söndag, augusti 14, 2011

Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.



John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!




Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Återigen trevlig läsning på denna förnämliga blogg. Tack!

Jay Miller bedömer inte längre vinerna från Australien, kanske efter att han gett viner från bl.a. Torbreck katastrofalt dåliga poäng - samtidigt som Mollydooker fick skyhöga poäng... Med Lisa Perrotti-Brown vid pennan verkar detta dock vara tillrättat eller på väg att rättas till(?) (Det lär ha varit mer diskussioner än man officiellt vill erkänna, men nu är Lisa Jay så att säga...)

Jag tror personligen att man ska se till Parkers egna bedömningar av just Australien, istället för att förlita sig på Jay Miller, men vad vet jag?

Frankofilen sa...

Ah, Greenock Creek måste man försöka prova nån gång. Sprang på G som visade en mobilbild på en flaska, lät som ni drack rätt gott där nere i Skåne... ;-)

Intressant att höra din åsikt om 2006 Reva. Du har såklart smakat 2008 Patrina - vad tycker du om den i jämförelse? Låter som mätarna är uppskruvade ännu ett snäpp i Revan, men ibland kanske less is more?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej,

Intressant post och bra beskrivet.
Jag har förmånen att prova Albans viner i 15 år och har egentligen alltid varit förtjust i dem. Stilen har ändrats över åren, i takt med att hans vingårdar fått högre ålder och smakpreferensen hos både Parker och (därigenom) den amerikanska kunden har förändrats.

Sedan 2004 är stilen tätare, därtill har han börjat lagra sina viner 36-42 månader i faten (därför gör han sedan 2008 den mer måttliga lagrade Patrina), vilket har lett till större silkighet i dem.
Jag är väldigt svag för hans syrahviner, även de av Grenache och Mourvèdre, men tycker kanske inte att 17+ procent alkohol är en fördel. Det leder alltid till en del volatila elemant - vilket du också beskriver. Därför sparar jag helst vinerna till dess de är cirka 8-10 år, och ger dem en duktig dekantering på minst 2 men hellre 3 timmar.

Hade du möjlighet att följa Reva i karaff/glas över flera timmar?
I så fall, vad är dina intryck?

Michel

Mina Vinare sa...

Tack själv för uppmuntran och vänliga ord.

Beträffande Australien och The WA så har jag beslutat mig för att gå på Parkers gamla bedömningar. Jag började följa Australien med årgångarna 1996 och 1998 men först på riktigt allvar med stöd av Parker från årgång 2001 och framåt. Man kan väl lugnt konstatera att södra delen av landet haft en serie mycket bra årgångar fram till och med 2006. De två efterföljande har väl inte varit lika framgångsrika men med 2009 och 2010 ser det ljust ut igen. Problemet är då just kritikerbytet från först Bob till Jay och sedan nu Lisa.

Jag hade ganska höga förväntningar på henne men jag måste erkänna att jag är lite kluven. Hon är enormt noggrann och upplyst men jag är inte säker på att min och hennes smak helt överrensstämmer. Fördelen är väl att hon breddat utbudet rejält.

Beträffande Jay så har jag stor respekt för hans kunnande men i fallet Australien har jag upplevt det en aning svajigt. Inte så att jag kan precisera men jag får känslan av att det varit ett för stort åtagande för honom och att han levt på gamla meriter och erfarenheter. Jag får känslan av att han inte tagit uppgiften på riktigt allvar.

Bättre då att följa sina egna erfarenheter och som i många fall kommer från Parkers tidigare insatser. Nackdelen är då att man kanske missar en del nya och spännande namn.

/ Johan

Mina Vinare sa...

Hej Franko!

Absolut var det en riktigt trevlig kväll och Gabriel tycks ha gjort det till sin mission att övertyga mig om Piemontes storhet – och han lyckas nog snart!

