Hetaste stället i byn!

Fast ska man ta Robert Parker på orden så är det till och med det hetaste stället på jorden:

“This may well be one of the most exciting addresses not only in France, but in the entire wine world.”

Så beskrev han egendomen i The Wine Advocate # 179 för två år sedan. I senaste utgåvan (# 185) som kom för ett år sedan fortsatte lovorden:

“The tasting of the five 2007 cuvees must rank among the greatest single tasting in the southern Rhone I have ever done in 30+ years of wine tasting. Last year (see Issue #179) I sensed something special was happening, and the bottled 2007s confirm that something rare had occurred in the vineyards and cellars of Clos Saint-Jean. Two separate tastings, one week apart, confirmed that Clos St.-Jean’s 2007s represent an achievement and level of experience that will forever be difficult to replicate.”

Efter dessa hyllningar är det lätt att föreställa sig ett palats med finaste marmor på golven och väggar samt tak smyckade med bladguld, förgyllda och diamantbeklädda kranar på toaletterna och handdukar av renaste siden.



I själva verket liknar stället mest en däckverkstad i en sömning svensk småstad. Har man inte adressen så hittar man inte ens dit. Inga skyltar, ingen flärd och fullständig avsaknad av glamor. Ändå strömmar det hundrapoängare genom buteljeringsmaskinen. Enklare och mer jordnära ställe får man leta efter. Under min sommarsemester i Châteauneuf-du-Pape 2009 kom detta att bli höjdpunkten och det intressantaste besöket av dem alla. Idag ser möjligen allt annorlunda ut och snart kommer det en ny rapport från mäster Bob - men det är en helt annan historia som det brukar heta och istället tar vi det från början.

Allt började i kallaste och mörkaste januari 2009. Resplanen hade tagit form och dagarna var så gott som spikade så därför var det hög tid att börja kontakta de producenter jag var mest angelägen om att få träffa. Första mejlet skickades till Clos Saint Jean. Skulle jag överhuvudtaget få svar? Jag var ganska tveksam men redan efter ett par dagars väntan damp det ner ett svar – på franska!

Jag kan ingen franska att tala om och min första reaktion var att försöka hitta någon i bekantskapskretsen som kunde översätta svaret åt mig. Sedan kom jag på att "Google Translate" kanske skulle kunna göra jobbet. En snabb copy/paste och vipps kom texten upp på svenska:

“Hej

Jag vill tacka dig för din e-post full av godhet och vänlighet. Angående ditt besök i juni 2009 är jag glad att välkomna dig till området. I bara ber dig vänligen ange dagen för ditt besök i Chateauneuf Påven till min bror och mig, kan du komma till källaren. När det gäller viner, och av vägledande karaktär, skulle det vara trevligt att skicka mig reservationer om ni så vill, eftersom trycket finns. För år 2007, och fastställer flaskor är planerad till slutet av juni 2009 och be att uppfylla följande kvoter: 12 flaskor av Clos Saint Jean "kan få 3 flaskor av varje årgång prestigefyllda "La Combe des Fous" och "Deus-Ex-Machina". Detta system ger störst antal människor att njuta av prestige märken. Jag också skicka dig vår kurs startar 2009 TTC källare bifogas. Hoppas kunna ha besvarat era förväntningar och tackar för er förståelse och ert förtroende, jag ber dig att acceptera, Ambassadör, försäkran om min utmärkta högaktning.”

Vincent Maurel

Säga vad man vill om teknikens under men helt finjusterat känns språkverktyget inte. Hursomhelst kom nu en märklig kommunikation att starta. Jag skrev på en blandning av engelska och "Googleöversatt" franska men fick endast svar på franska tillbaks som jag sedan fick översätta på samma väg – ofta med ett ganska lustigt innehåll som resultat.

Nu kom tillslut allt att fungera så på utsatt tid och datum stod jag utanför grinden och gick med beslutsamma steg mot dörren som såg ut att leda in till kontoret.

Jag känner direkt igen Vincent Maurel från fotografier men han är inte ensam i rummet. Han är mitt i en affärsuppgörelse med en annan man och pengar byter händer. Nu är jag lite nervös. Kan han överhuvudtaget någon engelska? Hur ska vi förstå varandra? Det visar sig gå alldeles utmärkt. Vincent talar felfri och närmast flytande engelska. Märkligt tänker jag, varför detta envetna skriftliga kommunicerande på franska? Jag lägger funderingarna åt sidan och försöker istället att koncentrera mig på att etablera kontakt. Han ber mig vänta med tillägget att jag är en halvtimme för tidig till mötet. Nej, försäkrar jag, halvelva bestämde vi. Vincent tittar i sin kalender och inser att jag har rätt. Lite trulig verkar han allt. Han ber mig vänta medan han flyttar över till en stol framför en skrivare i ena hörnet av kontoret. Han håller på med något som jag först inte förstår. Han matar skrivaren med vinetiketter vilket i mina ögon ser lite märkligt ut. När jag intresserar mig för det han gör, berättar han glatt vad det är han sysslar med – isen är bruten!

Clos Saint Jean grundades år 1900 av Edmond Tacussel och han började buteljera vin redan 1910 under eget namn. Efter ingifte kom så släkten Maurel att ta över och 1957 var det dags för Guy Maurel att sköta firman. Han gick hastigt och oväntat bort 1982 varpå sönerna Pascal och Vincent fick ta över ansvaret för verksamheten och så är det än idag. De förfogar över 44 ha vinmark i AOC Châteauneuf-du-Pape varav 1 ha består av gröna druvor. Majoriteten av parcellerna ligger i den sydöstra delen av distriktet som tillhör kommunen Bédarrides. Bland annat har man parceller i lieu-dit La Crau och av dessa gränsar 12 ha till Domaine du Vieux Télégraphes parceller (ca: 60% av ägorna är belägna i just La Crau). Övriga andelar ligger i mitten av distriktet som tillhör själva kommunen Châteauneuf-du-Pape. Speciellt är att man har bland de äldsta stockarna i hela distriktet av den lite udda druvan Vaccarèse och som endast förekommer i totalt 4 ha för hela appellationen. Överhuvudtaget har man en stor andel mycket gamla vinstockar och vid nyplantering ersätter man stockarna en och en. Till detta kommer grön skörd och ett mycket lågt skördeuttag. Man tillhör också dem som väntar längst med skörden och oftast är man sista producent i hela distriktet att plocka druvorna. Man tillämpar enkla metoder och strävar efter att göra så naturliga viner som möjligt.

Sedan 2002 är konsulten Philippe Cambie involverad i verksamheten och med årgång 2003 gjorde man revolutionerade förändringar i verksamheten. Från att ha sålt merparten av skörden till négocianter började man buteljera större andelen under egen etikett. Även införandet av specialcuvéer kom med Cambie. Dessförinnan hade man följt i faders fotspår genom att endast buteljera en cuvée som dessutom lagrats i flera år på stora foudres. Numera avstjälkar man alla druvor och lagrar musten i 12 månader på en blandning av betongtankar och delvis både stora fat (demi-muids) samt barriques, varav en del är nya. Stilen anses idag tillhöra den moderna skolan av Châteauneuf-du-Pape. En närmare presentation av de olika vinerna följer i samband med mina provningsnoteringar. En liten andel vin görs även som AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays de Vaucluse.

För att återgå till det där med etiketterna så symboliserar det ganska väl hur bröderna Maurel ser på verksamheten. Man har nog varken haft det så fett eller lätt under åren efter faderns bortgång. De hårda åren verkar ha satt sina spår. Vincent berättar för mig att han vid tidpunkten studerade till jurist i Paris och fick lämna studierna direkt för att hjälpa till i firman. Modern var förskolelärare och fick lika brådstörtat lämna sitt yrkesliv bakom sig. Den ende som någotsånär visste vad det handlade om var brodern Pascal som var utsedd att gå i faderns fotspår. Plötsligt befann sig hela familjen engagerad i vinodlingen och på grund av arvslagar, som jag inte riktigt förstår mig på men som verkar ohyggligt komplicerade, var faktiskt hela verksamheten hotat. Finanserna var tydligen enormt ansträngda och utan uppbackning från några av sina trogna négocianter hade man inte överlevt. Den som aktivast stöttade dem var familjen Guigal och som tack för detta levererar man fortfarande idag en stor del av skörden till just dem. Även Patrick Lesec och Tardieu-Laurent har genom åren köpt en del av skörden och gör så fortfarande.

Intressant är att man idag fyller ungefär 100 000 flaskor årligen gentemot endast 7000 flaskor när man tog över efter faderns död 1982. När samarbetet med Philippe Cambie startade hade man en årlig egen buteljering kring 30 000 flaskor. Av produktionen är det endast 2% som säljs i hemlandet medan resten går på export eller säljs via négocianter.

Förhållandena har varit enkla och man har använt flera lagringskällare i trakten och bara att få ihop logistiken är en bedrift av rang. Vincent berättar att man använder ett system av tankbilar som transporterar vinet mellan de olika platserna beroende på var i vinifieringsprocessen man befinner sig. Även mormoderns (eller farmoderns) källare i boningshuset tas i anspråk för lagringen. Han berättar att det numera är lite besvärligt eftersom damen är över nittio år och både lite senil och närmast döv. Ibland blir de helt enkelt inte insläppta när de behöver komma åt sitt vin.

