Mot Sherwoodskogen!

Förmodligen ett framtida klassiskt citat för några av oss i Folieklubben. Fredagskväll och fyra vinsugna provare på väg till en av årets två Guldfolieprovningar. Medlemmen som agerar värd för provningen bor knappast i Sherwoodskogen men väl på bystan. Inte direkt vår i luften och då kan omgivningarna kännas lite mörka och murriga. Kanske också lite av en symbolik att ikväll väntas det nya äventyr? Hursomhelst brukar alltid provningarna hos just denna medlem betyda mycket god mat samt en idyllisk och lantlig inramning. Uppfriskande för en stadsbo.

Den som följt tidigare inlägg på bloggen har troligtvis tidigare kommit i kontakt med mina inlägg om Folieklubben och då är förutsättningarna kända. För den nytillkomne läsaren så kan jag kort sammanfatta reglerna med att det gäller att varje provare tar med ett för övriga provare okänt vin. Det ska vara druv och/eller ursprungstypiskt. Färg, bubblor eller ej spelar ingen roll, bara vinet uppfyller någon slags typisitet för sitt ursprung så är saken klar. Till våra Guldfolieprovningar ökar vi insatsen med det dubbla och inköpspriset bör ligga i intervallet 500kr till 700kr. Det är upp till respektive provare att själv variera vinvalet så att det i mån av avvikelse jämnar ut sig i långa loppet.

Efter att ha varit lite tveksam till vinerna de senaste gångerna var det med en viss spänd förväntan jag gav mig iväg till vårens provning i fredags. Inte alltid blir vinerna bättre bara för att prislappen ökar. Många gånger har kvaliteten varit lika hög eller faktiskt högre vid våra vanliga Folieprovningar. Frågan är om detta blev vändpunkten?

Vinerna serveras helblint (förutom det egna vinet) och nedan följer mina noteringar samt tankegångar. Efter facit följer lite generella tankar och funderingar samt hänvisning till kvalitetsaspekten i vinerna. Eftersom jag denna kväll agerade ombud åt en medlem som inte kunde närvara var två av vinerna kända av mig på förhand. Två rätt alltså!

Vin 1
Färgen är ljust halmgul med ganska markanta och tydliga bubblor. Doften är stor med kryddig minerallitet och blommighet av rosor. Kafferost med ett smörigt och fett mejeriinslag. Ganska behaglig doft men inte så djup. Smaken handlar mycket om äpplen och ett jordigt inslag. Mineraler och frisk citrus med en klart torr struktur. Mycket och fin mousse. Eftersom jag tagit med detta vin på uppdrag av en annan medlem vet jag vad det är i flaskan och behöver därför inte ägna mig åt större analyser med avseende på ursprung och druvsammansättning.
2002 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne “Brut Vintage Reserve”
Nästan alla gissar på Blanc de Blanc och en något högre ålder än 2002. En provare är prick på med årgången men ingen tror på Blanc de Noir. Jag förstår dem. Jag hade resonerat likadant. Jag provade årgång 1998 av samma vin för ett tag sedan och gick då i samma fälla. Inte lika bra som 1998an enligt mig och Juhlin verkar hålla med mig. I alla fall inte som vinet är idag. Han ger 88 poäng men med en potential på 94 poäng. Jag landar på 92 men då är det med potentialen i åtanke. Blandningen ska enligt uppgift vara PN 58%/PM11%/CH31%. Antonio Galloni är mer tveksam med sina 88 poäng.

Vin 2
Färgen är svagt gyllengul. Doften stor och druvig med tydlig sötfruktighet och champinjonspad. Konserverad frukt på burk. Mineraler och fetma med rostat kaffe samt choklad. En aning tuttifrutti och faktiskt lite terpentin. Smaken är söt, fruktig och stor med en fyllig munkänsla. Päronsplitt, vanilj och en fet vaxig struktur. Svamp, tuttifrutti, godis och visköst med choklad och antydan till russin i eftersmaken. Kanske antyds även en aning botrytis. Jag är bombsäker. Det råder ingen tveksamhet. Söt typ av Pinot Gris från Alsace.
2005 Schoffit, Tokay Pinot Gris Rangen de Thann “Clos Saint-Théobald”
Jag gillar denna typ av vin så mycket att det sällan blir svårt att pricka dem blint. Detta är underbart gott och typiskt fast i den sötare stilen. Alla gillar den inte utan vill ha dem mer som Trimbachs viner - men inte jag. Jag var säker på att detta var ett vin från Weinbach. Samma yppiga stil. Övriga i gruppen drar i stort sätt åt samma håll. Någon avviker med avseende på druva. Jag tycker detta är så gott att jag ur en kvalitetsaspekt sätter 95 poäng. Den gode (och konservative?) David Schildknecht satte endast 89 poäng i februari 2008. Intressant är att tidigare årgångar bedömda av Pierre Rovani och Mästaren själv har legat på 94, 95 och 96 poäng. En stilfråga som sagt!

