(Isn’t it) Ironic?

Frågan är om inte Ironic är Alanis Morissette främsta (och kanske enda riktigt minnesvärda) bidrag till den musikaliska eftervärlden. Dessutom passar titeln ypperligt för mina funderingar kring en av Systombolagets mesta och trognaste gamla trotjänare – Alain Graillot.

Alain Graillots Crozes-Hermitage är lika självskriven i Monopolets sortiment som en gång Klas Ingesson och Håkan Mild var i det svenska fotbollslandslaget. Lojala, trygga arbetshästar som inte sticker ut men som inte heller direkt får känslorna att svalla. Vill man vara lite elak så kan man väl våga påstå att det genom åren funnits många mer talangfulla och intressanta spelare på avbytarbänken…

Det ironiska är att den enda årgången av Graillots Crozes-Hermitage som mig veterligen aldrig lanserats i det ordinarie eller tillfälliga sortimentet är 2003an. Nu ska jag inte med bestämdhet hävda att det inte funnits andra årgångar som blivit förpassade till Beställningssortimentet eftersom jag knappast tillhör de trognas skara. Kanske är det så men för mig är det ändå märkligt att 2003an diskvalificerades till just Beställningssortimentet. Nu kan det ju förvisso ha berott på att kvantiteterna var ovanligt små just årgång 2003 och kanske var det importören som tog ett eget initiativ och beslutade att det inte var lönt att lansera vinet i större skala.

Som jag skrev ovan tillhör jag knappast stamkunderna men när 2003an lanserades kunde jag inte låta bli att göra ett inköp. När jag nu går igenom mina gamla anteckningar inser jag att det dessförinnan var årgång 1993 som införskaffades – kanske är det så att det räcker med ett inköp var tionde år för att tillfredställa mitt behov av Alain Graillot.



Nu var det dock inte bara Graillots vin som lockade 2003 utan flera andra viner från norra Rhône påkallade min uppmärksamhet – en årgång som så många tycks förkastat. Förmodligen på grund av en myt och sägen, spridd från centralmakten, om att vinerna blivit monster, missfoster och odrickbara när de i själva verket oftast är hur goda som helst. Problemet är knappast att vinerna generellt är packade av övermogen frukt utan tvärtom att de producenter som fegade ur och inte löpte linan ut, fick ganska trista och artificiella viner som resultat. Eller som Robert Parker berättar om Côte Rôtie i sin rapport om årgången (och så tror man att det bara är i Australien man fuskar med tillsatta syror):

“Wines of extraordinary concentration, high alcohol, elevated tannin, and unctuous textures are the rule of thumb. Production is extremely small. The finest wines are from those producers who did not panic and add excessive acids to their fermentation vats, a practice that turned out to be a major blunder by many estates. While these may not be the classic 1999 Côte Rôties, they are even more concentrated, unctuously-textured, and extreme. Given their viscosity, low acidity, and high glycerin, they should be drinkable at a young age. However, there are a number of tart, acidified cuvées.”

Fast är det några nolltreor jag börjat ifrågasätta, så är det just de från norra Rhône.

Därför kändes det viktigt att återbesöka inte bara Graillots 2003a utan även Jaboulets och Chapoutiers. Det är ett tag sedan senast och därför var det med viss skräckblandad förtjusning som korkarna drogs upp under sensommar och höstmånaderna. Dessutom hade kompisen inkommit med en larmrapport beträffande det ena vinet så helt lugn inför uppgiften var jag inte.

2003 Alain Graillot, Crozes-Hermitage har en mörk och tät blodröd färg. Doften är rökig och rostad med chark och kryddor. Varmfruktig med gummi, viol och animaliskhet. Grus och dammighet samt lagerblad och svartvinbär med ett drag av terpentin. Örter, vanilj, rosor och choklad. Ja hela det förväntade spektrumet finns där.

Smaken är syrlig med körsbär och svartvinbär. Mineraler och sälta som från havet och nästan av typ sjögräs. Örter och körsbärskärnor i en torr eftersmak. Citrusfriskt med inslag av metall och ganska avrundade tanniner. Tekniskt korrekt men helblint förmodligen fler gissningar på Sangiovese än Syrah.

Ska man hitta något positivt är det att vinet är väldigt typiskt sitt ursprung. Nu är det inte speciellt kul enligt mig eftersom just Crozes-Hermitage har en tendens att ge ganska örtiga, syrliga och fruktklena viner med mognad som ofta påminner om just Sangiovese. Som helt unga kan de vara betydligt trevligare men förfallet kommer hastigt. Nu känns förvisso in detta vin speciellt gammalt utan har stått emot åldrandet ganska fint. Vinet känns yngre än vad det är och det ska också läggas till den positiva sidan. Tyvärr räcker inte detta utan min helhetsupplevelse blir en besvikelse och 89 poäng känns relevant och mycket då för att det är ett så ursprungstypiskt vin.

För snart tre år sedan provade jag vinet senast och upplevde då ett mycket bättre vin i en klart mer koncentrerad stil. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig denna utveckling och därav en kanske något större besvikelse än vad vinet förtjänar. Fast speciellt spännande är det inte. Robert Parker positivare än någonsin och han delade ut 91 poäng i februari 2006. Jag har tidigare tyckt att det varit lite lågt men just nu känns de i överkant.

