Antikrundan!

Vad som anses antikt per definition vet jag faktiskt inte. I vårt vingäng Gomseglet höll vi under söndagen en provning som helt enkelt gick ut på att alla tog med en eller i vissa fall flera flaskor vin som kommer från en årgång lika med eller äldre än 1995. För dem som gillar gamla viner verkar kanske 13 års ålder löjligt ungt? För mig som inte finner någon glädje i allt för gamla viner kändes det som ett riskprojekt som kanske skulle sluta i fiasko. Inte för att jag har problem med åldrade viner i sak, utan mer för att jag har ganska dåliga erfarenheter sedan tidigare provningar.

Alla vinerna serverades helblint. Det betyder att vi inget visste om övriga deltagares viner. Varken vilka vinerna är eller vilken ålder de har. Jag skriver som vanligt först om mina doft och smakintryck, därefter vinets namn och sedan lite allmänna intryck och kommentarer. Självklart hänvisningar till min vapendragare Robert Parker i de fall han har något att tillägga!

Nytt är att ni kan följa länken i producentnamnet (kursiv stil) för ett besök på deras hemsida. För omdömen från CellarTracker – följ länken i vinets namn.

Let the game begin!

Vin 1
Färgen är aningen gyllengul men åt det ljusare hållet. Doften är ganska stor med först ett lite dammigt inslag samt drag av vått ylle. Sedan mer smöriga och feta toner med choklad och malet kaffe samt nötter. Nästan ett inslag av svettigt omklädningsrum men samtidigt väldoft av parfymerade aromer som rosor. Även lite gummi och solution i slutet av doften. En riktigt fin doft. Smaken är frisk och ren med påtaglig syra. Lite fet och vaxig struktur i munnen. Även smörighet med en ganska eldig eftersmak som även ger en viss bitterhet i avslutningen. Kryddig smak med tydliga citrusfrukter. Gott och friskt. Mina gissningar går från först Chenin Blanc på grund av yllet i doften till Chardonnay på grund av smörigheten och det tydliga fatinslaget. Vacklar sedan mot slutet och funderar på mogen Riesling på grund av fräschören i smaken. Har blivit lurad många gånger på grund av tydliga kaffearomer i just mogen Riesling. Ålder ca: 1990 med tanke på att vi vet att vinerna ska vara från 1995 eller äldre.
1989 Jean-Claude Boisset, Montagny 1er Cru Blanc, Côte de Beaune. Okej. Inte ologiskt med tanke på karaktären i vinet som sådant – men att vinet kommer från 1989 och Bourgogne gör mig djupt imponerad. Undra om inte detta är en av de i särklass bästa vita Bourgogner med så hög ålder som jag någonsin provat – snart 20 år gammalt. Jag gillar detta vinet skarp och skulle med facit i hand om vinets ursprung kanske gissat på en ålder av 6-10 år från en topproducent/läge och kanon årgång. Fantastisk inledning och ett bevis på varför Chardonnay en gång i tiden vuxit sig så populär. Lite osäker och trevande inledning av alla provare. Många alternativ varav fatlagrad Sauvignon Blanc från Loire dominerar som förslag. Inte bedömd av The Wine Advocate men väl av Mina Vinare som sätter 93 välsmakande poäng. Om den håller vet jag inte men att konsumera den nu var ett bra beslut. Det finns tydligen mogen Bourgogne som inte oxiderat! Vilket inte gäller nästa vin. Det var oxiderat redan som ungt