Vin 3
Färgen är ljust gul. Doften enormt läcker och påtvingande söt. Päron, tuttifrutti, rosor, litchifrukt och vanilj. Hudkräm! Fetma och aprikoser med suddgummi och citrus. Parfymerad. Smaken är låg i syran och texturen vaxigt fet. Viskös munkänsla med pomerans och apelsinskal. Citrus med rosenvatten i den fina eftersmaken. Klockrent. Om föregående vin var typiskt så är detta urtypiskt. Ingen tvekan utan att det är en Gewürztraminer.
2004 Domaine Weinbach, Gewürztraminer Altenbourg “Cuvée Laurence”
Det här är jättegott. Vad som förvånar mig är dock faktumet att producenten är Weinbach. Smaken är mycket stram och lite torr jämfört med de tidigare erfarenheter jag har av egendomens viner. Smaken blir som någon säger varken söt eller torr. Jag är lika förtjust i denna druva som i föregående så det känns inte alls jobbigt att sätta 94 poäng. Mer Alsace Pinot Gris och Gewürztraminer åt folket! I det här fallet är vi mer överens – Schildknecht och jag. Han satte 93 poäng i februari 2008 och även detta är ett vin som hans föregångare har haft en förkärlek till - med ofta högre betyg än Davids.

Vin 4
Färgen är klar och aningen ljust tegelröd. Doften är stallig med en rökig och köttig känsla. Mineralisk med rotfrukter och en lätt lakritston. Rödfruktig med körsbär. Animalisk. Smaken domineras av en hög syra, allt för hög för mig. Den är stram och örtig med inslag av bleckighet och metall. Mineraler med lingon och lite gummi samt violpastill. Tanninerna är riktigt kärva och tuffa. Ett svårgissat vin. Först får doften mig att tänka på Pinot Noir men smaken tar bort de tankarna. Det kan vara Cabernet Franc eller något svårt Italienskt vin. Jag har egentligen inget bra förslag alls. Känner mig ganska vilsen.
1997 Biondi-Santi Tenuta Greppo, Brunello di Montalcino
Det kunde man ge sig på. Vår grundare och läromästare i Folieklubben brukade alltid säga att om man känner stora och skitiga fat samt inte har någon bättre gissning, så kan man alltid gissa på Piemonte eller Brunello. Det här är givetvis trevligt. Jag har provat vinet på plats för sju år sedan och att få återknyta bekantskapen är kul. Därifrån minns jag ett ganska fruktintensivt och körsbärsdominerat vin med tuff syra. Den frukten finns inte riktigt kvar. Syran finns däremot kvar och tanninerna har nästan tagit över vinet. Inte harmoniskt och inte heller speciellt gott. Förslagen är många från övriga provare men de flesta befinner sig i Italien. Nebbiolo och Barbera är uppe till diskussion. Även distrikt och druvor längre söderut. Faktiskt kommer åldrad Sagrantino upp som förslag tack vare de mycket vresiga tanninerna. Jag kan inte sätta mer än 89 poäng. Det här vinet kommer att klara många år till i butelj men bättre tror jag inte det blir. Som så ofta förut vinner inte prestige över ett gott hantverk. Sällan bedömt av The Wine Advocate och de fall det är bedömt kan man inte direkt tala om så höga poäng. Fast senare årgångar har fått betydligt högre betyg och antingen beror det på generationsskifte hos firman eller kritikerskifte hos The Wine Advocate!