Förmodligen är det en av anledningarna till att man 2008 började bygga en helt ny (och mycket flott) lagringskällare inne i byn på Chemin Bois la Ville. Under mitt besök var anläggningen inte klar men från utsidan såg det imponerande ut. Mittemot ligger Clos du Mont Olivets försäljningslokaler och kontor. Vid mitt besök hos David Sabon konstaterar han torrt när jag frågar: att så fint kan man bygga när man fått 100 poäng av Parker…

Kanske är den verkliga anledningen en annan. Vincent förklarar att man efter färdigställandet at lokalerna kommer att riva de befintliga på Avenue General de Gaulle för att sedan även där bygga helt nytt. Allt för att förbereda för nästkommande generation. Bröderna menar att när dagen kommer för deras barn att ta över så ska det finnas möjlighet att enkelt dela firman i två och låta dem gå skilda vägar. Förmodligen är det de bistra och tuffa egna upplevelserna som gjort att de vill undvika att barnen ska hamna i samma situation. Att sedan tillvaron även blir enklare för Pascal och Vincent gör nog inget och att man även kan öka produktionen samt buteljera ännu mer under egen etikett är nog inte bara bonus.

Hur var det nu då med etiketterna? Jo, Vincent berättar att han kommit på att det antal buteljer man levererar till Belgien vida överstiger den kvantitet som säljs i detaljistledet. Någonstans på vägen försvinner det ett stort antal flaskor och förmodligen hamnar de på andra sidan atlanten i det förlovade landet i väst. Den Amerikanska marknaden verkar ha ett omättligt begär efter firmans viner och Vincent är inte det minsta intresserad av att den grå marknaden ska förmedla tveksamt behandlad nektar från hans vinodlingar. Han märker därför etiketterna som ska sitta på flaskorna för den Belgiska marknaden med en extra kod som möjliggör för honom att spåra "bortkomna" buteljer.

Överlag är han mycket engagerad när det kommer till kvalitet och hur marknaden emottar Clos Saint Jeans viner. Han får något mörkt i blicken när han berättar om alla tveksamma buteljer som letar sig fram på snåriga vägar till den grå marknaden. Hur han druckit sitt eget vin i Amerika och insett att det varit direkt skadat och att det inte borde ha saluförts överhuvudtaget. Han beklagar sig även över spelare, speciellt på den Brittiska marknaden, som specialiserat sig på uppköp av konkursbo från restauranger och vidaresäljer vinerna utan någon som helst garanti för hur de har lagrats, hanterats eller transporterats. Han vill verkligen inte se sitt rykte nedsmutsat av dessa profitörer.

Han tycks ha tänkt på allt och han är verkligen kvalitetsinriktat och ytterst jordnära i en underbar kombination. När han inser att jag har en reservation av viner att hämta ut ber han om ursäkt för att de inte är färdigpackade. Han tar några ovikta kartonger och börjar så vika samman dessa och på ett mycket metodiskt vis fästa klamrarna i maskinen och därefter packa ned flaskorna och sedan etikettera lådorna. När jag säger att det inte behövs envisas han ändå med att genom yttersta precision fästa dem på millimetern när. Så kan även en, med hundrapoäng belönad, vinodlare göra och i det ögonblicket funderar jag på om någon motsvarande slottsägare i Bordeaux ens hållit i spakarna till en klamringsmaskin…

Vincent och Pascal (som tyvärr inte pratar engelska) är ytterst charmanta och trevliga. Jag har ett par underbara timmar i deras sällskap och aldrig får jag intrycket av att framgången stigit dem över huvudet. Jag får berättat en herrans massa saker för mig - något är glömt och allt kan ändå inte fås med i texten – men jag möts av en öppenhet och värme som är svår att förmedla på det vis som jag egentligen skulle vilja. Som när jag förklarar att jag har alla årgångar sedan 2003 och endast saknar 2004 "La Combe des Fous". Då går Vincent iväg för att strax återkomma med en flaska som han lika metodiskt som mina övriga packar ned i en kartong (med etikett utanpå) och säger att nu har jag även den. Det kommer givetvis inte på tal att jag ska betala för flaskan.

Han berättar om skörden 2003 och hur man envist väntade in i det sista med att skörda och helt nonchalerade väderleksrapporterna som förutspådde ännu en av regn förstörd skörd. Nej, istället följde man månens gång och tackvare detta lyckades man skörda mycket mogna men också friska druvor som fick en fin balans och syra genom det behövliga regnet i september. Inte alla vågade chansa och fick således omogna och hårda viner som resultat. Just det jordnära tycks även gå igen i vinodlandets svåra konst. Man har förövrigt en ganska sund och närmast biodynamisk hållning till odlandet. När det kommer till lagringen av vinerna så förkommer det en del vanföreställningar som är på sin plats att rätta till. Grenachefrukten lagras på stora cementtankar. En del lagras på foudres men det är främst den del som säljs till uppköparna. Övriga röda druvor lagras på en blandning av foudres och delvis nya samt tidigare använda barriques.

Av någon märklig anledning tycks många i just vårt avlånga land fått för sig att Clos Saint Jean håller på med något slags hokuspokus och gör broilerviner i en monstruös stil. Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser och hör sådant. Inget kan vara mer fel. Man gör viner i en rik och koncentrerad stil. Inte för att man manipulerar dem utan därför att man gör dem som naturen skapat dem och som de låter sig göras genom skicklighet och engagemang. Om inte stilen passar alla är det enkelt att låta bli att dricka vinerna men man bör alltid bära med sig att det inte handlar om tillrättalagda viner utan om viner i en ytterst ärlig stil.

Jag kan som sagt inte återge allt som sades men kul att veta kan vara att Vincents egen favorit årgång 2007 är (eller åtminstone då var) "La Combe des Fous". Han rekommenderade att njuta vinet som en avec – att helt enkelt dricka vinet efter avslutat måltid i egen majestät.

Kul att höra var även hans berättelse från ett amerikabesök under vintern 2009 (faktiskt i samma veva som vi skrev till varandra). Han besökte bland annat New York och träffade inte bara Robert Parker utan även den store Châteauneufsamlaren Park B Smith under en välgörenhetsmiddag. Trevligt lär det ha varit men mest imponerad var han över att få dricka både 2000 och 2003 Pegau "Cuvee da Capo". Kanske märkte han att jag såg undrande ut eftersom han tillade att även om man bor i byn så dricker man inte da Capo varje dag…

När jag så under eftermiddagen åter kör igenom byn passerar jag Clos Saint Jean på nytt. Gissa vem som står mitt ute i gatan och dirigerar trafiken så att tankbilen kan komma in genom grinden? Jodå, Vincent tycks vara engagerad i allt.

Fick jag inget vin att prova undrar ni kanske? Jodå, fast såhär 1 ½ år senare känns det lite konstigt att skriva om mina intryck. Givetvis gör jag ett försök men dels har jag glömt en del av känslan (även om jag har provningsnoteringarna intakta) och sedan var det egentligen mötet med Vincent men även Pascal som var den stora behållningen. Att prova vin klockan elva på förmiddagen är inte alltid det enklaste. Dessutom ur buteljer som stått öppna någon dag i en ganska kall källare. Sedan var jag nog mer koncentrerad på samtalet än vinerna. Hursomhelst följer en kort sammanfattning nedan.

För den som kan vänta kommer förmodligen en betydligt noggrannare genomlysning i början av december eftersom jag om drygt en månad ska hålla en för mig efterlängtad provning. Det blir en vertikal av de två specialcuvéerna från 2003-2007 samt ytterliggare något vin.

2008 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape Blanc har en klar och ljusgul färg. Det doftar melon, päron och frisk fruktighet med inslag av lime. Smaken har en fetma och krämighet med ganska låg syra och frukten påminner som doften mest om päron och melon men även lite lime mot slutet.

Ett helt okej vin men sällan blir jag så betagen i distriktets vita viner att jag jublar. Det räcker dock gott och väl till 89/90 poäng men jag skulle inte springa benen av mig för att köpa det. Görs i mycket liten kvantitet om ungefär 2000 till 3000 flaskor årligen. En blandning av lika delar Grenache Blanc, Roussanne och Clairette som lagrats till hälften på ståltank och barrique.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape har en purpurröd färg. Doften är stor och djurisk av stall men också grillat/stekt kött. En sötaktighet som av choklad, kola och kanel samt kryddor i allmänhet samt lavendel. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, violpastill och lakrits samt en antydan till fatvanilj.

Ett gott vin men som så här på hemmaplan gått från klarhet till klarhet. Då - ett 91+ poängsvin men senare smakprov har renderat betydligt högre poäng. Firmans bascuvée som görs av ungefär följande proportioner: 75% Grenache, 15% Syrah, 4% Mourvedre, 3% Cinsault, 2% Vaccarese och 1% Muscardin. Det görs normalt 70 000 till 85 000 buteljer årligen (inklusive den amerikanska versionen) och det är ganska mycket för distriktet. Förmodligen en av årgångens och distriktets bättre bascuvéer.

