Jag får därför sälla mig till den skara som alltså betecknas som smakhandikappad eftersom tillfredsställelsen var i det närmaste total efter vår fina provning med Gomseglet för några veckor sedan. Åtta viner signerade David Powell från Torbreck stod på programmet och för min del var det en av säsongens mest efterlängtade provningar - och den blev precis så bra som jag hoppats på.
Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell som under flera år arbetade hos Rocky O’Callaghan på Rockford ( eller "School of Rock" som Christian Canute utryckte det). David ansvarade för att söka efter gamla vingårdar som man kunde väcka till liv och återinsätta i produktivitet. Det var under detta arbete han kom att etablera flera kontakter som sedan ledde till att han kunde starta i egen regi, genom att för en rimlig peng få ta en del av skörden, mot att han ansvarade för skötseln av vingårdarna. Första vinet gjordes med årgång 1995 och sedan har det bara rullat på. Nåja, nästan. Han genomgick en skilsmässa som tvingade honom att sälja hela egendomen men det var en konstruktion som sedan möjliggjorde ett återköp ganska snart därefter. Fast det har nog kostat på ekonomiskt och det har funnits antydningar om att kvalitén på vinerna påverkats något av detta faktum. Han lär ha ökat produktionsvolymerna en hel del och detta skulle då kunna påverka slutresultatet anser vissa. För att läsa mer om Torbreck och David Powell så går det bra här och här.
Han säger sig själv föredra druvorna och vinerna från Frankrikes Rhônedal och därför arbetar han uteslutande med dessa druvor i sina egna viner (det förekommer dock ett vin gjort på Semillon). Själv älskar jag vinstilen och om jag skulle namnge en Australiensisk producent som gör viner i en mer europeisk stil så skulle det tveklöst bli just Torbreck. Det är inte som unga viner man gör den kopplingen men efter några års mognad blir de betydligt mindre sötfruktiga och utvecklar en komplexitet som mer pekar mot den gamla världen. Under de senaste två åren så har jag vid minst tre tillfällen fått något av firmans viner serverade blint och helt gått bet på att gissa dess ursprung. Nu är det ingen garanti i sig eftersom det kanske bara indikerar att jag är usel på att gissa rätt men för en aussiefantast som mig har det varit både generande men även uppfriskande att göra denna upptäckt.
Raskt över till vinerna. Provandes halvblint (viner och årgångar kända men inte ordningen) så fick jag en riktigt härlig kväll i sällskap med övriga Gomseglare. Att vi sedan inte satt längre ifrån möjligheten att snabbt trolla fram ett bonusvin gjorde inte saken sämre (tack N).
2008 Torbreck, Barossa Valley "Roussanne / Marsanne / Viognier" har en ljusgul färg. Doften är först ganska rökig med inslag av gummi/vax och vanilj. Blommor/rosor och nötter samt en antydan till jordighet och källare. Smaken är ren och frisk men tydligt eldig och kryddig. Melon, violpastill och vingummi med ett ganska fatigt intryck och med samma vaxighet, i den ganska långa eftersmaken, som i doften. Ett ganska tufft vin som inte är helt polerat.
Ingen av de ingående druvorna tillhör mina favoriter men ändå så fungera det ganska bra för mig. Inget jag längtar efter att dricka men helt klart både gott och intressant att prova. Kvalitén finns där och 91 poäng känns rätt. Flera andra provare tycker betydligt bättre om vinet än mig och det beror säkert på våra olika preferenser när det kommer till druvmixen. Det råder an aning oenighet beträffande just druvsammansättningen. På etiketten står det tydligt Roussanne / Marsanne / Viognier vilket enligt gängse regler skulle betyda att proportionerna följer samma ordning. Läser man The Wine Advocate så hänvisar Jay Miller till 50% Viognier 40% Marsanne och endast 10% Roussanne. Omdömena på CellarTracker hänvisar till en tredje ordning och Torbrecks hemsida till samma ordning som på etiketten men i texten nämns aldrig Viognier (annat än i pdf filen för 2009an). Hursomhelst tror jag att det är samma vin alla refererar till och då anser Jay att 91 poäng är korrekt och att vinet bör konsumeras senast 2013 (vilket jag tror han har helt rätt i). Inget för långlagring.
