(Oc)kult?

Jag tror att jag funderat över begreppet kultvin i något tidigare inlägg men i så fall är det dags att friska upp minnet nu. Vad är egentligen ett kultvin?

Min definition är att det i första hand rör sig om ett vin från Kalifornien och då främst gjort på Cabernet Sauvignon med eller utan iblandning av övriga Bordeauxdruvor. På senare tid känns det som även viner gjorda på Chardonnay och Rhônedruvorna kommit att ingå i begreppet. I andrahand inbillar jag mig att ordet kommit att användas om viner i små upplagor och gjorda i en lite extrem stil som går mot invanda mönster och då gärna från utomeuropeiska länder. När sedan garagerörelsen i Saint-Emilion satte fart och även de många Vino da Tavola från Italien fick bredare spridning än att enbart omfatta Sassicaia känns det som om begreppet kultvin kommit att innebära mycket mer än det kanske var tänkt från början.

Egentligen har jag inga synpunkter på hur och i vilken mening man använder begreppet kultvin men jag har en inbyggs misstänksamhet så fort ordet dyker upp - speciellt när vinerna kommer från de södra delarna av Frankrike och företrädesvis då Languedoc.

Ibland får jag för mig att det räcker med en kul typ som har både pengar samt visioner och gärna slår sig ner i någon by i Languedoc samt genast vill utmana mer prestigefulla regioner i Frankrike för att ordet kultvin ska dyka upp som ett brev på posten. Då blir jag genast misstänksam och får för mig att denna typ vill ha mycket mer betalt för sitt vin än vad innehållet i flaskan motiverar - att det bara handlar om marknadsföring och blåögda konsumenter. Den som gräver djupare brukar då kunna hitta minst lika bra viner från någon granne som nöjer sig med en bråkdel av priset.

Trots min ståndaktighet faller givetvis även jag i fällan och ibland är nyfikenheten så stor att principfastheten får ge vika.

Det finns många att nämna och säkert flera som jag inte kommer på i just detta inlägg men visst är namn som Mas de Daumas Gassac och La Grange des Pères dem man främst tänker på och numera även La Pèira en Damaisèla. Sneglar man längre söderöver dyker Domaine Gauby upp och för den som tittar åt Provence till kommer namnet Domaine de Trévallon osökt upp på listan. Jag är långtifrån någon expert i ämnet och egentligen inte så intresserad heller. Har jag därför missat någon uppenbar producent får ni ursäkta mig. En sak vet jag dock – att det finns ytterligare ett namn att föra upp på listan – en producent som kanske är själva essensen av begreppet kultvin och i vissas ögon är så mycket kult, att man till och med betvivlar att vinerna finns i verkliga livet – ja, faktiskt så att man kan kalla det för ockult!



Historien känns igen och är berättad många gånger förut. Ung man tar över ansvaret från fadern men nöjer sig inte med att sälja druvorna till uppköpare eller kooperativet i byn utan vill skapa sitt eget vin och dessutom då ett vin i världsklass. Så kan man kort sammanfatta hur det gick till när Christophe Peyrus i nådens år 1991 tog över ansvaret för familjens vingård. Han konsulterade ett antal berömdheter både i närheten och i andra regioner med målsättningen att synliggöra namnet Clos Marie på vinradarn.

Tillsammans med Francois Julien driver Christophe den 20 hektar stora egendomen vid byn Lauret, norr om Montpellier och man tillämpar sedan år 2000 biodynamisk odling. Inte en gnutta svavel förekommer innan vinet buteljeras, först då anser man sig behöva tillföra endast en ynka liten dos för att produkten ska bli hållbar. Appellationen under vilken vinerna buteljeras är Coteaux du Languedoc, Pic Saint-Loup och man gör vitt vin, rosévin och fyra olika röda cuvéer.

Av alla viner är det i ärlighetens namn ett vin som gjort att kultstatusen uppnåtts. Intressant är att det inte i förstahand handlar om amerikanska samlare som gjort att vinet blivit eftersökt – nej faktum är att det är i hemlandet som vinet "Les Glorieuses" blivit hetast. Ett vin som till största delen består av Grenache med en aning Syrah iblandat. De som känner till vinet hävdar att det är ett vin som ska jämföras med de största och mest berömda från Châteauneuf-du-Pape. Vinet sägs behöva mognad för att helt komma till sin rätt, vilket för övrigt sägs gälla alla producentens viner. Jag kan tyvärr inte delge min syn beträffande dessa påståenden men om ett år hoppas jag kunna prova och rapportera om "Les Glorieuses". Tills dess får ni hålla till godo med ett av Clos Maries enklare viner, döpt efter sonen och består av en blandning lika delar Grenache och Syrah:

