För ett par veckor sedan avfirades Gomseglets Australiensejour med ett riktigt avslutningsfyrverkeri. Efter att ha ägnat kontinenten ett helt år med djupdykningar bland druvor, distrikt och producenter så avslutades allt med en serie ikonviner från några av Australiens mest uppskattade men för det stora flertalet, oftast okända producenter.
Under vintern/våren 2010 provade vi oss igenom de vanligaste druvorna och distrikten för att sedan under den gångna hösten/vintern lägga större fokus på enskilda producenter. Flera av de stora namnen så som Penfolds, Henschke, Yalumba, Glaetzer och Torbreck har granskats och enligt mig är det de två sistnämnda som verkligen bevisat landets kvalitéer. Dessutom till en fantastisk prisvärdhet i fallet Glaetzer/Mitolo.
Nu finns det ju fler namn. I några fall även de med ännu högre status bland de riktiga nördarna och det var dessa som en söndag i februari, fick bevisa den dynamik som på allvar gjorde entré under början och mitten av nittiotalet. Det var då scenen beträdes av en tämligen ung generation vinmakare som antingen tog över föräldrarnas ägor eller kontrakterade marker och återuppväckte rankor som ingen brytt sig om på decennier. Även ett i världen allt vanligare fenomen kom att gälla också i Australien – att fler upptäckte möjligheten att göra eget vin på nektarn istället för att sälja frukten för underpris till de stora och totalt dominerande uppköparna och aktörerna, så som tillexempel Foster’s (Southcorp) i fallet Australien.
Ingen enskild person har väl som Rockfords Rocky O'Callaghan betytt så mycket för den nya vågen och många är lärjungarna som tagit intryck av honom och hans synsätt på vinframställning. En av dem som upprepat mantrat ihärdigast är Chris Ringland och många producenter har honom att tacka för stora delar av framgången. Givetvis hade det varit kul att få ha vin från dessa bägge i startfältet men det blev en både för svår och dyr uppgift att lösa. Kanske borde även Duck Muck fått plats men på grund av totalkostnaden för provningen fick denna vänta på avbytarbänken. Annars fick vi nog med det mesta i övrigt att önska och som dessutom inte tidigare provats under det gångna året.
Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:
Tio viner som alla var kända för gruppen men i en ordning som endast var känd för mig som provningsansvarig. Tyvärr drogs jag med en ganska seg förkylning som säkert påverkade intrycken en del men i stort var vi i gruppen ganska överens om vilka viner som stod ut som bäst och intressantast. Nedan följer mina intryck samt en summering av gruppens samlade omdöme med lite siffertrillande som vanligt. Fyra provare hämtade ut sin ranson medan övriga nio samlades runt bordet och röstade på sina tre favoriter och de som så ville fick även bidra med sina poängbedömningar för hela raden (7 provare). The Wine Advocate’s två kritiker Robert Parker och Jay Miller hade gemensamt belönat startfältet med 97,1 poäng i genomsnitt. Intressant är att jämföra med de sju poängbedömarnas genomsnitt på 96,5 poäng (min 94,8 – max 97,5), inte så värst stor diskrepans faktiskt. Håll tillgodo:
Vin 1
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?
Färgen är mörk, tät och blåröd. En stor och rostad doft med inslag av ved samt tjära. Söt, blommig och mörk med drag av blåbär och lakrits. En aning gummi och svett med antydan till stall och jordighet samt ett allmänt murrigt intryck. Smaken är ren men mörkfruktig och tjock. Svartvinbär, russin, choklad och eldighet med lite störande beska i den långa eftersmaken. Aprikoser, kola och en känsla av alltför låg syra. Gott men lite burdust och stereotypt.