2003 Paul Jaboulet Aîné, Crozes-Hermitage "Domaine Raymond Roure" har en mörk och begynnande tegelröd färg. Doften är först urtypisk med massor av nybromsat bildäck med klart charkiga inslag och blodighet. Typiskt rökig med köttig och rostad/grillad karaktär samt lakrits. Därefter örter och en något varm samt bränd fruktighet som skvallrar om årgångens värme. Terpentin, dammighet och mineraler i en stil som närmast får mig att tro att jag befinner mig betydligt längre söderöver. Nästan fikon och tjära med klart syltig jordgubbskaraktär samt nyrostat kaffe och tobak. Cederträ och blyerts. En jättehärlig doft! Inte helt olik det Vieille Julienne erbjuder när det blir som bäst.

Smaken är mycket ren och fräsch med en härlig fruktighet som från hallon, jordgubbar och mörka körsbär. En aning bränd och varm karaktär precis som i doften vilket ger ett beskt och lite kärnigt/bittert avslut. Kanske även en antydan till grönhet och vegetativa drag men som aldrig helt framträder utan snarast upplevs som te. Choklad, vingummi och rostat kaffe med märkbara fast mjuka tanniner i en lång och fin eftersmak. Riktigt gott!

Om Graillots vin är som Ingesson och Mild är detta motsvarigheten till Stefan Schwarz. Ett kraftpaket som trots sin burdusa och kraftfulla still onekligen förför en hel del. Ett betydligt godare och njutbarare vin är det föregående. Det finns en helt annan rondör och fruktighet även om det emellanåt lyser igenom en viss torrhet. En betydligt bättre balans och förmodligen kommer det här vinet att klara många år i en bra källare. Jag upplever ingenting i vinet som får mig att tro att det skulle vara fel att lagra kvarvarande buteljer i ganska många år ännu. Jämför jag med mina mer är tre år gamla noteringar från senaste smakprovet så har vinet definitivt inte försämrat utan tvärtom snarast fått en mer utpräglad fruktighet och fyllighet. Helt klart ett bra exempel på vad 2003 kan erbjuda och det enda negativa jag kan komma på är att vinet kanske är lite otypiskt för sitt ursprung – om nu det är negativt…

Det blir faktiskt hela 95 poäng eftersom jag upplever vinet som strålande i sin balans mellan fruktighet i smaken och komplexitet i doften. Kanske är det min fäbless för söderns skönheter som får mig att fara iväg och den som hellre söker stramheten i norr kommer naturligtvis aldrig att hålla med mig. Robert Parker tyckte en gång i tiden att det räckte med 92 poäng fast med följande kommentar: “One of the greatest Crozes-Hermitages ever made, this full-bodied blockbuster is a potential legend.”

Som kuriosa kan det vara kul att besöka Frankofilens blogg där han och jag i min tidiga bloggkarriär hade en dialog om vinet i fråga.

Chapoutier är en firma som inte direkt är överrepresenterad i min källare. Kan inte påstå att producenten ens är med på favoritlistan. Förmodligen har jag provat fel viner och säkert har jag druckit dem alltför unga. Nästa problem är att man har så förtvivlat många viner i sortimentet. Det är svårt att överblicka alla vinerna och dessutom är flera av de mest eftertraktade vinerna hutlöst dyra. Kul var det därför när jag upptäckte att de faktiskt har några väl dolda skatter i sortimentet. Små serier med vingårdsbetecknade viner från intressanta och prisvärdare lägen.

2003 M. Chapoutier, Crozes-Ermitage "Les Varonniers" har en mörk och djupt rubinröd färg. Doften är stor och stallig med jordiga inslag av källare och multna löv. Charkuterier, peppar, bondgård men också lite röda bär samt viss sötma i likörstil. Läder, rotfrukter och choklad samt minerallitet, stålighet och dammighet. Även rostat kaffe och tjära. En ganska komplex och ursprungstypisk doft.

Smaken är ren och frisk men utpräglat torr i en kärv och stram stil. Lakrits, körsbär och svartvinbär. Inslag av gummi, violpastill och blåbär. Kola, choklad men tyvärr även en del beska samt stjälkighet men också mycket torra tanniner. Ett smakrikt vin men i en slank och samtidigt stram stil.

Detta är inte direkt ett vin i min stil. Inte heller tror jag att det kommer att bli så framöver. Jag kan mycket väl tänka mig att vinet kommer att utvecklas fint och faktiskt kommer att upplevas både bättre och godare. Ändå är jag inte helt tillfreds. Jag upplever vinet alltför fruktklent och torrt. Ett vin som jag inbillar mig lidit något av årgången. Inte så att det upplevs som överextraherat utan tvärtom skördat alltför tidigt och utan rätt mognad. Det står faktiskt 12,5% på etiketten och jag har ingen anledning att tro de skulle ljuga om detta.

