Hetaste stället i byn!

Fast ska man ta Robert Parker på orden så är det till och med det hetaste stället på jorden:

“This may well be one of the most exciting addresses not only in France, but in the entire wine world.”

Så beskrev han egendomen i The Wine Advocate # 179 för två år sedan. I senaste utgåvan (# 185) som kom för ett år sedan fortsatte lovorden:

“The tasting of the five 2007 cuvees must rank among the greatest single tasting in the southern Rhone I have ever done in 30+ years of wine tasting. Last year (see Issue #179) I sensed something special was happening, and the bottled 2007s confirm that something rare had occurred in the vineyards and cellars of Clos Saint-Jean. Two separate tastings, one week apart, confirmed that Clos St.-Jean’s 2007s represent an achievement and level of experience that will forever be difficult to replicate.”

Efter dessa hyllningar är det lätt att föreställa sig ett palats med finaste marmor på golven och väggar samt tak smyckade med bladguld, förgyllda och diamantbeklädda kranar på toaletterna och handdukar av renaste siden.



I själva verket liknar stället mest en däckverkstad i en sömning svensk småstad. Har man inte adressen så hittar man inte ens dit. Inga skyltar, ingen flärd och fullständig avsaknad av glamor. Ändå strömmar det hundrapoängare genom buteljeringsmaskinen. Enklare och mer jordnära ställe får man leta efter. Under min sommarsemester i Châteauneuf-du-Pape 2009 kom detta att bli höjdpunkten och det intressantaste besöket av dem alla. Idag ser möjligen allt annorlunda ut och snart kommer det en ny rapport från mäster Bob - men det är en helt annan historia som det brukar heta och istället tar vi det från början.

Allt började i kallaste och mörkaste januari 2009. Resplanen hade tagit form och dagarna var så gott som spikade så därför var det hög tid att börja kontakta de producenter jag var mest angelägen om att få träffa. Första mejlet skickades till Clos Saint Jean. Skulle jag överhuvudtaget få svar? Jag var ganska tveksam men redan efter ett par dagars väntan damp det ner ett svar – på franska!

Jag kan ingen franska att tala om och min första reaktion var att försöka hitta någon i bekantskapskretsen som kunde översätta svaret åt mig. Sedan kom jag på att "Google Translate" kanske skulle kunna göra jobbet. En snabb copy/paste och vipps kom texten upp på svenska:

“Hej

Jag vill tacka dig för din e-post full av godhet och vänlighet. Angående ditt besök i juni 2009 är jag glad att välkomna dig till området. I bara ber dig vänligen ange dagen för ditt besök i Chateauneuf Påven till min bror och mig, kan du komma till källaren. När det gäller viner, och av vägledande karaktär, skulle det vara trevligt att skicka mig reservationer om ni så vill, eftersom trycket finns. För år 2007, och fastställer flaskor är planerad till slutet av juni 2009 och be att uppfylla följande kvoter: 12 flaskor av Clos Saint Jean "kan få 3 flaskor av varje årgång prestigefyllda "La Combe des Fous" och "Deus-Ex-Machina". Detta system ger störst antal människor att njuta av prestige märken. Jag också skicka dig vår kurs startar 2009 TTC källare bifogas. Hoppas kunna ha besvarat era förväntningar och tackar för er förståelse och ert förtroende, jag ber dig att acceptera, Ambassadör, försäkran om min utmärkta högaktning.”

Vincent Maurel

Säga vad man vill om teknikens under men helt finjusterat känns språkverktyget inte. Hursomhelst kom nu en märklig kommunikation att starta. Jag skrev på en blandning av engelska och "Googleöversatt" franska men fick endast svar på franska tillbaks som jag sedan fick översätta på samma väg – ofta med ett ganska lustigt innehåll som resultat.

Nu kom tillslut allt att fungera så på utsatt tid och datum stod jag utanför grinden och gick med beslutsamma steg mot dörren som såg ut att leda in till kontoret.