2005 Kaesler, Barossa Valley "The Bogan"
Jag framstår som mest kritisk i gruppen med mina 94 poäng. Jag störs ofta av en alltför rökig och rustik känsla i Kaeslers röda viner, det blir nästan lite Sydafrikavarning för mig. Detta är även det vin som flest uppfattar som Australiensiskt i stilen och även om ingen ogillar innehållet så slutar vinet på delad sistaplats i omröstningen men nästsist med avseende på poängen. Det blir 95,4 i genomsnitt med ett intervall från 94 till 96 poäng. Robert Parker tyckte en gång i tiden att vinet var värt 96 poäng. Enligt producenten kommer druvorna från en blandning av både ytterst gamla stockar (planterade 1899) och lite yngre (planterade 1976) och allt har fått vila till 80% på nya (hårt och mediumrostade) amerikanska fat och resterande del på ett och två år gamla franska fat. Förmodligen är det denna behandling som stör mig en del men även lockar fram de övertydliga tonerna av nyavärlden. Kanske hade Old Bastard varit ett bättre alternativ med sin mognad på ny fransk ek?
Vin 2
Färgen är djup, tät och närmast svartröd. Doften är precis som i föregående vin kraftigt rostad men med mer köttiga/grillade inslag och drag av kokos. Rök, vedspis och choklad med en parfymerad arom av hudkräm. Jordgubbar och syltighet under ytan men också klart animaliska inslag och svett. Mycket läckert. Smaken är ren, mjuk och sammetslen med mycket syltig frukt av hallon och jordgubbar. Choklad, smörkola, nougat och gräddlikör. Enormt fet och glycerinrik i sin godisaktiga stil men hela tiden välbalanserad – enormt gott och närmast förföriskt.
2005 Mollydooker, McLaren Vale "Enchanted Path"
Jag vet att det är många vinälskare som utan att smakat något av firmans viner har en ganska bestämd uppfattning om att de inget är att ha. Det är synd, för vågade de bara prova och gärna då vin med en aning mognad, så är jag ganska säker på att de skulle tycka om det – det har visat sig förut. Detta är enormt insmickrande men också väldigt intellektuellt. Sätt in vinet i en provning av viner från Ribera del Duero, Kalifornien eller varför inte den moderna Italienska Merlotskolan och kanske rentav Garagister från Östra stranden i Bordeaux, så tror jag få skulle hitta svartepetter. Detta är makan Sarah Marquis skapelse och hon löser uppgiften med bravur och om man ska använda klyschor så är detta i all sin prakt ett feminint vin. Det blir mycket starka 97 poäng från mig (som kanske är för låga) och övriga gruppen håller med vilket gör att medelvärdet slutar på prick 97 poäng. Intervallet går från 95 till 98 poäng vilket renderar i en tredjeplats i poängligan men ”bara” en fjärdeplats i omröstningen (en förstaplats och tre tredjeplatser). En blandning bestående av 66% Shiraz och resterande del Cabernet Sauvignon. Även detta vin har mognat på amerikanska fat men här har man uppenbarligen haft tillräckligt med frukt för att balansera upp det hela. Robert Parker helnöjd men anser 96 poäng räcka.
Vin 3
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.
Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.
Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.
Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.
Färgen är mörk, tät och blåsvart. Doften är rostad och parfymerad av kokos, choklad, blåbär och tuttifrutti. Bärig, blommig och vaxig med en obestämbar karaktär av fett. Även en ganska animalisk ton som balanserar upp den fruktsöta stilen. Smaken är ren och frisk med inslag av körsbär, svartvinbär och hallon. En ganska krämig och lång intensiv eftersmak med viss syra som dröjer sig kvar. Gott men lite anonymt och tamt gentemot övriga startfältet.
