Min definition är att det i första hand rör sig om ett vin från Kalifornien och då främst gjort på Cabernet Sauvignon med eller utan iblandning av övriga Bordeauxdruvor. På senare tid känns det som även viner gjorda på Chardonnay och Rhônedruvorna kommit att ingå i begreppet. I andrahand inbillar jag mig att ordet kommit att användas om viner i små upplagor och gjorda i en lite extrem stil som går mot invanda mönster och då gärna från utomeuropeiska länder. När sedan garagerörelsen i Saint-Emilion satte fart och även de många Vino da Tavola från Italien fick bredare spridning än att enbart omfatta Sassicaia känns det som om begreppet kultvin kommit att innebära mycket mer än det kanske var tänkt från början.
Egentligen har jag inga synpunkter på hur och i vilken mening man använder begreppet kultvin men jag har en inbyggs misstänksamhet så fort ordet dyker upp - speciellt när vinerna kommer från de södra delarna av Frankrike och företrädesvis då Languedoc.
Ibland får jag för mig att det räcker med en kul typ som har både pengar samt visioner och gärna slår sig ner i någon by i Languedoc samt genast vill utmana mer prestigefulla regioner i Frankrike för att ordet kultvin ska dyka upp som ett brev på posten. Då blir jag genast misstänksam och får för mig att denna typ vill ha mycket mer betalt för sitt vin än vad innehållet i flaskan motiverar - att det bara handlar om marknadsföring och blåögda konsumenter. Den som gräver djupare brukar då kunna hitta minst lika bra viner från någon granne som nöjer sig med en bråkdel av priset.
Trots min ståndaktighet faller givetvis även jag i fällan och ibland är nyfikenheten så stor att principfastheten får ge vika.
Det finns många att nämna och säkert flera som jag inte kommer på i just detta inlägg men visst är namn som Mas de Daumas Gassac och La Grange des Pères dem man främst tänker på och numera även La Pèira en Damaisèla. Sneglar man längre söderöver dyker Domaine Gauby upp och för den som tittar åt Provence till kommer namnet Domaine de Trévallon osökt upp på listan. Jag är långtifrån någon expert i ämnet och egentligen inte så intresserad heller. Har jag därför missat någon uppenbar producent får ni ursäkta mig. En sak vet jag dock – att det finns ytterligare ett namn att föra upp på listan – en producent som kanske är själva essensen av begreppet kultvin och i vissas ögon är så mycket kult, att man till och med betvivlar att vinerna finns i verkliga livet – ja, faktiskt så att man kan kalla det för ockult!
Historien känns igen och är berättad många gånger förut. Ung man tar över ansvaret från fadern men nöjer sig inte med att sälja druvorna till uppköpare eller kooperativet i byn utan vill skapa sitt eget vin och dessutom då ett vin i världsklass. Så kan man kort sammanfatta hur det gick till när Christophe Peyrus i nådens år 1991 tog över ansvaret för familjens vingård. Han konsulterade ett antal berömdheter både i närheten och i andra regioner med målsättningen att synliggöra namnet Clos Marie på vinradarn.
Tillsammans med Francois Julien driver Christophe den 20 hektar stora egendomen vid byn Lauret, norr om Montpellier och man tillämpar sedan år 2000 biodynamisk odling. Inte en gnutta svavel förekommer innan vinet buteljeras, först då anser man sig behöva tillföra endast en ynka liten dos för att produkten ska bli hållbar. Appellationen under vilken vinerna buteljeras är Coteaux du Languedoc, Pic Saint-Loup och man gör vitt vin, rosévin och fyra olika röda cuvéer.