Vin 2
Färgen är orange. Doften är starkt oxiderad med svamp och multna toner. Bokna – övermogna äpplen med en viss arom av druva. Sherry och fluor aromerna är övertydliga. Nötter som mer drar år gamla rester längst ned i skålen när julen städas ut än något med liv i. Mandelmassa – björnklister. Intressant men ingen väldoft. Smaken överraskar inte gentemot doften. Det smakar friskt dock men med en närmast ilsken syra samt en fadd frukt som möjligtvis antyder äpplen. Sherry, fluor och klart oxiderad smak. Inte gott. Om färgen hade varit ljusare och gulare kanske tankarna hade gått åt fler alternativ till men med den tydliga karaktären i doft och smak samt den orange färgen blir gissningen ett vin från Jura.
1982 Henri Maire “Réserve Catherine de Rye”, Jura, Château-Chalon.
Har man en gång fått smak – eller avsmak (välj själv) för den här typen av vin så missar man sällan det i en blindprovning. Jag har mycket svårt att uppskatta detta. Visst är det spännande och intressant men definitivt inte gott. Till mat? Varför. Kanske som Sherry substitut men då kan man väl lika gärna köpa en flaska Tio Pepe? Nej, som provningsvin är det intressant men för min del räcker det så. De som provat detta förut sätter alla det i rätt ursprung, övriga drar åt Sherry till. Jag sätter 84 poäng som är intressanta men inte goda. Vinäger är nästa steg på trappan ned i avgrunden! För sin stil och typ är det nog ett skolboksexempel vilket också är skälet till mina höga poäng. Om jag bara skulle poängsätta godheten hade ni fått läsa en helt annan siffra.

Innan vi kastar oss över provningens röda viner kommer en överraskning. M har med sig en riktig åldring som hon vill att vi provar öppet. Hon tror nämligen inte att det är mycket liv kvar i flaskan och att det därför måste gå fort från det att korken dras ur, tills vinet är i glasen. Hon varnar för att det är en ren chanstagning att öppna buteljen men att detta är rätt tillfälle. Hon anser inte att det finns någon anledning att vänta längre.

Undra om hon inte ångrade sig efteråt?

Vin 3
Färgen är mörkt tegelröd – snarast tegelbrun. Förvånansvärt tät och djup dock. Det doftar stall, multna löv, läder, svamp och mörka bär. Plommon, mogen fruktighet och julkryddor som kanel. Lite bläckighet, blyerts med cederträ och cigarrlåda. Parfymerad med röd bärkompott på slutet. Ljuvliga aromer. En mycket god och stor doft. Oron är nu stor att detta ska bli pannkaka när det är dags att smaka på vinet – men icke! Smaken är mogen med lite torkad frukt men söt sådan – närmast söta bär. Det är en fet och rund smak med lakrits och svartvinbär samt en kryddighet av kanel och kaffe. Närmast orientaliska associationer. Sammetslen struktur med choklad och noisette. Kanske en liten medicinalton och tanniner mot slutet. Ett jättegott och typiskt vin.
1959 Château Canon-la-Gaffelière, Saint Émilion Grand Cru.
Fantastiskt! Jag hade inte höga förväntningar och blev därmed nästan chockerad över hur gott detta framförallt smakade. Doften är precis som i många gamla viner sagolikt komplex och mångfacetterad. Däremot har jag aldrig provat ett rött vin med denna höga ålder (snart 50år) som smakat så vitalt och livfullt. Oftast har alla tidigare försök resulterat i ganska trötta, slappa och illasmakande viner – så inte denna flaska. Riktigt gott och ungdomligare än man kan förställa sig. Helblint hade jag nog gissat på 10-15 års ålder. Ett vin av lägre rang och från en årgång som i alla fall inte jag vet så mycket om.

En som dock har åsikter om årgången är Robert Parker som skriver följande i en text hämtat ur omdömet om en annan 1959a (vårt vin är inte bedömt):

"It is interesting to note that many 1959s, much like the 1982s, were maligned for lacking both acidity and aging potential. How does one explain the fact that many 1959s are less evolved, as well as richer, fresher, and more complete than many 1961s? For example, as great as the 1961 La Mission is, the 1959 is a richer, deeper-colored, more concentrated and powerful wine."