Jag känner direkt igen Vincent Maurel från fotografier men han är inte ensam i rummet. Han är mitt i en affärsuppgörelse med en annan man och pengar byter händer. Nu är jag lite nervös. Kan han överhuvudtaget någon engelska? Hur ska vi förstå varandra? Det visar sig gå alldeles utmärkt. Vincent talar felfri och närmast flytande engelska. Märkligt tänker jag, varför detta envetna skriftliga kommunicerande på franska? Jag lägger funderingarna åt sidan och försöker istället att koncentrera mig på att etablera kontakt. Han ber mig vänta med tillägget att jag är en halvtimme för tidig till mötet. Nej, försäkrar jag, halvelva bestämde vi. Vincent tittar i sin kalender och inser att jag har rätt. Lite trulig verkar han allt. Han ber mig vänta medan han flyttar över till en stol framför en skrivare i ena hörnet av kontoret. Han håller på med något som jag först inte förstår. Han matar skrivaren med vinetiketter vilket i mina ögon ser lite märkligt ut. När jag intresserar mig för det han gör, berättar han glatt vad det är han sysslar med – isen är bruten!

Clos Saint Jean grundades år 1900 av Edmond Tacussel och han började buteljera vin redan 1910 under eget namn. Efter ingifte kom så släkten Maurel att ta över och 1957 var det dags för Guy Maurel att sköta firman. Han gick hastigt och oväntat bort 1982 varpå sönerna Pascal och Vincent fick ta över ansvaret för verksamheten och så är det än idag. De förfogar över 44 ha vinmark i AOC Châteauneuf-du-Pape varav 1 ha består av gröna druvor. Majoriteten av parcellerna ligger i den sydöstra delen av distriktet som tillhör kommunen Bédarrides. Bland annat har man parceller i lieu-dit La Crau och av dessa gränsar 12 ha till Domaine du Vieux Télégraphes parceller (ca: 60% av ägorna är belägna i just La Crau). Övriga andelar ligger i mitten av distriktet som tillhör själva kommunen Châteauneuf-du-Pape. Speciellt är att man har bland de äldsta stockarna i hela distriktet av den lite udda druvan Vaccarèse och som endast förekommer i totalt 4 ha för hela appellationen. Överhuvudtaget har man en stor andel mycket gamla vinstockar och vid nyplantering ersätter man stockarna en och en. Till detta kommer grön skörd och ett mycket lågt skördeuttag. Man tillhör också dem som väntar längst med skörden och oftast är man sista producent i hela distriktet att plocka druvorna. Man tillämpar enkla metoder och strävar efter att göra så naturliga viner som möjligt.

Sedan 2002 är konsulten Philippe Cambie involverad i verksamheten och med årgång 2003 gjorde man revolutionerade förändringar i verksamheten. Från att ha sålt merparten av skörden till négocianter började man buteljera större andelen under egen etikett. Även införandet av specialcuvéer kom med Cambie. Dessförinnan hade man följt i faders fotspår genom att endast buteljera en cuvée som dessutom lagrats i flera år på stora foudres. Numera avstjälkar man alla druvor och lagrar musten i 12 månader på en blandning av betongtankar och delvis både stora fat (demi-muids) samt barriques, varav en del är nya. Stilen anses idag tillhöra den moderna skolan av Châteauneuf-du-Pape. En närmare presentation av de olika vinerna följer i samband med mina provningsnoteringar. En liten andel vin görs även som AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays de Vaucluse.