Roligast var att Noons Eclipse 2006 var så bra. Gabriel var faktiskt riktigt tagen av upplevelsen. 2004 Alices däremot levererade inte helt enligt mina tidigare erfarenheter.

Visst har jag provat 2008 Patrina och det är ett ruskigt gott vin det med. Inte så svulstigt som 2006 Reva utan något mer finlemmat men faktiskt även betydligt mycket mer Aussie enligt mig. Kanske ingen långliggare men för dem som upplever Reva alltför stor så är Patrina ett bättre alternativ och förmodligen även lite mer publikt.

Hör av dig nästa gång du ska söderöver så lovar jag att korka upp något från Greenock Creek.

Ha det bra!

Johan

Mina Vinare sa...

Hej Michel!

Jag har länge fängslats av Alban men aldrig lyckats få tag i några viner så för min del är erfarenheterna begränsade till de senast släppta årgångarna. Jag hade givetvis tyckt det varit riktigt kul att få prova något från hans tidigare årgångar men det lär bli svårt.

Jag har läst att Parker ansåg hans tidigare prestationer alltför rustika och kantiga. Kanske är det ett stilskifte som du beskriver som ligger bakom lovorden som nu kommit.

Tror även att du har rätt med alkoholen men till skillnad från Australiensaren så upplever jag just att Reva inte bär upp den. Denna gång kan jag inte påstå att jag följde utvecklingen länge men tidigare smakprov har faktiskt följts över två dygn och jag upplever inte att smaken vunnit på det men däremot doften. Tar du däremot 2006 GC Seven Acre, så klarar den ledigt tre dygn i karaff utan någon märkbar avmattning. Det säger en del om koncentrationen i det vinet.

Ha det fint!

/ Johan

Gunnar sa...

Intressant! Är fortfarande fast i Europa men måste vidga vyerna. Var kan man köpa något från Greenock Creek?

Mina Vinare sa...

Hej Gunnar!

Tycker absolut du ska prova på Australien och gärna flera olika distrikt och producenter. Det finns ju faktiskt ganska stora skillnader mellan dessa och även om inte vinerna från södra Australien skulle passa, kanske de från Victoria eller västra Australien passar bättre.

Greenock Creek hittar du nog enklast hos Atomwine.dk i Danmark. Tidigare levererade man även till Sverige men jag vet inte hur det är nu. Ligger på Jylland om du skulle få för dig att göra ett personligt besök.

Just nu är det årgång 2008 som gäller även om det finns någon 2007a kvar. Just 2008 är väl en årgång som jag skulle passa mig för. Man ska ha klart för sig att GC gör megastora viner och även om de har elegans så finns nog risken för att det blir lite för extremt i en årgång som 2008 (massor av socker i druvorna). Fast å andra sidan så tror jag att om det är någon producent som kunnat hantera detta, så är det nog just GC. Rådet är nog ändå att inte köpa alltför stora kvantiteter utan att ha provat först.

Skulle du ha spenderbyxorna på så finns ju ''Roennfeldt Road'' i de utmärkta årgångarna 2004 och 2005 men då kostar det drygt 2000kr per butelj! Kanske inte heller ett inträdesvin till Australien om man inte redan är frälst.

Tror inte att det finns någon svensk importör. Kvantiteterna är mycket små och jag inbillar mig att GC inte aktivt söker efter fler importörer eller marknader.

Lycka till på jakten!

Johan

PS. Torbreck är en annan producent som jag varmt kan rekommendera. En mer återhållsam och klassisk stil. DS

Gunnar sa...

Stort tack för tips! Man ändrar ju sina preferenser efterhand och det jag köper idag för lagring hoppas jag vara det jag tycker om när det är drickfärdigt. Sitter nu bl a några toscanare som inte alls lever upp till de förväntningar jag hade när de köptes och dracks unga. Men det är ju samtidigt det roliga med vinintresset. Man lär sig och både vi och flaskorna är levande och utvecklas.