2008 Grenache (fatprov) har en purpurröd färg. Det doftar örter, ljus choklad, viol samt jordgubbar och lakrits. Smaken är ren och silkeslen med rund fruktighet av jordgubbar och smörkola. Kanske lite kort i eftersmaken.

Ett gott smakprov som bedöms till 90-92 poäng. Anledningen till att jag får smaka fatprovet är att Vincent vill visa hur årgången faktiskt levererat riktigt bra material enligt honom. Han är lite upprörd över allt skitprat om en förlorad årgång. Baserat på detta (och andra) smakprov är jag beredd att håla med. Kanske inte samma stuns som det tidigare vinet men inte alls dåligt.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" har en purpurröd färg. Doften är mycket stor med en sensuell kryddighet och inslag av asfalt, blommor och tropisk fruktighet som persikor. Exotisk med animaliska inslag och ändå mjukhet. Smaken är ren och frisk med stor fruktighet av jordgubbar, aprikoser och svartvinbär. Texturen är enormt silkeslen och bärig med smörkola samt choklad i eftersmaken. Mycket gott!

Höga förväntningar naturligtvis men de infriades. Det slutade med 97 poäng som säkert kommer att kännas låga nästa gång det blir dags att smaka vinet. Vad Parker slutade på är nog bekant för de flesta vid det här laget och givetvis ska det bli kul att se om han rätt i att det är ett perfekt vin. Han beskriver det som följer:

“It is the equivalent of liquid haute couture. The Musigny of the southern Rhone, it possesses extraordinary aromatics followed by a wine with the texture, length, and multilayered mouthfeel that are the stuff of dreams.”

En blandning av 60% Grenache (planterade 1905-1910), 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Ungefär 6000 flaskor årligen buteljeras.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har även den en purpurröd färg. Doften är störst hittills med grillade och mycket köttiga inslag av charkighet. Kryddig ek-karaktär samt peppar, lakrits och gummi med mycket mörk fruktighet. Smaken är stor och viskös/silkig med söt fruktighet och choklad samt kola i en intensivt lång eftersmak med tydliga och lite tuffa tanniner.

Om förväntningarna var höga på det förra vinet var det inget mot vad de var på detta. De infriades men jag hade faktiskt väntat mig ännu lite mera. Det blev tillslut 98 poäng som jag tror även i detta fall kommer att kännas låga vid nästkommande smakprov. Ett makalöst vin gjort av 60% Grenache och 40% Mourvedre i en upplaga om 6000 flaskor årligen. Vad Bob anser är självklart men hans ord i beskrivningen är absolut värda att ta en närmare titt på:

“I have tasted the 2007 Chateauneuf du Pape Deus-Ex Machina three times from bottle. On two of the three times I thought it was the single greatest red wine I have ever tasted. The third time it was merely perfect.”

Ord som förpliktigar…

För den som vill ha fler referenser rekommenderas ett besök hos Jeb Dunnuck och The Rhône Report här.

Nu höll jag nästan på att glömma bort ytterligare en intressant sak. Man kan ibland läsa om två viner som endast finns på den amerikanska marknaden: Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" och Clos Saint-Jean, Châteauneuf-du-Pape "Sanctus Sanctorum".

Den förstnämnda är ett resultat av Vincents mycket genomtänkta kvalitetsstrategi. Eftersom han blev så sur på allt dåligt vin han upplevde nådde ut genom den grå marknaden i främst Amerika beslöt han att helt sluta saluföra bascuvéen i landet och exklusivt sälja ett vin under namnet "Vieilles Vignes" . På så vis vet alla att det inte ska förkomma någon basvariant av Châteauneuf-du-Pape utan enbart en "Vieilles Vignes" och vise versa. Ingen illegal export/import således utan att det framgår att något är lurt. Sedan påstås det skilja något i druvsammansättningen mellan de två och att främst Grenacheandeln i den amerikanska varianten kommer från en aning äldre stockar.

Beträffande "Sanctus Sanctorum" så är det mer av en gimmick då det endast handlar om 350 magnumflaskor bestående av 100% Grenache från hundraåriga stockar i La Crau. Vänta nu - var har jag nyligen läst om något liknande? Kanske här.

I vilket fall som helst så säljs vinet endast till de amerikanska distributörer som visat på framgång och som man vill premiera med något extra. Hittills är vinet endast lanserat i en årgång och det är just 2007. Inget för oss vanliga dödliga alltså. Robert Parker som naturligtvis provat vinet och delat ut 100 poäng får slutordet:

“This is an exceptional effort, but given how limited it is, and the fact that there are only magnums available, it will be about as difficult to find as it is getting a personal appointment with the Pope in Rome.”

Tillfälligt avbrott (ett pausinlägg)!

Egentligen var tanken att helt avsluta berättelsen om äventyret i Roussillon innan jag gav mig på att rapportera om Chateauneuf du Pape. Den planen höll däremot inte hela vägen. I fredags var jag tvungen att ge mig på ett smakprov av två viner från den så omskrivna årgången 2007. I förgår var det så dags för nästa två. Mina tvivel om en alltför upphaussad årgång är som bortblåsta.

Att 2007 är något utöver det vanliga är ganska uppenbart. Under min vistelse i distriktet och med alla de smakprov jag provade så var jag först inte helt övertygad. Vissa kändes som legendariska viner – andra ungefär som vanligt och några faktiskt som lite mindre tilltalande än vad jag är van vid. De fyra smakproven på hemmaplan har dock fått mig att fundera på om det ändå inte är något unikt och närmast utomjordiskt med 2007.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften stor, söt och kryddig av kanel och julstämning i allmänhet. Kardemumma, tobak, katrinplommon och lite dova anslag av fruktighet. Komplex, spännande och klart exotisk i sin stil. Mycket trevligt.

Smaken är sötfruktig med lakrits, hallon och smörkola. Eldig med vanilj, choklad och kanel samt närmast parfymerade smaker. Mörk kryddighet med plommon, dov murrig frukt samt mineralighet som en väl använd gjutjärnsgryta. Jordgubbar i den fina och balanserade eftersmaken. Gott!


Ur minnet och anteckningsboken så stämmer intrycken ganska väl med det smakprov jag fick hos Julien i juni. Ett betydligt stramare och mer elegant vin än den fruktbomb som serverades i Malmö. Jag gillar vinet lika mycket nu som då men stilen är mindre framfusig och mer klassisk nu när vinet väl är buteljerat. Förmodligen ett av årgångens mest prisvärda viner i förhållande till kvalitén. Snyggare Grenache får man leta efter och banne mig om det inte känns som en ”Pure light” fast att de inget har gemensamt mer än samme producent. Jag får lite känningar av 2005 Pure i det här vinet och därmed även av Clos des Papes. Som jag skrivit förut så är just Juliens 2005 Pure det vin som mest påminner mig om Clos des Papes när denna är som bäst. Ett tag med 2007 Terroir i glaset satt jag och drömde mig bort – långt bort, nästan till orienten. Kanske var de 94 poängen senast lite för optimistiska – kanske inte? Det blir återigen 94 poäng men de smakar delvis annorlunda. Mer klassiska. Robert Parker från fat på 90-92 vilket känns på tok för lågt, vilket för övrigt gäller för alla Juliens 2007or.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är klar och purpurröd. Doften stor och charkig med en köttighet som tilltalar mig enormt mycket. Kryddig, rökig med sälta och lakrits som av havsvatten och fiskehamn. Grillat kött, värme, mineraler och asfalt. Närmast djurisk doft med läder och terpentin. Jordgubbspaj. Fantastiskt.

Smaken är först något knuten med mörka drag och massor av lakrits. Sedan lite bitter kola med mandel och solvarm frukt som närmast påminner om sten och vulkan om man nu kunde äta det. Mineralkaraktären är mycket fin. Vingummi och mörkfruktig som av plommon. Stort och smakrikt vin men väldigt njutbart.

Jämfört med mitt smakprov på plats hos Clos Saint Jean är detta ett stort steg framåt. Så här gott var inte alls det smakprov jag fick hos dem. Faktiskt är att de viner jag smakade hos Clos Saint Jean fick mig att bli lite betänksam. Så lätta och mineraliga har jag aldrig tidigare upplevt deras viner. Det här smakprovat omkullkastade dock allting. Massor av kraft men ändå charm och renhet – ingen klumpighet här inte. Återigen känns 94 poäng helt befogade men ett litet + tecken måste också få komma med. Här finns potential eller så är det fel vin i buteljen? På plats gav jag inte mer än 91+ poäng. Parker på 91-93 poäng från fat.

I förgår var suget så där fullständigt oemotståndligt att det inte gick att hålla emot lusten att dra korken ur två viner som lockat mig lite extra sedan hemkomsten. Det första vinet kommer jag att hemlighålla i det här inlägget. Den som väntar på något gott… ett av resans absoluta favoritviner och första bekantskapen för mig personligen. Ett sensuellt vin med massor av charm. Både vinet och producenten förtjänar dock lite extra utrymme så berättelsen får vänta tills jag hinner ifatt i kronologisk ordning. Ett makalöst förföriskt vin som levererade lika bra hemma som på plats. Ett vin som hustrun tyckte var resans bästa vin (ifall någon tvivlar på mitt omdöme). Nu provade ju inte hon hos Janasse förståss.

