200% Grenache!

Två spännande viner som jag längtat efter att få prova igen. Egentligen hade jag tänkt att det skulle dröja längre än sju månader innan jag återknöt bekantskapen men ibland får principerna ge vika för nyfikenheten och lusten. Resultatet? Besvikelse, bekräftelse eller succé?




2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Pure" har en klar svagt purpurröd färg. Något mer tegel/orange än tidigare bekantskaper. Doften är omedelbart läcker. Stor, söt och kryddig. Massor av värme och syltig frukt. Rökta fikon med björnbärsmarmelad. Choklad, kola, mineraler och teblad. Tobak, ved och rök med vanilj samt balsamvinäger. Till sist kommer en närmast tropisk fruktighet med ett parfymerat inslag av rosor och associationerna leder mot Gewürztraminer. Underbar och harmonisk doft. Ingenting att invända emot. Helt förförisk.

Smaken är rund, ren och fin. Harmoniskt söt fruktighet. Kryddor med lakrits och mineraler som ger vinet en fin friskhet. Blåbär, björnbär och jordgubbslikör med en härlig längd i den rysligt goda eftersmaken. Detta är så ljuvligt gott. Lite te och beska med en fin syra som inte alls stör. Visköst och behagligt fylligt i munnen.

Den klart bästa flaskan av detta vin som jag provat. Precis som vid tidigare smakprov dyker 2003 Clos des Papes upp som en referens. Det finns något alldeles extremt orientaliskt i doft och smak som får mig att tänka på Clos des Papes. Just 2003an ligger nära tillhands. Det är ett mycket gott och njutbart vin som levererar hela kvällen. Det är lika gott före maten, under maten som efter maten. Jämfört med 2004an och 2006an så är klasskillnaden påtaglig – i alla fall idag. Kanske kommer de andra två årgångarna att närma sig men jag tror aldrig att de någonsin kommer att överträffa 2005an. Kanske kommer den så omhuldade 2007an att sätta pricken över i och bli det perfekta vinet? En som annars anser 2005an som ett perfekt vin är Bob, som i hela 3 omprovningar i Hedonsist’s Gazette gett 100 poäng och en gång 99 poäng. Ursprungligen beslöt sig Parker för att ge vinet 96 poäng men ändrade sig som bekant ganska kort därefter till de magiska 100 poängen. Jag kan förstå den tankegången även om jag inte själv riktigt når 100 poäng. För mig handlar det om ett vin som ger mig ett välbehag som jag inte alltför ofta upplever. Kanske är det 100 poäng men i numeriska termer får det räcka med 98+ poäng från mig vilket givetvis är ett fantastiskt betyg men jag tror att vinet har ännu mer att ge. Ytterliggare lite mer komplexitet i doft och smak med bibehållen frukt så blir detta en upplevelse i världsklass.

2004 Espectacle del Montsant har en djup purpurröd färg. Doften är kemisk med ett animalsikt inslag av stall och grillat kött. Rå med gummi, peppar och kafferost. Dieselolja, parfymerad och blommig med svett och choklad samt mandel med lite mint i avslutet. Kanske inte lika mångfasetterad som det föregående vinet men minst lika spännande – om inte ännu mer spännande.

Smaken är först mycket knuten med en lätt torr känsla i frukten. Smaken känns först närmast pepprig med torra tanniner och en märkbar strävhet samt beska. Sedan kommer mer kaffe med lakritspulver och en viss eldighet. Intensivt rå och tuff med körsbärsdominerad frukt. Därefter följer ett komplext vin med en mer mörk fruktighet och choklad i den alltmer harmoniska eftersmaken.