För att återgå till det där med etiketterna så symboliserar det ganska väl hur bröderna Maurel ser på verksamheten. Man har nog varken haft det så fett eller lätt under åren efter faderns bortgång. De hårda åren verkar ha satt sina spår. Vincent berättar för mig att han vid tidpunkten studerade till jurist i Paris och fick lämna studierna direkt för att hjälpa till i firman. Modern var förskolelärare och fick lika brådstörtat lämna sitt yrkesliv bakom sig. Den ende som någotsånär visste vad det handlade om var brodern Pascal som var utsedd att gå i faderns fotspår. Plötsligt befann sig hela familjen engagerad i vinodlingen och på grund av arvslagar, som jag inte riktigt förstår mig på men som verkar ohyggligt komplicerade, var faktiskt hela verksamheten hotat. Finanserna var tydligen enormt ansträngda och utan uppbackning från några av sina trogna négocianter hade man inte överlevt. Den som aktivast stöttade dem var familjen Guigal och som tack för detta levererar man fortfarande idag en stor del av skörden till just dem. Även Patrick Lesec och Tardieu-Laurent har genom åren köpt en del av skörden och gör så fortfarande.

Intressant är att man idag fyller ungefär 100 000 flaskor årligen gentemot endast 7000 flaskor när man tog över efter faderns död 1982. När samarbetet med Philippe Cambie startade hade man en årlig egen buteljering kring 30 000 flaskor. Av produktionen är det endast 2% som säljs i hemlandet medan resten går på export eller säljs via négocianter.

Förhållandena har varit enkla och man har använt flera lagringskällare i trakten och bara att få ihop logistiken är en bedrift av rang. Vincent berättar att man använder ett system av tankbilar som transporterar vinet mellan de olika platserna beroende på var i vinifieringsprocessen man befinner sig. Även mormoderns (eller farmoderns) källare i boningshuset tas i anspråk för lagringen. Han berättar att det numera är lite besvärligt eftersom damen är över nittio år och både lite senil och närmast döv. Ibland blir de helt enkelt inte insläppta när de behöver komma åt sitt vin.

Förmodligen är det en av anledningarna till att man 2008 började bygga en helt ny (och mycket flott) lagringskällare inne i byn på Chemin Bois la Ville. Under mitt besök var anläggningen inte klar men från utsidan såg det imponerande ut. Mittemot ligger Clos du Mont Olivets försäljningslokaler och kontor. Vid mitt besök hos David Sabon konstaterar han torrt när jag frågar: att så fint kan man bygga när man fått 100 poäng av Parker…

Kanske är den verkliga anledningen en annan. Vincent förklarar att man efter färdigställandet at lokalerna kommer att riva de befintliga på Avenue General de Gaulle för att sedan även där bygga helt nytt. Allt för att förbereda för nästkommande generation. Bröderna menar att när dagen kommer för deras barn att ta över så ska det finnas möjlighet att enkelt dela firman i två och låta dem gå skilda vägar. Förmodligen är det de bistra och tuffa egna upplevelserna som gjort att de vill undvika att barnen ska hamna i samma situation. Att sedan tillvaron även blir enklare för Pascal och Vincent gör nog inget och att man även kan öka produktionen samt buteljera ännu mer under egen etikett är nog inte bara bonus.

Hur var det nu då med etiketterna? Jo, Vincent berättar att han kommit på att det antal buteljer man levererar till Belgien vida överstiger den kvantitet som säljs i detaljistledet. Någonstans på vägen försvinner det ett stort antal flaskor och förmodligen hamnar de på andra sidan atlanten i det förlovade landet i väst. Den Amerikanska marknaden verkar ha ett omättligt begär efter firmans viner och Vincent är inte det minsta intresserad av att den grå marknaden ska förmedla tveksamt behandlad nektar från hans vinodlingar. Han märker därför etiketterna som ska sitta på flaskorna för den Belgiska marknaden med en extra kod som möjliggör för honom att spåra "bortkomna" buteljer.