Vin 5
Färgen är klar och purpurröd. Doften är stor och varmt sötaktig med fikonmarmelad och lakrits. Kryddig, rökig och en antydan till mynta. Plommon, aningen torkad frukt med garrigue och tobak. Svettigt omklädningsrum. Smaken drar åt violpastill och lakrits till. Lite bränd kryddighet med fikon och körsbärskompott. Sälta, låg syra och en viss eldighet i den långa och intensiva eftersmaken. Markerade tanniner men blommigt och elegant på samma gång. Detta är mitt vin så jag behöver inte gissa.
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Pure”
Det här är tredje gången jag provar vinet och detta är det hittills bästa intrycket. Jag tycker den börjar likna 2005an mer och mer. Lite tjockare struktur och lite mindre salmiak. Mer tobak och fikon. Riktigt läckert och gott. Jag hade egentligen bestämt mig för att låta resterande flaskor vila men tyckte det kunde vara kul med en utmaning för vinet och övriga provare. Flera gissade omedelbart på Grenache men bara en på rätt distrikt. Spanien och nya världen först uppe till diskussion. Även någon med avvikande uppfattning om druva som var mer åt Italien till. Vinet delar gruppen. Någon är mycket förtjust, några störs över för tydlig alkohol och eldighet. Själv är jag så nöjd att 95 poäng känns givna. Nästan så att man borde lägga på ett poäng. Parker slutligen på 95 poäng i oktober 2008. Nu längtar jag ännu mer efter ett nytt smakprov av 2005an.

Vin 6
Färgen är klar och sammetsröd. Doften först underbart mångfasetterad. Rök, viol, mynta, mentol och ljus chokladsås med nötter och kola. Mineraler, vanilj, parfym och nagellack. Komplex och läcker som en mogen Armagnac. Smaken är rund och fruktig med choklad och kokos samt lite mandellikör. En behaglig och frisk syra bär upp det hela. En eldighet och antydan till bitter choklad kommer i eftersmaken. Jag hamnar direkt i Spanien och får för mig att detta kan vara ett vin från Priorat eller en udda Rioja. Sötheten i doft och smak gör att även Amarone dyker upp som ett alternativ. Kanske lite för frisk för det?
2004 Allegrini, Amarone della Valpolicella Classico
Där ser man. Jag som brukar hävda med en dåres envishet att jag inte gillar Amarone. Jag tycker väldigt mycket om detta vin. Inte alls så starkvinsbetonat som jag ofta upplever Amarone. Riktigt gott och inställsamt. Jag blev lite lurad av att jag gillade vinet så mycket som jag gjorde och tankarna for därför direkt till Spanien och inte Italien. Flera provare på samma linje. Ingen som direkt säger Amarone förrän jag drar till med det i ren desperation när vi inte kommer längre. Om jag ska vara lite kritisk så blir detta vin i glaset bara sötare och sötare ju längre tiden lider och det brukar vara en av anledningarna till att jag ibland har svårt för Amarone. Jag går ändå på det direkta intrycket och tycker att detta är ett 95/96 poängsvin för mig. Uppenbarligen inte för Antonio Galloni som i oktober 2008 endast satte 91 poäng. Lustigt att några av de provare som antydde att Pure var för mycket vin och alkohol inte alls störs av det i detta vin. Kanske för att det står Allegrini på etiketten?

Vin 7
Färgen är mörkröd, nästan blåsvart. Doften är makalöst knuten. Det händer nästan ingenting först. Kanske har doftexplosionen från föregående vin helt ödelagt näsan? Så småningom framträder lite minerallitet och rökighet med mörkrostade kaffetoner. Dov och en närmast vedig doft med lite gummi och svartvinbärsfrukt. Smaken är lika stram med violpastill och lakrits samt en rå körsbärsfrukt. Ett intensivt bett med tuffa tanniner och en antydan till gummi i eftersmaken. Senare känns frukten något sötare. Först är jag helt ställd. Ingen aning om vad detta kan vara. Sedan slår det plötsligt mig att det kan vara en kärv, oförlöst och helt knuten Chateauneuf du Pape. När vi senare diskuterar igenom vinet gemensamt går det plötsligt upp för mig att det nog kan vara ett vin från Domaine de la Mordorée.
2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée de la Reine des Bois”
Det är nu man ska vara ödmjuk. Visst känns det ganska bra men anledningen till att mina tankegångar ledde så rätt var att vi tidigare under kvällen diskuterat om just Mordorée. Någon som inte riktigt gillade 2006 Pure tog Mordorée som ett exempel på motsatsen till stilen Pure representerar. Det intressanta är att ingen riktigt gillar detta vinet – inte ens den provare som tidigare under kvällen framhållit just denna producent. Det är ett enormt lovande och kraftfullt vin men inte gott eller njutbart denna afton. De andra alternativ som kom upp under diskussionen var framförallt viner från Italien. Stor och tuff IGT från Toscana och även Campanien med sin Aglianico. Bordeauxblandning var ett annat alternativ jag själv var inne på med tanke på den rostade stilen och svartvinbärsfrukten. Provaren som tagit med vinet berättar att han luftat det rikligt genom att hälla det fram och tillbaka mellan karaffer flertalet gånger. Jag har själv praktiserat detta och ibland tycker jag nästan vinet knyter sig ännu mera då – som en ren protest från vinets sida. Lite så känns det denna kväll. Jag kommer inte högre än 91 poäng och det är ganska mycket lägre än Parkers 95 poäng i oktober 2007. Jag har ett antal buteljer i samlingen och tänker hålla mig långt borta från dem framöver. Minst fem men helst tio år.