Av alla viner är det i ärlighetens namn ett vin som gjort att kultstatusen uppnåtts. Intressant är att det inte i förstahand handlar om amerikanska samlare som gjort att vinet blivit eftersökt – nej faktum är att det är i hemlandet som vinet "Les Glorieuses" blivit hetast. Ett vin som till största delen består av Grenache med en aning Syrah iblandat. De som känner till vinet hävdar att det är ett vin som ska jämföras med de största och mest berömda från Châteauneuf-du-Pape. Vinet sägs behöva mognad för att helt komma till sin rätt, vilket för övrigt sägs gälla alla producentens viner. Jag kan tyvärr inte delge min syn beträffande dessa påståenden men om ett år hoppas jag kunna prova och rapportera om "Les Glorieuses". Tills dess får ni hålla till godo med ett av Clos Maries enklare viner, döpt efter sonen och består av en blandning lika delar Grenache och Syrah:
2007 Clos Marie, Coteaux du Languedoc Pic St. Loup "Simon" har en purpurröd färg. Doften är stor och blodig med chark, läder, cederträ och grafit. Animalisk med stall och jordighet samt mörkrostad choklad. Nötter, grillade kryddor, vax och ett inslag av papper och trä. Rök, tjära, kaffe och enbär samt närmast tång och mineraler. Blommor, parfym, blåbär och bränt gummi. Det doftar mycket och delvis gott men ändå får jag en känsla av att det över alltihopa ligger en hinna av nyhyvlat träplank. Orent är inte rätt beskrivning men nästan. Funk kanske är ett bättre uttryck.
Smaken är frisk och syrlig med en aning torr fruktighet som första intryck. Körsbär, violpastill, mineraler och örter. Svartvinbär och citrusfrukt. En viss stramhet men också förstärkt torrhet i eftersmaken med ett kärnigt och aningen glest samt snipigt slutintryck.
Jag är inte helt såld på stilen. Utan att vilja väcka anstöt så finner jag ett drag av lite "för mycket" biodynamisk odling. En aning glest och syrastint som mer leder mot Crozes-Hermitage eller rentav Sangiovese och Pinot Noir. Jag hittar inte fullt ut Grenachefrukten som jag hade hoppats. Vinet är gott, hederligt och balanserat men en aning för tamt och kanske rentav anonymt. Att det finns kvalitet i dropparna råder det ingen tvekan om och kanske är det på tok för tidigt att döma redan idag men jag kan inte riktigt sträcka mig till David Schildknechts 92-93 poäng från fat. I mitt tycke räcker det långt med 90 poäng för att vinet är uppenbart välgjort och även komplext men lite besviken är jag nog ändå. Som om jag hade förväntat mig mer frukt och kompaktare sådan.
Själv har jag aldrig vare sig besökt egendomen eller träffat Christophe Peyrus men rykten gör gällande att det är en man som inte accepterar besök eller vill sälja vin till kreti och pleti. Nej, detta lär vara en man hårdare än granit och kärvare än en Barolo. Han ska ha skrivit följande på baksidesetiketten till sina tidigare årgångar:
“Perfection is never found in man, sometimes it can be found in his intentions.”
David Schildknecht har bara gott att säga om egendomen:
“The Clos Marie of Christophe Peyrus and Francois Julien is a superstar in the Languedoc firmament, and nothing I am about to write is going to change that, I can only confirm with awe!”
“It’s a measure of the excitement that within fifteen years, this estate has ascended from obscurity to the top echelon of French wine addresses.”
Vad kan vara mer passande än att avsluta med ett klipp från min favoritfilm. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en likhet eller ej:
Mer om Clos Marie finns att läsa här och här.
9 kommentarer:
Intressant och bra inlägg! Jag har själv druckit en del viner från både Languedoc och Roussillon som varit mycket mycket bra (La Pèira, Mas des Chimères, Domaine de L'Élephant, Chapoutiers supercuvéer från Bila-Haut m.fl.). Finns det någon svensk eller dansk importör av vinerna från Clos Marie eller måste man bege sig längre söderut för att hitta vinera?
(Och jag gissar att många av dessa sydfransoser kommer att vara mer "påtagliga och närvarande" än Kayser Söze någonsin var...) /Chris
Mycket bra inlägg. Vill bara nämna 2 kultviner från Spanien. Vega Sicilia och Pingus. Ch Grillet i Condrieu var ett sådant på 70-talet. Vem pratar om det idag? Det förvarades bakom disk i vinbutiken vi besökte i Condrieu. Guigal och de andra låg framme. Det är kult.
Hej Chris!