Det här smakprovet gör mig väldigt konfunderad. Ett tag känns både doft och smak närmast obehagligt nära okorrekt. Sedan är det inslaget plötslig borta lika snabbt igen. Då är vinet makalöst spännande och läckert – sedan kommer känslan åter. Det är inget fel på vinet men det känns som om vinet lever ett helt eget liv. Ett mycket personligt vin. Kompisen och jag brukar skämta om att skillnaden mellan en typisk Bordeaux och ett defekt vin är hårfin. Precis så upplever jag det här vinet. Hade det inte varit för all den rena fruktigheten och chokladigheten som kommer efter hand hade jag varit mycket konfunderad. Spännande, personligt och komplext till tusen. Gott? Inte som det föregående vinet. Om tio år? Ingen aning men jag skulle inte bli förvånad om detta då har blommat ut till ett alldeles makalöst vin. Jay Miller tog i direkt med hela 99 poäng i februari 2008 och jag är väl inte mer övertygad än senast om den höga nivån. Jag landar precis som senast på 97 poäng. Personligt och unikt så det förslår men knappast publikt.

Mer om tidigare smakprov samt bakgrundsfakta om de bägge vinerna finns att få här och här.

Ett spektakel!

De som bor i södra delen av Skåne - framförallt i Malmös omgivningar - skulle med anledning av rubriken kunna tro att detta ska handla om Sydsvenskans artikelserie som beskriver ”vardagen” för de lite mer frigjorda bland oss. Swinging Malmö skulle man kunna kalla det och då är det inte musik jag syftar på. Reportaget skapade ett ramaskri som var intensivt under några dagar för att sedan tystna helt. Några som verkar ha ägnat sig åt att kasta lystna blickar på annat håll och inte helt varit trogna är de tre paren: René och Isabelle Barbier, Fernando och Marta Zamora samt Christopher och Charlotte Cannan.



Alla verksamma i vinindustrin på olika sätt. René Barbier är naturligtvis välkänd som producent av både basviner och för sin prestigefulla Priorat egendom Clos Mogador. Christopher Cannan är kanske inte lika välkänd men han driver en av Europas stora vindistributions firmor - Europvin. Dessutom äger även han en framgångsrik egendom i Priorat – Clos Figueras. Det tredje paret tror jag inte är verksamma med egen vinframställning men knutna till industrin genom sina arbeten som önologer och lärare vid universitet i Tarragona.

De har alla enats i ett gemensamt projekt i Montsant. Detta distrikt som enligt många sägs ha en större potential än sin mer berömda granne Priorat. Montsant har varit känt länge för att producera bra och prisvärda viner men ingen riktig ”stjärna” har kommit fram i stil med de mer berömda Priorat egendomarna. Kanske har saker och ting ändrats nu - med lanseringen av Espectacle del Montsant?




Vingården, 2 ha liten, är belägen på berget i nordvästra delen av Montsant - i La Figuera - och planterad med 100+ åriga Grenache stockar. Bara att se bilderna från vingården ger mig som är lite höjdrädd svindel. Vingården sköts av Rene Barbiers team från Clos Mogador och vinifieringen sker på närliggande Celler Laurona av René Barbier – även detta ett Joint Venture mellan Barbier och Cannan. Intressant är att hela produktionen ryms i ett enda fat. Vinet vilar på ett 4000 liters fat av fransk ek. Ungefär 5000 flaskor produceras och det borde rimligtvis inte förkomma fatvariation!

Måste erkänna att man blir lite förundrad över att lanseringen i Sverige (endast 59 buteljer) inte rönt något större intresse. Ute i stora vida världen är vinet i princip slutsålt sedan länge. Visst är prislappen om 599 kronor lite respektingivande men med internationella mått mätt får det nog anses okej. Är då vinet bra och värt den höga prislappen? Om man samlar vin så är det säkert ett bra köp. Dricker man vin så är det också ett bra köp. Vinet har nämligen en del väldigt unika och intensiva egenskaper. Nu är mitt omdöme endast baserat på basis av en smakad flaska men jag har svårt att se att det inte skulle vara ett representativt smakprov. Förutsättningen för att gilla vinet är nog också att man tycker om Grenache och gärna konsumerar en och annan Chateauneuf du Pape.

