lördag, juni 06, 2009

Toppform eller formsvacka?

En som verkligen inte verkar ha några problem med formen är Zlatan. Låt oss hoppas att han bibehåller den under morgondagens drabbning och minst en halv vecka framåt. Själv befinner jag mig närmast i en avgrundsdjup formsvacka – åtminstone när det gäller bloggandet. Vindrickandet har hållit samma nivå som tidigare men att sätta intrycken på pränt har varit motigt. För att inte helt tackla av så känns det lika bra att gå ut hårt och köra ”live”. Listan på obloggade viner börjar bli lång och att lägga ett vin till på listan känns onödigt. Även lite inspirerad av ett telefonsamtal under dagen gör att det känns kul att komma igång igen.

Ett vin som jag direkt efter korkdragningen hoppades skulle vara på topp är ett vin som när det var ungt var mycket tilltalande om än lite tufft. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen och skrev då även ned mina intryck. Då kändes det som det var något på gång och därför var förhoppningarna stora på kvällens flaska. Första sniffen skulle visa sig öka förväntningarna.


2003 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” har en närmast svartröd, tät och enormt djup färg. Doften är stor och komplex med rök, tobak och mineraler som av musselskal och hav! Våt sten, fat, ved och mörkrostat kaffe samt choklad som ger ett djup åt doften. Frukten och bären finns där i form av björnbär, svartvinbärskompott och körsbärspaj. Animalisk med grillat kött och violer samt en blommighet och tropisk känsla som av aprikoser och rosor. Cederträ, blyerts och svett som finaste Bordeauxen. Underbart att dofta på.

Smaken är först lite lågmäld och mycket balanserad. Till maten känns vinet homogent och inget sticker ut åt något håll. Svartvinbär, ren och intensiv frukt. Mineraler, körsbär och tuggtobak. Efter maten upplever jag smaken som torrare med ganska tydliga och pulveraktiga tanniner. Mycket saltlakrits/salmiak med ek kryddighet och torkad frukt. Aprikoser, svartvinbärslikör samt plommon. En viss beska och lite Italieninspirerade syror. Gott men inte i paritet med doften.



Ett vin som lugnat ned sig betydligt och blivit mer civiliserat även om man kanske inte ska kalla det för elegant. Jag gillar vinet och det kombinerar Bordeaux med Aussieshiraz på ett förnämligt vis. Tidigare flaskor har varit både bättre och sämre och det ger ett betyg på 95 poäng som känns stabila idag men kanske försiktiga om smaken utvecklas åt samma håll som doften de kommande åren. Klart värt att spara men det gör inte ont att dricka det nu. Parker var positiv redan år 2006 med 96 poäng och rekommenderad konsumtion mellan 2006 till 2016. Inte helt tokigt får man förmoda.

Hoppas det finns de som fortfarande läser och för den tålmodige väntar förhoppningsvis nya intressanta bekantskaper från redan kända länder och distrikt. Kanske även ett och annat oväntat vin dyker upp. Själv blev jag mäkta imponerad förra helgen av ett vin från ett distrikt vars viner jag fått för mig att jag inte tycker om. Dags att tänka om?

7 kommentarer:

Micke sa...

Välkommen tillbaks MV.
Jag har saknat dina detaljerade inlägg. Ser fram emot dina omdömen från din obloggade lista.
Keep on the good work!

Hälsningar
Micke

Mina Vinare sa...

Hej Micke!

Ledsen för sen replik. Som du säkert förstår går bloggandet på halvfart nu – vilket även vårt landslag verkar göra. Det är tydligen inte bara jag som hamnat i en formsvacka.

Jag ska försöka få lite tid att skriva ner mina omdömen men jag tror det blir svårt att hinna i juni. Jag räknar med mer tid till semestern och sommarn och då lär jag få massor av kul saker att skriva om.

Tack för din positiva kommentar. Jag följer för tillfället inte alls med i bloggosfären eller ens husguden och hans forum så jag ligger långt efter med vad som händer i vinernas värld. Läser dock alltid din när jag är inne och surfar runt på nätet. Kämpa vidare. Få bloggare har sådan upptäckarlust som du. Det är verkligen kul att läsa om alla för mig okända viner du provar.

Bästa!

/ MV

Anonym sa...

Äntligen kommer du igång. Jag kan förstå att bloggandet tar tid men det är kul att du är "back in blogging". Vinet som du beskrev låter inte dåligt 95 "pinnar"./Cullen

Winepunker sa...

Jag provade Numanthia 2005 i oktober förra året, och jag var inte imponerad. Jag upplevde den som fylld av rotfrukter och besynnerlig sälta, ganska obalanserad faktiskt. Lite konstig i doften med antydan till gammal ost och krossad anis.
Har du provar '05?? Det är enda årgången jag druckit och den kändes väldigt off.

Mina Vinare sa...

Hej Cullen!

Ska försöka men som jag skrev ovan – juni blir nog mager.

Hoppas kunna köra några sporadiska för att sedan få mer tid i sommar.

Ha det gott!

/ MV

Mina Vinare sa...

Hej Winepunker!

En gång har jag provat den och var inte så imponerad heller. Alldeles för hård och konstig. Vet att Jay Miller visade tveksamhet och jag håller nog med honom. Förutom 2003an och 2005an har jag provat 2001an och 2004an. De är alla väldigt olika. 2004an mer nya världen och 2001an som en Syrah från Hermitage som ung och som en fin Bordeaux som mogen.

2003an har varit rejält tuff men liknar 2001an mer och mer.


Ha det gott!

/ MV

Café Rotsunda sa...

2003 var en besynnerlig årgång i Ribera del Duero - och på många andra ställen också. Helt klart har druvorna inte nått full fysiologisk mognad, vilket märks på lite snipiga syror, bitterhet och avsaknad av silkig kropp och struktur - dock med en för värmen typisk sötma och varm alkohol. Lägg därtill massor av nya ekfat, vars ekligning lakas ur och ger bitterhet tack vare den höga alkoholen och som blir lite för mycket med den söta fruken.
Nej, riktigt så illa är det inte - men det är som det lilla sandkornet i strumpan som får hela promenaden att bli lite irriterad.
Håller med om 2001, och även den svalare årgången 2004.
Vi får se hur det går nu när Marcos Eguren har sålt skeppet och lämnat över ansvaret till Moêt Hennessy (som för övrigt är till salu - vem som nu har råd att köpa den stora lyxfirman).
Numanthia, och den lysixare Termanthia, är massiva viner, inget snack om det, men inget för den som söker finess i sina glas.
Jag håller Bodegas Elias Mora (fd Dos Victorias) som bättre, för att nämna ett exempel som emellanåt finns i Sverige.