"Why is it that oenologists and wine structuralists continue to argue that a low acid wine will not age well? Isn't it time to toss this myth on the junk heap of useless doctrines?"

1959 La Mission Haut Brion – 100 poäng i oktober 1994 att drickas till och med 2024!

Jag kan inte låta bli att undra hur vårat vin smakade som ungt? Förmodligen riktigt gott med massor av frukt och struktur. En annan koppling jag genast gjorde när jag provade vinet var att det i sin stil och struktur är så väldigt likt mycket av det goda och generösa man hittar i många viner från nya världen. Även faktiskt lite mogen Chateauneuf du Pape. Jag är så imponerad att jag sätter 94/95 poäng som smakar riktigt gott. Kanske blir man lite påverkad av åldern och omständigheterna att betyget blir lite i överkant men va f*n man måste ju få lov att tycka att något är så här gott för stunden och glömma alla tankar om framtida lagring och livslängd. Imponerande!

Vin 4
Färgen är ljust tegelröd. Doften kryddig och rökig med animaliska och feta toner. Lite syrlig doft med lagerblad, höstlöv, lakrits och påtaglig jordgubbssötma. Kanel, kardemumma, vanilj, dill – gurkinläggning och en mintig nästan kladdig örtighet på slutet. Smaken är sötsyrlig med hallon och en sval fruktighet med mineraler. Lite nötter och känsla av Sherry med fluor och kryddighet med malört och jordgubbssylt. Det här känns som en mogen Rioja av gammalt snitt med en gissning på antingen 1982 eller senare åttiotal.
1959 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Jaha, då kom helt oväntat kvällens andra 1959a. Frågan är om inte chocken är ännu större nu. Det är faktiskt svårare gentemot förra vinet att ta till sig att detta också är ett nästan femtio år gammalt vin. Kanske för att det serveras helblint? Gott och livfullt är det absolut. Kanske lite mindre spännande än förra vinet men lika ungt och vitalt och på sitt sätt ännu friskare. Jag har en teori som jag ska be att få återkomma med längre ner bland provningsnoteringarna – ni kommer snart att förstå varför. Hur som helst - jag sätter 92 poäng och känner mig direkt trygg med det. Det finns svårare viner att bedöma än detta vin. Känns stabilt. Alla överens om ursprunget. Lättaste vinet att identifiera. Parker då? Även han 92 poäng i augusti 1994. Alltså för fjorton år sedan. Visst kan man lita på Bob och att hans betyg håller! Han ansåg att vinet skulle hålla till 2014 och det betvivlar jag inte.

Vin 5
Detta är det i särklass mörkaste vinet. En mörk och tät röd färg med blå kant. Det doftar grön paprika och som någon påpekar – timjan och ärtsoppa! Klockren beskrivning. Lite blyerts och grafit med en bläckig och örtig lite stickig” oren doft först. Citrus, svettig häst och läder med en rökig och närmast vedig arom som avslutas med tappenade. Inte helt enkel eller angenäm. Mycket speciell doft. Smaken gör det inte lättare med tanke på identifiering. Svartvinbär, korinter, lite varm och syltig smak med plommon och en frisk syra. Julkryddor, bläckig metallisk karaktär som inkluderar en känsla av tobak och cigarrstump och blodapelsin med tuffa tanniner. Att gissa är svårt. Cabernet Sauvignon som ett alternativ. Västra stranden och då en mycket mörk och outvecklad årgång från ett ”mörkt” slott? Kanske nya världen – USA? En udda Italienare från södern eller runt mitten – Umbrien/Toscana? Även en Spanjor far förbi i min tanke.
1995 Allegrini “La Poja”, Veronese IGT.
Helt oväntat. Jag har provat både unga och lite mogna årgångar av det här vinet. Inget har påmint om detta. Att identifiera ett vin på 100% Corvina var tydligen för svårt. Ingen gissar rätt på vinet eller distriktet. Alla förslag är i princip i linje med mina egna. Jag har väldigt svårt att bestämma mig för om jag gillar vinet eller ej. Det gör att det blir svårt att sätta poäng. Jag har ett intervall från 90 till 93 poäng. Någonstans känns det som om vinet är helt fel att dricka nu. Som om det har en enorm potential. Samtidigt känns det helt obalanserat. Alla tycker det smakar bättre än vad det doftar. Kanske blir det aldrig bättre. Vad säger mästaren? Parker bedömde det i augusti 1999 och gav det då 89 poäng med ett drickfönster upp till och med 2009. Har han rätt så var det nog toppen vi kände passera.

