onsdag, september 02, 2009

Stickspår och villospår!

När jag skulle välja bild till ”huvudet” i bloggen så var jag bestämd på att det skulle vara en egenfotograferad bild. Valet kändes självklart – de härliga oetiketterade buteljerna från Chateau de Beaucastel. Efter att vinintresset växte sig starkare och starkare under början av nittiotalet och vi bilade runt i Europa så var det naturligt att besöka både Bordeaux, Bourgogne och Alsace. Lustigt nog dröjde det ända tills år 2000 innan vi kom till Rhône. Detta område som redan från början blev en favorit. Ganska tidigt efter mitt nyfunna vinintresse fick jag lära mig att nästa stora ”heta” vindistrikt – det var Rhône.




Jag gillade vinerna därifrån närmast direkt efter det att jag kommit i kontakt med dem. Speciellt vinerna från södra Rhône. Jag köpte en del viner från Chateauneuf du Pape under första halvan av nittiotalet men det var oftast enklare viner avsedda för stormarknader och buteljerade under négociant etiketter. Förvisso var det färre producenter som buteljerade under egen etikett då och utbudet var därefter. Om man jämför med dagens situation så är det en dramatisk skillnad. En explosion av ambitiösa odlare som börjat buteljera sina åtråvärda droppar under eget namn. Trenden måste ha börjat någonstans i mitten eller slutet av just nittiotalet. Då jag kom i kontakt med distriktet första gången såg det dock annorlunda ut.

Den första ”vinbibeln” jag använde mig av, var Tom Stevensons uppslagsbok ”Vin”. Utgåvan jag köpte var från 1988 men då (1991) kändes den helt aktuell. När jag nu läser i avsnitten som handlar om Chateauneuf du Papes viner så känns den allt annat än aktuell. Tom Stevenson gör i boken ett försök att förmedla sina personliga favoriter enligt sitt eget rangordningssystem. Två producenter hamnar i högsta divisionen. Domaine du Vieux Télégraphe och… just det - Chateau de Beaucastel.



Han rankar de bägge före både Clos des Papes och Chateau Rayas. Märkligt nog står inte Henri Bonneau omnämnd överhuvudtaget. Som tur är har jag lärt mig mycket sedan dess och även fått andra auktoriteter att lära av.

Något år efteråt inhandlade jag Mölstad och Frithiofssons bibel – En värld av vin. Den utgåvan är från 1994 och blev snabbt ett komplement till Stevenson. Även dessa bägge herrar avhandlar Chateauneuf du Pape och hade då hela nio producenter omnämnda!

Om Chateau de Beaucastel skriver man bland annat:

”Ett av de främsta vinerna i området – och i världen!”

När så planeringen gjordes inför semesterresan år 2000 i södra Frankrike så rådde det ingen tvekan om vilken producent som stod högst på önskelistan över egendomar att besöka.


Hustrun, jag samt en vän till oss avvek under tre dagar för att resa till Rhônedalen medan resten av vännerna var kvar i södra Provence. Efter att vi under ett tidigt morgonbesök hos Delas Frères fått alldeles för mycket vin att prova var det tur att vår vän erbjöd sig att köra bilen till nästa anhalt – Chateauneuf du Pape.


Så äntligen stod vi på parkeringen utanför Beaucastel och var i tid till det avtalade mötet. En mycket stor och ståtlig holländare vid namn Mike tog emot oss. Han hade ett förflutet som sommelier i Lyon men var nu anställd på egendomen för att ta hand om besökare och provningar. Förutom oss tre var även ett ungt amerikanskt par närvarande. De arbetade på ett kryssningsfartyg och var nu på semester i Europa och ville lära sig mer om vin – ett besök hos Beaucastel således. Gruppen var alltså inte större än fem personer och besöket började med att vi satt i trädgården under nästan 45 minuter och fick en föreläsning om egendomen och distriktet. Därefter fick vi en rundtur med smakprov av de nybuteljerade 1998orna samt en äldre årgång.


Jag lärde mig mycket den dagen. Det jag bär med mig av de teoretiska kunskaperna är att:

En Chateau de Beaucastel, Chateauneuf du Pape, ska aldrig drickas före sin tio års dag. Helst först vid femton års ålder.