Vin 8
Färgen är intensiv, tät och blåröd. Doften är först varm och rostad med mineraler, bleck och tjära. Fat, kaffe och en lätt animalisk ton med asfalt och rökta kryddor. Kanel, blommor och en antydan till nagellack. Svett och katrinplommon mot slutet. Smaken är först lite torr med koncentrerad fruktighet och en lätt grön ton mot slutet. Sedan kommer svartvinbärsfrukt med ett lätt kärvt och lite vresigt kemiskt inslag. Efterhand mer blåbärsfrukt och syltighet. Mycket svårt att bedöma. Först tänker jag på Bordeauxblandning men senare på södra Rhône och en något modernare producent. Kanske finns det lite likheter med föregående vin?
2001 Torbreck, Barossa Valley “Descendant”
Det var som f-n! Inte en endaste tanke på Shiraz och Australien hade jag. Inte för en sekund. Nästan lite genant för en Aussiefantast som mig. En klen tröst är att ingen annan heller hade det. Faktum är att ingen enda provare befann sig utanför Europa med sina förslag. Italien, Spanien och Frankrike kom alla upp. Det här blev ett mycket svårbedömt vin. Jag vet att flaskan öppnades strax för provningen och det visade sig även att detta var det vin som vann i särklass mest på att stå länge i glaset. Mot slutet var det mycket tydligare animaliska drag i doften och norra Rhône kändes inte långt bort. Jag hamnar inte lika högt som Parkers 98 poäng. För mig räcker det med 95 poäng. Ett lysande exempel på David Powells vinmakande. Klart i en mer europeisk stil och lite mer återhållsamt än många av hans landsmän. Jag provade vinet för ungefär ett år sedan och då var det enligt min minnesbild något generösare och fruktigare. Kanske inte lika europeiskt då som nu.

Vin 9
Färgen är purpurröd. Doften bjuder på lakrits, grön paprika, rökighet, vanilj och svartvinbärsfruktighet. En massivt köttig och fet doft med russin, kokos och kryddighet med ett dammigt inslag. Smaken är ganska stram med mineraler och tydliga tanniner. Nästan tanniner i pulverform, som salmiakpulver. Viss fetma med lakrits och bitter choklad. Svartvinbärsfrukt i den långa, intensivt tuffa eftersmaken. Ett maffigt vin. Min gissning får bli Cabernet Sauvignon och varför inte från Sydamerika? Den tydliga svartvinbärsfruktigheten och gröna paprikan styr mig gentemot Chile.
2004 Hollywood & Vine Cellars, Napa Valley “Cabernet Sauvignon 2480”
Lite överraskande för mig. Jag hade ingen tanke på Kalifornien. Ett bevis på att jag dricker alldeles för lite Cab från Amerika. Någon provare sätter ursprunget klockrent. I efterhand känns det givetvis ganska tydligt att det är vad det är. Som vanligt. Det är ett vin som nog behöver ganska mycket tid för att visa upp lite mer finstämda drag. Det är mycket muskler just nu. Jag gillar vinet och är positivare än Parker som ”bara” satte 93 poäng i december 2007. Jag ger en poäng mer och hamnar således på 94 poäng.