Den andra producenten och vinet finns det däremot ingen anledning att hemlighålla. Kanske ett av årgångens mest efterlängtade viner? Vi får väl se om det blir lite rättvisare fördelningspolitik den här gången? Själv sitter jag dock lugn i båten när det blir dags för lansering.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är intensiv och djupt röd. Doften först väldigt knuten och mörkt dov. Sedan kryddig med kanel, mysk, mynta och muskotnöt. Julstämningen och orienten känns nära till hands. Plommon, exotisk frukt och en elegant doft med läckra och komplexa aromer. Marsipan, rökta kryddor samt lavendel och fikonmarmelad. Gjutjärnsgrytan från ovan är återigen framme. Mystiskt, orientaliskt och fullständigt hänförande – inget doftar som Clos des Papes när det doftar som bäst.

Smaken är stor, ren, viskös och fullständigt bedårande. Härligt frisk med jordgubbsfrukt och hallon. Harmonisk, god och intensiv med en närmast gräddig känsla. Lakritskola, mineraler, kanel och julkryddor med en lång, lång intensiv eftersmak. Svartvinbärslikör och en sammetslen struktur. Mums fillibabba - Helt magiskt gott!

Jämfört med smakprovet på plats så skiljer sig inte kvalitetsintrycket det minsta. Däremot är det en ynnest att få njuta en hel flaska i lugn och ro hemma i jämförelse med ett (i och för sig välfyllt) glas på plats. Jag förstår att detta är ett vin som Clos des Papes anhängarna går igång på. Jag är helt såld och njuter av varenda droppe i strupen. Helt magisk dricka i en lättare och mer burgundisk stil än många av distriktets övriga viner. Fräscht, superrikt och även makalöst elegant men hedonistiskt tjockt. Klass. Det blir precis samma betyg som på plats, 98/99 poäng. Robert Parker skriver om den bästa Clos des Papes någonsin och delar ut 98-100 poäng från fat. Jag tror han får rätt. Det enda att klaga på är att det inte finns något att klaga på – ingenting att reta upp sig på eller uppfatta som negativt. Allt är på plats och i jämförelse med årgång 2006 som jag gillar jättemycket så är 2007an mer fulländad på något märkligt men kännbart vis. En utmaning dem emellan måste upp på agendan. Jag tillhör anhängarna och gillar nästan alltid Clos des Papes så kanske är jag för entusiastisk men jag tror ändå inte det. Däremot så tror jag att det återigen kommer att blossa upp en debatt om flaskvariationer och olika buteljeringar. Redan nu kan man på diverse forum läsa om synpunkter på att variationen foudres emellan varit märkbar och givetvis kommer det även att följa nu när vinet är i flaska. Jag hoppas att jag fick premiumkvalitet i mina buteljer!

Nu måste jag disciplinera mig och hålla fingrarna men även korkskruven i styr – annars kan det här sluta illa. Jag ska återgå till berättelsen om Roussillon och stålsätta mig så att resterande 2007or från Chateauneuf du Pape får chansen att överleva resten av året. Hur var det nu igen med Lutheraner och njutning?

Gud finns – eller var det bara anden i flaskan?

They should have called it “the sex machine.” Det låter förvisso inte som ett citat hämtat ur Bibeln – möjligtvis ur pastor Bobs Bibel då, för så skriver Robert Parker i sin recension av 2003an. Klart att man blev nyfiken.




Det börjar nästan bli en (ful?) ovana att avhandla Clos Saint Jeans viner här på bloggen. Nu är det kanske inte så konstigt eftersom jag tycker väldigt mycket om deras viner. Speciellt Deus ex Machina – Gudomligt ingripande i form av ett mirakel.

Producenten har nu följt mig under några år och utan att vilja verka skrytsam så var jag med redan från starten med årgång 2003. Nu ska jag inte påstå att jag upptäckte dem men det är inte den senaste tidens hausse som satt fart på mitt intresse för firmans viner. Nej, faktiskt var det redan i december 2005 som jag köpte mina första flaskor av egendomens standard cuvée i årgång 2003. Dels var det Robert Parker som gjorde mig uppmärksam men också tillfälligheten att de fanns tillgängliga på den danska marknaden. Det var hos Bergman Vin-Import i Kokkedal som de första inköpen gjordes. Numera får han tyvärr inte längre sälja Clos Saint Jeans viner men fram till och med årgång 2005 hade han dem i sitt sortiment. Trevligare ställe att köpa vin på finns inte enligt min mening. Kanske inte så tillgängligt och inte så flexibelt men väldigt personligt. Jag har Ole att tacka för mycket när det gäller Clos Saint Jean.

De som funderar på om jag ”dricker poäng” kan glömma de tankarna. Jag är extremt svag för vinerna från Chateauneuf du Pape när de är som Deus ex Machina är. Mycket robusta, Provencalska och animaliska. Inte den rödbäriga typen direkt utan mer urkraft med en lantlig charm. Förmodligen är det den höga andelen Mourvedre (40%) som sätter sin prägel. Inte för att det saknas söt Grenachefrukt (60%) men det finns ett inslag i denna cuvée som ger vinet en annan framtoning än många övriga viner från regionen. Rankorna är planterade i Lieu-dit ”La Crau” och detta sägs vara den bästa marken i hela Chateauneuf du Pape. Clos Saint Jean äger förhållandevis mycket mark och dessutom anses de vara en av de producenter som har störst arealer av den bästa marken i hela distriktet. Något som förklarar varför många negocianter velat köpa deras druvor. Bland annat Tardieu-Laurent lär köpa sina druvor från Clos Saint Jean.

Med årgång 2003 tog man så sina första stapplande steg i ett nytt försök att lansera egna viner. Man hade tidigare buteljerat en del under eget namn, ända sedan 1910 faktiskt men de viner man gjorde tillhörde den mer konservativa skolan med mycket lång tid på tank. Upp till sex år i extremfallen. Man tänkte sig att nystarten skulle ske redan med årgång 2002 men den regnade ju som bekant bort. Alltså var det med årgång 2003 som deras konsult Philippe Gambie satte fart på ruljansen. Han anses ha skapat något oväntat och stort – varav namnet. Deus ex Machina kanske är en hyllning till honom. Att han är Gud?

Philippe Gambie anses tyvärr nog av många tillhöra den andra sidan – den onda. I en del fall jämförs han med Bordeauxkonsulten Michel Rolland på grund av sin dominerande ställning och inflytande. Kanske lite oförtjänt. Han konsulterar åt många av de mer traditionella producenterna så som Le Vieux Donjon, Clos du Mont Olivet, Domaine Bosquet des Papes och Domaine de Pegau. Läs gärna mer om honom på Søren Gudiksens alltid lika fantastiska sida här. En stor man i ordets rätta bemärkelse - Philippe Gambie alltså.

Robert Parker då? Han var positiv direkt från början får man väl säga men det var först när Deus ex Machina i årgång 2005 fick sina 100 poäng som hetsjakten satte igång på allvar. Plötsligt skulle alla dricka egendomens viner och uppmärksamheten har gett dem en enorm skjuts. Man bygger en ny anläggning för att kunna öka produktionen och får man förmoda, buteljera allt man kan och vill under eget namn (även årgång 2006 fick Parkers hyllning med hela 99 poäng).


Man kunde väl ana vartåt det barkade genom att följa hans eskapader i Hedonist’s Gazette. Det började med att 2003 Deus ex Machina fick fina noteringar med först 96 poäng och därefter 98 och sedan till sist 100 poäng – två gånger dessutom. Spelar då detta någon roll? Egentligen inte i sak men vad man än anser om Robert Parker och hans smak så får man respektera att han har en enorm erfarenhet av att prova vin professionellt och att han hyser stor respekt för Rhônes alla viner. När han då släpper noteringar som de nedan, förstår man ju att det handlar om allt annat än ett dussinvin:

“Every time I taste it, it flirts with perfection. It is a remarkably full-bodied powerhouse that is like a highly muscled ballerina rather than something offish and over the top. A dense ruby/purple hue is accompanied by gorgeous, smoky garrigue notes intermixed with licorice, black cherry liqueur, plums, and a darker, more primordial meatiness. It is a stunning, more modern day version of Pégaü’s famed Cuvée da Capo.”

”The 2003 Deus Ex Machina goes from strength to strength, and for me, it has hit the peak – Châteauneuf du Pape or even red wine in general simply can’t be any better than this. It is an extraordinary expression of Châteauneuf du Pape with incredibly intense dark fruit, an almost confit of roasted Provençal herbs and meat juices, and a nectar-like finish.”

“While the two aforementioned Châteauneufs flirted with perfection, that goal was reached by a magnum of the 2003 Clos St.-Jean Châteauneuf du Pape Deux Ex-Machina. One of the most stupendous young Châteauneufs I have ever tasted.”

Ett efterlängtat återseende skedde så i helgen. Det är snart två år sedan jag första och enda gången hittills provat årgång 2004. Dessutom är det drygt ett år sedan 2003an provades senast. Då i en av våra Guldfolieprovningar, vilket betyder att det inte blev så många centilitrar i glaset. Klart att man längtat efter lite mer att bita i.