2006 Torbreck, Barossa Valley "The Steading" har en ganska ljus och klar purpur/rubinröd färg. Doften är kryddig och örtig med läder samt stall. Chark, kanel, lakrits och jordighet typ multna löv. Även en viss stålighet och dammighet med en antydan till söta bär. En mycket elegant doft. Smaken är ren och bärig med kryddighet och en rostad ton. Svartvinbär, kaffe, vanilj och sedan mer röd frukt i form av jordgubbar med en viss eldighet i slutet. En ganska stram och elegant eftersmak med antydan till torrhet i frukten. Ett balanserat vin.
Sätt in det här vinet i vilken (södra) Rhôneprovning som helst och få skulle upptäcka katten bland hermelinerna. Faktiskt är jag sitter och funderar på om man inte även skulle kunna stoppa in vinet blint i en Pinot Noir provning utan att avvika från normen. Ett superelegant och snyggt nyavärldenvin som fler borde upptäcka. Jag har följt detta vin sedan årgång 2001 och alltid gillat det mycket. Denna gång blir det 92 poäng som är en mer än Jay Millers 91 och rekommendation att konsumera mellan 2011-2018. Jag förstår inte varför man ska vänta men hålla till 2018 lär det göra. En blandning av Grenache (60%), Shiraz (20%) och Mataro/Mourvedre (20%) som lagrats i 24 månader på neutrala franska fat (stora). Ett mycket trevligt vin.
2006 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "Woodcutter's" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är kryddig, stallig och jordig med inslag av läder och grillat kött. En ganska vulgär doft som nästan drar åt kostall till. Sedan oliver/tapenade och mörka bär. Blåbär, kaffe, rök och tjära med en svag antydan även av mynta. En läcker doft. Smaken är rödbärig med choklad och rostat kaffe. Jordgubbar, svartvinbär och en pepprig eftersmak. En något syltigare stil men med en ren och fräsch eftersmak som även innehåller lite torra tanniner. Riktigt gott.
Ett vin som jag dricker vilken dag som helst. Jättegott och mycket tillgängligt men som även erbjuder en viss utveckling och komplexitet. Powells enklaste röda vin men i denna provning framstår det i mitt tycke som betydligt ”finare” och jag sätter 93 poäng. Återigen en pinne mer än Jay Miller som ansåg 92 poäng bra med konsumtion fram till och med 2013. Jag tror att det kommer att gå utmärkt att spara detta längre än så. Ett kalasgott vin som består av 100% Shiraz från olika regioner i Barossa Valley. Lagrat i 12 månader på stora, neutrala franska fat och foudres. Några tycker att detta är ett av de mer typiskt australiensiska vinerna i provningen och det kan jag köpa. Jag tillhör de mest positiva men ingen är direkt negativ. Ett klassvin i mitt tycke.
2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Struie" har en mörk, tät och svartröd färg. Det doftar söta bär, tuttifrutti och björnbär med ett tydligt inslag av vanilj. Peppar, kryddor, viol och choklad med ett ståligt inslag av sval och frisk frukt samt en bara lätt rostad antydan mot slutet. Smaken är ren, söt och mycket fruktig. Drottningsylt, jordgubbar, hallon, svartvinbär och aprikos. Exotisk och koncentrerad fruktighet med marsipan och lång eftersmak av choklad. Mycket gott men väldigt inställsamt.