Vin 6
Tegelröd färg med ett inslag av orange i kanten. Doften är sötmogen med kryddig vanilj och kanel. Plommon och multna löv. Drag av skog och cederträ med kafferost, julkryddor och fat. Ett av de viner som har den minsta doften. Det smakar friskt och syrligt men samtidigt en eldig och tuff smak med lite råa och gröna tanniner. Smörkola och lite besk, vrång och torr lakritsdominerad eftersmak. Kryddig och besk syrlighet blir lite av det bestående intrycket. Jag far omedelbart till Bordeaux och östra stranden eftersom jag associerar det förra vinet (felaktigt) till västra stranden. Kanske Bordeauxblend från Italien? Eller kanske en riktigt mogen Chateauneuf som tredje alternativ?
1989 Bosquet des Papes “Châteauneuf-du-Pape”
Ja, se där. Inte helt ologiskt eller chockerande. Att koppla samman mogen Chateauneuf med Bordeaux tycks inte helt ovanligt. Alla är inne på just östra stranden eller Italien. Det här känns som ett tydligt bevis för att med mognad suddas den primära typisiteten ut. Jag har flera gånger förut fått samma upplevelse så därför tanken på just Chateauneuf i tredje hand. Tyvärr är väl inte detta vin på topp eller ett av kvällens mest imponerande viner. Mitt omdöme hamnar på 90 poäng till slut. Efter att vi provat färdigt är det detta vin som har utvecklats sämst under tiden i luft. Parker då? Han höll med mig redan i januari 1997 om de 90 poängen och ansåg att man redan skulle ha druckit upp vinet under 2007. Kanske lite pessimistiskt men att det blir bättre med mer mognad betvivlar jag starkt.

Vin 7
Färgen är klar och rubinröd. Doften är stor med först direkta referenser till sötma och björnklister. Sedan lite stall med vanilj och smörkola med nötighet. Fruktkompott och ljus choklad. Jordgubbssylt och kokos med aprikoser och ett parfymerat avslut. Det doftar ganska modernt. Smaken är ren och lite söt med bärig och len frukt. Smörkola och körsbär med jordgubbar och ett syrligt samt kryddigt avslut. Ganska lång eftersmak med en god och rund bärighet. Lustigt nog känner jag även äpple i smaken. Känns som Spanien och Tempranillo med Grenache som alternativ.
1995 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Inte helt oväntat att vi är i Spanien. Att det är en Tempranillo känns inte lika uppenbart först. Ju längre vi har vinerna i glasen desto större blir likheterna med det äldre vinet. Vi gissar unisont på Spanien och de flesta rösterna går också till just Rioja. Nu till min teori. Skillnaderna mellan denna och det 36 år äldre vinet i glas fyra är ganska små. I alla fall ur mognadssynpunkt. Är det så att denna typ av vin är färdig och mogen från fat och när man sedan buteljerar så är förändringen och utvecklingen i flaskan minimal? Jag tror det. Det påstås att detta vin lagras generellt i 48 månader på fat. Det får mig att tro att den största utvecklingen redan skett när det är dags för buteljering. Visst är det kul men samtidigt känns det lite anonymt och könlöst. Gott smakar det och det räcker till 92 poäng från mig. Parker var hårdare i februari 2003 med ”bara” 90 poäng och konsumtion fram till och med 2028. Det går säkert bra med tanke på tidigare erfarenheter. Jag hade några flaskor av samma vin från 1989 som tyvärr är slut nu men som var hur bra som helst när sista flaskan dracks för ett par år sedan. Ett klassiskt Spanskt vin!