Jag har alltid känt en viss tveksamhet inför vinerna från årgång 2004 i Chateauneuf du Pape. Jag tycker att de lider av en något örtig och grön ton som inte passar min smak helt och hållet. Jag ska inte påstå att jag har en enorm erfarenhet av att konsumera 2004or men det jag provat har inte riktigt övertygat mig. En ganska nyligen provad 2004 Clos des Papes fick mig dock att åter börja hoppas. Även 2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett lyft framåt. Kanske kommer även 2004orna att blomma ut så småningom?

Årgång 2003 i Frankrike har jag ett motsatt förhållande till. Nästan allt jag provat tillhör det godaste jag druckit. Värme, koncentration och kraftfullhet. Visst har något vitt vin känts lite obalanserat och för extraherat men inte när det gäller de röda vinerna. Att vissa Franska 2003or smakar illa beror nog inte bara på årgången utan även på vem som har gjort dem. Det är för lätt att skylla på värmebölja. Med skicklighet kan man klara mycket. Att vinernas åldrande kanske ifrågasätts kan jag förstå men inte att de skulle vara kontroversiella med för mycket smak och karaktär på grund av för mycket sol och värme – det köper jag inte. En som verkar ha svar på tal är pappa Paul Feraud som berättar följande om varför man lyckades hos Domaine de Pegau i årgång 2003:

“The numbers said you could harvest in the middle of August, and the ones who were scared of the heat did that. But the grapes weren’t truly ripe, which meant that the fruit flavors weren’t strong enough to handle the thick skins, and thus these wines don’t have sweet fruit.”

“You had to wait for rain, which we got toward the second half of September, to unblock the ripening process. Unfortunately, a lot of vineyards had been picked three weeks or more earlier, so those growers didn’t get the benefit of the rain and the added freshness it brought.”

2004 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar och aningen tegelröd färg fast med en blå ton i kanten. Märkligt nog ser det ut som om färgen mörknar och blir tätare över tiden. Det doftar mycket. Choklad, jordgubbsylt, kolasnören och lite vanilj. Skokräm, backelit och en aning svett. Det är garrigue och herbes de Provence till tusen. Tobak, rök/ved, skinka och en blodighet med grillat kött. Järn och mineraler i allmänhet. En härlig doft som för mig påminner mycket om Noon Eclipse.

Smaken är en aning stram först med mycket mineraler, lakrits och örtighet. Kryddor i allmänhet och peppar i synnerhet med mycket körsbärsfrukt och malda tanniner. Ganska tuff eftersmak med en antydan till beska. Körsbärskompott är återkommande i anteckningarna och lakritsinslaget är först nästan lika påtagligt som i 2006 Pure. Fänkål och violpastill. Det finns en antydan till torra tanniner och ett stänk av grönhet som först känns irriterande. Även en nästan låg syra. Senare kommer det svartvinbärslikör och Stroh Rom. Det senare är ett inslag jag ibland kan känna i distriktets viner. Ett vin som jag ofta förknippar detta med är Vieux Télégraphe. Eftersmaken blir längre och vinet blir mörkare i hela sin framtoning efterhand. Godare på slutet och dag två.

Att bedöma helheten i vinet är inte helt enkelt. Det ändrar framtoning en hel del under kvällen och till dag två. Först är doften enormt läcker för att sedan mattas av något och tillslut fullständigt trollbinda mig igen. Smaken är klurigare. Mitt första intryck är att vinet saknar lite syra och känns platt i mitten med en lite för klumpig frukt och samtidigt gröna inslag. Detta försvinner efterhand och dag två finns varken något grönt eller örtigt kvar. Inte heller känns det platt och klumpigt efterhand utan härligt friskt med ren fruktighet och en fin koncentration. När jag jämför mina noteringar mot de snart två år gamla intrycken inser jag att inte mycket har ändrats. Skillnaden ligger i att doften är större och mer utvecklad samt att tanninerna rundats av något. Det var ett både stramare och tuffare vin för två år sedan. Nu är det ett vin under utvecklig och i behov av mycket tid i luft. Baserat på det omedelbara första intrycket känns Parkers 95 poäng från februari 2007 för höga men baserat på intrycken efterhand så känns de lite låga. Jag tror att det finns en stor potential i det här vinet. Jag har inte provat någon annan 2004a som känts lika kraftfull och strukturerad. Kanske är de 95 poängen mest korrekt men jag sätter ändå 96+ poäng eftersom jag är optimist och försöker mig på en bedömning av utvecklingen. Ett gott råd är nog att spara på det här vinet. Jag gissar att belöningen blir större om några år men det är nog så att detta är den svagaste årgången av de fyra jag provat.

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar sammetsröd färg med drag åt det tegelröda hållet. Det doftar fikonkompott, blåfruktig marmelad och bränt gummi/bildäck. Ett närmast djuriskt inslag med rökta kryddor och något som liknar krutrök. Cigarrlåda, asfalt, espresso. Ved/rök med lite grillade toner och kryddighet av muskot, kanel och mynta - garrigue. Rosor som en Gewürztraminer, krossad sten, mineraler och nygrillad lakrits… Sagolikt fin doft som efter hand blir närmast bedövande och hänförande.

Smaken är den stora skillnaden mot det föregående vinet. Det smakar nästan rök. Fikonmarmelad, choklad, dadlar, kola och tydliga Portvinsdrag. Kryddigt med en enorm eftersmak. Tuffa tanniner och en markerad syra som balanserar allt det stora och kompakta. Lakrits och en närmast mineralisk sälta. Svartvinbärslikör, vingummi och eldighet. Lång och intensiv eftersmak med enorm rikedom och inslag av utvecklade starkvinssmaker. Ett väldigt stort vin kort och gott.

Man skulle kunna tro att det blir för mycket men det gör det inte – inte för mig. Det här är så mycket vin att upplevelsen blir total. Möjligtvis är doften något trögstartad och det är först efter en stund den kommer loss. Samma sak dag två. Då är först 2004an större i doften precis som den är inledningsvis. Jag gissar på att 2003an kommer att utvecklas något ytterliggare i doften vilket då kommer att göra den oförglömlig. Nu finns det trots rikedomen en dovhet som ligger och håller emot. Smaken är ingen diskussion. Även om det är ett vin av stora propportioner så finns det en friskhet och en lätthet över smaken som aldrig gör att det blir platt eller kladdigt. Faktiskt är att det är lite för lättdrucket. Jag funderar på om detta är 100 poäng? Nja, inte riktigt. Jag har några viner som ger mig ännu större kickar och det finns ett vin jag ännu inte bloggat om som nog överträffar till och med detta vin. Det är ett vin som skänker fullständig njutning och som nog i sina bästa stunder är så nära ren fulländning man kan komma – i mitt tycke. Det vinet får jag avhandla en annan gång men med det vinet i åtanke så blir det ”bara” 98/99 poäng för 2003 Deus ex Machina. Ett betyg som överträffar Bobs ursprungliga 95+ poäng från februari 2006. Ett betyg som han nu själv således har ökat till 96/98/100 och 100 poäng i Hedonist’s Gazette. Visst är det ett makalöst vin men jag vågar påstå att samma vin i årgång 2006 är minst lika bra i sina bästa stunder. Mer om mina provade viner från Clos Saint Jean finns här.

Som kuriosa och kanske en liten aptitretare ska det tilläggas att även två andra viner från distriktet provades delvis parallellt under en av kvällarna. De stod upp mer än väl mot de två Gudomliga vinerna från Clos Saint Jean. Fast det är en helt annan historia precis som morgondagens möte. Ännu en Gud eller kanske bara en lärjunge?

Bättre än bäst år tjugohundrasex?

För er som vill ha den korta versionen så är svaret nej. Inte idag. Om fem eller tio år? Kanske. Möjligtvis blir resultatet ett annat då. Jag är varken spåman eller professionell kritiker utan endast en glad amatör. Min instinkt och måttliga erfarenhet säger mig dock att det eventuellt finns en inneboende perfektionist i detta unga vin. Fast jämfört med distriktets topprankade vin från årgången råder ingen tveksamhet – åtminstone inte just för stunden (och med min personliga smak bör kanske tilläggas).

Mycket väsen för ingenting kan kanske då tyckas? Jag tänker på att jag gick ut hårt och klagade på fördelningspolitiken. Men jag ångrar ingenting. Självklart är 2006 Clos des Papes ett vin som den sanne Chateauneuf du Pape fantasten bör ha i samlingen. Efter Parkers lovord och den under 2000talet ständigt växande hyllningskören så kom då årgång 2006 och klämde i med toppnoteringar och hurrarop. Men bara som en aptitretare inför den om möjligt ännu mera omsusade 2007an. Hur ska det sluta?

En tvekamp över drygt 30 timmar. Två flaskor öppna och en otröstlig lust efter gott vin. Visst är det tveksamt om endast tre års ålder gör rättvisa för viner som dessa men samtidigt så får man en föraning om kvaliteten i vinerna och godhetsfaktorn. Dessutom så är ett långtidstest som detta värdefullt för att följa utvecklingen i flaskan – 30 timmar klarar sannerligen inte alla viner. Vi börjar med utmanaren.