2004 De Lisio, McLaren Vale "Shiraz"
Återigen ett vin som har en tydlig nyavärlden ton men i en betydligt mer syrarik stil. Kanske stör syran mig något då detta är det vin jag gillar minst. Har svårt att komma upp i mer än 94 poäng vilket i sig är fantastiskt bra men jag hade kanske hoppats på lite av en outsider med detta vin. Kanske är vinet bara i en trist fas där det just nu inte händer så mycket då övriga gruppen i stort delar min uppfattning med genomsnittsbetyget 94,9 poäng och ett ganska spritt intervall från 92 till hela 99 poäng. Sist i poängligan men ”bara” nästsist i omröstningen tackvare en tredjeplatsröst från en provare. Robert Parker väldigt positiv i sitt omdöme för ett antal år sedan med 96 poäng som betyg. Enligt samme mans uppgifter är detta ett vin som nästan helt vilat på nya franska fat och som jag tror endast görs av Tony De Lisio i bra årgångar. En selektering av de fat som annars går till hans Krystina. Gott och intressant men inte i paritet med prislappen. Känns lite för enkelt gentemot övriga motståndet.
Vin 4
Färgen är klar och purpurröd. Doften är fantastisk med inslag av backelit, skokräm och blodighet samt ved, rök och garrigue. Örter, sälta, kolasnören och hallon med choklad och inslag av läder samt dammig grusväg. Komplext så det förslår. Smaken är först ren och närmast sammetslen med tydliga inslag av Kirsch, jordgubbar, hallon och choklad. Nötter, lakrits och en viss beska i den sedan ganska strama eftersmaken som för mig förvånansvärt innehåller en del markerade tanniner. Gott men inte i nivå med tidigare smakprov.
2006 Noon, McLaren Vale "Eclipse"
Drew Noon brukar likna sitt vin vid vinerna från Châteauneuf-du-Pape och menar att efter något år går de in i en dum fas som de sedan kommer ut ur som betydligt komplexare viner. Jag har aldrig upplevt detta tidigare men frågan är om inte det är vad som just nu sker med 2006an. Annars är det min förkylning som ställer till det. Jag gillar doften väldigt mycket men upplever smaken en aning obalanserad och lite knuten. Ändå är det gott men 95 poäng räcker långt. En sjundeplats både i omröstningen och i poängligan med 95,9 som genomsnitt. Intervallet från 93 till 97 och två tredjeplatsröster. Inte dåligt alls men motståndet denna afton var för svårt. Jay Miller på 97 poäng för ett antal år sedan och jag har hållit med honom om detta tidigare. En blandning av 65% Grenache och 35% Shiraz som lagras på gamla fat och Hogsheads. Resterande buteljer ska nog ligga till sig ett par år nu.
Vin 5
Färgen är djupt mörk och tät åt det svarta hållet till. Doften är enormt uttrycksfull med örtiga och nästan lite gröna inslag som första intryck. Sedan rostade aromer med aprikos, syltburk, ljus choklad och smörighet. Dillfrö, Konjaksaromer och mandellikör med drottningsylt och marsipan. Körsbärslikör och kanderad frukt. Fantastiskt rik i doften. Smaken är ren, frisk och syltig med örtighet och rostade inslag. Hallon, Kirsch och svartvinbärssaft i en frisk och mycket lång samt balanserad eftersmak. Snyggt och prydligt paketerat vin i en frisk men rik stil.
2005 Rusden, Barossa Valley "Black Guts"
Väldans gott men inte riktigt i samma stil som jag minns från förra smakprovet. Upplever nu 2005an som betydligt mer lik 2004an och 2006an. Christian Canute gör verkligen viner i en ganska egen stil gentemot övriga producenter i startfältet. Trots den påtagligt örtigare och syrligare stilen så faller inte vinet ut gentemot de mer tunga och mörkare vinerna. Från mig givna 97 poäng som kanske är lite snåla och övriga gruppen gillar även vinet mycket med 96,6 poäng i genomsnitt. Intervallet 95-99 poäng och en sjätteplats i poängligan (endast 0,4 poäng ifrån tredjeplats) men en hedrande tredjeplats i omröstningen med tre andraplatsröster och en tredjeplatsröst. Ganska lika uppfattning med Jay Miller som satte 97 pinnar på den tiden det begav sig. Enligt Jay har vinet vilat i 30 månader på en mix av 35% ny fransk och amerikansk ek samt 65% på gamla franska fat. En lagring som vinet har klarat mycket bra, ett imponerande hantverk.