2007 Clos Marie, Coteaux du Languedoc Pic St. Loup "Simon" har en purpurröd färg. Doften är stor och blodig med chark, läder, cederträ och grafit. Animalisk med stall och jordighet samt mörkrostad choklad. Nötter, grillade kryddor, vax och ett inslag av papper och trä. Rök, tjära, kaffe och enbär samt närmast tång och mineraler. Blommor, parfym, blåbär och bränt gummi. Det doftar mycket och delvis gott men ändå får jag en känsla av att det över alltihopa ligger en hinna av nyhyvlat träplank. Orent är inte rätt beskrivning men nästan. Funk kanske är ett bättre uttryck.

Smaken är frisk och syrlig med en aning torr fruktighet som första intryck. Körsbär, violpastill, mineraler och örter. Svartvinbär och citrusfrukt. En viss stramhet men också förstärkt torrhet i eftersmaken med ett kärnigt och aningen glest samt snipigt slutintryck.

Jag är inte helt såld på stilen. Utan att vilja väcka anstöt så finner jag ett drag av lite "för mycket" biodynamisk odling. En aning glest och syrastint som mer leder mot Crozes-Hermitage eller rentav Sangiovese och Pinot Noir. Jag hittar inte fullt ut Grenachefrukten som jag hade hoppats. Vinet är gott, hederligt och balanserat men en aning för tamt och kanske rentav anonymt. Att det finns kvalitet i dropparna råder det ingen tvekan om och kanske är det på tok för tidigt att döma redan idag men jag kan inte riktigt sträcka mig till David Schildknechts 92-93 poäng från fat. I mitt tycke räcker det långt med 90 poäng för att vinet är uppenbart välgjort och även komplext men lite besviken är jag nog ändå. Som om jag hade förväntat mig mer frukt och kompaktare sådan.

Själv har jag aldrig vare sig besökt egendomen eller träffat Christophe Peyrus men rykten gör gällande att det är en man som inte accepterar besök eller vill sälja vin till kreti och pleti. Nej, detta lär vara en man hårdare än granit och kärvare än en Barolo. Han ska ha skrivit följande på baksidesetiketten till sina tidigare årgångar:

“Perfection is never found in man, sometimes it can be found in his intentions.”

David Schildknecht har bara gott att säga om egendomen:

“The Clos Marie of Christophe Peyrus and Francois Julien is a superstar in the Languedoc firmament, and nothing I am about to write is going to change that, I can only confirm with awe!”

“It’s a measure of the excitement that within fifteen years, this estate has ascended from obscurity to the top echelon of French wine addresses.”

Vad kan vara mer passande än att avsluta med ett klipp från min favoritfilm. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finns en likhet eller ej:

Mer om Clos Marie finns att läsa här och här.

Helgon och martyrer – en trio som imponerar!

“I was blown away by how the 2007 Gigondas cuvees, which I had rated very highly from barrel last year, had put on weight and texture, and had become essentially as compelling as Gigondas can be.”

Så inleder Robert Parker sin recension om Domaine Saint Damien årgång 2007. Ännu mera södra Rhône och tvåtusensju tänker kanske många nu – med all rätta. Det har blivit lite av en hype som för en redan frälst ibland känns påtvingad och lite för populistisk och kanske rentav folklig - speciellt som området länge tillhört det som tidigare betraktades som en subkultur. Nu med 2007orna känns det nästan mainstream.



I augustimånads "mittimånaden släpp" lanseras ännu en i raden av hyllade 2007or från Châteauneuf-du-Pape. Redan i vintras fanns 2007 La Ferme du Mont, Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" att köpa i broderlandet Danmark och därför har jag redan hunnit prova den med klart godkänt som resultat. Dock håller jag inte med Jancis Robinson om att det är ett av de tre bästa vinerna från årgången (19 av 20 poäng). Inte heller Parkers 96 poäng känns befogade, fast visst är vinet bra men som så många gånger tidigare under året har det visat sig finnas många alternativ och dessutom billigare sådana. Satteliterna har banne mig överpresterat mer än vad jag tror att någon ännu riktigt har vågat inse. En av dem är Gigondas.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Vieilles Vignes" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är stor, rökig och djurisk med chark, läder samt stall som första intryck. Malört, tjära och blodighet men därefter mer kryddighet i form av mynta och lavendel samt garrigue och peppar. Enebuske, diesel, körsbär, nickelkola samt jordgubbsdestillat. Klassisk robusthet som känns helt rätt.