Överlag är han mycket engagerad när det kommer till kvalitet och hur marknaden emottar Clos Saint Jeans viner. Han får något mörkt i blicken när han berättar om alla tveksamma buteljer som letar sig fram på snåriga vägar till den grå marknaden. Hur han druckit sitt eget vin i Amerika och insett att det varit direkt skadat och att det inte borde ha saluförts överhuvudtaget. Han beklagar sig även över spelare, speciellt på den Brittiska marknaden, som specialiserat sig på uppköp av konkursbo från restauranger och vidaresäljer vinerna utan någon som helst garanti för hur de har lagrats, hanterats eller transporterats. Han vill verkligen inte se sitt rykte nedsmutsat av dessa profitörer.

Han tycks ha tänkt på allt och han är verkligen kvalitetsinriktat och ytterst jordnära i en underbar kombination. När han inser att jag har en reservation av viner att hämta ut ber han om ursäkt för att de inte är färdigpackade. Han tar några ovikta kartonger och börjar så vika samman dessa och på ett mycket metodiskt vis fästa klamrarna i maskinen och därefter packa ned flaskorna och sedan etikettera lådorna. När jag säger att det inte behövs envisas han ändå med att genom yttersta precision fästa dem på millimetern när. Så kan även en, med hundrapoäng belönad, vinodlare göra och i det ögonblicket funderar jag på om någon motsvarande slottsägare i Bordeaux ens hållit i spakarna till en klamringsmaskin…

Vincent och Pascal (som tyvärr inte pratar engelska) är ytterst charmanta och trevliga. Jag har ett par underbara timmar i deras sällskap och aldrig får jag intrycket av att framgången stigit dem över huvudet. Jag får berättat en herrans massa saker för mig - något är glömt och allt kan ändå inte fås med i texten – men jag möts av en öppenhet och värme som är svår att förmedla på det vis som jag egentligen skulle vilja. Som när jag förklarar att jag har alla årgångar sedan 2003 och endast saknar 2004 "La Combe des Fous". Då går Vincent iväg för att strax återkomma med en flaska som han lika metodiskt som mina övriga packar ned i en kartong (med etikett utanpå) och säger att nu har jag även den. Det kommer givetvis inte på tal att jag ska betala för flaskan.

Han berättar om skörden 2003 och hur man envist väntade in i det sista med att skörda och helt nonchalerade väderleksrapporterna som förutspådde ännu en av regn förstörd skörd. Nej, istället följde man månens gång och tackvare detta lyckades man skörda mycket mogna men också friska druvor som fick en fin balans och syra genom det behövliga regnet i september. Inte alla vågade chansa och fick således omogna och hårda viner som resultat. Just det jordnära tycks även gå igen i vinodlandets svåra konst. Man har förövrigt en ganska sund och närmast biodynamisk hållning till odlandet. När det kommer till lagringen av vinerna så förkommer det en del vanföreställningar som är på sin plats att rätta till. Grenachefrukten lagras på stora cementtankar. En del lagras på foudres men det är främst den del som säljs till uppköparna. Övriga röda druvor lagras på en blandning av foudres och delvis nya samt tidigare använda barriques.

Av någon märklig anledning tycks många i just vårt avlånga land fått för sig att Clos Saint Jean håller på med något slags hokuspokus och gör broilerviner i en monstruös stil. Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser och hör sådant. Inget kan vara mer fel. Man gör viner i en rik och koncentrerad stil. Inte för att man manipulerar dem utan därför att man gör dem som naturen skapat dem och som de låter sig göras genom skicklighet och engagemang. Om inte stilen passar alla är det enkelt att låta bli att dricka vinerna men man bör alltid bära med sig att det inte handlar om tillrättalagda viner utan om viner i en ytterst ärlig stil.

Jag kan som sagt inte återge allt som sades men kul att veta kan vara att Vincents egen favorit årgång 2007 är (eller åtminstone då var) "La Combe des Fous". Han rekommenderade att njuta vinet som en avec – att helt enkelt dricka vinet efter avslutat måltid i egen majestät.

