onsdag, juli 13, 2011

Porten till himlen!

Det finns drömvin och så finns det vin att drömma om. Vad skillnaden är kan det säkert råda delade meningar om men för mig består den i att drömvin är något som smakar gott oavsett ursprung, historia eller status medan den senare kategorin mer handlar om en personlighet, mytiskhet eller fixering.

Jag har några vinproducenter som för mig är just viner att drömma om. Många skulle säkert lista Château Margaux årgång 1900 eller varför inte 1945 Mouton-Rothschild men för mig känns dessa lika avlägsna som människans gudar. Nej – jag har helt andra drömmar och ambitioner. Kanske är det för att jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få smaka dessa historiska och mytomspunna viner eller så beror det på att jag helt enkelt tycker att det är ganska tråkigt med den typen av vin. Istället suktar jag efter viner gjorda i ganska små och begränsade mängder där det inte bara handlar om pengar för att komma över dem utan snarast om vilja och upplysthet. Finns det dessutom en person bakom som står för något unikt och viljestarkt blir det ännu intressantare.



Tre sådana producenter och vinprofiler kommer jag omedelbart att tänka på. Drew Noon med sin övertygelse om förträffligheten med högkoncentrerade och smakrika viner, John Alban med sin fixering vid Rhônedruvorna och den ekologiska odlingen samt sist men inte minst den riktige våghalsen och visionären Herve Bizeul som gick från teori till handling i ett område som då betraktades som stendött – Vingrau.

Jag har faktiskt förverkligat mina drömmar om att få prova deras toppviner och inte har jag blivit besviken. Nej, snarast har jag blivit än mer övertygad i min tro. Fast nu ska detta inte handla om deras viner utan något helt annat. Dock upplever jag att det finns ett inslag av samtliga dessa herrars vinfilosofi i kvällens vin – ett vin som kanske öppnar porten till himmelriket?

Ska man ta Robert Parker på orden så kan det nog vara så. I april skrev han ett inlägg på Bulletin Board och om inte förr så då, fick det mig att gå från tanke till handling:

“have been itching to taste the 2007s (a great vintage in the southern Rhone and the Languedoc)...and they are finally arriving...expensive they are, but in the pantheon of great wines, the prices are very reasonable...both the Porte de Ciel and Clos des Truffieres are 100% syrah....I actually thought the Porte de Ciel was close to pure perfection...more developed and less broodingly backward compared to the Clos des Truffieres, the blackberry, lavender, bacon fat,and subtle smokey nuances are intense and enthralling. Both wines are very full-bodied(petal to the metal-balls to the walls sort of stuff),but the primary difference is the Clos des Truffieres needs 4-5 years of cellaring..the Porte de Ciel will evolve for 20+ years, but it is so gorgeous to drink already....anyhow...I always say as I get older, I like them younger and younger....so many of you may prefer to wait on both of them......they are thrilling wines....real reference points for what the Languedoc is capable of achieving”

Jag har alltid varit lite skeptisk till haussade viner från Languedoc och speciellt sådana som skapats av multimiljonärer som vill förverkliga sina drömmar. Fast ett undantag finns och det undantaget är just "La Porte du Ciel" som för mig länge framstått som ett av de mest spännande viner att få prova. Jag har knappast förtagit mig i jakten på vinet utan lite halvlojt väntat på rätt tillfälle. Priset är högt och volymerna små, så högsta prioritet har det inte haft. Fast med tanke på just 2007 och Parkers ord så kändes det tvunget att göra ett nytt försök. Faktum är att jag var på gång att få tag i vinerna ifråga redan förra sommaren men var då lite för slö och overksam. Att sedan chansen fanns kvar nu i vår gjorde mig överlycklig och självklart var det bara att slå till när möjligheten ånyo uppenbarade sig.

"La Porte du Ciel" kommer från en parcell om 3,2 Ha planterad i anslutning till Medelhavet. Syrahstockarna planterades för ungefär 15 år sedan och skördeuttaget är löjligt lågt med sina 10-12 Hl/Ha. Lagring på nya franska barriques i 24 månader och allt övervakat av konsulten Claude Gros. Inalles 3100 buteljer i årgång 2007. Klart att det handlar om ett vin att drömma om!

Bakgrunden till skapelsen av Château de la Negly skulle jag kunna återge men istället väljer jag den enkla lösningen och låter er ta del av den (via länken här) hos den svenske importören (som jag dock inte handlat vinet av).



2007 Château de la Négly, Coteaux du Languedoc - La Clape "La Porte du Ciel" har en djup och tät svartlila färg. Doften är först bedårande med en enormt inställsam och sensuell stil. Blommor, kokos, ljus choklad och rostad ek. Sedan mer gummi och rök med grillat kött och lakritskola med inslag av mynta och korinter. Sedan mineraler och friskhet men samtidigt krämigt och gräddigt med tydlig hetta och syltig frukt. Inte helt polerat utan snarast lite oborstat och ruffigt men med en känsla av klass och gediget hantverk.