Serveringstemperaturen ska vara 15 garder Celsius. Inte varmare – inte kallare.

Vinet bör avnjutas till mat under höst och vintermånaderna – gärna med mycket viltkött och svamp.

Ingen ny ek kommer i närheten av det röda vinet.

Mourvédre måste spela en dominerande roll och alla 13 tillåtna druvor ska användas i slutblandningen – annars blir balansen fel.

Fårspillning och marc från förgående år är den enda gödning man använder sig av i vinmarken.


Få producenter i området är så rigida och konservativa som Beaucastel. Förutom att vara en av de äldsta och mest respekterade egendomarna är man också en av de mest framgångsrika. Man var väldigt tidiga med att introducera en specialcuvée 1989 med sin "Homage à Jacques Perrin" (möjligtvis kan Bonneau anses vara först med sin Célestins) . Man gör områdets allra främsta vita vin – ingen annan anses komma i närheten av deras kvalitet.


Om man är seriös med sitt intresse för distriktets viner måste man ge Chateau de Beaucastel en chans. Att döma ut egendomen är det samma som att peka finger åt premier cru slotten i Médoc. Det kan man gärna göra när det gäller vad som fylls i flaskorna och man inte gillar innehållet men historien och egendomarnas betydelse bör man vara mer försiktig med att döma ut. Man kan diskutera Beaucastel och deras vinstil samt tycka mer eller mindre om den men man bör beakta att egendomen är ett föredöme för hela distriktet och att många har dem att tacka för dagens framgångssaga. Det är inget hokuspokus även om Beaucastels metoder ibland kan anses kontroversiella.

Fråga en, av vin, normalintresserad fransman vad han eller hon vet om Chateauneuf du Pape och svaret lär omedelbart bli Chateau de Beaucastel. Det kommer med modersmjölken precis som kunskapen om de stora i Médoc. Vilken toppkrog i Frankrike har en vinlista som inte innehåller ett urval av Beaucastels viner?

Vid mina besök i somras, hos flertalet producenter i området, förundrades jag över att så liten del av försäljningen sker på hemmamarknaden och så stor del går på export. Svaret blev som oftast att den franske vinkonsumenten i grunden är en vinsnobb som vill briljera med sina kunskaper och har väldigt svårt att acceptera nya namn och trender. Varför köpa vin från en producent som endast har fem till tio års historik att falla tillbaks på när man kan köpa vin från dem som bevisligen presterat år ut och år in i minst ett sekel? Alltså förknippar fransmännen distriktet med producenter som just Chateau de Beaucastel.



Detta betyder ju knappast att egendomen inte har haft framgångar på exportmarknaden. Robert Parker gör en kul notis i sin bok ”The World’s Greatest Wine Estates”:

"It is ironic that Beaucastel, while being America’s best-known Châteauneuf-du-Pape, is undeniable the appellation’s most atypical wine."

"The Mourvédre tends to give this Châteauneuf-du-Pape more structure and tannin, as well as an unmistakable perfume of animal and mushroom-like, tree-bark scents"


Läs gärna mer om Chateau de Beaucastel och deras historia på hemsidan här men även hos Søren som (alltid) har mycket att bidra med här. Då slipper jag ge mig på en sammanfattning och oftast är självstudier bästa metoden för ökad kunskap. Även Jeb Dunnucks samlade provningar kan vara av intresse här.



Vinerna vi fick prova vid vårt besök var:

1998 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel Blanc"

1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape Blanc

1998 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel"

1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape

1986 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape

Rekapitulerat djupt ur minnet så minns jag egentligen bara de sista två vinerna. 1998an var i det närmaste nybuteljerad och var då enormt fruktdriven med massor av söta smaker. Det tolv år äldre vinet hade en av de mest fantastiska dofter jag dittills känt i ett vin. Animaliskt till tusen och kanske var det den brettanomyces som alla talar om som satte sin prägel? Eller så var det Mourvédre? Just 1986an dömde Parker ut fullständigt och ur minnet kan jag inte återkalla ett så dåligt vin som han beskriver. Jag njöt och fick påfyllning. Som Holländaren sa till mig: ta ett glas till, det är inte varje dag du får chansen att dricka en fjorton år gammal Beaucastel. Denna flaska öppnade han för att vi skulle förstå varför minst tio års mognad åberopades. Inte klagade vi.