Kul att höra var även hans berättelse från ett amerikabesök under vintern 2009 (faktiskt i samma veva som vi skrev till varandra). Han besökte bland annat New York och träffade inte bara Robert Parker utan även den store Châteauneufsamlaren Park B Smith under en välgörenhetsmiddag. Trevligt lär det ha varit men mest imponerad var han över att få dricka både 2000 och 2003 Pegau "Cuvee da Capo". Kanske märkte han att jag såg undrande ut eftersom han tillade att även om man bor i byn så dricker man inte da Capo varje dag…

När jag så under eftermiddagen åter kör igenom byn passerar jag Clos Saint Jean på nytt. Gissa vem som står mitt ute i gatan och dirigerar trafiken så att tankbilen kan komma in genom grinden? Jodå, Vincent tycks vara engagerad i allt.

Fick jag inget vin att prova undrar ni kanske? Jodå, fast såhär 1 ½ år senare känns det lite konstigt att skriva om mina intryck. Givetvis gör jag ett försök men dels har jag glömt en del av känslan (även om jag har provningsnoteringarna intakta) och sedan var det egentligen mötet med Vincent men även Pascal som var den stora behållningen. Att prova vin klockan elva på förmiddagen är inte alltid det enklaste. Dessutom ur buteljer som stått öppna någon dag i en ganska kall källare. Sedan var jag nog mer koncentrerad på samtalet än vinerna. Hursomhelst följer en kort sammanfattning nedan.

För den som kan vänta kommer förmodligen en betydligt noggrannare genomlysning i början av december eftersom jag om drygt en månad ska hålla en för mig efterlängtad provning. Det blir en vertikal av de två specialcuvéerna från 2003-2007 samt ytterliggare något vin.

2008 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape Blanc har en klar och ljusgul färg. Det doftar melon, päron och frisk fruktighet med inslag av lime. Smaken har en fetma och krämighet med ganska låg syra och frukten påminner som doften mest om päron och melon men även lite lime mot slutet.

Ett helt okej vin men sällan blir jag så betagen i distriktets vita viner att jag jublar. Det räcker dock gott och väl till 89/90 poäng men jag skulle inte springa benen av mig för att köpa det. Görs i mycket liten kvantitet om ungefär 2000 till 3000 flaskor årligen. En blandning av lika delar Grenache Blanc, Roussanne och Clairette som lagrats till hälften på ståltank och barrique.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape har en purpurröd färg. Doften är stor och djurisk av stall men också grillat/stekt kött. En sötaktighet som av choklad, kola och kanel samt kryddor i allmänhet samt lavendel. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, violpastill och lakrits samt en antydan till fatvanilj.

Ett gott vin men som så här på hemmaplan gått från klarhet till klarhet. Då - ett 91+ poängsvin men senare smakprov har renderat betydligt högre poäng. Firmans bascuvée som görs av ungefär följande proportioner: 75% Grenache, 15% Syrah, 4% Mourvedre, 3% Cinsault, 2% Vaccarese och 1% Muscardin. Det görs normalt 70 000 till 85 000 buteljer årligen (inklusive den amerikanska versionen) och det är ganska mycket för distriktet. Förmodligen en av årgångens och distriktets bättre bascuvéer.

2008 Grenache (fatprov) har en purpurröd färg. Det doftar örter, ljus choklad, viol samt jordgubbar och lakrits. Smaken är ren och silkeslen med rund fruktighet av jordgubbar och smörkola. Kanske lite kort i eftersmaken.

Ett gott smakprov som bedöms till 90-92 poäng. Anledningen till att jag får smaka fatprovet är att Vincent vill visa hur årgången faktiskt levererat riktigt bra material enligt honom. Han är lite upprörd över allt skitprat om en förlorad årgång. Baserat på detta (och andra) smakprov är jag beredd att håla med. Kanske inte samma stuns som det tidigare vinet men inte alls dåligt.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" har en purpurröd färg. Doften är mycket stor med en sensuell kryddighet och inslag av asfalt, blommor och tropisk fruktighet som persikor. Exotisk med animaliska inslag och ändå mjukhet. Smaken är ren och frisk med stor fruktighet av jordgubbar, aprikoser och svartvinbär. Texturen är enormt silkeslen och bärig med smörkola samt choklad i eftersmaken. Mycket gott!