2006 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en oväntad djup rubinröd färg med en härlig lyster. Den är klar men ändå mörk. Doften är först söt med bär, choklad och nötter. Sedan kommer en lätt rostad ton med blå frukt och i nästa sniff en markant stallighet. Lite gödselstack men också plommon, jordgubbar och kirsch. Mineraler, värme, tryffel och mosade fikon. Kväll två följer så mer choklad, kaffe, sviskon, kanel och tobaksblad. En mycket speciell, parfymerad och pikant kryddighet som ofta känns unik för just Clos des Papes. Det enda vin jag fått samma känsla av är 2005 Pure. Men bara just 2005an. Ingen av de andra årgångarna har gett samma associationer. Det är en alldeles unik karaktäristik. Kanske är det rostigt järn som ger igenkänningen? Eller så är det den orientaliska kryddigheten och fruktigheten som framkallar sammankopplingen. Härligt är det i varje fall.

Smaken är ovanligt mörk för Clos des Papes med massor av lakrits, bär och fikon. Lite eldigt med jordgubbar och kirsch. Ganska tuffa och tydliga tanniner som överraskar något. Fast tanninerna är söta och inte alls besvärande. En lång eftersmak med gräddkola och lakrits. Hallon och mandel. Koncentrationen känns hög och munkänslan skvallrar om ett visköst vin. I princip kommer det inte mer smaker men däremot bygger vinet på sig i storlek och redan efter sju timmar känns vinet kraftfullare. Dag två är det samma intensitet. Ingen avmattning här inte. Fantastiskt gott. För mig ligger årgång 2000 och 2003 närmast till hands.

Ett riktigt gott och läckert vin. Framtidspotentialen borde vara enorm. En ovanligt stöddig Clos des Papes men med samma läckra sammetslena struktur som alltid. Jag gillar detta jättemycket och vinet kvalar direkt in på listan över det (i min smak) bästa från årgång 2006 i Chateauneuf du Pape. Absolut ett av toppvinerna och förmodligen kommer detta att utvecklas mycket med lagring. Tankarna på 2007an gör ju att man nästan bävar inför vad som komma månde. Betyg då? Bob har som sagt varit generös med poängen för Clos des Papes under hela 2000talet och så även för 2006an. I oktober 2008 satte han 98 poäng och det är det högsta Clos des Papes belönats med förutom årgång 1978. Sedan är det ju då de 98-100 poängen för 2007an. Mina Vinare då? Jag nöjer mig med 97 poäng. Allvarligt talat så är detta mycket bra, gott, lovande och enormt kompetent. Mitt omdöme är baserat över en tidsperiod på 30 timmar. Om man isolerar enskilda ögonblick så kan jag också klämma i med 98 poäng. Nu visade det sig dock att det fanns en med ännu större kompetens.

Med risk för att tjata sönder vinet och trötta ut läsare så får nog detta bli sista smakprovet på ett tag. Fast… dricka det kan jag kanske göra men jag behöver ju inte skriva om det… Kunde trots tidigare löften inte låta bli att matcha Clos des Papes mot Parkers gunstling från årgång 2006.

2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus Ex Machina" har en närmast explosiv doft. Stor, rökig, kemisk med terpentin, blodigt kött, gummi och garrigue. Hallon, asfalt, espresso, hårspray och kryddor. Mint, parfym, örter, diesel, garage, choklad och rökta kryddor. Som en välhängd entrecote kryddad med Herbes de Provence och salmiakpulver på en kolgrill. Helt makalöst spännande. Jag älskar doften av Deus ex Machina. Den är extrem men den går aldrig över gränsen. Det blir aldrig osmakligt – bara spännande. Underbart!

Smaken är inte blygsam. Enorm koncentration men aldrig klumpig. Ren smak med mineraler, citrusfrukt, hallon, kirsch, aprikoser och en ljuvlig eldighet i den enormt långa och koncentrerade eftersmaken. Gud så gott! Vingummin och jordgubbspaj. Gräddbakelse med flytande lakrits och Marc de Framboise. Tuffa tanniner i den närmast oändliga eftersmaken. Visst är det stort men jösses vad gott och häftigt det är. Vinet är samtidigt större än störst men också på samma gång lätt och mineraliskt med en klart tilltalande friskhet. Ett vin helt i min smak.

Jämfört med den senast provade flaskan är intrycket delvis annorlunda. Mycket av aromerna och smakerna finns där men det är så mycket häftigare, tydligare och större i denna flaska. Förra buteljen visade upp en något tveksam kork med tecken på genomsläpp av vin från flaskan. Kan inte påstå att den kändes defekt eller felaktig bara lite mindre, tröttare och mer sluten på något vis. Jag har köpt mina flaskor vid tre separata tillfällen och från två olika kanaler. Att tro att det inte skulle förekomma flaskvariationer eller sämre hanterade buteljer vore naivt. Med denna flaska försvann det uns av tvivel jag kände senast jag provade vinet – detta måste vara årgångens bästa vin. Parkers 99 poäng från oktober 2008 känns återigen helt korrekta. Jag kan bara hålla med honom.

Mer om tidigare smakprov finns här och där finns även länkar vidare bakåt i provningshistoriken.

Nu har det ett tag varit mycket Chateauneuf du Pape på bloggen. Ett ämne som förvisso aldrig känns oviktigt men kanske blir det ibland lite för snävt. Jag har inte mer i bakfickan men däremot en ny duell planerad närmaste veckan/veckorna. Under tiden får jag försöka göra färdigt inlägget om vinerna från Norra Rhône och eventuellt någon annan kul provning. Ett helt gäng obloggade viner finns också i förrådet. Många Spanjorer och Aussies, någon amerikan och faktiskt även lite Bordeaux - om det kan passa?

Simply the Best – Better than all the Rest?

Att åldras med värdighet är nog något som alla vill. Både personligen men att det också gäller vinerna i samlingen får man förmoda. En som jag alltid tyckt varit ganska kul trots epitetet Rockmormor är Tina Turner. Kan väl inte påstå att hon är min favoritartist eller ens representerad i skivsamlingen men helt okej. Såg för ett tag sedan en nytagen bild av henne i en ”skvallertidning”. Inte så kul. Tydligen är hon ute på turné och har dammat av sin gamla Mad Max kostym! Den klädde henne nog bättre på åttiotalet. Inte så värst värdigt om jag ska vara ärlig.

Synd om musikerna som inte kan leva på skivförsäljning längre utan måste ut och turnera för att ha råd att fortsätta leva popstjärneliv. Hutlöst mycket tar de dessutom betalt. När jag i ett tidigare inlägg länkade till ett musikvideoklipp på YouTube så hade någon inom mindre än 12 timmar blockerat åtkomsten av rättighetsskäl. Snålt, ogint, ogeneröst och trist som en 2001 Fontalloro.

Fast nu ska detta varken handla om gamla artister eller sura viner utan en 99 poängare.

Efter ett antal smakprov av spännande viner från Chateauneuf du Pape årgång 2006 så tyckte jag att det var dags för den ultimata utmaningen. Ett nytt prov av vinet Mästaren rankat högst av alla 2006or från distriktet (hittills ska kanske tilläggas – några producenter har fortfarande inte buteljerat). Har han ånyo rätt eller är han helt fel ute? Självklart är det den personliga smaken som avgör men eftersom min smak ofta stämmer med Bobs (trots att det finns de som tvivlar och tror att det bara handlar om poäng) så lockades jag oerhört av att få bekräftelse. Alltså - dags för ett mirakel?


2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har en purpurröd färg. Doften… ja, hela kroppen fylls av vällust och det spritter så i benen att det är svårt att sitta still. Det doftar mycket. En först stor animalisk doft med rå köttighet och blodighet. Sten, vulkan (om man nu kunde dofta det), mineraler och rökt kött. Kafferost, asfalt och choklad. Rökighet och herbes de Provence med fikon, tobak och läder. Söta bär. Inte riktigt så mycket lakrits och diesel som jag minns från tidigare doftprov. Faktiskt något mer utvecklad. Härligt, härligt men farligt, farligt

Smaken är stor med en lite eldigt koncentrerad och kryddigt lång, lång eftersmak. Jordgubbssylt, kirsch och gräddig lakrits. Ganska tuffa tanniner och en klart animalisk smak av köttsaft. Jag saknar lite sötma och choklad gentemot tidigare smakprov. Detta är en typ av vinsmak som jag tror kan vara lite svår att förstå sig på. Det blir väldigt koncentrerat och intensivt men aldrig så sötfruktigt som en del andra viner från distriktet. Fast inte heller hårt och rustikt.

Nja, kanske inte. Inte riktigt 99 poäng idag. En sämre flaska, en sämre provare eller helt enkelt fel tidpunkt? Kanske behöver detta vin åldras lite nu och få den värdighet som det förtjänar? Jag tycker rysligt mycket om vinet men av de tre försöken var kanske detta den svåraste analysen. Första flaskan i augusti var enormt trög i starten för att dag två vara omvälvande. Flaska två i november var magisk men fick också mycket luft. Den gången var sällskapet och maten kanske en distraktionsfaktor men likväl var vinet kalasgott. Denna butelj fick drygt fyra timmars luft och provades över två kvällar. Visst är koncentrationen enorm och det borde borga för ett långt liv. Att han får rätt tillslut den gode Parker betvivlar jag inte men att däremot inget annat vin från årgången skulle vara bättre eller lika bra, känner jag allt lite skepsis inför.

