Utanför komfortzonen?

Det var väl så Michael Twelftree utryckte saken: “I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone.”



Nu är det kanske inte helt med sanningen överensstämmande att jag är utanför min ”komfortzon” när jag dricker vin gjort av Cabernet Sauvignon men någon utpräglad fantast eller älskare av denna druva är jag faktiskt inte. Det kan vara långt mellan gångerna för njutning och spontana glädjeyttringar. Sällan tycker jag vin smakar illa och att hävda att jag har svårt för Cabernet Sauvignon är kanske orättvist men det är definitivt inte min favoritdruva. Ofta tycker jag mig finna örtiga, bläckiga och gröna paprikainslag i viner gjorda av druvan. Samtidigt finns det oftast en läcker stallighet och kryddighet med cederträ i doften som tilltalar mig men i smaken brukar det bli lite murrigt och stramt. Jag saknar ofta den frukt och bärighet som tillexempel Grenache eller Syrah/Shiraz erbjuder. Alltför ofta blir det metalliskt och stramt när det handlar om Cabernet Sauvignon men framförallt Bordeaux - ungefär som att dricka ur en plåtmugg. Samtidigt kan dessa viner med mognadstoner tillhöra den största av upplevelser att konsumera.

Nya världen då? Nja, i princip lockar inte den heller med sina Cabernet Sauvignon baserade viner. Australien som är mitt favoritland brukar inte imponera med sina Cabbar och Sydafrika har jag helt vänt ryggen. Kvar står då Nord och Sydamerika med sina oftast välgjorda viner men i det ena fallet på tok för dyra och i det andra fallet alltför ovanliga och oftast atypiska viner kompletterade med lokala specialiteter som Malbec och Carmenère (trots sitt ursprung från klassisk mark).

Men så kom då månaden när tillfället uppenbarade sig och det inte gick att hålla tillbaks nyfikenheten. Två legendariska och kanske banbrytande viner för sina respektive ursprung och hemländer lanserades nyligen i ett av många förvirrande släpp i det allt svårare att överblicka och tillfälliga sortimentet.

Först i Argentina att göra vin med sikte mot toppen måste nog ändå Nicolás Catena anses vara. Han lär ha experimenterat en hel del och många ansåg nog honom galen i sin ambition att göra världsklassvin från Mendoza. Om han lyckats eller ej är inte jag rätt man att avgöra men de gånger jag provat Bodega Catena Zapatas viner så har de alltid fallit mig på läppen. Första gången jag provade Nicolás Catena Zapata var för sju år sedan och årgången var den numera berömda 1997an som vunnit flera prestigefulla tävlingar mot betydligt mer erkänt motstånd. Det var då ett ganska utvecklat vin men oerhört kraftfullt. Vid den tidpunkten upplevde jag det som ett av de bästa viner jag provat (dessutom skedde provningen helblint). Trots den positiva överraskningen har det aldrig blivit några inköp av vinet ifråga utan det har hela tiden kommit annat emellan – tills nu.

Pionjär i Kalifornien kan man kanske inte kalla Christian Moueix eftersom debuten med Dominus skedde så sent som med årgång 1983. Fast frågan är ändå om han inte gjorde något som idag känns unikt genom att producera ett vin från nya världen baserat på Cabernet Sauvignon (trots sin personliga berömmelse grundad på Merlot) i en stil som de flesta brukar anse mer Bordeaux än Bordeaux självt? Många är historierna om hur erfarna vinprofiler i blindprovningar utbrustit Bordeaux när de i själva verket haft Dominus i glasen. Tyvärr var jag inte med i en provning som hölls för fyra år sedan men jag har flera gånger hört berättas hur samtliga deltagare utan tvivel placerade 1991an i Médoc – även en av landets mest ansedda auktoriteter i just ämnet Bordeaux. Ett vin i en stil man uppenbarligen kan förvänta sig avviker en hel del gentemot övriga kultförklarade boutiqueviner från Kalifornien – eller?