Höga förväntningar naturligtvis men de infriades. Det slutade med 97 poäng som säkert kommer att kännas låga nästa gång det blir dags att smaka vinet. Vad Parker slutade på är nog bekant för de flesta vid det här laget och givetvis ska det bli kul att se om han rätt i att det är ett perfekt vin. Han beskriver det som följer:

“It is the equivalent of liquid haute couture. The Musigny of the southern Rhone, it possesses extraordinary aromatics followed by a wine with the texture, length, and multilayered mouthfeel that are the stuff of dreams.”

En blandning av 60% Grenache (planterade 1905-1910), 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Ungefär 6000 flaskor årligen buteljeras.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har även den en purpurröd färg. Doften är störst hittills med grillade och mycket köttiga inslag av charkighet. Kryddig ek-karaktär samt peppar, lakrits och gummi med mycket mörk fruktighet. Smaken är stor och viskös/silkig med söt fruktighet och choklad samt kola i en intensivt lång eftersmak med tydliga och lite tuffa tanniner.

Om förväntningarna var höga på det förra vinet var det inget mot vad de var på detta. De infriades men jag hade faktiskt väntat mig ännu lite mera. Det blev tillslut 98 poäng som jag tror även i detta fall kommer att kännas låga vid nästkommande smakprov. Ett makalöst vin gjort av 60% Grenache och 40% Mourvedre i en upplaga om 6000 flaskor årligen. Vad Bob anser är självklart men hans ord i beskrivningen är absolut värda att ta en närmare titt på:

“I have tasted the 2007 Chateauneuf du Pape Deus-Ex Machina three times from bottle. On two of the three times I thought it was the single greatest red wine I have ever tasted. The third time it was merely perfect.”

Ord som förpliktigar…

För den som vill ha fler referenser rekommenderas ett besök hos Jeb Dunnuck och The Rhône Report här.

Nu höll jag nästan på att glömma bort ytterligare en intressant sak. Man kan ibland läsa om två viner som endast finns på den amerikanska marknaden: Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" och Clos Saint-Jean, Châteauneuf-du-Pape "Sanctus Sanctorum".

Den förstnämnda är ett resultat av Vincents mycket genomtänkta kvalitetsstrategi. Eftersom han blev så sur på allt dåligt vin han upplevde nådde ut genom den grå marknaden i främst Amerika beslöt han att helt sluta saluföra bascuvéen i landet och exklusivt sälja ett vin under namnet "Vieilles Vignes" . På så vis vet alla att det inte ska förkomma någon basvariant av Châteauneuf-du-Pape utan enbart en "Vieilles Vignes" och vise versa. Ingen illegal export/import således utan att det framgår att något är lurt. Sedan påstås det skilja något i druvsammansättningen mellan de två och att främst Grenacheandeln i den amerikanska varianten kommer från en aning äldre stockar.

Beträffande "Sanctus Sanctorum" så är det mer av en gimmick då det endast handlar om 350 magnumflaskor bestående av 100% Grenache från hundraåriga stockar i La Crau. Vänta nu - var har jag nyligen läst om något liknande? Kanske här.

I vilket fall som helst så säljs vinet endast till de amerikanska distributörer som visat på framgång och som man vill premiera med något extra. Hittills är vinet endast lanserat i en årgång och det är just 2007. Inget för oss vanliga dödliga alltså. Robert Parker som naturligtvis provat vinet och delat ut 100 poäng får slutordet:

“This is an exceptional effort, but given how limited it is, and the fact that there are only magnums available, it will be about as difficult to find as it is getting a personal appointment with the Pope in Rome.”