Vin 6
Färgen är mörk, tät och svartröd. En stor och rostad doft med massor av kaffe, järn och mineraler. Oliver/tapenade och jordighet samt multna löv. Grafit, plåtburk och komplexitet i massor. Svamp och kola samt sekundära aromer som för tankarna till Bordeaux och Europa i allmänhet. Elegant! Smaken är mörkfruktig med choklad, gräddighet och lakrits samt markerade tanniner i en ganska torr eftersmak med antydan till lite rå syra. Kaffe och salmiak som förstärker stramheten. Mer spännande och komplext än sött och gott.
2003 Rolf Binder, Barossa Valley "Hanisch"
Jag hade själv enorma förväntningar på Rolf Binders vin men tyvärr infriades de inte fullt ut. Vinet har massor med kvalitet men det känns som om vinet har varit godare som ungt. Kanske dags att spara resten på ganska lång sikt för jag tror att vinet kan utvecklas till något riktigt spännande med tiden. En fruktbomb kommer det dock aldrig att bli. Jag hamnar på 96 poäng vilket är i paritet med genomsnittet på 95,7 poäng och intervallet 94-97 poäng och en åttondeplats i poängligan men faktiskt på delad sistaplats i omröstningen och helt utan röster. Det här är ingen publikfriare utan snarast ett elegant men rikt vin att njuta under andra former. Säkert ypperlig till rätt mat. Robert Parker enormt positiv och väldigt imponerad med 97 poäng som slutsats. Ren Shiraz som lagrats på en blandning av både ny och gammal ek från Frankrike och Amerika. Spännande! Mer om tidigare Rolf Binder vin här.
Vin 7
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.
Färgen är även denna gång mörk, tät och svartröd. En kraftigt köttig doft av grillad pepparbiff, ved, järn och läder slår emot näsan från glaset. Nytjärat rep, tång, kafferost, blodighet och råbiff samt inslag av hallon och örter. Yoho! Smaken är frisk med hallon, svartvinbär, gräddighet och choklad. Även grillat kött i smaken och en förnimmelse av läder. Gummi och ved samt en mycket lång och intensiv eftersmak med bra syra och enormt fin balans. Ett bestående intryck av Crème de Cassis. Ett mycket imponerande vin.
2004 Jim Barry, Clare Valley "The Armagh"
Kanske det vin vid sidan av Grange och Hill of Grace som är mest känt av alla Australiensiska viner. Enormt imponerande och framförallt doften får mig att fundera på Norra Rhône och även Bordeaux. Smaken är kanske mer nyavärlden men det är så det stryker. Ingen syltighet eller sötma som stör. Jag gillar detta mycket med 99 poäng som betyg vilket är högst betyg av alla provare men även gruppen gillar detta med 96,7 poäng i snitt. Intervallet 94-99 poäng och en femteplats för både poäng och placering. Min tredjeplats och en annan provares förstaplats. Kul. Robert Parker skrev om ett kollosalt vin i sin rapport och tog till ord som ikon. Han delade för övrigt ut 98 poäng. Även detta vin vilar på en mix av franska och amerikanska fat. Enda vin från Clare Valley i provningen. Om någon undrar så kan "The Armagh" sparas i många år. Kommer förmodligen att överleva de flesta viner från de två tidigare nämnda distrikten i Frankrike.
Vin 8
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.
Färgen är djup och tät åt det blåröda hållet. Doften är enormt läcker med vaxiga inslag av fetma och parfym. Blommor, vit choklad och hudkräm samt vedspis och animalsikt med inslag av grillat kött. Charkuterier och rostad samt varm som en Côte-Rôtie och komplex samt elegant till tusen. Fantastiskt. Smaken är lika underbar med en enormt ren och friskt koncentrerad frukt vars viskositet är närmast gräddig med choklad, aprikos och hallon. Jordgubbslikör med köttiga inslag av grillad biff och en enormt lång eftersmak som klingar ut i något som närmast kan beskrivas som exotiskt och tok-koncentrerat. Ljuvligt!