2004 Espectacle del Montsant har en klar purpurröd färg. Doften är omtumlande! Enormt stor och rik med mineraler och parfym. Det doftar skokräm och backelit med en köttig ton. Blod, chark, gummi och järn. Det kommer även grillade aromer och kemiska av typen tvål, bildäck och motorolja. Lite svettigt omklädningsrum. Mint och apelsinskal med aningens nejlika. Violer och blåbärslikör. Rostat kaffe och fat i slutfasen. Vissa beskrivna aromer kanske inte känns helt tilltalande som isolerade fenomen men tillsammans ger de en intensiv doft som också är komplex och mångfasetterad. Det finns precis hur mycket som helst att dofta på i vinet. Imponerade och kul. Möjligen kan man klaga på att ju längre tiden förflyter så dominerar kaffearomen med en intensitet som känns som riktigt hederligt nymalda espresso bönor. Faktiskt doftar vinet både mest och godast inom den första timmen från öppnandet. Fast det finns ingen anledning att göra några poängavdrag – full pott!

Smaken är även den intensiv och koncentrerad - eldig och tanninrik. Lakrits och grillad pepparbiff med violpastill i den väldigt långa eftersmaken. Vilken intensitet och längd! Mineralrik och frisk i smaken med mörka hallon, bigarråer och vit choklad. Svartvinbärslikör med lite beska i slutet och en känsla av blommighet även i smaken om man kan beskriva det så. Dag två när resterna konsumeras är tanninerna nästan besvärande med sin strävhet. Smaken känns då också lite ”mörkare” i dragen. Inte full pott.

Helheten är givetvis också till belåtenhet. Vinet känns spännande och komplext med en karaktär som inte är helt vanlig bland vinerna man möter dagligdags. En kompis brukar benämna vissa viner i provningssammanhang som ”stönvin” och det är just vad detta är. Efter både doft och smakintryck av vinet så ligger det nära tillhands att framkalla lite lätt stönande ljud. För att jämföra med något annat så liknar det här inte alls Priorat vinerna utan snarast en blandning av Chateauneuf du Pape och en Grenache från Australien i stil med Clarendon Hills viner. Det finns ingen tendens till överextrahering eller sylt/frukt bomb utan en friskhet och mineral känsla som mer påminner om Bourgogne än något annat. Enda varningsklockan som ringer är att det finns lite likheter med Grenache viner jag smakat från Navarra som också växer på hög höjd i kalkstensjordar. Lite som Artadis experimenterande med Artazu vinet – Santa Cruz de Artazuri. Har ni provat det vinet så är det lite av samma drag i detta vin. Vilket i sig betyder att jag inte är helt övertygad om lagringspotentialen.

Inte ett helt okomplicerat vin. Hur kommer det att utvecklas? Kommer de aromer och smaker som finns i vinet idag att förstärkas eller tyna bort? Vad kommer det för nya sensationer med lagring – om det kommer några? Är det värt att spendera en ”förmögenhet” på att köpa in vinet i hopp om ännu större och lysande utsikter? Jag vet faktiskt inte. Man kan ju för ungefär samma pris (om man har tur vill säga) köpa en del av de 2005 Bordeauxer som lanseras i oktober och det finns ju en och annan Chateauneuf du Pape i samma prisklass (och lägre) att välja bland. Även prestigeviner från övriga Europa och nya världen finns att tillgå för samma pengar. Sattsar man på 2004 Espectacle del Montsant är det nog för att man söker ett personligt och unikt vin att följa genom åren framöver. Ett säkert köp är det inte.

Inte ens Jay Miller vågar ange något ”drickfönster” - men väl ge vinet 99 poäng – med slutklämmen: “It is as pure an expression of Grenache as exists anywhere on the planet and certainly the greatest example of Montsant ever produced.”

Eller så får man tro på Wine Spectator - som ger vinet 72 poäng!: "This powerful red shows ripe fruit and lavish oak, but there's an edge of dill and balsamic”

Spektakulärt!