I mitt tycke det mest australiensiska och kladdigaste av dem alla. Dock en märklig kombination av svalhet och sötfruktighet. Gott i smaken men doften är faktiskt den minst intressanta i provningen. Lite förutsägbar. Jag har provat vinet i årgång 2003 samt 2004 och tycker att de bägge är bättre. Nu går det inte att bortse från hur gott vinet smakar vilket ger 94 poäng från mig och nu är vi överens Jay och jag. Han anser detsamma men även att man ska vänta tills 2013 med att börja dricka det. Kanske har han rätt eftersom det är lite för outvecklat just nu men väldigt gott. Görs av 100% Shiraz från både Eden och Barossa Valley. Har lagrats i 18 månader på tidigare använda franska barriques. Ett mycket trevligt vin men på tok för dyrt i förhållande till mycket annat från regionen.
2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" har en enormt mörk, tät och svartröd färg. Doften är rökig, rostad och blodig med sötfruktighet och grädde samt körsbärslikör. Exotisk med björnbär, blåbär och aprikos. Marsipan och syltighet i en sötmogen doft. Smaken är viskös och koncentrerad med jordgubbar, hallon och aprikos i en mycket lång och fyllig eftersmak. Vanilj, mandelmassa, choklad och syltighet även i smaken. Även pepprighet och gummi samt örtighet framträder efterhand. Mycket gott!
Detta blev ett stort steg upp på koncentrationsskalan. Kanske kan det bli för mycket för vissa och det är ett vin i klart australiensisk stil som man nog antingen älskar eller hatar. Jag tycker enormt mycket om det här men blir lite överraskad av facit. Hittills har jag haft rätt men här trodde jag felaktigt att det var Descendant. Jag har provat The Factor några gånger i äldre versioner och inte upplevt det så enormt tjockt och syltigt som denna årgång. Det blir 97 med snudd på 98 poäng som verkligen imponerar. Jay Miller på just 97 poäng och termer som "a totally hedonistic turn-on". Återigen 100% Shiraz från fem olika regioner i Barossa Valley och som lagrats i 24 månader på en mix av nya och gamla franska barriques. Supergott men också mycket för dyrt.
2005 Torbreck, Barossa Valley "Descendant" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är väldigt stor och mycket animalisk med stall, kött och något som bara kan beskrivas som kossa. Det var länge sedan jag fick en så animalisk karaktär i näsan. Det är som råbiff, blod och vedspis i kombination med bläck, mineraler, läder och oliver/tapenade. Urhäftigt! Smaken är koncentrerad och ren i en närmast krämig textur som av flytande lakrits. Violpastill, tjära, rök och kafferost i en mycket lång och fin eftersmak. Eftersmaken är minst en minut lång och karaktären i doften av grillat kött återkommer nu i smaken. Det är nästan så att man äter istället för dricker det här vinet.
Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.
2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.
Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).
2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.
Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.
Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.
När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:
2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.
Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.
Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.
En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.
Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.
2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.
Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).
2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.
Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.
Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.
När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:
2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.
Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.
Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.
En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.
2 kommentarer:
Hej!
(En liten text apropå egentligen ingenting alls.)
Efter att fullständigt ha ignorerat spanska viner under några år så har jag denna vecka druckit 2005 El vinculo och 2001 Beronia Reserva. Vid varje tillfälle har jag tänkt tanke, varför slutade jag att dricka spanska viner? Du gillar ju spanskt men har du testat dessa billiga rackare?
Hej Martin!
Ledsen för sen respons men det har varit trädgårdsarbete som gällt hela helgen. Helt slut!
El Vinculo har jag provat men i andra årgångar. Har inga själv men minns dem som väldigt goda men kanske lite fruktigare och modernare än Fernandez viner från Ribera del Duero. Nu var det ganska länge sedan jag provade senast så det kanske inte stämmer längre. Minns även El Vinculo som enormt prisvärd, vilket ju kan säga gälla alla hans viner.
Beronia Reserva har jag dock ingen aning om vad det är för vin och har knappast provat det heller.
Spanska viner är helt klart underskattade och är det någonstans man kan fynda är det nog just i Spanien. Belönar mig själv ikväll med 2003 Aalto och det gör inte ont (vilket dock kroppen gör).
Ha det fint!
/ MV
Skicka en kommentar