Jag tror att den höga andelen Mourvedre spelar ett spratt. Det är en lite bångstyrig druva som ibland ger lite för robust och ruffig karaktär för att passa min smak. Just nu känns det som att Grenacheandelen hålls tillbaks något av Mourvedren och det gillar inte riktigt jag. Alla tidigare årgångar av vinet har imponerat på olika vis så jag känner ingen djup oro men det räcker inte längre än till 97 poäng den här gången. Kanske är det den superinställsamt goda 2006 Cuvée de mon Aïeul som ställer till det? I en ren kvalitetstävlan dem emellan så vinner nog Deus ex Machinan men ser man till njutning och rent nöje så smakar Farfars blandning godare.

Fast jag tror inte att miraklens tid är förbi.

Kanske inte förrän man sätter tänderna i en 2006 Clos des Papes?

Vinet på allas läppar!

Eller som reklamen för de vita, rosa och gröna godisbilarna lyder: ”Snart i var mans mun!” Alla surrar om Julien Barrot och hans viner. Speciellt cuvée Pure. Senast idag läste jag en ny tråd på Bulletin Board skriven av en av de mest ihärdiga Domaine la Barroche förespråkarna. Inte bara en utan hela fyra årgångar Pure har han nu provat samtidigt. Kul läsning för den intresserade. Den där kommande 2007an har antagit nästan mytologiska dimensioner.

Efter att ha provat både 2004an och 2005an så var självklart förväntningarna på 2006 Pure spända från min sida. Fågel eller fisk? 2005 eller 2004? Efter att ha läst Frankofilens recension så blev suget naturligtvis ännu större. Det lovade ju gott enligt honom. Nu var det bara rätt tillfälle som saknades. Det tillfället kom i lördags då vi hade vänner på besök. De är inte lika fanatiska som mig men väl vinintresserade och provar med viss regelbundenhet så varför inte bjuda på det mest omtalade vinet just nu? Fast det behövdes en flaska till. Vi var ju fyra personer och en utmanare sitter ju alltid bra.

Valet föll på ett vin jag både provat och bloggat om förut. Då med blandade känslor men även en ”obloggad” flaska strök med i somras som var bättre och godare än flaska ett. Kanske var det den ljumma sommarkvällen på Österlen som gjorde skillnaden? Ett nytt prov kändes motiverat!

Nu är kanske inte en traditionell ”parmiddag” optimala förhållande för en seriös bedömning av så viktiga saker som en ny årgång Pure - men vad göra? Positivt självklart att få andras synpunkter och kommentarer att väga in i helheten. Nu visade det sig att ett vin fick tre röster och det andra vinet en röst. Vilket fick tre?

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Pure” är klart och djupt purpurrött i färgen.

Doften är söt med kryddig frukt. Röda bär och syltighet med jordgubbar som största intryck. Mineraler, blommor och lite cigarr/tobaks känsla som känns igen från 2005an. Teblad och fikonkompott med kolasnören som lägger sig som godis ovanpå hela kalaset. Sedan denna intensiva lakrits doft som nästan är bedövande inledningsvis. Har inte känt så tydlig sötlakritsdoft i ett vin på länge. Det doftar gott och tillgängligt.

Smaken är lika god som doften. Ren med lite eldig söt frukt som drar åt jordgubbar till. Fikonmarmelad och en viss beska i eftersmaken som också är kryddig. Kanske lite torrare och kortare än 2005an? Till sist denna oerhört intensiva smak av sötlakrits. Hur mycket som helst. Det tar nästan aldrig slut. Faktiskt tycker jag annars att smaken påminner mycket om 2005an. Likheterna är större än olikheterna. Sötlakritsen är den stora skillnaden samt att 2006an inte är lika kompakt i strukturen som 2005an.

Överhuvudtaget är den äldre årgången ett bättre och större vin just nu. Kanske kommer 2006an att utveckla lite mera sekundära drag snabbt och då kan den kanske nästan matcha 2005an. I vart fall gör den det inte just nu. Öppen, direkt och lättillgänglig som en Grenache från Australien är den i vart fall - Tro det eller ej!

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “La Combe des Fous” är klar och purpurröd I färgen. Ljusare än det förra vinet.

Doften är väldigt stor och komplex. Animalisk med rotfrukter, kaffe, jordgubbar och aprikoser. Konjak, nötter, torkade fikon och kola. Ved med tjära och skokräm samt rökta kryddor. Sedan också en behaglig kemisk arom av terpentin eller nästan diesel som värsta Rieslingen. Riktigt – riktigt häftigt att sitta och sniffa på. En helt annan stil än det förra vinet. Nästan omtumlande. Jag ger full pott för doften.

Smaken är i linje med doften. Ren och varm samt komplex. Eldig och kryddig med fikonmarmelad. Klart kännbara tanniner som gör att det här vinet ger lite motstånd. En rökig kryddighet med lakrits och violpastill. Lång intensiv eftersmak med en robusthet och kryddig fruktighet. Mycket gott! Essensen av Chateauneuf du Pape?

Under lördagskvällen spelar detta vinet på topp. Kanske till och med över sin normala kapacitet? I vart fall har det hänt mycket på bara två månader. Denna flaska nummer tre i ordningen bekräftar regeln: tredje gången gillt! Hur gott och spännande som helst.

Vi är fyra som provar/dricker av vinerna och de två kvinnliga provarna samt jag lägger vår röst på det sista vinet. 2003 Clos Saint Jean “La Combe des Fous” är denna kväll allt för bra för att 2006 Pure ska ha en chans. Kanske är det maten som påverkar oss men det sjunger verkligen om ”galningens brant” ikväll!

Hörde att Wine Spectator precis släppt sin bedömning av 2006 Pure. Det fick 95 poäng. Precis som Mina Vinare fast jag lägger gärna på ett plustecken. Var faktiskt uppåt 96 ett tag men även nere på 94. Därför känns 95+ poäng bra. Visst kommer det att hända mycket med utvecklingen av vinet med lite mognad. Det är kanske allt för tidigt att idag så kategoriskt sätta poäng? Behövs en del rutin för det. Bob kommer ju snart med en uppdaterad rapport. 2003 Clos Saint Jean “La Combe des Fous” får dock 97, nästan 98 Mina Vinare poäng denna kväll. Jösses vad häftigt det var!

Men vad nu?

Jodå, när gästerna gått hem och jag provade igenom resterna från flaskorna passade jag på att ta in en utmanare till. Sista resterna av fredagskvällens 2006 Noon ”Eclipse” provades mot de två Européerna. Guess what? Men det är en helt annan historia!

Gud ur Maskinen!

Så lyder den ordagranna översättningen – Deus ex Machina! Divine interference eller Gudomligt ingripande är också en tolkning. Eller varför inte – Ett Mirakel!

Just mirakel känns nära till hands nu när man sitter här med en 2005 Clos Saint Jean Deus ex Machina i glaset. Det är allt lustigt med detta vin för det känns som vi är ett på något konstigt sätt. Vi hör ihop! Innan jag släpper lös provninsnoteringarna måste jag få berätta om den osannolika händelseutvecklingen i veckan och för knappt ett år sedan!

Allt började för några år sedan när 2003orna från Clos Saint Jean lanserades i Danmark. Pånyttfödd producent, höga betyg av Mästaren samt en spännande årgång. Klart man måste prova. Sedan rullade det på och årgång 2005 släpptes under sensommaren/hösten i Danmark, när de ännu endast var bedömda som fatprov av Parker. Visserligen höga poäng och av beskrivningen att döma kunde man tänka sig att det nog skulle vara ett riskfritt köp. Dessutom hade Parker börjat hissa upp betyget på 2003 Deus ex Machina och antydde ofta att här var det stordåd på gång. Många indikationer på Bulletin Board som pekade mot en allmän känsla av exceptionellt hög kvalitet. En Dansk medlem skrev efter sitt första smakprov att det nog var en 100 poängare på gång. Nåja – egentligen kvittade allt detta. Jag hade bestämt mig för att köpa 2005orna eftersom producenten ligger mig varmt om hjärtat och årgången är så lyckad.

Även om marknaden i Danmark är avreglerad så är det ändå inte riktigt köparens marknad. Nej – Dansken är sannerligen mer affärsman än Svensken och vet när man har eftertraktade varor. Man släpper inte ifrån sig eftersökt vin hur som helst. Fick jobba rätt hårt för att komma över mina 2005 Clos Saint Jean. En av de (dåvarande) tre representanterna hade en bra dag så jag fick till och med rabatt på mitt inköp. Dessutom lät han mig fylla på förrådet av 2003orna.

Någon månad senare släppte Robert Parker sin uppdaterade rapport och bedömning av årgång 2005 i Chateauneuf du Pape. Eftersom även Jay Miller samtidigt släppte sin första Australien rapport var spänningen på topp. Tror jag höll på att klicka sönder ”refresh” symbolen på webbläsare i väntan på att resultatet skulle publiceras. Spänningen går knappt att beskriva och rykten florerade på Bulletin Board om vad som skulle hända och vilka som skulle bli nöjda samt vilka som skulle bli mindre glada - En närmast elektrisk spänning. Sjukt faktiskt!

