej, nu har han nog fel blev första tanken. Ett så fint vin? Åren har gått och aldrig har jag kommit loss att prova vinet men nu med dryga tretton års mognad kändes det som det var dags. Jag har ju haft flera positiva bekantskaper sedan tidigare med andra årgångar och den yngsta av dem alla – 2004an – var enligt mig ett av de bästa vinerna på Malmömunskänkarnas Bordeauxfestival för ett par år sedan. Klart att villfarelsen om de undervärderade 90 poängen förföljde mig fram till första smakprovet. Hur gick det då?

Om det räckt med att dofta på vinet så hade saken varit klar. Så här gott doftar inte många viner. Precis som man vill att en mogen Bordeaux ska dofta. Om nu det är en god doft? Anna-Lena Brundin var det länge sedan jag hörde något om men jag minns ett skämt hon brukade dra. Det med att liggandes i sängen, bekvämt och skyddat med näsan ovan sängtäcket, släppandes en riktig rökare under täcket och sedan inte kunna motstå frestelsen att lyfta på täcket för att känna hur den egentligen doftade – lite skamset. Kanske dofta är fel ord men lite så känns det med mitt vin. Det är en lite förbjuden och stallig doft som sitter i tomflaskan länge. Jag kan precis som i Anna-Lenas exempel inte motstå frestelsen att stoppa näsan i tomflaskans mynning under flera dagar efter det att den avslutats. Fantastsikt.

Nu räcker det knappast med att dofta på vin, de flesta av oss vill även smaka på de dyra dropparna. Hur smakar det då? Nja, det smakar vin. Det är väl bra? Kanske det men nu smakar ju även Bag in Box faktiskt vin och för priset av en av mina två flaskor får man nio liter hederligt gott rödtjut i plastpåse och kartongförpackning – och även det smakar vin.

Visst är Château Pichon-Longueville Baron lite mer komplext än tillexempel Raimat Abadia men det är väl inte riktigt det som allt handlar om – eller? Inte ens yttre faktorer kan ändra på det. Inte all världens leenden, levande ljus eller möraste viltkött kan ändra på saken. Inte ens goda vänners lag eller solnedgången på Österlen. Visst är det stämningshöjare som kan få det mest mediokra vin att smaka bra men det gäller ju även ett hederligt åttiokronorsvin. Faktum är att en halvbra Bordeauxblandning från Toscana gör jobbet lika bra eller bättre. Även en medelmåttig Tempranillo från Rioja eller Ribera del Duero levererar samma värde. Fast för etikettsfetischisten är det inte lika kul med dessa substitut.

1995 Château Pichon-Longueville Baron är djupt mörkrött och förvånansvärt tätt i färgen. Doften domineras först av ved, rök, rostade fat och stallaromer. Häst och läder med inslag av höstlöv och multen svamp. Kryddor med enbär, kanel och julmust. Mineraler och grafit med blyerts samt tjära och bläckighet. Grillad rå pepparbiff. Tyvärr utvecklas över tiden även en lite svagt grön paprika ton som drar ner mina annars helt positiva intryck. Säga vad man vill men visst doftar det gott och klassiskt. Sedan borde de mest kritiska förespråkarna av nya fataromer ta en sniff på det här. Jag har ingen aning om andelen ny ek – men låg är den inte.

Smaken är mörk i frukten med en kall och stålig framtoning. Svartvinbärssaft och körsbär. Det kommer en beska i eftersmaken som ger vinet ett klumpigt intryck. Förmodligen av den stora andelen ek som tar överhand. Eftersmaken är dessutom direkt syrlig med citrus och lingon. Träig och nästan fadd smak i mellanregistret som sedan åter slutar med syra och beska med ett lätt örtigt intryck och lakrits. Inte jättegott.

Nja, det blir väl sådär. Inte otäckt att dricka men inte heller speciellt minnesvärt. Naturligtvis finns det de som gillar detta mycket mer än mig. Vinet är klassiskt, korrekt men aldrig speciellt gott. Doften lämnar inte mycket i övrigt att önska – det är smaken som ställer till det. Robert Parker slutade lite lagom på 90 poäng i februari 1998. Han var positivare i början av vinets karriär med både betyg och omdömet som sådant. Jag tror att detta är ett vin som hade smakat bättre för ett par år sedan. Visst kommer det att klara flera år till i källaren men bättre blir det nog inte. Jag kan inte påstå att jag längtar efter nästa och sista buteljen. Känner mig ändå glad över det typiska och klassiska vilket med den härliga doften gör att 91 poäng känns bra. Helt okej alltså.

Visst är tonen lite negativ. Visst spetsar jag till saker och ting. Mitt problem är bara det att jag är så fruktansvärt trött på alla dessa viner som förväntas vara lysande, klassiska och oantastliga bara för sitt ursprung och sin tradition. Nej, hellre då en ulv i fårakläder än ett gammalt trött, lamt och slappt får i lyxförpackning.

Som om status och berömmelse kan vinna över talang och skickligt hantverk!