Vin 8
Färgen är svagt tegelröd till klar rubinröd. Liten doft med först en kemisk karaktär typ gasbinda. Sedan mer kött, rökighet, tappenade/oliver, vax och lite ”våt skog”. Peppar, mineraler och viss fetma. Liten men spännande doft. Smaken är friskt syrlig med lite klen frukt. Körsbär, lingon, violpastill och lakrits. En torr och lite örtig samt snipig avslutning med ganska torra tanniner. Korrekt vin men inte speciellt spännande. Detta är en av mina flaskor så jag behöver inte gissa på innehållet eftersom jag vet vad det är vi provar.
1995 Delas Frères “Chante-Perdrix”, Cornas.
Flera gissningar på norra Rhône och då främst Côte-Rôtie. Syrah karaktären är ganska tydlig om än liten i både doft och smak. Jag har provat detta vin ett par gånger tidigare och jämfört med tidigare intryck så var detta den bästa upplevelsen hittills. Ganska okej och typisk i sin stil men ändå ett av de tråkigaste vinerna enligt min uppfattning. Någon av de övriga provarna gillar det mer än mig. Parker var lite väl hård i oktober 1997 när han som fatprov belönade detta vin med endast 82-84 poäng. Så tråkigt är det inte. Jag sträcker mig till 89/90 poäng. Jag tog för övrigt med detta vin med nästa vin i åtanke.

Vin 9
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Doften är stor med stallig och animalisk karaktär samt svettig häst och multna löv. Söt utvecklad bärig frukt som sylt och kompott. En mycket direkt doft med balans. Cederträ, rök, vedig eldstad och tobak. Största och bästa doften hittills. Underbart att dofta på. Smaken är ren och söt med lite bränd frukt. Plommon och mörka toner med vanilj och lakrits. En lång och intensiv eftersmak. Runda och mogna tanniner och mot slutet en lite stålig och örtig känsla i munnen. Mycket gott. En klar favorit. Jag vet vad det är vi provar eftersom det är mitt vin. Klarar de övriga att gissa rätt?
1995 Bodegas Alejandro Fernández “Tinto Pesquera”, Ribera del Duero.
Det här blev för svårt. Inga gissningar på vare sig Spanien eller Tempranillo. Däremot på Rhône och då Syrah i synnerhet. Ett vin som de flesta uppskattar – speciellt doften. Flera provare menar att de provat samma vin förut som inte varit i toppform så kanske har vi tur denna gång med en bra flaska? Med tanke på prislappen måste detta vara vinnaren med sina 149kr i inköpspris. Förvisso var det några år sedan. Jag tog med detta och det föregående vinet just för att de har samma ålder, ungefär samma lagringstid och samma prisläge (Cornas’n 199kr). Parker bedömde dessutom detta vin samtidigt som det föregående i oktober 1997 och då som fatprov. Han satte 92-94 poäng. Tio poäng mer. Stämmer detta idag – håller vi med? Jag tycker nog 94/95 poäng känns rätt idag. Nu tror jag att vi hade tur med ett riktigt bra exemplar. Är då detta lika bra som 1959 Château Canon-la-Gaffelière? Ja, tekniskt och godhetsmässigt är det faktiskt så. Fast om man ser till känslan och spänningen samt upplevelsefaktorn så vinner självklart Saint Émilion vinet överlägset. Det går inte att bortse från yttre påverkan som ålder och känslomässiga aspekter.