Nu är man ganska nöjd. Dags för mer mat och sedan har vi två söta viner kvar att prova före desserten. Nu är det sällan ett lyckat drag att avbryta provningen för mat och därför blir också koncentrationen lägre när det så är dags för det två söta vinerna. Jag håller intrycken lite kort och poängen känns svår att sätta objektivt när man är både mätt av mat och vin.

Vin 10
Färgen är orange. Doften stor med svamp och jord samt ett lätt citrusdrag. Karamell, smörkola, nötter och lite mynta. Knäck, äpplemos, tobak och rök. Smaken innehåller mycket äpple, nästan sirapslik viskös frukt. Även här lite citrus och äpplemos samt apelsiner. Något kort i eftersmaken. Jag har inget bra alternativ men Österrike får duga. Påminner lite om det typiska i alla riktigt söta viner från landet. Sirapslik men ändå hög syra.
1999 Wenzel, Neusiedlersee Hügelland Muskateller “Ruster Ausbruch”
Jag har inga bekymmer alls att dricka detta. Det är inte så värst komplext. Bara väldigt sött. Ingen kommer närmare facit än Österrike och lustigt nog har vi Muscat uppe till diskussion men är delvis överens om att det inte kan vara den druvan i detta vin. Nu vet jag inte om Gelber Muskateller är samma druva men jag tror det. Hur som helst så känns vinet äldre än vad det är. Inte helt i form. Nu gör det sällan så mycket när det gäller söta viner. Tycker alltid de är intressanta och ofta har en annan dimension. Jag landar på 92 poäng med det är mycket ”känns bra” i de poängen. Nöjd och belåten så att säga.

Vin 11
Färgen är brun som farinsocker. Doften är mycket egen. Skokräm, läder, kryddor, ved, gummi och knallpulver. Nästan krut. Suddgummi och rök. Smaken är söt som farinsocker men också mineralig. Oxiderad med choklad, kola och nästan rom. Kemisk och klistrig som mandel. Jag har ingen aning om vad detta kan vara. Färgen och doften antyder en sak men smaken något helt annat. Jag ger upp. Enda svaga gissning jag kan komma på är Banyuls eller något annat sydländskt av Grenache.
1989 Winzerverein Deidesheim, Deidesheimer Hofstück “Riesling Trockenbeerenauslese”
Det här var osannolikt. Inte trodde någon att detta var Riesling. Inte med den färgen och doften. Jag tror inte att vinet är defekt men något har hänt med det som nog aldrig var meningen. Det blir denna kväll en ganska spännande avslutning på en trevlig och jättebra provning. Vilken annan kväll som helst hade man kanske tyckt att detta var i det närmaste defekt. Jag vill inte sätta något betyg för det finns så mycket som indikerar att detta inte är i det skick det borde. Endast 20 års ålder borde inte ge ett resultat som detta. Jag uppskattar det mycket och som upplevelse håller det 92 poängnivå denna kväll men som sagt…

Lätt är det aldrig att prova blint – kul är det däremot alltid. Roligast av allt faktiskt. Att sedan väga in kvalitetsaspekten förutom att försöka hitta ett ursprung är också ett sant nöje för mig. Visst blev det lite av en vändpunkt denna kväll. Hoppas det inte bara var ett tillfälligt lyckoskott utan att vi framöver kan behålla denna nivå. Det behövs för att göra Guldfolieprovningen till det där lilla extra.

På tal om provningar så har jag mycket obloggade viner och provningar i bakfickan. Tiden har inte funnits de senaste veckorna. Kanske inte heller lusten? Jag har faktiskt inte ens hängt med och läst övriga vinbloggar. Har helt enkelt haft fokus på helt andra saker. Goda och intressanta viner har jag däremot druckit och provat – både hemma och på provningar. Faktiskt är att jag har ungefär sex/sju stycken bra provningar som jag inte redogjort för på bloggen. Även ett helt gäng fantastiskt bra viner som avnjutits hemma som nog borde få en plats på bloggen. Även en del besvikelser men jag vet faktiskt inte om jag orkar med att redogöra för dem. Det blir så förutsägbart – klassiska grejor ni vet…

Jag ska försöka ta mig i kragen och publicera lite mer godis framöver. Näst på tur att redogöra för blir en av våra provningar i det andra vingänget - Gomseglet. En provning av viner från norra Rhône. Mycket Guigal blev det.