Redan de gamla Romarna…

Säga vad man vill om vin och dryckeskultur men historia och geografi får man på köpet.

Vart jag än rest i Europa och besökt gamla historiska platser och monument så har det många gånger slagit mig att det ofta har varit Romare inblandade på ett eller annat vis. Dessutom verkar de haft mani på att plantera vinrankor under sina erövringståg. Därför kan vi idag dricka vin från berömda platser som kanske annars förblivit anonyma och okända orter. Men vad drack de då på hemmaplan?


Som bekant hade man ju inte tillgång till Gallernas trolldryck utan istället drack man något vid namn Falernum (latin) som på den tiden betraktades som ett kultvin och ett närmast odödligt vin i fråga om lagringsduglighet. Ursprunget för druvorna var Falernus på gränsen till Latium och Campanien. En något modernare (men likväl ansedd odödlig) tolkning står idag Galadri för med sin Terra di Lavoro.

Robert Parker liknar vinet från södra Italien vid ett "garagevin". Delaktig i det hela är konsulten Riccardo Cotarella som under en period närmast verkade besitta magiska krafter. Allt han rörde vid förvandlades till guld. Nuförtiden tycker jag att det är ganska tyst om honom och vinerna han varit med om att framställa. Märkligt nog gäller det även Terra di Lavoro som anses vara ett av Italiens mest eftersökta och berömda viner. Produktionen är liten och berömmelsen stor med finfina utmärkelser varje årgång. Inte minst The Wine Advocate, vars samtliga kritiker med Italien som specialkompetens, har rosat vinet med fina omdömen och höga poäng. Först Bob med årgångarna 1997-2000 (aldrig lägre än 95 poäng och så högt som 98 för nollnollan). Sedan hann Daniel Thomases med att dela ut 99 poäng för 2001an och nuförtiden är det Antonio Galloni som står för kritiken med resultatet 95, 93 och 97 poäng för respektive årgång 2004, 2005 och 2006. Inte så illa för en nykomling.

Alltihop startade 1991 med visionen om att göra ett stort vin. Första skörden skedde 1993 och den första årgången som lanserades i dess nuvarande form var 1994. Jordmånen består av vulkanisk mark vilken anses sätta en ganska säregen prägel på slutprodukten. Namnet lär härstamma från ett område i norra Campanien och rakt översatt betyda ”land av arbete”. Ursprungsbeteckningen är den lite ovanliga och inte så ofta sedda IGT - Roccamonfina. Vinet består normalt till 80% av Aglianico samt 20% Piedirosso och blandningen lagras på nya franska ekfat i 12 månader. Produktionen har ökat från blygsamma 1000 flaskor 1994 till ”hela” 30 000 flaskor med 2008an. Inte bara den amerikanska pressen har varit positiva utan även den inhemska kritikerkåren har hyllat vinet med bland annat tre glas från Gambero Rosso och utmärkelse som ett av Italiens bästa viner.

2003 Fattoria Galardi, IGT Roccamonfina "Terra di Lavoro" har en mörk, tät och djupröd färg. Doften får mig osökt att tänka på Bordeaux. Jag undrar om någon i en blind Bordeauxprovning skulle kunna urskilja denna katt bland hermelinerna? Åtminstone inte enbart genom att dofta på vinet. Allt man önskar av en toppbordeaux finner man: Hästspillning, ammoniak, cederträ, plåt samt nyvässad och nytuggad/blöt (gul)skolblyertspenna.

Nja, för att vara lite seriös så har doften precis det spektrum man förväntar sig av ett klassikt vin – och jag gillar den skarpt. Det doftar mycket och stalligt med massor av animaliska inslag och rök samt vedspis med tjära. Lite bränd och jordig ton med cederträ, blyerts, grafit och stål. Tobak, läder, höstlöv och svamp. Komplext till tusen med rostat kaffe, kanel och kardemumma. Choklad och närmast mandellikör som tar över efterhand från mer fruktiga inslag av körsbär och blåbär. Även lite kola och något som närmast påminner diffust om ost. Helt perfekt och närmast arkitekturen av ett klassiskt vin

Smaken är stram och kärnig men frisk med tydliga inslag av mörka körsbär, svartvinbär och violpastill. Rostad i stilen med rejäla tanniner och en kärv eftersmak som andas klass men som även ger ett outvecklat intryck. Det allmänna intrycket är att smaken är mörk och dov med kakao, grafit och blyerts i en ganska torr stil med klassiska Italienska och ”sandiga tanniner”.

Tyvärr är smaken lite väl klassisk för att helt tilltala mig. Visst har vinet hög klass och det fyller sin funktion mer än väl till kompletterande mat men speciellt generöst blir det aldrig. Doften, helhetsintrycket och framtidstron gör att jag totalt sett tilltalas av vinet men jag väntar gärna fem till tio år innan nästa smakprov. Jag tror att vinet då kommer att bjuda mer på sig själv i smaken och då även framstå som godare. Det blir 95 poäng som främst baseras på doften och potentialen i vinet och kanske även känslan av det är något stort på gång. Vill man ha mer utdelning för stunden så finns det bättre alternativ. Vinet provades över två kvällar och ändrades inte nämnvärt över tiden. Föregående smakprov skedde hösten 2007 och då var vinet betydligt fruktigare men också ganska rejält vasst i syran.

Just årgång 2003 (13 000 buteljer) är inte bedömd av The Wine Advocate eftersom den lanserades i skarven av kritikerbyte från Daniel Thomases till Antonio Galloni. Lustigt nog så refererar ändå producenten själv till att vinet i årgång 2003 belönats med 97 poäng av The Wine Advocate, något som däremot inte går att finna hos The WA. Fast jag minns vagt en tråd på Bulletin Board för några år sedan där faktiskt en teori lanserades att Daniel Thomases bedömt vinet till just 97 poäng men aldrig hann publicera omdömet före det att han lämnade sitt uppdrag. Vem vet och egentligen spelar det ingen roll. Den som vill testa kan eventuellt få tag i årgång 2002 och/eller 2004 som lär finnas i Systembolagets beställningssortiment. Lite märkligt är det allt att dessa bägge årgångar inte sålt slut. Kanske beror det på att vinet i fråga fortfarande är tämligen okänt i svenska vinkretsar och så även bland våra professionella skribenter tycks det.

Vinkulturens Sverige är betydligt mer inskränkt än vad vi vill tro.