Vin 10
Färgen är tegelröd med ett inslag av orange. Det doftar grön paprika, örtkryddor, blyerts och medicinaltoner. Grafit och lite muggig källare med svettig hästsadel. Ganska spännande men också lite orent. Smaken är frisk men rå med röda bär som mer drar åt lingon och ljusa omogna körsbär till än något med sötma i. Uttorkad frukt och torra tanniner med en kärning och kärvt rå eftersmak. Inte så angenämt. Klassiskt och typiskt men inte gott. Jag gissar på Bordeaux eller blend från Toscana.
1994 Tenuta San Guido “Sassicaia” Bolgheri.
Inte så förvånande facit. Tydlig karaktär av klassisk Bordeaux men mycket syrligare. Jag har provat andra årgångar av detta vin förut men aldrig varit så värst imponerad. Vet inte hur 1994 rankas i Toscana men det känns som det skulle vara ett svagare år. Parker har inte bedömt vinet men däremot Wine Spectator som satte 90 poäng. Det är en mer än mina som slutar på 89 poäng. De flesta gissar på samma sätt som mig och detta tillhör gruppen mer lättgissade viner. Hederligt och rättfram - men ett av provningens svagaste viner.

Så till det avslutande glaset och ett sött vin – per definition!

Vin 11
Färgen är guldgul och intensiv. Det doftar klister och sötma men samtidigt väldigt friskt. Druva och apelsin med vanilj. Örtig doft med hallon och kryddor. Päron som Piggelinglass. Lakrits och bonvax med smörkola och kaffe. Även äpplemust. En riktigt läcker och spännande doft. Väl i munnen blir chocken närmast total. Det är knappast en söt smak. Närmare ett torrt vin. Det smakar friskt med pigg syra och apelsin, päron och vanilj. Äpple och citrus nästan som lime. Det blir mer spännande än gott. En märklig upplevelse att den så söta och unga doften efterföljs av ett närmast torrt vin. Gissningarna går till Loire och Chenin Blanc. Syran i kombination med päronen gör att tanken på Loire känns given.
1964 Domaine Bourillon Dorléans, Vouvray Moelleux
Att vinet är 44 år gammalt känns på sätt och vis overkligt. Jag gissade på ungefär 1990 eller där runt omkring. I efterhand borde man kanske koppla ihop torrheten i smaken med en hög ålder men det är lätt att vara efterklok. De flesta är väl inne på samma linje som mig och efteråt känns det som om detta vin satte punkt för en mycket lyckad provning. Jag landar på 92 poäng till slut och några omdömen från The Wine Advocate har jag inte sett till.

Slutsatser? Möjligtvis att den här provningen bekräftade min uppfattning om att vin mognar samman till mer likheter än olikheter med lagring. Ursprung och druvkaraktär suddas ut. Speciellt de röda vinerna. Att dricka vin bara för det är gammalt är inget som tilltalar mig. Det måste finnas frukt och liv kvar i smaken. Det räcker inte bara med en spännande doft. Nu var de flesta av provningens viner livfulla och bra men generellt vill jag ha mer kraft och frukt i mina viner. Att sedan ett par av gamlingarna överraskade stort gjorde provningen riktigt minnesvärd. Jag kommer nog att försöka hitta fler tillfällen att prova riktigt gamla och mogna viner i framtiden. Det räcker med ett guldkorn på tio för att det ska vara värt det. Fast att spara på vin för sparandets skull har jag aldrig förstått.

Nästa gång vi träffas i Gomseglet är det riktig klang och jubelfest med ett tioårsjubileum som ska firas på ett synnerligen festligt vis. En vertikalprovning av Philipponnat’s Clos des Goisses. Det blir extra festligt med flera utlovade överraskningar och hemligheter. Vi vet att den svenska importören ska delta och även exportchefen från huset deltar i provningen. Han har förövrigt förhört sig om möjligheten att ta med lite extra spännande saker i bagaget – om det går för sig? Självklart går det bra, blev svaret.

Mycket bubbel blir det!