Smaken är den stora behållningen med sin enormt koncentrerade och rika stil. Visköst med choklad, kola och lakrits men också enormt frisk med bärighet av jordgubbar, hallon och svartvinbär. Mynta, supersyrliga karameller och en minerallitet som är ohyggligt läcker i den enormt långa avslutningen med en mer än minutlång eftersmak. Ritigt, riktigt gott!

Slutintrycket blir väldigt positivt men ändå med en känsla av att jag hade väntat mig mer. För att jag ska bli golvad behövs ytterliggare något och det saknas just den här gången. Jag tycker enormt bra om vinet och jag tror att det blir ännu bättre och roligare att prova om några år. Vinet är inte alls så extremt som man kan befara av en del kommentarer i cyberrymden. Läser jag David Schildknechts recension från juni 2009 så stämmer den extremt väl med min egen uppfattning fast då med undantag av betyget. Han är som vanligt återhållsam och nöjer sig med 94-95 poäng medan jag själv tycker att 97 poäng känns rätt.

Jämför man med andra viner från området så är detta vin absolut bland de bästa jag provat men faktum kvarstår att man för en betydligt billigare peng kan få en nästan lika stor upplevelse. Jämför jag med en annan 2007a från distriktet – Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault – så tycker jag nog ur minnet att det är ett ännu mera personligt och särpräglat vin. Om jag tvingades välja skulle nog Laurent Vaillés skapelse gå segrandes ur striden. Fast likheterna är större än olikheterna.

Om Bruce Springsteen skulle ha slagit igenom 2010 så tror jag att jag vet hur det skulle ha låtit. En för mig helt magnifik upptäckt och som någon beskrev det: verserna låter som refränger och refrängerna låter som hymner.

Precis som med vin så är upptäckten av bra musik minst lika kul!



4 kommentarer:

niklas jorgensen sa...

Provat någon äldre Porte du Ciel?
Vad kostar nollsjuan?
Mvh
Niklas

Mina Vinare sa...

Hej Niklas!

Tyvärr har jag aldrig tidigare provat La Porte du Ciel. Det har under ca:7-8 år stått på listan över viner jag velat prova men det har aldrig dykt upp något bra tillfälle. Chanserna har funnits men jag har varit för snål och kanske inte heller tillräckligt angelägen. Vinet brukar ju dyka upp i små kvantiteter hos Divine och deras vinklubb men rutinerna något krångliga med uthämtning endast på Regeringsgatan.

Nu dök chansen upp via en annan kanal och då det rörde sig om 2007an så kändes det plötsligt väldigt angeläget. Inköpspriset inte helt blygsamma € 75.- men det känns ändå ganska rätt ur ett marknadsperspektiv. Även Clos de Truffieres inhandlades till priset € 90.- men det vinet får allt vänta ett tag på att öppnas. Har en kompis vars grannes dotter har bra förbindelse med egendomen så priserna får nog anses ganska korrekta.

Har du provat något av vinerna tidigare?

/ Johan

PS. Provade 2006 La Peira nyligen och den håller nästan samma klass. Lite mörkare och kanske även lite modernare/tjockare i strukturen men väl så god. Speciellt efter ett dygn smakade det förträffligt. Inte billigt det heller men kanske är det dags att inse att även de mindre prestigefulla områdena kan göra riktigt bra och åtråvärda viner. DS

Anonym sa...

Mv,

då är det väl så att de mindre områdena börjar kosta om du vill dricka de bättre vinerna?
Se bara p åLa Peira, nästa år kostar en flaska 7 ist 500.
De stora söker alltid nya vattenhål de kan köpa upp, hyra in en dyr konsult och ja då är vi där....

Sen så smakar vinerna åt ett visst håll också när samme konsult har är med och styr på en massa olika vingårdar... Eller tycker du vi som konsumenter vinner på detta?

Ungefär som alla dagens stormarknader som växer upp överallt. Snart säljs det samma varor i de flesta Ica, Coop, Willys m.m . Det är bara priserna som skiljer, Tråkigt för oss konsumenter men ska man alltid ha de billigaste och slutar stödja det lokala så är det bara att åta Scans falu och ha Hushållsost på mackan....

Bästa Johan

Mina Vinare sa...

Hej Johan!

Sent svar men semestertider betyder även mindre tid framför datorn (åtminstone om resten av familjen ska vara nöjda).

Håller med dig om att likriktning är trist och visst kan konsulterna skapa detta problem genom att få alltför stort inflytande på slutprodukten. Just i områden som Languedoc där det poppar upp nya producenter som plöjer in mycket pengar och därmed även vill ha utdelning på kapitalet så är det klart att det är frestande att anlita de främsta och mest berömda konsulterna. Därmed en risk för likriktning. Nu är det ju förvisso inte alla som kapital i ryggen utan kanske kämpar på med små medel. Dessa producenter borde vi värna mer om men vindrickande handlar inte heller om välgörenhet så det vill till att de levererar något som ändå håller en viss nivå – och det tycker jag att det finns gott om exempel på i framförallt Roussillon. Där är prisvärdet enormt bra kontra kvalitén i buteljen.

Sedan tycker jag att det kan vara befogat att toppvinerna får kosta men man måste alltid kunna ifrågasätta priserna.

Vet inte om vi blev så mycket klokare…

Ha det fint!

Johan