Provade över två kvällar i helgen som gick:

2002 Dominus Estate, Napa Valley har en djup, tät och blodröd färg med inslag av sammetsrött. Det doftar först choklad, mocca, tobak och läder. En allmänt rostad och mörkt dov ton slår an första slaget. Sedan följer ett mer örtigt samt grönt inslag med paprika och oliver. För några sekunder är jag övertygad om att det kommer att bli som vanligt men då framträder en mer kryddig ton med kanel, cederträ och tryffel. Det rostade kaffet återvänder och sedan mer tobak, läder och svartvinbär. En viss sötmognad samt exotisk kryddighet, som från orienten, blir slutintrycket som avrundas med lite hederligt svettig sadel (av valfritt slag). Underbart god och klassisk doft som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Smaken är ren men först lite stram och bläckig med tydliga inslag av svarta vinbär och en oroande torr eftersmak. Även tanninerna känns torra men med en frisk och syrlig minerallitet som känns uppiggande. Eftersmaken är lång och närmast rostad men på ett elegant vis som mer leder mot tobak än kaffe. Sedan släpper vinet ifrån sig mer och övergår mot choklad, grädde, lakrits/salmiak och crème de cassis. En sälta med inslag av bitter lakrits växer fram och alltihop avslutas med ett väldigt elegant men också ruskigt gott slutintryck. Klassiskt!

Det här blev som kärlek vid första ögonkastet. Jag tror aldrig att jag tidigare har provat Dominus och därför tog nyfikenheten över från det sunda förnuftet. Inte direkt ett billigt vin och inte heller kanske tillräckligt moget för att visa sin fulla potential – men varför oroa sig över sådant när upplevelsen blev så fin och beslutet att korka upp visade sig så lyckosamt. Det här nästan överträffade mina förväntningar (eller rättare sagt förhoppningar) och resulterar i ett mycket positivt slutintryck. Skulle jag bli lurad i en provning om vinet dök upp blint? Troligen. Det finns något i smaken som antyder lite mer värme och fruktsötma än i de flesta Bordeauxviner men doften och helheten skriker ut Bordeaux så troligtvis skulle jag bli grundlurad i en blindprovning.

Robert Parker går så långt i sin bedömning från februari 2005 att han jämför med de legendariska årgångarna 1991 och 1994. Bäst sedan dess kallar han 2002an och delar ut 96 poäng. Absolut helt korrekt enligt min mening och jag lägger gärna på en pinne extra och slutar på 97 poäng sett över de två kvällarna. Intrycket jag fick är att vinet definitivt vinner på luftning och utvecklas åt det rundare och sötare hållet över tiden. Egentligen sker det ingen dramatisk förändring över loppet av de två kvällarna men intrycket är att det smakar som godast på slutet och det är alltid ett gott tecken. Ett mycket tilltalande vin som det är lätt att tycka om. Snyggt och prydligt och dessutom väldigt gott till mat.

2005 Bodega Catena Zapata, Mendoza ”Nicolás Catena Zapata” har en mörk och tät lilablå färg. Doften är direkt och stor med tydliga inslag av vanilj och kokos samt rostat kaffe. Plommon, choklad och syltig frukt med blåbär och mynta. Aprikos, marsipan och exotisk frukt i allmänhet samt en fetma i form av hudkräm parfymerad av blommor. Sedan finns det en annan dimension i doften i form av en köttighet av sällan skådat slag. Stall, svett, animaliskt, läder, brändhet, grillad biff och charkighet. En doft som snarast lurar mig att tro att det är Syrah i glaset. En ganska primär men oerhört spännande doft där säkert 24 månader på de nya faten påverkar slutresultatet en hel del. Antagligen tränger även Malbecdruvan (22%) igenom och sätter den köttiga prägeln på doften.

Smaken är stor och ren med frisk syra och tydliga inslag av körsbär och crème de cassis. Violpastill, minerallighet av typen stenkross/grus och därefter en frisk eftersmak av mentol, bärighet och kryddighet. Tanninerna upplevs först som väl tydliga och lite torra men detta ändras snabbt och därefter framstår smaken som betydligt mycket sötare med marsipan, choklad, nötter och kokt frukt. Det blir dock aldrig kladdigt eller svulstigt utan allt balanseras av den rika och rena fruktigheten samt en märkligt frisk och luftig kryddighet. Ett mycket snyggt och trevligt hantverk.

Skillnaden mot det föregående vinet kunde först inte vara större. Fast över tiden av de två kvällarna vinerna provas så förändrar sig detta mest. Från ett ganska outvecklat och lite kantigt vin till ett betydligt rundare och mer harmoniskt vin. Även i detta fall smakar sista glaset bäst och vid den tidpunkten är jag grymt imponerad av vinet. I början är jag lite mer fundersam och har svårare att uppskatta vinet och jag upplever det först lite ”enkelt” och anonymt. Inte i doften men väl i smaken. Doften är oerhört stor och ganska omtumlande. Smaken kommer först inte riktigt loss men när den väl gör det så smakar det rysligt gott. Skillnaden i ålder mot det föregående vinet är endast tre år men det upplevs som om det vore betydligt mer. I en blindprovning skulle jag lätt kunna gissa på upp till tio års skillnad. Definitivt ett ”gemmevin” som Dansken säger.