2004 The Standish Wine Company, Barossa Valley "The Relic"
Det är inget att tjafsa om – klockrena 100 poäng och en sagolikt kul upplevelse. Absolut ingen sötsliskig fruktbomb eller överdimensionerat missfoster utan ett vin med en renhet, balans och exotisk fruktighet som man sällan upplever. Det är nästan så att vinets nyanser är svåra att uppfatta och kanske upplevs vinet då som mindre komplext än vad det är. I detta motstånd är det verkligen imponerande att vinet trotts sin finess sticker ut som det mest koncentrerade av dem alla. Jag är såld. Min etta i omröstningen men bara gruppens tvåa. Tre förstaplaceringar och tre andraplaceringar. Poänggenomsnittet 97,7 poäng och intervallet 96 till 100 poäng. Allt detta ska jämföras med Robert Parkers 99 poäng och lovord om en uppkommande superstjärna i Dan Standish. Vinet är gjort på 93% Shiraz och 7% Viognier vilka säkert hjälper till att framkalla den exotiska tonen. Lagrat i 20 månader på gamla franska fat. Om någon undrar så har Dan Standish gått i lära hos Torbrecks Dave Powell och jag tror att han även har arbetat hos Rockford. Han började göra vin från föräldrarnas ägor 1999 och gör idag fyra olika viner men bara ca: 9600 flaskor totalt om året.
Vin 9
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.
Färgen är djupt lila/purpurröd. Doften är stor, rostad, köttig med kryddighet och inslag av charkuterier, violer, lakrits samt grillkol. En stor minerallitet med järn, jord och hav. Svartvinbär, kaffe, mentol och en närmast sval elegans. Enormt uttrycksfull och nyanserad doft. Smaken är ren och frisk med kirsch, rostade fat, choklad, kaffe och kryddor i en intensiv och mycket lång eftersmak. En viss antydan till beska och en aning torra samt träiga tanniner. Kanske lite tidigt att dricka det här nu?
2005 Clarendon Hills, McLaren Vale "Astralis"
Även det här en superkändis och kanske rentav det mest kultiga av alla viner i startfältet. Absolut dyrast är det och prislappen går aldrig att motivera annat än som just ett provningsvin där flera delar på bördan. Är det då något gott eller bara ett monstervin? Det är gott och enormt lovande i en fantastiskt rik men ändå strukturerad stil. Det var nog en dum idé att öppna vinet redan nu då det absolut inte bjuder på någon generös upplevelse just nu. För mig påminner det mycket om det som uppfattas som lovande och kvalitet i Bordeauxviner. I det fallet är alla beredda på att vänta in utvecklingen och det borde gälla även det här vinet. Från mig 97+ poäng som nästan tangerar gruppens 96,9 poäng i genomsnitt. Intervallet 95 till 98 poäng och en fjärdeplats på poäng men bara en sjätteplats i omröstningen. En provare belönar vinet med en andraplacering men det är också allt. Förmodligen en indikation på att vi uppfattar vinets kvalitet men vi njuter inte av den. Kan lagras som Systembolaget skulle utrycka saken! Robert Parker på 98-100 poäng från fat och Jay Miller fastställde det hela till 99 poäng från flaska. Vilar på 100% ny fransk ek och druvorna kommer från ca: 85 år gamla stockar. Mer om Roman Bratasiuk här.
Men vem vinner då?
Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.
Vin 10
Vinet är svartrött till färgen och så tätt och trögt att det knappt rinner ner efter att ha snurrats i glaset. Doften är enorm med röda bär som hallon och kirsch samt vanilj och marsipan. Choklad och kakao med plommon och aprikoser samt kaffe, järn och chark. En pikant örtighet som komplement till den annars likörlika doften. Smaken är superrik och koncentrerad med smak av aprikoser, marsipan, choklad och gräddkola samt en extremt lång och intensivt frisk eftersmak av hallonlikör, mineraler, saltlakrits, kaffe och svartvinbärslikör. Gott - gotti - gottgott!