Smaken är ren och fruktig med svartvinbär, lakrits och kryddor. Finmalda tanniner, körsbär, kirsch, hallon och jordgubbar med en aning torra tanniner mot slutet. Koncentrerat och fint i eftersmaken med en antydan till eldighet.

Kanske lite för rustikt för att i min smak helt leva upp till Parkers 95+ poäng. Vinet är riktigt bra men en aning lantligt och burdust vilket gör att vinet inte är helt insmickrande till en början. Efterhand framträder ett mer njutbart vin och 94 poäng känns därmed helt rätt. Det råder inte brist på potential och innehåll men de efterföljande vinerna håller en ännu högre kvalité vilket gör att detta vin hamnar lite i skymundan. Hederligt gott dock och mycket troget sitt ursprung.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" har en djupt purpurröd färg. Doften är först något knuten för att sedan öppnas upp ordentligt med en tydlig rökighet och blodighet med massor av animaliska inslag. Sedan mandel, peppar, lavendel och stålighet samt något som närmast kan liknas vid kakao. Fikon, choklad, marsipan och kaffepulver med ett inslag av jordgubbspaj med mynta samt nickelkola. En doft att älska eller hata. Jag associerar den med Clos des Papes och är helt såld. Full pott!

Smaken är väldigt ren och frisk med hallon och jordgubbar som med sin långa och intensiva eftersmak närmast framkallar känslan av likör. Trots rikedomen ett balanserat intryck med kryddighet och kolasnören. Kaffe, choklad och kirsch med smörkola samt vit choklad och bärighet. Hallon, grädde och vit choklad samt precis som i doften även en förnimmelse av Clos des Papes. Supergott!

Parker på 95 poäng men med följande tillägg:

“The 2007 Gigondas Louisiane (80% Grenache, 15% Mourvedre, and 5% Cinsault from 70- to 80-year-old vines) merited 98 points at one tasting, but I’ll be conservative here. This amazing wine possesses a dense purple color as well as an extraordinary nose of a liqueur of rocks intermixed with cassis, kirsch, licorice, incense, and spring flowers. Made from incredibly low yields of 22 hectoliters per hectare (which no doubt explains the remarkable focus, concentration, richness, and 50-second finish), this historic Gigondas is a tour de force in winemaking. It should drink well for 20+ years.”

Jag tycker att han är lite feg och även om 98 poäng känns lite högt så är definitivt 96/97 pinnar befogat. Ett mycket bra vin i en stil som jag gissar kan vara något kontroversiell.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Les Souteyrades" har en klar och djupt purpurröd färg. Doften är stor och fruktig med tydliga inslag av hallon och jordgubbar. Choklad, lavendel och örter med en tropisk fruktighet som leder mot ett parfymerat och blommigt intryck. Sedan mer animaliska inslag med rökt kött, grillade kryddor och nästan gödselstack. Jordighet och garrigue men även ett drag av sötlakrits samt vanilj. En komplex och läckert fängslande doft.

Smaken är dock den stora behållningen med sin superkoncentrerade frukt och framförallt rena sådana. Ett sagolikt rent och balanserat vin trots sin koncentration och rikedom. Smaken är så läcker med massor av röda bär som hallon och jordgubbar men även svartvinbär och ett drag av nötighet av mandel. Sedan mer vanilj, vit choklad och jordighet. Underbart gott!

Ett mycket balanserat och friskt vin med en renhet som verkligen imponerar. Eftersmaken och dess längd samt koncentration bara förstärker intrycket om vinets kvalité. Bob landade på hela 97 poäng i oktober 2009 och jag säger inte emot. Det kan synas högt för ett vin från en appellation som Gigondas men vinet är verkligen värt sina höga poäng – framförallt på grund av sin renhet i frukten. Riktigt läckert och framförallt drickbart redan nu. Kommer det att hålla? Ingen aning men just nu är det "as good as it gets" – allt för under 250kr!

För den som vill veta mer om producenten rekommenderas ett besök hos Søren Gudiksen.

Kan man få nog av tvåtusensju och södra Rhône? Inte i min smak men däremot kan jag inte låta bli att fundera på om det snart kommer ett bakslag. Känns Toscana och 1997 igen? Då lägger jag inga andra värderingar än hysterin i påståendet. Kvalitén i vinerna har jag inga misstankar om men hur länge kommer Vinjournalisterna, Systembolaget och Munskänkarna att stå på barrikaderna? Inte så värst länge till är jag rädd för. Kanske tar det slut redan med årgång 2008?