Bedömningar av Argentinska viner är det sällan man får läsa med Bobs underskrift. Istället är det idag Jay Miller som ägnar den Sydamerikanska kontinenten sin uppmärksamhet. Något han verkar göra med glädje. I detta specifika fall så gillar han innehållet så mycket att han i december 2008 slutar på hela 98 poäng. Har han då som vanligt tagit i för mycket tänker ni? Nja, sett över två kvällar så kan jag sträcka mig till 97 poäng men inledningsvis var det nog närmre 95 poängintervallet. Helt klart är att vinet garanterat vinner på lagring eller extremt lång dekantering. Gott smakar det hela tiden men den riktiga kicken sätter in först efter många timmars luftning. Något som inte alls är ett problem utan snarast en möjlighet. Sedan påverkas säkert intrycket av att det andra vinet är i en betydligt elegantare och mer lättbegriplig stil. Mot annat motstånd hade resultatet kanske blivit det omvända.

Vilket vin ska man då välja? Måste man välja?

Det handlar givetvis om tycke och smak men också den ekonomiska aspekten påverkar beslutet. Det är inga billiga viner. Prisvärt kan man aldrig kalla vin för femhundra respektive sjuhundra kronor. För den sanne entusiasten är det dock värt uppoffringen att köpa bägge vinerna. Lite beroende på perspektiv så får nog 495kr anses billigt för ett av de bästa viner som Argentina respektive den Sydamerikanska kontinenten har att erbjuda. Jämfört med mycket annat som kommer från gamla världen så anser jag nog att prislappen för 2005 ”Nicolás Catena Zapata” är helt okej. Faktiskt även i jämförelse med övriga jämlikar från den nya världen.

Med tanke på vad Kaliforniska kultcabbar idag kostar så framstår de 699 kronorna för 2002 Dominus Estate som billigt. Om man dessutom jämför med de prestigefulla kelgrisarna från Médoc och den östra stranden så framstår priset som löjligt billigt och närmast ett fynd. Inte för att jag är helt objektiv i mitt omdöme men nog är Dominus ett fullgott alternativ till mången dyrare Bordeaux.

Men om man nu måste välja?

Ja, då blir mitt råd till den som vill ha ett matvänligt och okontroversiellt toppvin att välja 2002 Dominus Estate. För den som vill chansa, i förhoppning om att bli rikligt belönad om tio år, kan välja 2005 ”Nicolás Catena Zapata”. Vill man luras i blindprovningar kan man välja vilken som. Få kommer att gissa rätt på ursprunget.

Om man vill bli rikligt belönad per omgående och anser att det endast får kosta 365kr så har jag ett tredje alternativ. Ett vin som öppnades kväll nummer två som kontrollvin för de bägge berömdheterna. Ett vin som direkt satte sig i förarsätet och förpassade de andra två till passagerare i baksätet. Nu blev det åka av:

Ofta undrar jag över varför jag gillar Aussies så mycket och om det är fel på mig eller om mitt omdöme blir helt grumlat när jag får Shiraz från Down Under i glaset. När jag är som mest fundersam och tvivlen växt sig starka brukar jag plocka fram något som jag tidigare uppfattat som gott just för att utmana och få bekräftelse på min goda (eller dåliga) smak.

Därför känns det extra roligt att 2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz inte bara står upp mot motståndet utan snarast slår knockout. Det här är ett sjuhelvetes gott vin som inte tilltalar den intellektuella sidan men väl den hedonistiska. Fast visst kan vin handla om njutning och direkta upplevelser istället för framtida förhoppningar? Visst kan det få smaka sött och saftigt med massor av ved, fat och tjära i näsan? Visst kan det vara läckert med asfalt, grillat kött och rökiga dieselångor som väller fram ur glaset? Visst smakar det mumma med jordgubbslikör, aprikospuré och choklad i munnen efter alla tanniner?

Jag tycker så och därför känns det härligt att återigen få uppleva vilken glädje (och rus) det här vinet ger mig. Kanske inte ett vin för alla men för dem som är villiga att gå utanför sin ”comfort zone” så utlovar jag en okomplicerad men extremt njutbar upplevelse i sann hedonistisk anda!