2005 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's"
Jag vet ju vad som väntar men övriga provare är ganska tagna. Det här är bland det mest omtumlande man som vindrickare kan uppleva och även om man inte uppskattar stilen så förstår man hantverket. Gruppens favorit med fyra första placeringar, två andraplaceringar och en tredjeplacering. Poängen då? Jag sätter tillslut 99 stycken eftersom det inte går att göra något annat. Det saknas inget utan snarast finns det för mycket. Genomsnittet blir 98,3 poäng med intervallet 96 till 99 poäng. Vinnare även i poängligan. Jay Miller nöjd med 96 poäng men klart uppskattande i sin beskrivning av vinet. Firmans ”enklaste” vin från de yngsta stockarna vilket inte säger lite om vad som åstadkoms från ägorna. Mer om provade Greenock Creek viner här.
Jag får väl summera det hela som Robert Parker gör:
“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”
Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.
“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”
Det är med viss sorg jag konstaterar att Australienåret nu är över men samtidigt är det med viss lättnad eftersom vinerna sannerligen har levererat. Efter den här provningen satt jag och funderade på ”vinframtiden” och de val man tvingas göra.
En viss besvikelse beträffande den franska söderns prestationer och en villrådighet när det gäller USA samt en tveksamhet när det kommer till vissa moderna Spanjorer och absolut inget intresse för Bourgogne samt Bordeaux och då Italien (nästan) är uteslutet så känns valet enkelt. Australien må vara helt ute i trendkretsar men vinerna gör då sällan mig besviken och i förhållande till prisvärde så finns det nästan inget roligare att dricka. Enda bekymret är att senare års årgångar knappast varit gynnsamma i Australien och urvalet begränsas på så vis en hel del. Kanske dags att gå på auktion? Ingen annan verkar ju vara intresserad av godiset.
2 kommentarer:
Äntligen ett inlägg om "riktiga" viner;-)
Detta får snålvattnet att rinna till ordentligt.
Jag best från Danmark några viner ur Greenocks portfölj där jag tyckte den billigaste Alices var den godaste, ett mycket bra vin där alkoholen var totalt bortblåst, detta vin föll mig på läppen redan efter första klunken. Härligt att se att du är tillbaka i gammal god form med dessa mastodontinlägg...
Ha det gott
Johan
Hej Johan!
Kul att du uppskattar inlägget (är egentligen inte förvånad).
Jag satt faktiskt både en och två dagar efter provningen och funderade på varför jag överhuvudtaget skulle köpa vin från något annat land än Australien i framtiden. Ibland kan jag bli lite halvloj och mätt på denna typ av viner men när man provar dem på detta vis inser man vilken enorm kvalitet vinerna har och oftast till priser som inget annat land kan matcha (i förhållande till kvalitet).
Dessutom skänker denna typ av viner en enorm glädje och det finns nästan inget roligare att dricka. Om jag tvingades välja en enda typ av vin att dricka resten av livet så skulle det nog bli stor och smakrik Shiraz från Barossa/McLaren.
Håller med dig om att Alice’s står upp mer än väl mot de dyrare syskonen. Om det är något av Greenock Creeks viner som är extremt pålitligt så är det just Alice’s. Fast det bästa vin jag provat från firman är 2006 Seven Acres som dock måste luftas i flera dagar för att helt komma till sin rätt. Så nära ett odödligt och monumentalt vin man kan komma.
När jag berättade för övriga provare att 2005 Alice’s har en officiell alkoholhalt på 17,5% trodde man mig inte. Ingen upplevde alkoholen som störande. Dock hade en del provare problem med den extremt rika och fruktiga stilen.
Vi får kanske försöka träffas en dag och hänge oss åt ”riktiga viner”!
Ha det fint!
MV
Skicka en kommentar