Minns inte om jag började med Chateauneuf- eller Australienavdelningen när utgåva 173 av The Wine Advocate slutligen fanns tillgänglig på hemsidan. Dock minns jag känslan när jag öppnade Chateauneuf delen och sorterade efter poäng. Två klockrena 100 poängare – en av dem var 2005 Deus ex Machina. Höll i stolen lite extra hårt trots att den spontana reaktionen snarast var att göra vågen! Att sedan 2005 La Combe des Fous fick 98 poäng var bonus och grädde på moset!

Nu kom den stora våndan. Efter de 100 poängen vågade jag knappt fundera på att öppna en flaska och prova. Det blev en slags fixering och låsning att inte röra dem. När så äntligen vinet nu lanserades i Sverige tänkte jag först inte ens försöka komma över en flaska eftersom priset dessutom är respektingivande. Sedan kom tanken smygande – tänk om jag kunde få tag på en i alla fall – då kunde jag ju prova en och ändå stå kvar på ruta ett så att säga. Sedan träder storhetsvansinnet in och funderingarna började glida iväg i banor typ – tänk att få tag på flera – då kunde man ju ta med vinet till någon av de kommande spännande provningarna framöver.

Nu var det goda omdömet kört i botten och en plan börjar utvecklas i huvudet – lysande Sickan!

Efter att ha kört förbi Hansakompaniet klockan åtta på morgonen och snabbt noterat att det redan då var nio personer i kön som skulle ha en flaska kändes det hopplöst. Två timmar i kö för en flaska vin som man redan har. Dessutom har man ett arbete att sköta? Nej – åter till plan A.

En snäll samt förstående kollega och jag åkte iväg till den närmast liggande Systembutiken och var först i kön. Ett par whiskeykonnässörer slöt upp och undrade oroligt vad vi skulle ha – vin, lugnade jag dem med.

Min fru, mamma och moster i kön till en annan butik i stan och telefonkontakt etablerad. Jag nås telefonledes av informationen att det inte alls går att beställa vin första dagen utan att damerna får vänta tills imorgon med att beställa. Sedan lägger de till att beställningarna ändå läggs in först efter klockan två på dagen. Satan (är första tanken) – att de aldrig kan få ordning på dessa nyhetslanseringar. Skarpa instruktioner till hustrun att stå på sig och kräva att de tar emot beställningen. Hon lyckas till slut övertyga två ur personalen att det nog trots allt ska gå bra att beställa flaskorna. Efter att de är färdiga tittar en ur personalen i datorn och konstaterar lite surt – ”Ett Franskt vin. Jag gillar inte Franska viner!” Blir man trött eller? Dessutom noterar de att det är noll på lager i depån.

Inser att efter deras långa och hetsiga diskussion kommer det säkert inte att bli någon leverans. Planen har nog misslyckats.

För mig och kollegan går det bättre. Jag står på god fot med killen i ”min butik” och han vet vad som gäller. Fast nu dyker det plötsligt upp två hantverkare som ska anvisas och dessutom börjar Whiskey köparna att bli oroliga och koncentrationen viker för ett ögonblick. Innan min beställning är inne i burken har minst tre minuter passerat. Typiskt tänker jag – hela planen skjuten i sank. Vi ser också nollan lysa oss hånfullt i synen när saldot kontrolleras. Skit samma, blir den känsla som får ge utryck för misslyckandet. Jag har ju redan vinet hemma.

Under tisdagen finns trots allt en känsla av hopp men efter telefonkontakt inser jag att det var en falsk förhoppning. Sedan slår det mig plötsligt att det känns som om det saknas sex flaskor i förloppet. Vet med säkerhet att Hansa fått 12st, Göteborg 12st och depån 24st samt Passagen 18st – men det blir ju bara 66st tillsammans. Det skulle ju lanseras 72 flaskor. Borde inte Passagen ha haft fler än 18st? Har de tappat en kartong i golvet av denna hett eftertraktade nektar? Snabbt samtal till Kundtjänst. Var har de sex ”försvunna” flaskorna tagit vägen? Personen i andra änden av luren hör efter med sina kollegor och till slut kommer någon på att det nog var en felplockning eller liknande som gick snett med leveransen till Passagen. De hade uppenbarligen fått sex flaskor för lite. Okej tänker jag – de hamnar väl där så småningom och någon huvudstadsbo blir säkert glad. Nästan direkt efter denna tanke slår det mig att kanske importören vet eller kan göra efterforskningar? Ringer dem strax efter klockan halvfem och de är mitt i en Sortimentsprovning med utvalda journalister. Fast personen i andra änden tycker det är lite lustigt att jag noterat att det ”saknades” sex flaskor vid lanseringen och bekräftade gissningarna om felleveransen till Passagen. Vidare låter han meddela att de sex flaskorna var tänkta att levereras till Passagen under tisdagen men att något gått fel i kommunikationen med distributören och att de istället levererats ut mot kundorder från depån – vidare trodde han sig minnas att det var tre flaskor som gått till Malmö! Ring mig imorgon - sa han - så kollar jag i vårt system.

Onsdag morgon och en lite tagen men ganska pigg och glad vinimportörsrepresentant låter meddela att – jodå, tre flaskor kommer att levereras under dagen till en butik i Malmö – Butiken där mina medhjälpare stångades med personalen på måndagsmorgonen.

Ett Mirakel!

Outgrundliga äro Herrens vägar. Vad betydde namnet nu igen? Gudomligt ingripande!

Efter denna dag står jag i evig tacksamhetsskuld till min fru, mamma och moster!

Tack vare dem och en något sorglustig händelseutveckling kan jag nu dela med mig av mitt första smakprov av 2005 Clos Saint Jean Deus ex Machina!

Färgen är klar och mörkt purpurröd.

Doften är direkt och första intrycket är en rökig kryddighet med animaliska toner och nyrostat kaffe. Asfalt, fat och Herbes de Provence med en sötaktig parfymerad arom av vanilj och rosor. En ganska bärig och elegant doft med en svag antydan av mint/mentol som kommer smygande i andra vågen med mörka körsbär och choklad. I nästa skede är det åter de mer vilda dofterna som träder fram med fikon och viltkött eller kanske mer åt lufttorkat kött till. Får mot slutet en känsla som påminner lite om 2003 La Combe des Fous – flyktig och träig med lite skog och virke. Trots en massa intryck och mycket typisitet så är jag inte helt nöjd. Tycker nog det ska finnas ännu mer och större dofter i ett 100 poängs vin.

Smaken är ruskigt ren och harmonisk. Rödbärig med jordgubbssylt och en kryddighet i den väldigt – väldigt - långa eftersmaken. Lakrits och violpastill i mängder. Tanninerna är helt klart märkbara med en nästan besvärande fast ändå njutbar strävhet mellan varven. En rökig smak med tjära och salmiak men trots tuffheten finns en friskhet i vinet. Aprikoser och fikonmarmelad med en precision som är imponerande. Det finns en antydan till likhet med Portvin som gör att det känns som om andra mer mörka/murriga smaker kommer att utvecklas med ålder. Avslutningen i smaken påminner lite om en frukt/gräddbakelse som känns overklig men som jag inte kan släppa tanken på.

Helheten? Ett mycket elegantare och ”lättare” vin än vad jag förväntade mig. Tror det är minst tre år för tidigt att smaka på vinet. Skulle inte bli förvånad om helt andra aromer och nyanser visar upp sig med ytterligare tre/fyra års lagring. Långlivat lär vinet bli. Att dricka det idag är inte optimalt eller full utdelning på investerade pengar. Jag kan inte nå upp till 100 poäng hur gärna jag än vill. Saknar lite i doften och smaken samt att helheten lämnar utrymme för mer harmoni och utveckling. Om man ser till ”godhetspoäng” det vill säga hur gott vinet är idag så känns 97 eller möjligtvis 98 poäng realistiskt. Väger man in utvecklingspotential så kanske han har rätt att det här kommer att bli ett 100 poängs vin en dag – men den dagen är nog några år bort i tiden.

För att jämföra med några nyligen provade Chateauneuf du Pape viner så känns tillexempel 2003an av samma vin bättre och även 2006 La Combe des Fous som var direkt omvälvande de första timmarna. Även 2006 års version av vinet känns minst lika lovande och minnesbilderna av 2004an framkallar ett likartat vin. Förstår inte riktigt varför just 2005an fått 100 poäng och de tidigare årgångarna 95 poäng i officiellt betyg. Även 2005 Pure, 2003 Clos des Papes och 2003 Pegau känns minst lika bra – till och med bättre?

Kanske börjar jag ta skada av alla sötfruktiga marmeladbomber från Down Under! Fast de lämnar mig sällan besviken. Får kanske omvärdera inköpsstrategin igen – och gå tillbaks till mina Aussieviner på nytt. Jag som tänkte göra ett uppehåll!

Hursomhelst är avsmakningen riktig kul och efterlängtad. Kanske den sista skvätten vin - som är vikt för morgondagen - ställer allt på ända? Då återkommer jag!

Det enda som lägger lite sordin på den annars höga stämningen är att jag idag fick beskedet att 2006 Noon Eclipse nu är slut – gäller att hålla hårt i kvarvarande flaskor. Inte en 100 poängare men minst lika god – kanske till och med godare – Stay Tunned!