Trots en viss avighet från min sida har jag i genomsnitt gett vinet 92 poäng de tre gånger jag provat det under detta år, en gång halvblint och två gånger öppet. Inte alls oävet men ändå utan charm. Ett personligt vin men i en gammaldags kostym. Som att se Johnny Ekström bli inbytt i sista stund i hopp om att leverera som i fornstora dagar men utan att lyckas. Kanske blixtrar vinet precis som Johnny Bråttom helt oväntat till någon gång - men det är en högoddsare. Robert Parker slutade på 93 poäng.

2003 M. Chapoutier, St. Joseph "Les Granits" har en djup och tät sammetsröd färg. Doften är först enormt stallig med massor av animaliska inslag och påminner om rena ladugården. Efter ett par timmar framträder mer kaffe, rök och tjära samt nästan asfalt. Mörkrostad choklad, björnbär, pinjeskog och plommon i nästa steg och då även med massor av minerallitet så som grus och krossad sten men även lite drag av gummi. Mycket fin samt trevlig doft och hur klassisk som helst. Helt utan anmärkning.

Smaken är ren och mycket frisk med inslag av körsbär, svarta vinbär och kirsch. Örtig och kryddig med köttiga toner som av skinka. Eneträ, sälta och lakrits med en antydan till eldighet i den långa och balanserade eftersmaken. Fina syror och komplex smak med ganska markerade tanniner i en torr stil. Mörk choklad och något som kanske kan liknas vid känslan av grafit framträder sedan alltmer. Även smaken är mycket klassisk och harmonisk.

Jag har provat detta vin ett antal gånger förut men då har jag upplevt vinet som betydligt mera knutet. Kanske gjorde timmarna i karaff susen eller så har vinet under senaste året mognat till sig ordentligt. Ett mycket klassiskt vin med stor framtidspotential och jag tror säkert att detta vin klarar minst tio till femton år utan att drabbas av den ibland lite elaka syra och gleshet som vissa av regionens viner tyvärr ofta får dras med då åldern tar ut sin rätt. Inte heller hittar jag någon hetta som skvallrar och årgångens värmebölja och av de viner beskrivna i denna post rankar jag detta som mest typiskt och troget sitt ursprung. Så här bör stor och klassisk nordrhônare bete sig och jag hoppas verkligen att vinet utvecklas åt det håll jag inbillar mig. I så fall kommer detta att framstå som ett klassvin om några år. Jag brukar inte jubla över Chapoutiers viner men ibland stämmer det väl överrens och så är fallet denna gång. Absolut värt 94/95 poäng och då tar jag med framtidspotentialen i beaktandet. Som det sagts många gånger förut så är nog Chapoutiers viner inte gjorda för omedelbar njutning utan ämnade för lång lagring och senare belöning. Robert Parker rekommenderar konsumtion mellan 2008 och 2028 med 93 poäng som resultat.

Vet inte vilken landslagsspelare jag ska likna detta vid men kanske Jonas Thern? Klassisk strateg som håller huvudet kallt och med en fältherres överblick för spelet och dess förutsättningar. En stabil klippa att hålla sig i när det stormar.

Om man nu kan likna vinerna vid dessa fotbollsspelare så borde ju "Les Granits" och "Domaine Raymond Roure" framstå som riktiga vinnare. Det finns en sägen som kanske till och med är sann – den att med firma Thern och Schwarz samtidigt på plan, under en hel match, så har Sveriges landslag aldrig förlorat! För ni minns väl hur det gick mot Brasilien i VM semifinalen 1994?

De fyra vinerna har provats under hösten vid helt olika tillfällen och givetvis kan dagsformen påverka omdömet. Hursomhelst har det varit kul att vandra lite längre norrut i Rhônedalen än dit jag normalt brukar befinna mig. När jag läste Robert Parkers senaste rapport (# 191) från de södra delarna av regionen blev jag lite fundersam. Jag hade förväntat mig något positivare omdömen om årgång 2009. Inte så att han var kritisk men man kan nog känna en viss återhållsamhet i hans slutsatser. Kanske är det bara bra för då kan fokus för engångsskull kanske riktas åt ett annat håll– nämligen åt den norra delen.

I samma rapport framgår det med all tydlighet att Bob förväntar sig en exceptionell årgång i norra Rhône med 2009. Kanske ska prioriteringarna omprövas och varför inte lyfta blicken lite längre norrut. Intressant och kul att läsa är även att han anser Jaboulet vara på väg emot fornstora dagar. Firmans viner har knappast rosat marknaden under senare år men nu verkar ordningen återställd om man ska tro Robert Parker:

“The great news for the northern Rhone is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Paul Jaboulet Aine to the highest level of quality in the northern Rhone. I had predicted that it wouldn-t take long for the Frey family (proprietors of Chateau La Lagune in Bordeaux) to put their act together and start turning out fabulous wines. They have done that in 2009, which will go down as the greatest vintage at Paul Jaboulet since 1990. One of the major changes has been to move almost entirely to estate wines, eliminating most of their negociant business. I have included in this report some of their selections from the southern Rhone, which are impressive.

P. S. Put your seatbelts on - you won-t believe the reviews of their 2009 Northern Rhones!”