Kul att du gillade inlägget. Chapoutiers viner från Roussillon hade jag gärna velat prova. Har tyvärr aldrig gjort det men de står på önskelistan. I övrigt tycker jag att det finns mycket intressant från de bägge regionerna men också en hel del som känns onödigt upphaussade och även dyra.
Clos Marie finns mig veterligen inte i Sverige men jag har i ärlighetens namn inte heller letat. Däremot har det funnits en dansk importör men jag minns inte namnet. Nu har jag hört att den importören i grunden var ett kompisgäng som hade vinimport mer som en hobby men att verksamheten upphört, varför lyckades jag dock aldrig uppfatta. Det lär vara en ny på gång men den 2007 Simon jag provade var en enstaka flaska som jag fått tag på via en kontakt. Jag har inte fler men är inte ledsen för det. Kommer det nya årgångar så lär det bli 2008 och den är kanske inte riktigt lika lockande. Jag får återkomma när jag vet mer. Om du vill så går det garanterat att köpa Clos Marie via någon Europeisk näthandel. När jag googlade hittade jag både handlare i Frankrike, Schweiz och England.
Filmen ifråga slutar aldrig att intressera mig. Vad var egentligen sant och vad var egentligen dikt. Bara namnet Keyser Söze och Roger ”Verbal” Kint - The man with the Plan, är så bra att det nästan är genialiskt. Jag älskar verkligen ”De Misstänkta”.
Bästa!
MV
Hej Ruso!
Tack för det! Lustigt nog tänkte jag på just Vega Sicilia när jag skrev inlägget. För +15 år sedan kändes egendomen verkligen som kult och var för mig ganska mystisk och mytomspunnen. Idag tycker jag kanske att Vega Sicilia mer tillhör klassikerna och känns ganska väletablerade. Pingus däremot är väl egentligen riktig kult och kanske till och med tillhör eliten bland kultvinerna.
Château Grillet är som du skriver tämligen bortglömda idag och det beror nog främst på att vinerna egentligen är på tok för dyra och ganska dåliga. Jag har provat ett antal årgångar och måste erkänna att det inte tillhört det godaste jag smakat. Minns dock en hyfsat bra yngre årgång som kändes helt okej men inte så att det var i paritet med priset. Fast nu är det väl just det som gör kultviner till kultviner – att priset inte tycks spela någon roll.
Men du har givetvis rätt i att Château Grillet verkligen varit kult och kanske är så även idag.
Ha det!
/ MV
Märkligt det här med klutviner. Märkligt begrepp.
Och ännu märkligare att du klassar Clos Marie som ett sådant. Hur kommer det sig?
Hej!
Håller med och det var delvis anledningen till inledningen av inlägget. Jag inbillar mig att det startade i Kalifornien med små boutiquevinerier som sedan blev någon slags kult. Säkert klassas en hel del andra mer klassiska viner som kult bara för att de är historiskt välkända men svåra att få tag i.
Jag är själv lite tveksam och anser att begreppet är lite för vanligt använt men nog finns det viner som kan kallas kult. Kanske mest för att det finns en trogen skara supportrar som följer vissa viner och ska ha dem till varje pris och dessutom betalar just vilket pris som helst bara för att få äga dem.
Om Clos Marie är kult kan säkert ifrågasättas. Jag är som framförs i inlägget inte särskilt intresserad och dessutom lite misstänksam mot begreppet kultvin - speciellt när vinerna kommer från södra frankrike.
Anledningen till att ändå koppla samman Clos Marie med kult är att det rör sig om en tämligen okänd producent vars vin ”Les Glorieuses” fått mycket beröm bland Languedocfantasterna. Jag själv har helt förbisett producenten och aldrig haft nöjet att besöka egendomen men jag har en bekant som dyrkar vin från just södra frankrike och glöden i hans ögon när han talar om Clos Marie får mig att inse att det är en producent som berör djupare än vad dussinproducenterna gör. Dessutom har det berättats att Christophe Peyrus är en mycket karismatisk samt principfast person och just sådana personligheter gör att det är lätt att ta till epitetet kult. Vidare tolkar jag framgångarna som störst i just hemlandet och det brukar tyda på en viss status. Dessa parametrar tillsammans gör, om man använder den lite slarviga och kanske för vanligt använda tolkningen för kultvin, att jag nog tycker Clos Marie kvalificerar sig mer än väl.