Varför just nu denna fokus på Chateau de Beaucastel?

Dels för att jag snart ska försöka mig på en sammanfattning av sommarens producentbesök i distriktet och jag inte besökte egendomen denna gång. Då måste man ”grunda” med baskunskaperna. Ett stickspår således inför kommande reseskildring.

Också för att jag i somras hade nöjet att dela vår väns, på plats inköpta, Côtes du Rhône 1997 Coudoulet de Beaucastel

Även för att styra bort från en del färska villospår.

Sist men inte minst viktigt – det kommer mera. Om allt faller på plats så kommer snart en rapport från, en på pappret, synnerligen spännande provning (jag är säker på att den blir lika spännande i verkligheten).

För att avsluta med lite vin så var vi fyra personer som delade på vår väns flaska inhandlad för nio år sedan. Förvarad i ett skafferi under ganska brutala förhållanden som gjorde att åtminstone inte jag räknade med någon stor upplevelse. Nu var det sonens födelsedag och eftersom vår vän är gudmor till honom beslöt hon att även fadern och modern skulle få fira lite denna dag. Jag tog inga anteckningar utan njöt vinet rakt upp och ned, ur två välfyllda glas.

Ur minnet var denna 1997 Château de Beaucastel, Côtes du Rhône "Coudoulet de Beaucastel" vid full vigör om än ganska mogen. Klart tegelröd i färgen med en stor och utvecklad doft av mognad. Körsbär, tobak och läder. Kanel, kardemumma och torkad frukt. Klart stalliga inslag med ganska mycket källarkaraktär. Smaken fullt frisk med lite mogen söt portvinsframtoning. Körsbär, kryddor och torkad frukt. Full njutbart och i bättre skick än mången dyr Bordeaux av samma ålder. Kanske inte helt min typ men väl värd 90/91 poäng.

Som sagt – om Gud är god så kommer det snart en mer omfattande och spännande rapport om vinerna från ”högste chefen på jorden” och hans sommarresidens. Påven alltså - inte Bob!




PS. Besöket hos Chateau de Beaucastel gjordes före digitalkamerans intåg i mitt liv så därför få ni hålla tillgodo med skannade och nedladdade bilder från nätet. DS

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej MV,

Trevligt ramverk som start på rapportering från dina producentbesök i somras - vi väntar med spänning på at få läsa mer.
Vi är nu ännu mer nyfikna på villospåret – och till sist förberedelse är alltid kung. Ser att du är taggad!

/johan s

Mina Vinare sa...

Hej Johan S!

Jag är laddad till tusen!

Har precis läst in mig lite extra på de kända årgångarna och de framkallar ju onekligen en viss längtan.

Tror att någon av de svårare årgångarna kan överraska stort. Det ska bli väldigt kul.

Vi ses!

/ MV

Anonym sa...

Trevligt och läsvärt om Beaucastel.
Känner igen mig själv när du skriver om Stevensson, Mölstad samma utveckling som jag själv haft. Nu är det mest Parker men visst det finns andra med som jag läser med nöje. Provade Beaucastel 1985 för 4 år sedan (rött) och den höll på att ramla omkull rejält. "för lite frukt och kropp mest tanniner, gles i mellanregistret, dock med stor portvinsdoft" Tja det kanske var ännu en flaskvariation. Vid samma provning dracks Jamet Cote Rotie 1985 det var något helt annat. Riktigt bra. 2007 dracks Beaucastel Vielle Vignes från 1995, superbra. Ser med spänning fortsättningen på dina vin beskrivnar från Rhonedalen. Det verkar som du har haft en riktigt bra semester/Höganäs

Mina Vinare sa...

Hej Höganäs!

Tack för vänliga ord. Om det går som jag tänkt kommer det en rapport om tio årgångar Beaucastel ikväll (eller inatt). 1985an var med och överraskade på andra hållet för mig.

/ MV