Kanske vinkritikern David Schildknechts ord summerar det hela:
“It’s a measure of the excitement that within fifteen years, this estate has ascended from obscurity to the top echelon of French wine addresses.”
Jag tar inte speciellt illa vid mig om någon anser sammankopplingen felaktig och dessutom har jag som tydligt deklarerats lite svårt med begreppet. Slutknorren med filmklippet ska ses som ett ifrågasättande av hela historien och påståendet. Jag hoppas det har framgått?
Munskänkarna i Malmö höll för något år sedan en provning för medlemmarna just under temat ”Kultvin”. Jag vet att man inte hade helt enkelt att besluta sig för vad som kunde anses krävas för att en producent skulle kvalificera sig. Jag fick själv vara med och påverka delar av urvalet men måste erkänna att jag inte var helt tillfreds med slutresultatet.
Vet inte om bilden klarnade?
Skulle vara kul att höra din/er syn på saken och vad som gör ett vin till kult om det nu finns något sådant, eller varför det skulle vara helt fel med kopplingen kultvin och Clos Marie.
/ MV
“Kultvin” tycker jag är ett ganska fånigt begrepp. Om det betyder något så är det väl ett vin som fått en grupp beundrare att på ett kultlikande sätt okritiskt dyrka det. Vilket inget vin förtjänar. (Vilket väl speglas av ditt ointresse för begreppet.) Fast ofta verkar det slentrianmässigt användas om ett dyrt (för dyrt) vin, eller generellt ett lyxvin. Konstigt.
Clos Marie – var förvånande att se det omnämnt som ’kultvin’. Det är helt klart ett mycket bra vin, och en speciell person (vi skriver om honom i vår Languedocbok). Men det finns många andra bra, lika bra, producenter i Pic St Loup och Languedoc som helhet. Men kan den etiketten få fler att upptäcka detta är det ju bara trevligt.
I sammanhanget kanske det här kan vara kul: Clos Marie. Mycket som inte kom med i boken...
Hej igen!
Tror du har rätt och att vi är ganska eniga. Tor just att det skapas en kult kring vissa viner på grund av dess status och anspelning på just lyx eller samlarvärde.
Vidare tror jag att i vissa fall skapas kulten på grund av personen bakom vinet. Ta Rayas som exempel. Visst finns det en mystik kring Jacques Reynaud som nog bidragit till att många åtrår Rayas mer än andra viner och även Henri Bonneau tror jag faller under samma kategori. I vissa fall får ju vinmakaren nästan artiststatus och då kan det nog lätt bli för mycket kult.
Extremaste exemplet är nog Manfred Krankl med sitt Sine Qua Non. Där handlar det närmast om avgudande.
I just den andan ville jag belysa Clos Marie. Egensinnig person som skapat något med målmedvetenhet och om ovan exempel kan anses som kult så måste nog även Clos Marie få falla under samma kategori. Att det sedan görs massor med andra bra viner i Languedoc är det väl inget tvivel om. Tänkte snart skriva om ett annat vin som för mig var helt omvälvande. Har tyvärr inte läst boken men jag såg på hemsidan att ni skrev om Clos Marie och även att det fanns bilder. Vågade dock inte använda dessa.
Avslutningsvis så kan jag trots min tveksamhet inte låta bli att fascineras av vissa viner och vinpersonligheter. Lite mystik får det gärna finnas – det kryddar allt vintillvaron en aning.
/ MV
Tack för försiktigheten med att använda våra bilder. De är alla upphovsrättsskyddade. Liksom allt som du eller andra skriver. Vare sig det står ”copyright” eller inte. Enda sättet vi ”sprider” våra bilder är med ’flash embeds’, som de som är i våra dagliga fotoinlägg. Skriver man till exempel om ett annat ”kultvin”, Clos de l’Obac, så kan man använda den embed-code som finns i den ’slide show’ som finns i det här inlägget, när man klickar på ’share’: http://wine-pictures.blogspot.com/2010/08/barrel-fermentation-clos-de-lobac.html.
Skicka en kommentar